söndag 11 juni 2017

Mitt tal i kyrkan 3

Jag fortsatte med att säga att jag tror på kärleken; på kärleken till nästan, till livet och visheten. Sökandet efter vishet och förståelse för livets alla delar och skilda aspekter fyller mitt liv med mening. Jag tror på meningen med mening, och eftersom mening aldrig är något i sig själv måste man skapa den, och det vill jag se som en viktig samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande förmåga som måste värnas och balanseras mot människans förmåga att tänka rationellt. Även här handlar det om både och, inte om antingen eller. Jag ser ingen motsättning mellan tro och vetande; vetenskap och religion kan berika varandra. Båda bär på egenskaper som behövs för att förstå och hålla samman livets många olika delar och aspekter.

Jag återvände till Deleuze text: Immanence A Life, som jag tycker är en av de vackraste vetenskapliga texterna om livet, vetandet och kraften i tron på tillblivelse. Livet bärs upp och drivs framåt av kärleken till varat och hoppet om att det ska bli bättre. Att skriva en text om livet det sista man gör innan man dör skulle kunna vara meningen med livet. Tro handlar för mig om att hoppas och om att inte förlora hoppet. Därför har hållbarhet kommit att bli en viktig del av mitt liv och vetenskapliga gärning. Hållbarhet vill jag se som ett slags helhet, bestående av tro, hopp, kärlek och vetande. Hållbarhet handlar om livet, och inte bara det liv som är här och nu utan om livet som sådant, livet på jorden. Hållbarhet handlar om att värna den helhet som människan är del av och beroende av, idag och imorgon liksom på längre sikt.

Jag tror på friheten i tanken och på kraften i sökandet efter kunskap, förståelse och förklaringar som fungerar. Eviga sanningar tror jag inte. Min forskning handlar om Studier av förändring, i rörelse, och det gör den eftersom förmågan att förändras är avgörande, både för kunskapsutveckling och hållbarhet. För att kunna möta hotet mot alla former av fundamentalism behöver förmågan att förändras förstås och värnas och här har både kyrkan och vetenskapen en gemensam utmaning. Kan man inte mötas i katedralerna kanske kan man mötas i katakomberna. Jag tror det är viktigt att göra det, att mötas och samtala över alla möjliga typer av gränser. Vi är alla människor och lever på samma jord, som vi har att förvalta tillsammans, oavsett vad vi tror på. Alla tror på något, Gud, kunskapen eller vad det nu kan vara. Det går inte att inte tro. Ateism är TRON på att det inte finns någon gud. Och eftersom vetenskap handlar om det man (ännu) inte vet handlar även forskning om tro, om övertygelsen om att det man söker finns där bortom vetandets horisont. I samma stund som man tappar tron på morgondagen och det som kommer sedan förlorar livet och allt sin mening, för mening är något som skapas individuellt, tillsammans och på en kulturell nivå. Jag forskar om och försöker förstå helheten, hur delarna och aspekterna hänger ihop samt förändring.

Ska vi kunna möta mörkrets krafter och försvara livet och det som är levande mot alla former av territorialiserande, absoluta, oföränderliga och fundamentala uttryck för total makt, måste vi lära oss förstå både kunskapen, dess gränser och det som finns bortom. Och gränser kan man bara lära sig förstå genom att utmana dem, genom att aldrig sluta försöka förändra. Kontingens är ett viktigt begrepp för mig som kulturvetare. Kontingens är det som är möjligt men inte nödvändigt. Kulturvetenskap handlar om att undersöka det som går att förändra, och därför befinner sig kulturvetenskapen i gränslandet, mellan tro och vetande. Kulturvetenskapen leder inget i bevis, det handlar om upprepade försök. Det handlar om att förstå vad som fungerar, så länge det fungerar för att sedan överge och förändra kunskapen och den gemensamma tillvaron. Utan tro på och föreställningar om det som finns bortom vetandets gräns, utan förståelse för tillvarons virtuositet, livets kreativitet och eviga tillblivelse, haltar livet och samhället. En levnad helhet, ett hållbart samhälle och en kultur värd att dö för är vad livet handlar om.

Alternativa fakta kan inte mötas med riktiga fakta (för vem avgör vad som är vad?), bara med kunskap och förmåga att förstå vad som fungerar. Att göra sig till uttolkare för något, för sanningen eller för Gud, är något annat än att undersöka och skapa, upptäcka och reflektera, tillsammans. Därför tror jag på samtal; om verkligheten, kulturen, kunskap, kärlek och livet. Jag ser ingen motsättning mellan vetenskap och religion, mellan tro och vetande. Det handlar som jag ser det om olika mänskliga kompetenser, som alla behövs men till olika saker, vid olika tillfällen och i olika sammanhang. Vad som behövs är insikt om det och kompetens att avgöra var och när vad är anbefallt och tillämpbart.

Där, med de orden avslutade jag mitt anförande och satte mig att lyssna på Jonatan Bäckelie, som driver bloggen Subsecular arts och senare i sommar arrangerar ett så kallat Burning man event i Åtvidaberg som jag önskar att jag kunde åka på men som jag tyvärr missar.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Varför är du så emot detta med antingen eller? Livet handlar ju i mycket om att välja. Med både och behöver man inte utmanas i valet mellan det ena eller det andra. Det är ju väldigt modernt...

Allt kan inte existera som både och. I alla fall är det lätt att i så fall se det som en utväg bort från ansvaret. Det handlar inte om att välja "rätt" för detta kan vi inte så noga veta något om. Men själva det innerliga valet är ett ansvarstagande, det närmaste "det rätta" vi kan komma. Det valet kan förstås handla om att godta både och med då är det ett val utifrån medvetet övervägande, inte en utväg från ansvaret att välja.

Att hävda att valet, oavsett vad man valt, är "det rätta valet för alla i alla tider" är vad jag anser vara det verkligt tveksamma. Men att säga att det är felaktigt för alla i alla tider bör jag inte påstå.

/Eva

Eddy sa...

Mitt motstånd mot antingen-eller-tänkandet handlar om att det bygger på en dikotomisk logik. Antingen är man med eller mot, och allt handlar om att välja och vara rätt. Det vänder människor och idéer mot varandra och får debatten att framstå som det enda rätta. Jag vill se en annan logik, en mer dialogisk logik, som skapar utrymme för mer av både och. Det handlar inte om att avstå från att väja väg, eller om att undvika att ta ansvar, tvärtom. Verkligheten är komplex och både-och-logiken är bättre på att hantera komplexitet än antingen-eller-logiken.