onsdag 8 mars 2017

Ord, ting och diskursiva ordningar 17

Diskursen är inte, den blir. Det är viktigt. Det handlar om effekter som uppstår mellan och som bara kan undersökas indirekt, med ledning av tillblivelseprocessernas effekter. Foucault går i sin föreläsning igenom olika mekanismer och ordningar som utgör aspekter av diskursen, eller delar i maskineriet. Det viktiga är dock inte delarna, för de ser olika ut över tid och beroende på sammanhang. Helheten är det viktiga och dess effekter. Det är inte så att principerna som gås igenom här måste finnas med för att det ska vara meningsfullt att tala om en diskurs. Foucault presenterar en lista, ett förslag på inslag i diskursiva ordningar, för att få oss att se det som finns mitt framför ögonen på oss men som är svårt att se om man inte lärt sig se sambanden. Man kan tänka på innehållet i föreläsningen som ett slags analytisk verktygslåda. Foucault presenterar ingen hypotes som ska prövas och ledas i bevis, det handlar om ett förslag på förklaring till logiken bakom kulturell förändring. Därför kan man inte säga att Foucault har fel, bara att hans analysverktyg fungerar mer eller mindre väl för ändamålet.

Inledningsvis har ett antal principer gåtts igenom som reglerar diskursen, och nu har det blivit dags att reflektera över nästa princip: Disciplinerna, vetenskapens organisering.
Man måste också uppmärksamma en annan begränsningsprincip, men denna gång inte inom vetenskaperna utan inom det som kallas "disciplinerna". En princip som även den är rörlig och relativ. En princip som gör det möjligt att konstruera men inte lämnar stort spelrum. 
Disciplinernas organisation står i opposition till såväl kommentar- som författarprincipen. Den motsätter sig den senare eftersom en disciplin definieras av en objektsdomän, en samling metoder, en korpus av påståenden som hålls för sanna, ett spel av regler och definitioner och av tekniker och instrument. Allt detta bildar ett slags anonymt system som kan disponeras av vem som vill eller kan, utan att dess mening eller validitet skulle ha något att göra med den som råkade uppfinna det. Men disciplinens princip står också i motsättning till kommentarens: det man utgår från inom en disciplin, i motsats till i en kommentar, är varken en mening som måste återupptäckas eller en identitet som måste återupprepas utan i stället vad som krävs för att konstruera nya yttranden. För att en disciplin skall vara möjlig krävs en möjlighet att formulera, att i det oändliga formulera nya påståenden. 
Författaren, kommentaren och disciplinerna utgör ett slags reglerande helhet. Ännu ett slags treenighet (tänker på subjekt, makt och kunskap som allt Foucault skrev om på ett eller anat sätt kretsar kring). Helheten kan betraktas som en anordning, ett system. Disciplinen är ramen som skapar förutsättningar för förståelse av uttalanden. Det räcker inte att formulera en tes för att den ska tas på allvar och når spridning. Det krävs en kontrollapparat och någon som går i god för uttalandet. Allt som sägs tas inte på samma allvar, men orden från den som är del av en disciplin och uttalanden som accepteras av disciplinen, laddas med mer agens än andra. Att lyssna på vad som sägs och själv bilda sig en uppfattning om relevansen i uttalanden verkar vara ENORMT svårt. Begäret efter sanning i kombination med osäkerheten kring den egna förmågan och en underliggande rädsla för andras misstänksamhet är ett annan slags anordning som ger upphov till diskursiva effekter. Människa blir man i och genom andras ögon. Det finns inget autonomt jag som ligger inbäddat i en kropp, det finns bara andras granskande blickar och kritiska analyser av det som sägs. Det räcker inte att ha en mer eller mindre välgrundad åsikt och uttrycka den för att bli tagen på allvar. Det som sägs mals genom den kvarn som arbetar med följande frågor: Vem talar? Hur förhåller sig det som sägs till vad andra (erkända auktoriteter) har sagt? Och i vilket disciplin är den som uttrar sig verksam inom?

Det är skillnad på uttalanden som kommer från fysiker och kulturvetenskapliga yttranden. Kvalitativ forskning genererar inte alls lika vederhäftiga svar som kvantitativ. Och statistiska analyser tas alltid på större allvar än tolkningar av intervjudata. Hur uttalandena tas emot har ingenting att göra med vad som hävdas. Ovetenskapliga uttalanden som saknar stöd är just ovetenskapliga och borde inte tas på allvar, men oavsett graden av vetenskaplighet är det är skillnad på hur sådant som sägs av fysiker och det som hävdas med stöd i kulturvetenskaplig forskning tas emot. Fysiken är mönstervetenskapen och den utövar stort inflytande över vad som blir norm i vetenskapliga sammanhang. Disciplinens makt över tanken och synen på vetenskaplighet är stor. Därför tas ovetenskaplig kritik mot, till exempel postkolonial teoribildning, på större allvar än vederhäftig och väl underbyggd kritik mot naturvetenskapliga forskningsrön. Kritiken som borde vara opartisk och bara handla om det som sägs tas på olika stort allvar beroende på vem som uttalar den, vilka referenser hen lutar sig mot och beroende på vilket vetenskapsområde, vilken disciplin, hen är verksam inom. Kunskapen sägs vara i centrum, men det är den bara ytterst sällan i dagens akademiska kultur.
Men det finns mer, och mer finns det utan tvivel för att det skall finnas mindre: en disciplin är inte summan av allt sant som kan sägas om något, inte ens av allt det som i kraft av en koherens- eller systemprincip kan accepteras på tal om en och samma sak. Läkarvetenskapen konstitueras inte av allt sant som kan sägas om sjukdomar, botaniken kan inte definieras som summan av alla sanningar om växter. Det finns två skäl till detta. För det första består botaniken och läkarvetenskapen, liksom alla andra discipliner, av såväl sanningar som misstag. Dessa misstag, som varken är överblivet skräp eller något främmande för en disciplin, har positiva funktioner, är historiskt verksamma och spelar en roll som ofta är oskiljaktig från sanningarnas.
Varje disciplin har en historia och alla ämnen har troligen något lik i garderoben. Tänkande och kunskapsutveckling är inte linjära processer. Disciplinen är summan av allt som sagts och gjorts i disciplinens namn, både kunskaperna som hålls för sanna och det som förkastats. Vad som är inne och ute ifråga om en disciplin är en förhandlingsfråga. Ämnen kan delas upp och slås ihop. Det handlar mer om kultur än om kunskapsfokus. Vem som forskar, hur man forskar och kommunicerar kunskap spelar roll. Misstagen ingår i ämnets folkloristik och bidrar till disciplinens karaktär. Det räcker inte att söka kunskap om ett ämne. För att resultatet ska räknas som vetenskap krävs att kunskapen känns igen som disciplinspecifik, att den uppfyller ämnets mer eller mindre tydliga och uttalade kunskapskriterier.
Men för att en sats skall räknas som hörande till botaniken eller patologin krävs dessutom att den uppfyller villkor som i en mening är strängare och mer komplexa än den rena och enkla sanningens -- eller i vilket fall som helst andra villkor.
Jag kommer aldrig att glömma vad den uppburne professorn, som forskat om alkohol på forskningsinstitutet dit jag bjudits in för att tala om min kulturvetenskapliga alkoholforskning, sa efter min presentation: "Alkoholforskning måste vara kvantitativ". Det var det enda ha sa, sedan lämnade han rummet. Hade jag inte varit luttrad eller om mitt självförtroende varit sämre (vilket har varit ett stort problem för mig genom åren, men som på senare tid blivit bättre) hade jag inte kunnat skaka på huvudet åt arrogansen, men det var vad jag gjorde. Jag utmanade ingen, var inbjuden som gäst och var dessutom tydlig med att min forskning inte var ett alternativ utan ett komplement. Diskursen kom dock emellan och både jag, professorn och doktoranderna i rummet drabbades av dess reglerande kraft. Och när jag försökte få en artikel införd en vetenskaplig alkoholforskningsjournal refuserades jag med orden: "Han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer." Disciplinens dolda förväntningar och kontrollmekanismer visar sig indirekt. All forskning om alkohol accepteras uppenbarligen inte som alkoholforskning. Kunskapsobjektet eller ämnet som studeras avgör inte, utan disciplinen.
Den måste inrikta sig på ett bestämt objektsområde: från och med slutet av 1600-talet, till exempel, krävdes av en sats för att den skulle räknas som "botanisk" att den den behandlade växtens synliga struktur, systemet av dess näraliggande och mer avlägsna likheter eller dess näraliggande och mer avlägsna likheter eller dess vätskeströmmars mekanik. (Satsen kunde inte längre, som på 1500-talet, behandla växtens symbolvärde eller alla de dygder och egenskaper man tillskrev den under antiken.) Men även om en sats inte tillhör en disciplin måste den använda sig av begreppsliga verktyg eller tekniker av ett väl avgränsat slag: från och med 1800-talet ansågs en sats inte längre som medicinsk om den använde begrepp som var på en och samma gång metaforiska, kvalitativa och substantiella (som stockning, hetsiga vätskor och förtorkat stoff). Sådana satser hamnade "utom medicinen" och uppfattades som individuella fantasier eller som folkliga föreställningar. I stället kunde, och borde en sats använda sig av begrepp som var lika metaforiska men byggde på en annan funktionell och psykologisk modell (som till exempel irritation, inflammation och urartning hos vävnader).
Disciplinens inkluderingsregler, dess gränser, historia och forskarna som verkar inom den bestämmer tillsammans, fast utan förhandling, vad som kommer att vara vad. Gränser bevakas och definitioner diskuteras hela tiden. Diskursen är helheten och dess effekter. Ingen kontrollerar den, den är resultatet av sammanhangens komplexa relationer och det dynamiska spelet mellan.
Det finns mer ändå: för att tillhöra en disciplin måste en sats kunna inskrivas inom ett visst slags teoretisk horisont. Det räcker med att påminna om att sökandet efter ett ursprungligt språk, som långt in på 1700-talet var ett fullkomligt acceptabelt tema, under 1800-talets andra hälft var tillräckligt för att får vilken diskurs som helst att förkastas, kanske inte som felaktig men som en chimär, som ett drömmer eller som ett rent och skärt språkvetenskapligt missfoster.
Diskurser är multipliciteter. Sammanhållna, kollektiva, maskiniska tillblivelseprocesser som tar sig fram där det går, när det går och så länge det går, och som kontrollerar det som går att kontrollera. Inför diskursen är alla små, men vissa är mindre än andra. Även den som inte vet om det eller ens kan föreställa sig det, kan vara del av, eller utanför diskursen. Dess verkan drabbar alla olika och ingen kan någonsin vara säker på vad eller hur. Och discipliner kan vara både vetenskapliga och andra. Eftersom det är ett begrepp vi har att göra med, detta är en begreppsdiskussion, kan disciplinen även vara och handla om andra saker än de som Foucault tar upp. Konst, litteratur, medier, snart sagt allt kan förstår med hjälp av verktygen som här presenteras. Viktiga frågor att ställa är: Vad hålls för sant? Vem/vad anses klokt, eller galet? Hur kan/får man göra? Vilka frågor anses relevanta och vilka viftas bort som ovidkommande? Disciplinen avgör.

Nu ska jag skriva ut tentor och förbereda mig inför dagens seminarier. Återkommer inom kort med fler tankar kring discipliner och diskurser, ord, ting, tankar och makt.

Inga kommentarer: