söndag 16 april 2017

Postsanningens ursprung 6

Om ingen kan äga sanningen. Om verkligheten är som den är, oavsett vad man med vetenskapliga metoder kommer fram till. Hur kan då en vetenskaplig disciplin, en analytisk tradition, ett sätt att söka kunskap, blir så hånat, förföljt och kritiserat som postmodernismen? Vad handlar striden om och vad är det sanningens försvarare försvarar, egentligen? Varför är det så viktigt att upprätthålla dikotomin och vad handlar konkurrensen mellan olika ämnen (det är ju inte bara mellan försvararna av den "riktiga" vetenskapen och företrädare för postmodernismen som striden står) om? Pengar, makt, prestige, eller vad? Jag förstår ärligt talat inte. Det är framförallt därför jag skriver dessa bloggposter, för att försöka förstå, dels båda sidors argument, dels vad olika verktyg och metoder är bra för och kan användas till. Jag försvarar ingen sida i striden, för jag ser att båda sätten att tänka och forska behövs och har något att tillföra samhället. Utgångspunkten för de första posterna i serien var en artikel där postmodernismen försvarades, eller den argumenterade snarare för att postsanningens ursprung måste sökas någon annanstans än i det postmoderna tänkandet. Förra posten, denna och kommande poster tar sin utgångspunkt i Helen Pluckroses artikel: How French "Intellectuals" Ruined the West: Postmodernism and its Impact, Explained, publicerad i Areo Magazine.

Plunckrose driver alltså tesen att postmodernismen har ruinerat västvärlden, vilket är ett påstående som återstår att bevisas. Eller är det bara ett slags effektsökeri, ett sätt att locka läsare? På vilket sätt har väst ruinerats? Och hur kan (vissa av) vetenskapens försvarare se sig själva i spegeln när man så uppenbart frågor sina egna principer i kritiken av postmodernismen? Om det verkligen är sanningen man värnar borde man vara noggrannare med hur man argumenterar när man riktar kritik mot andra som inte antas värna sanningen, och man borde inte dra alla över samma kam. Nåväl, om detta är vad Plunckrose gör vet vi ännu inte, det enda jag reflekterat över hittills är ju titeln. 
Postmodernism, most simply, is an artistic and philosophical movement which began in France in the 1960s and produced bewildering art and even more bewildering “theory.” It drew on avant-garde and surrealist art and earlier philosophical ideas, particularly those of Nietzsche and Heidegger, for its anti-realism and rejection of the concept of the unified and coherent individual. It reacted against the liberal humanism of the modernist artistic and intellectual movements, which its proponents saw as naïvely universalizing a western, middle-class and male experience.
Teori tänker jag är ett ord som kan betyda många olika saker, så när man sätter orden inom citationstecken får det en lite annan betydelse än den jag tror författaren tänker sig. Teori är motsatsen till empir, teori är en tankekonstruktion, till skillnad från empiri som är materia eller i alla fall något mer handfast. Teori kan vara en hypotes som ska bekräftas eller förkastas. Teori kan vara ett perspektiv, ett analysverktyg helt utan sanningsanspråk. Ett sätt att undersöka verkligheten. "Låt oss säga att ... vad händer då?", är ett sätt att tänka teori, ett annat sätt än formuleringen av en hypotes med preliminära sanningsanspråk. Det enda sättet är inte bättre än det andra. Båda behövs och kan generera viktig och användbar kunskap. Det går inte att på förhand bestämma vad som är bäst för det beror på det är för typ av fråga man söker svar på.

En viktig skillnad mellan natur- och kulturvetenskap, är att den ena vetenskapsdisciplinen undersöker världen i jakt på säker kunskap, medan den andra undersöker delarna av verkligheten som det inte går att nå SÄKER kunskap om. Inget av vetenskapsområdena utesluter det andra. Det handlar aldrig om antingen eller, utan om till vad, hur och varför? All vetenskap handlar om kunskap, men allt som går att veta något om går inte att nå säker kunskap om. Verkligheten ser inte ut och fungerar inte på det sättet. Forskarna inom alla discipliner följer med och studerar, försöker förklara och förstå verklighetens olika delar och aspekter. Målet är alltid så säker kunskap som möjligt, om det man undersöker. Det är överallt kunskapsmålet och och undersökningens syfte som bestämmer vad som är den bästa metoden. Undersöker man livets och verklighetens nödvändigheter måste man arbeta på andra sätt och använda andra metoder än om man undersöker tillvarons kontingenser. Naturvetenskap handlar om det förra medan postmodernismen utvecklat metoder för att undersöka det senare.
It rejected philosophy which valued ethics, reason and clarity with the same accusation. Structuralism, a movement which (often over-confidently) attempted to analyze human culture and psychology according to consistent structures of relationships, came under attack. Marxism, with its understanding of society through class and economic structures was regarded as equally rigid and simplistic. Above all, postmodernists attacked science and its goal of attaining objective knowledge about a reality which exists independently of human perceptions which they saw as merely another form of constructed ideology dominated by bourgeois, western assumptions. Decidedly left-wing, postmodernism had both a nihilistic and a revolutionary ethos which resonated with a post-war, post-empire zeitgeist in the West. As postmodernism continued to develop and diversify, its initially stronger nihilistic deconstructive phase became secondary (but still fundamental) to its revolutionary “identity politics” phase.
Jag kan förstå att postmodernismen uppfattades som en attack. Kyrkan upplevde sig på samma sätt hotad av Galilei och andra företrädare för den vetenskapliga metoden under upplysningen och inledningen av den modernistiska eran. Kunskap och makt hänger ihop. För att ta fysiken till nästa nivå krävs större teleskop och kanske en ännu större partikelaccelerator än den som finns i Cern och nyligen bekräftade teorin om Higgs boson. Det kostar ENORMA summor att skapa verktygen som dagens naturvetare behöver för att flytta fram kunskapens positioner. Börjar allmänheten tvivla på nyttan med fysik kan det bli svårt att få gehör för kraven på höjda anslag. Allt som skulle kunna leda till att sanningen ifrågasätts måste motarbetas. Det är lätt att se och förstå psykologin bakom. Och jag försvarar som sagt inte ovetenskapliga angrepp på någon vetenskap. Jag är forskare och försvarar vetenskapen. Skillnaden mellan mig och Pluckrose är att jag inte ser någon motsättning här. Postmodernism är också vetenskap, fast med andra kunskapsmål och kunskapsobjekt. Problemet med Plunckrose artikel är att hon försvarar sanningen och den rätta läran, medan jag och de postmodernister jag inspireras av undersöker anspråken på sanning kritiskt. Jag vill veta och lära mig förstå, inte försvara resultat. Postmodernismen började som en motrörelse, men det har utvecklats till ett vetenskapligt fält där tillvarons kontingenser identifieras och undersöks. Kunskapsmålet i min forskning är det som skulle kunna bli. Jag undersöker det som är möjligt, men inte nödvändigt. Förutsättningar för förändring handlar forskningen om. Jag leder inget i bevis, jag testar och resonerar. Granskar kritiskt och reflekterar. Fungerar det att betrakta som sant, och fungerar det inte är det bara att glömma. Postmodernismen utgår från ett slags svagt tänkande och det handlar inte om att tala om hur det är, utan om att kritiskt undersöka antaganden om hur det borde vara och föreställningar om hur det är. Postmodernismen anlägger perspektiv, pekar på alternativ och presenterar förslag. Den som vill anklaga ett vetenskapligt fält för att vara fyllt av upprorsmakare, fridstörare och sabotörer av den rätta läran tycker jag nog har bevisbördan. Var finns underlaget för analysen och empirin som stödjer slutsatsen? Försvarar man sanningen och (den enda) vetenskapliga metoden borde man i rimlighetens namn bygga sin kritik på annat än hörsägen och anekdoter. Det finns en rad problematiska exempel på dålig postmodernistisk vetenskap, men kritiken bygger ju på tanken att all postmodern forskning är problematisk.
It has been a matter of contention whether postmodernism is a reaction against modernity. The modern era is the period of history which saw Renaissance Humanism, the Enlightenment, the Scientific Revolution and the development of liberal values and human rights; the period when Western societies gradually came to value reason and science over faith and superstition as routes to knowledge, and developed a concept of the person as an individual member of the human race deserving of rights and freedoms rather than as part of various collectives subject to rigid hierarchical roles in society.
The Encyclopaedia Britannica says postmodernism “is largely a reaction against the philosophical assumptions and values of the modern period of Western (specifically European) history” whilst the Stanford Encyclopaedia of Philosophy denies this and says “Rather, its differences lie within modernity itself, and postmodernism is a continuation of modern thinking in another mode.” I’d suggest the difference lies in whether we see modernity in terms of what was produced or what was destroyed. If we see the essence of modernity as the development of science and reason as well as humanism and universal liberalism, postmodernists are opposed to it. If we see modernity as the tearing down of structures of power including feudalism, the Church, patriarchy, and Empire, postmodernists are attempting to continue it, but their targets are now science, reason, humanism and liberalism. Consequently, the roots of postmodernism are inherently political and revolutionary, albeit in a destructive or, as they would term it, deconstructive way.
Den analysen är alldeles för enkel. Det finns en hel massa andra olika positioner och perspektiv man kan anlägga på ämnet. Min utgångspunkt som forskare har alltid varit vetenskaplig och jag söker alltid så säker kunskap som det bara går. Postmodernismen har aldrig gjort uppror mot sanningen, den har däremot undersökt vetenskapliga sanningsanspråk. Kritiken bygger här på att postmodernism inte är vetenskap, att man inte bara givit upp utan dessutom förfäktar uppfattningen om att anythig goes, vilket inte är sant. Det är skillnad mellan att påstå att det inte går att nå sann kunskap om allt, och att påstå att sanningen inte existerar. Om målet med verksamheten är att nå så säker och funktionell kunskap som möjligt är det vetenskap man sysslar med. Och om naturvetenskapen och dess resultat inte tål att granskas kritiskt, hur kan man då hävda att det är vetenskap? Ingen äger kunskapen, det är den enda vetenskapliga inställning man behöver vara trogen och stå upp för om man verkligen vill försvara vetenskapen. När Luther spika upp sina teser på den där kyrkporten var det inte för att han ifrågasatte guds existens, utan för att han var kritisk till den mäktiga katolska kyrkan och hur den hanterade handeln med avlatsbrev. Påven reagerade starkt för han kände att hans makt var hotad. Sedan tog det århundraden innan man kunde mötas som likar och diskutera olika sätt att tro, vilket man gjort i båda läger hela tiden. Postmodernismen skulle kunna ses som Luther, som inte utmanar sanningen/gud, men som vill diskutera möjligheterna att vidga begreppet vetenskap, för kunskapsutvecklingens skull och för att värna sanningen. På vilket sätt leder kritiken av postmodernismen till att sökandet efter kunskap blir mer effektivt och resultatet av det vetenskapliga arbetet bättre? Det förstår inte jag, och Pluckrose ger mig än så länge inga svar.

Inga kommentarer: