Världen kommer till mig osorterad och det krävs energi och fokus för att skilja ovidkommande brus från betydelsebärande information. Vardagen är en ständig kamp för att förstå. Jag kan aldrig slå mig till ro. Varje dag börjar jag om och möter världen med nya ögon. Jag ser mönster och linjer, men inser att andra inte självklart ser det så. Kanske överdriver jag, men det ligger något i det. Det märker jag när jag tittar tillbaka på det jag skrivit här genom åren. Bloggformatet passar mig. Varje morgon vaknar jag med huvudet fullt av tankar och nya intryck som måste bearbetas. Oförmögen att koppla på autopiloten tvingas jag reflektera över alla beslut jag tar, varje dag. Hela tiden. Förändring och nyordning kräver lika mycket energi som att följa mönster, just för att mönstren aldrig är tydliga för mig. Jag rör mig förvånad genom tillvaron, och när jag följer min egen inre röst, när jag omsätter kunskaperna jag har i handling, möts jag av förvåning. Hur kan du göra så? Varför då? Hur jag än gör väcker det uppmärksamhet och uppmärksammas jag.
Just nu, vid den här tiden på året, är jag så trött att det känns som jag ska gå i bitar. När pressen från den intensiva arbetsbördan släpper kommer tröttheten. En dånande trötthet. Jag har lärt mig hur jag fungerar, men kan ändå inte hantera den jag är och det sätt jag fungerar på. Inte nu. Behöver semester. Dagar utan krav. Inte så mycket sömn som frihet. Högt i tak, förståelse och tilltro. Behöver känna tillit. Jag är väl som alla andra sammansatt, men det känns som jag är ensam om att inte riktigt hålla ihop. Jag är en, men många olika. Både och, samtidigt. Det är oftast en fördel, men ibland önskar jag att jag var en annan. Tröttheten och längtan bort kommer inte inifrån och ut, utan utifrån och in. Tänk om jag bara fick vara jag, utan frågor, höjda ögonbryn, vidgade pupiller och huvudskakningar. Tänk om samhället var öppnare och fler fick plats utan att behöva förklara sig.
Tillsammans är ett av de vackraste orden. Inte nödvändigtvis bredvid varandra, men med en ömsesidig medvetenhet om att vi behöver varandra. Ingen människa är en ö, och på egen hand klarar sig ingen. Fast alla är inte lika, särskilt inte på insidan. Ändå utgår många från det. "Jag behöver bara gå till mig själv", eller? Nej, så är det inte. Den som anser sig vara norm för mänskligheten lever i en filterbubbla skapad av förakt för allt och alla andra. Varför måste alla flyktingar komma hit, tänker många idag. Varför ska jag behöva betala för någon som inte hör hemma här? Var då, tänker jag. Här i Sverige, här i Europa, eller här på jorden? Var går gränsen mellan det som är jag och mig och mitt, och det som är du och ditt? Tänk om vi kollektivt såg varandra och våra respektive olikheter som en gemensam tillgång, för varandra. Vad är en kostnad och vad är en investering? Vem kan bidra med vad? För vem är låglönejobb en tillgång? Man kan vara olika på väldigt många skilda sätt? Jag är annorlunda på mitt och du på ditt, men vi är alla människor och medborgare. Allt handlar om var gränsen dras och vem och vad som räknas. Ingen bestämmer över vad som är ett legitimt svar på den typen av frågor, svaren skapas mellan, i kulturen som både påverkar och påverkas av dig och mig.
Jag studerar kultur för att lära mig förstå mig själv. Kanske är det för att jag har så svårt att hålla världen på armlängds avstånd som jag hittat mening med livet i studier av kultur. Jag vet inte, och jag ber om ursäkt för dessa osammanhängande ord och tankar. Välkommen till min värld. Lovar att bättra mig, eller jag lovar i alla fall att försöka. Imorgon är en ny dag. Liksom alla dagar. Nya tankar, nya intryck, nya obegripligheter att bearbeta och försöka förstå. Just nu samlar jag kraft för att läsa 13 examensarbeten. Jag har imorgon på mig också. Sedan tar jag helg. Två veckor kvar innan semester. Just nu, precis innan den sista ansträngningen är jag som tröttast. Sedan vänder det. Hoppas jag.
Slutar där. Tar ett djupt andetag. Återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar