onsdag 15 mars 2017

Samtalets (förlorade?) kraft 1

Är inne i en väldigt intensiv arbetsperiod just nu. Mitt i terminen är det många kurser som snart är slut och andra som snart ska börja. Många bollar i luften med andra ord. Mycket olika saker att hålla reda på. Massor av frågor. Eftersom ansvaret för lärande idag allt tydligare flyttats från studenten till läraren, helt i linje med kundtänket, och eftersom New Public Management-synen på offentlig verksamhet flyttar mer och mer kunskap från lärare/forskare till systemet blir mitt arbete mindre och mindre akademiskt. Yrkesvardagen utarmas och allt mer av jobbet handlar om att kontrollera och producera resultat, istället för att utveckla kunskap och arbeta med förståelse. Akademin håller på att förlora sin själ. Högskolan är inte längre den dynamiska plats som jag sökte mig till på 1990-talet. I början av min lärarkarriär handledde jag max tio uppsatser på B- och C-nivå tillsammans. Förra våren handledde jag närmare 30 och var dessutom examinator för uppemot 40 uppsatser till. Givetvis utan att kvaliteten blir lidande. Vi har ju system och utvärderas dessutom regelbundet, just för att kvaliteten inte ska bli lidande. Vem försöker vi lura, tänker jag.

Befinner mig just på randen till den period på året då närminnet sviktar, sömnen blir lidande, magen krånglar och ryktesspridningen bland studenterna ökar i takt med stressen och pressen. Just innan tunnelseendet kickar in. Här stannar jag upp. Mitt i stormens öga. Jag tar chansen att stjäla till mig en andhämtningspaus. Resten av veckan är lite speciell. När jag åker hem från jobbat idag är det för att ägna två odelade dagar åt skrivande. Innan helgens spavistelse ska ett bokmanus vara klart för sättning. Stannar upp och tänker efter. Tar mig tid att reflektera. Min tjänstefördelning rymmer massor av detaljerade uppgifter och för varje år som går blir de fler, utan att något tas bort. Samtidigt krymper timtilldelningen, eftersom högskolan liksom alla andra verksamheter måste effektiviseras. Mer, snabbare och bättre, för mindre, är mantrat. Tiden att tänka, som borde vara en självklarhet i all akademisk verksamhet specificeras inte. Tid för reflektion finns inte specificerat. Alla förstår att den tiden därför krymper. Seminarieverksamheten blir lidande och samtala får man göra på fikarasterna, om man nu hinner ta några sådana. Ofta blir det så att man tar med sig koppen och dricker kaffet på nästa möte istället.

Hittar en Under Strecket från förra veckan som jag missat, om digitaliseringen av samhället och vad det gör med samtalet. Det är Merete Mazzarella som skriver. och jag försöker säga något klokt med utgångspunkt i orden och tankarna. Samtalet ligger mig som bekant varmt om hjärtat. Debatten som dominerar dagens samhälle handlar om att utse vinnare och om att prestera. Samtalet handlar om eftertänksamhet och kunskapsutbyte. När tiden att tänka krymper ökar behovet av debatter där frågor avgörs snabbt och effektivt. Ekonomiskt är det kanske en vinst, men den vinsten betalar vi alla för genom att både akademin och samhället utarmas intellektuellt. Donald Trump, "fake news" och faktaresistens är tecken i tiden. Samtalet är ingen lösning, men det är bara i ett debattsamhälle som Twitter fungerar som kanal för nyhetsförmedling. På Twitter går inte att samtala. Mediets makt över budskapet är stor. Man får vad man betala för. Debatter slutar alltid med att någon vinner, men utfallet av ett samtal är helt och hållet avhängigt parternas engagemang och den tid som finns att mötas för att utbyta tankar.
Först två minnen: För ett par år sedan såg jag Nokias mest sofistikerade smartphone presenteras på tv. En ung glad man räknade stolt upp alla nya finesser. Till slut frågade reportern: ”Finns det då ingenting alls som kanske inte är perfekt?” Nokia-mannen måste fundera en stund men till slut sa han: ”Nå, det skulle då vara hörbarheten.”

En liten tid senare pratade jag mobiltelefoner med en god vän och plötsligt sa hon: ”Jag har sagt åt mina barn att den dag de kommer för att sitta vid min dödsbädd får de lov att lämna mobiltelefonerna hemma.”

De här replikerna kommer jag osökt att tänka på när jag läser den amerikanska psykologen och ­sociologen Sherry Turkles nya bok ”Tillbaka till samtalet. Samtalets kraft i en digital tid” (övers: ­Linus Kollberg; Daidalos). Turkle var länge entusiastisk för den digitala teknikens alla möjligheter, som hon har ägnat decennier åt att studera, men idag är hon allvarligt oroad. Det som går förlorat är nämligen det levande samtalet, det som förs ansikte mot ansikte och som påverkas av såväl mimik som kroppsspråk. Det kräver tid, det kan vara trevande, det kan rymma pauser, det är förutsättningslöst, det ger utrymme åt fria associationer, det handlar inte bara om att tala utan också om att lyssna. När det är som bäst finns det en tillit som möjliggör både ­öppenhet och sårbarhet och som hjälper oss att förstå både oss själva och andra bättre. 
Debatterna i TV som blir vanligare och vanligare är torftiga tillställningar, eller ett slags skruvad underhållning. Två robotar som inte lyssnar på varandra upprepar sitt förenklade budskap tills programledaren avbryter för att annonsera nästa inslag. Man talar förbi varandra eller också talar man om den andre och hens åsikter. Debatter låter en massa och kan vara underhållande, men det är tomma tunnor som skramlar. Tystnad, eftertänksamhet, djup och associationer existerar inte i ett debattsamhälle. Det finns heller ingen tid att lyssna, och den som ändrar åsikt för att hen övertygats om att hen hade fel betraktas som en förlorare. Samtalet kräver medmänsklighet. Debatten gynnar den som är skrupelfri, hänsynslös och omänsklig. I en debatt kan det vara en fördel att vara korkad, eller i alla fall är det ingen självklar nackdel. Det enda som betyder något är vem som vinner. Samtalet bygger på ömsesidigt tillit, leder till självinsikt och förståelse och gör alla bättre och mer mänskliga. När ska vi se, förstå och dra slutsatser av detta. Det krävs inte en raketforskare för att se och förstå skillnaden mellan samtal och debatt och det krävs ingen ingående analys för att inse att debatten dominerar och samtalet bortrationaliserats. Man får vad man betalar för. Alla val som görs får konsekvenser.
När hon har diskuterat ”flykten från samtalet” med studenter och andra yngre människor har de ofta svårt att se problemet. Att mejla, messa eller chatta är ju också att prata, tycker de, och man kan börja och avsluta samtalen precis som det passar en. När man uttrycker sig i skrift har man kontroll över sina ord, man kan redigera dem, man kan se till att allt blir rätt, man kan överväga varje skiljetecken. (Intressant nog har många klart för sig att känslotonen i digital kommunikation lätt kan missförstås. En ung kvinna säger: ”Det värsta med messandet är den här rädslan att nån är sur på mig. Om ett mess avslutas med punkt tänker man typ ’Å, nej, du är skitsur på mig’.”)
På många arbetsplatser han man regler som säger att är man arg på någon ska man tala med den personen öga mot öga, men beröm kan man göra ta på mail. Alla vet att det är lätt att det uppstår missförstånd om man kommunicerar digitalt, men när samhällets digitalisering ska drivas igenom är det få som bryr sig. Det finns så många fördelar, sägs det. "Förresten dras all ny teknik med barnsjukdomar", är en annan vanlig ryggmärgsreaktion. Fast varför inte vänta med att ställa om samhället från grunden innan tekniken testats och visat sig säker? Varför denna otålighet? Varför införa ett system för kommunikation mellan människor som fördummar? Näthat anses vara ett problem, men i verkliga livet är det förhållandevis ovanligt. Vad beror det på? Kanske på att medierna reducerar det mänskliga och analoga till digital information. Mänsklig kommunikation är ENORMT mycket mer komplex, mångfacetterad och oöverblickbar än dess digitala motsvarighet. Jag befinner mig tacksamt nog i sammanhang på Twitter där man bryr sig om varandra och utbyter tankar om skolan, men annars är det en stinkande kloak fylld av anonyma konton som sprider hat och misstro. Det går inte att samtala på Twitter. Twitter reducerar människor och det mänskliga till 140 kommersiellt gångbara tecken. Barack Obama skrev böcker, läste massor och var en gudabenådad talare. Hans budskap var: Yes we can! Donald Trump Twittar och läser bara sammanfattningar och talar osammanhängande om sin egen förträfflighet. Hans slagord är: You are fired! Skillnaden är talande. Obama var en samtalande och lyssnande, sant humanistisk och klok ledare. Trump debatterar, sprider lögner och vägrar lyssna på någon annan än de kunskapsförnekande ja-sägarna han omger sig med. Eller är han en marionett som för den ekonomiska maktens talan? Samtalar gör han i alla fall inte: He grabs them by the pussy. Är han och Brexit bara olycksfall och misstag, eller är det den nya tidens ledare som gjort entré och är detta saker vi måste välja oss vid?
Många duktiga studenter är idag så rädda för att allt inte ska bli rätt att de inte vågar gå och tala med en lärare. För många känns ett samtal ansikte mot ansikte – eller ens i telefon – alldeles för krävande, för oförutsägbart, ja, rentav hotfullt. Det finns ­familjer där man enbart grälar skriftligt för att ingen ska överila sig och för att allt ska finnas dokumenterat. Alla får tid att tala till punkt och fundera över de andras perspektiv, men man kan ändå fråga sig om det inte ligger något potentiellt skadligt i budskapet ”Jag väljer att hålla mig borta från dig för att kunna tala med dig”. Allt oftare är det också per mejl eller mess man ber andra människor om ­ursäkt eller avslutar ett förhållande – kanske med en smiley på slutet.
Jag kan inte säga att jag känner igen mig i just dessa ord. Fast jag delar känslan att människor undviker att samtala med varandra idag. Man debatterar istället, eller lyssnar i alla fall inte. Och man sluter sig inom sin personligt utformade filterbubbla och ägnar sig åt förströelse. Digitaliseringen är onekligen fylld av möjligheter, men liksom med allt och alla andra handlar det om en komplex helhet och man får ta de goda med det onda. Samtalet öga mot öga har utan tvekan blivit lidande av att allt mer av kommunikationen flyttats över till nätet och sker via digitala verktyg.

Det mänskliga, vad händer med det mänskliga? Samtalet, eftertänksamheten, tystnaden och reflektionen? Hur påverkas dessa aspekter av mänskligt liv och ett hållbart samhälle äv digitaliseringen? Bryr vi oss inte? Jag vet inte, men tror vi behöver samtala om saken. Just nu har jag dock inte tid. Jag måste förbereda mig inför dagens seminarier. Återkommer senare eller imorgon med fler tankar om samtalets (förlorade?) kraft.

Inga kommentarer: