onsdag 14 juni 2017

Makten, oppositionen, objektiviteten och medierna

Strävan efter objektivitet slår lätt över i subjektivitet, för det finns som alltid en gräns hur långt man kan driva något innan det står över i sin motsats. Därför är transparens och öppenhet så viktigt att värna. Jag hävdar att det oftare till och med är viktigare än objektivitet, för, som jag skrev igår, strävan efter objektivitet kan mycket väl dölja mer eller mindre dunkla övertygelser. Att presentera vederhäftiga siffror och statistik kan vara ett sätt att driva opinion i namn av vetenskaplig vederhäftighet. Alla drivs av något slags övertygelse och det är den som styr vad man väljer ut och pekar på av alla tillgängliga fakta som finns. SCB har som uppdrag att producera statistik och fakta, och på deras hemsida finns hur många olika siffror om hur många olika samhällsrelaterade saker och aspekter som helst. Alla siffror är lika sanna (utgår jag ifrån), men det betyder inte att den som går in där och väljer ut vissa siffror men bortser från andra, för att till exempel visa att invandring kostar pengar, är objektiv. Urvalet av objektiva soffor kan vara lika subjektivt som en vinklad tolkning. Nu handlade inte gårdagens bloggpost om invandring utan om kritiken mot Islam och svensk vapenexport till Saudiarabien, om terrorns ursprung, och om övertygelser och drivkrafter, liksom om behovet av både objektivitet och öppenhet.

Jag använde boken Massutmaning och dess författare som exempel. Jag ifrågasätter inte siffrorna som pekas på i boken, men ställde frågan: Vilken övertygelse är det som ligger bakom författandet och publiceringen av boken? Intressant nog reagerade Sanandaji på det jag skrev. Fast det enda han gjorde i sin kommentar var att upprepa det jag skrev, och sedan anklaga mig för att vara postmodernist. Han svarade så här.
Du vet inget om min motivation. Om jag har rätt i sak så är självklart att objektivitet sammanfaller med vad jag skriver. Postmoderna som inte förstår att en objektiv sanning existerar tror att de kan avgöra detta utan att slå fast vad som faktiskt är sant.
Av en passionerad försvarare av sanningen tycker jag nog att man kan kräva mer. Jag vet fortfarande ingenting om hans motivation, om vad som driver honom att publicera de siffror han väljer att lyfta och tolka. Och jag vidhåller att sanning inte är det samma som objektivitet. SCB är objektiva, för där finns olika sidor av saken belysta med olika typer av siffror. Boken Massutmaning är som jag ser det en subjektiv partsinlaga, därtill en ansvarslös sådan. Ska bli intressant att se om han svarar, om han vill tala om motiven bakom urvalet av siffrorna. Vad tror han på för samhälle? Vilken typ av demokrati värnar han? Hur ser han på människor och på mänskliga rättigheter? Solidaritet och medmänsklighet kostar pengar, men liksom ifråga om utbildning och forskning ser jag det som nödvändiga investeringar. Det är en objektiv sanning att jag ingenting vet om Sanandajis motiv, men det betyder inte att det är en objektiv sanning att den frågan är problematisk eller ovidkommande. Jag är kritiskt till urvalet av siffrorna som boken bygger på och sprider till människor som använder dem för att driva en främlingsfientlig politik. Sanandaji och många med honom pekar på siffror som jag inte har någon som helst anledning att ifrågasätta, men det finns andra siffror också, liksom andra sätt att tolka siffrorna. En hög kostnad är aldrig SJÄLVKLART problematisk. Vad kostade det att bygga miljonprogrammet, eller Öresundsbron? Vad kostar det att lagföra och hålla tungt kriminella fängslade? Vad kostar skatteflykten, försvaret, eller vården av svårt sjuka människor?

Samhället är fyllt av siffror och vederhäftiga fakta, att ifrågasätta det är ovetenskapligt. Det går dock inte att bygga ett hållbart samhälle bara på soffor och fakta. Utan mellanmänskligt engagemang, solidaritet och gemensamma uppoffringar och långa tidsperspektiv, liksom transparens och en hög och utvecklad samhällsmoral är både demokratin och hållbarheten i fara, vilket utvecklingen i USA visar med all önskvärd tydlighet. Jag menar att det är omoraliskt att inte tala om eller mörka övertygelserna och motiven som ligger bakom just de siffror som väljs ut när en fråga som invandring diskuteras, vilket för övrigt gäller även siffror som antas visa att invandring är lönsamt. Jag vänder mig mot att frågor som rör människors liv reduceras till frågor om ekonomi. Argumenten för att värna hållbarhet, mångfald och demokrati är och bör inte vara ekonomiska, för i samma stund som man accepterar det perspektivet tvingas man sätta ett pris på människors liv vilket öppnar upp obehagliga valsituationer. Samhällen kan heller inte vara helt igenom objektiva av det enkla skälet att människor inte är det. Människor styrs av mer eller mindre medvetna övertygelser och ibland även av motiv man skäms för och inte vill diskutera. Objektivitet kan och är ofta ett sätt att dölja just det, ett slags debatteknik. Svara på frågan, ja eller nej? Vad kostar invandringen? Det är så Jimmie Åkesson vill att vi ska tänka, det är så man väljer att vinkla befintliga fakta på Avpixlat. Jag ställer inte upp på det sättet att se på människor. Flyktingmottagande och en värdig migrationspolitik kostar pengar, men anser vi oss inte ha råd med det har jag svårt att se hur jag skulle kunna vara stolt över det land jag lever i. Siffror och statistik är enkelt, lätt att debattera, men utan samtal om etik och moral samt vilka motiv som ligger bakom olika sätt att tänka kan inget hållbart samhälle växa fram.

Tittade på Aktuellt igår. Liksom varje dag nu mer arrangerades en debatt, och det spelar ingen roll vilka som stod på var sida om programledaren, mönstret är det samma varje dag. Oppositionens företrädare var indignerad och oroad och gjorde allt han kunde för att utstråla pålitlighet (så till den milda grad att det blev komiskt), och företrädaren för makten försvarade regeringens beslut och skyllde som vanligt på oppositionens misslyckanden under förra mandatperioden. Journalisten modererar debatten och fördelar ordet. Alla sidor måste få komma till tals. Det är samtidens syn på objektivitet i ett nötskal, och det är också därför som arrangörerna av Bokmässan upplåter plats åt Nya Tider och Almedalen låter Nordiska Motståndsrörelsen vara med i det demokratiska samtalet, trots att de ifrågasätter demokratin. Jag ser ett ängsligt samhälle växa fram och det oroar mig. Det var inte bättre förr, men medierna tog i alla fall ansvar och ställde kritiska frågor till ansvariga politiker. Borgerliga medier ställde sina frågor, utifrån sin tydligt deklarerade politiska uppfattning och vänstermedierna ställde enligt samma premisser sina kritiska frågor. Via subjektiva frågor uppnåddes objektivitet och medborgarna fick själva avgöra frågan och ta egna beslut om vilken politik som bäst gynnar framväxten av det samhälle som just hen trodde på. Idag strävar medierna efter objektivitet genom att arrangera debatter där företrädare för makten tillåts kritisera varandra och peka på vilka siffror de vill utan att tala om motiven bakom. Det SD och andra säger kan mycket väl vara sant, men det betyder inte att människosynen som utlåtandet bygger på är hållbar eller motivet bakom är moraliskt och demokratifrämjande.

Att i sanningens namn peka på siffror som visar det man vill visa på utan att redogöra för motiven bakom eller att i objektivitetens namn bjuda in företrädare för odemokratiska rörelser i samhällsdebatten, är djupt omoraliskt och allt annat än objektivt. Jag ser det som ett tecken på att vi lever i ett faktasamhälle, inte i ett kunskapssamhälle. Fakta och objektivitet kan och är alltid mer eller mindre alternativ, men kunskap, bildning, demokrati, etik och hållbarhet kan aldrig vara alternativa. Därför är det så viktigt att försvara kunskapen, och det är omöjligt om man väljer att göra som man gör idag. Kunskap kan aldrig bemötas med fakta, bara med öppenhet och transparens, samtal och ömsesidigt intresse för grundfrågan och konsekvenserna av det man vill och det som hålls för sant. Låt oss därför tala om motiv och drivkrafter, konsekvenser och framtiden. Låt oss lyssna på vandra och tillsammans lära av historien, låt oss samtala om varandras olika alternativ och perspektiv. Inte för att komma fram till vad som är bäst, utan för att öka förståelsen för varandra och den komplexitet som samhället och kulturen ytterst består av. Subjektiviteten är ömsesidig, demokratisk och en av alla saker som förenar oss människor. Objektivitet sägs vara fri från värderingar, men hur skulle det vara möjligt? En fullständig sammanställning av alla tillgängliga siffror och möjliga åsikter är objektiv, men så fort man gör ett urval blir det subjektivt. Och därför är det så viktigt att värna öppenhet och transparens, för det är (menar jag) enda sättet att främja utvecklingen av demokrati, hållbarhet och kunskap.

Inga kommentarer: