Hotet mot forskningens frihet är ett hot mot kunskapen och demokratin 2

Att värna forskningens frihet kan kanske uppfattas som ett lyxproblem, men bara om man tänker sig att forskning är ett samhälleligt särintresse som ska ställas mot andra intressen. Statens kassa är inte outtömlig och kostnader måste när utrymmet är begränsat ställas mot andra kostnader. Samhället har inte råd att satsa på allt. Mina reflektioner över slutrepliken i DN, om forskningspropositionen, handlar inte om att försvara min position eller kulturvetenenskapen utan om något mycket mer grundläggande. Jag skriver här om och försvarar forskningen och dess frihet eftersom den friheten intimt hänger samman med alla andra friheter. Utan förståelse för vad frihet är och varför öppenhet är så viktigt går det inte att förstå demokratin och dess utmaningar, och utan kunskap om dessa saker går det så klart heller inte att försvara demokratin. Tron på att företagsledare har de egenskaper som krävs för att regera ett land är en variant på (den orimliga) drömmen om en upplyst despot. Öppenhet och frihet går hand i hand, är två sidor av samma sak och det ena förutsätter det andra. Om och när forskningens frihet ifrågasätts eller när man försöker målstyra utbildning och demokratin utmanar man själva fundamentet för samhället så som vi kommit att ta det för givet. Kunskap, kultur går lika lite som demokratiska processer att styra. Företagsledare och diktatorer är bra på att styra, det är det enda de är bra på. Politik är en väsensskild verksamhet, som på många sätt liknar forskning och utbildning.

Forskningens frihet är en allt annat än trivial fråga, och absolut inget särintresse. Det handlar om din och min och alla andras, långsiktigt hållbara, framtid. Ingen äger kunskapen, så när forskningen säljs ut och skolan ekonomiseras handlar det om ett paradigmskifte, ett slags revolution som ställer allt på ända. Jag har länge oroats över kunskapens trivialisering och relativisering, över känslans allt tydligare övertag över vetande, forskningens marknadsanpassning och det faktum att allt fler makthavare allt mer ogenerat försöker anpassa verkligheten efter den karta de väljer att utgå från. Att forskningens frihet nu utmanas är följdriktigt och inget att förvånas över, men det gör det inte viktigt att reagera. Det är som sagt viktiga värden som står på spel.

En styrning mot samverkan mellan lärosäten och näringsliv innebär att forskning som är mindre samverkansbar får mindre eller inga resurser och därmed förtvinar. Den grad med vilken forskningsproblem fritt kan väljas begränsas alltså kraftigt i propositionen.

När det blir allt svårare för forskare att själva välja problem och metod och när man redan innan man påbörjar forskningen måste veta vad man ska komma fram till är det inte forskning man ägnar sig åt, utan något annat. Det räcker inte att säga att forskningen är fri, det vill säga att politiker inte hindrar någon från att forska om det man vill. För att leva upp till lagens intention krävs att politiker faktiskt överlåter till forskarsamhället att bestämma över vad och hur. Politikerna bestämmer självklart hur mycket av skattemedlen som ska tilldelas forskningen, men dess inriktning måste bestämmas av forskarna, eller snarare av forskningen för att betona att det inte handlar om några speciella individer. Forskning är en mänsklig verksamhet, ett historiskt arv, som bygger på vissa grundprinciper. När frihet kringskärs och verksamheten målstyrs förändras verksamheten och följaktligen även dess resultat, och i förlängningen även samhället.

Samverkan i sig är oproblematiskt. Forskning bygger på samverkan. Det är inte en enskilds verk, forskning handlar om att stå på jättars axlar och om att tänka tillsammans. Forskning utan samverkan är omöjlig. Det är alltså inte samverkan som är problemet, utan att politikerna försöker styra verksamheten mot mål och att man bara satsar på forskning som antas vara "nyttig", det vill säga leder till ekonomisk tillväxt i det korta loppen. Det är företagsanpassningen som är problemet och att politiker försöker bestämma vad forskningen ska komma fram till. Kritiken mot forskningspropositionen handlar med andra ord om att ansvariga använder sin makt för att försöka tvinga in kunskapen i en mall. Det är för det första omöjligt, för det andra ett resursslöseri av gigantiska mått, och för det tredje ett grundlagsvidrigt förslag. Forskning handlar om att söka ny kunskap, kunskap som man varken vet var den finns eller hur den ser ut förrän man hittar den. Det är inget forskarna hittat på, det är insikter som bygger på resultat av forskning och beprövad erfarenhet.

Regeringen vill dels styra tilldelningen av basresurser till högskolorna och dels styra statliga anslag bort från grundforskning mot tillämpad forskning och produktutveckling. Under regeringens finansiella plan kommer de statliga anslagen till grundforskning (VR) år 2020 för första gången att underskrida de statliga anslagen för tillämpad forskning och produktutveckling (Vinnova, Formas, Forte, RISE). Dessa samhällsförändringar innebär en tydlig rörelse bort från grundlagens skydd av forskningens frihet.

Vår minister för högre utbildning och forskning hävdar att regeringen vill satsa mer resurser på forskning. I sin replik skiljer hon däremot inte mellan fri grundforskning, tillämpad forskning och produktutveckling, vilket väl får tolkas som ett retoriskt grepp snarare än en bristande förståelse för forskningens natur. Vår anmälan rör den fria forskningen, inte andra typer av forskning eller produktutveckling där regeringen mycket riktigt vill satsa mer resurser. 

Politikerna bestämmer över tilldelningen av resurser, inte över definitionen av vad forskning är. Distinktionen är viktig, av ovan angivna skäl. Hävdar man att man vill satsa mer resurser på FORSKNING kan man inte lägga fram ett förslag där man satsar mindre på forskning eller där man försöker styra forskningens resultat mot på förhand uppgjorda mål. Som sagt, politikerna har makten över fördelningen av skattemedel, inte över kunskapen. Ingen äger kunskapen! Forskare SÖKER kunskap och friheten i sökandet är en förutsättning för att man ska lyckas. Det är denna princip som artikelförfattarna försvarar, och mitt argumentet för att lyfta frågan handlar om att forskningens frihet intimt hänger samman med demokratin och det öppna samhället.

Teknikföretagens och ministerns, liksom själva propositionens, bild av samarbete mellan näringsliv och lärosäten är märkligt endimensionell. Svenska lärosäten förväntas vara oberoende organisationer. Men den sammanvävning av forskning, näringsliv och forskardrivna egenföretag i täta nätverk av ekonomiskt beroende och risktagande som regeringen och ministern vill se utgör ett uppenbart och mycket allvarligt hot mot den institutionella autonomin.

Vad händer till exempel med förtroendet för enskilda forskare och för högskolevärlden då ekonomiska incitament kan dölja sig bakom varje resultat? Vem ska stå för oberoende kunskapsbyggande och en kritisk vetenskaplig granskning av vår omvärld då lojalitet och samarbete med externa ”aktörer” påverkar de frågor som kan ställas inom akademin? Vad händer med den högre utbildningens kvalitet och oberoende då universitetsläraren arbetar deltid åt ett externt företag?

Donald Trump utmanar mediernas frihet genom att så split och sprida misstänksamhet, genom att försvåra mediernas möjlighet att kritiskt granska administrationen/makten. Att försöka styra forskningen eller kringskära forskningens frihet är steg i samma riktning vilket över tid leder till en gradvis förskjutning av synen på frihet i samhället. Pengar gör saker med människor. Guldfeber var ett begrepp på 1800-talet och i början av förra seklet. Igår började jag titta på TV-serien Narcos som handlar om Pablo Escobar och kriget mot knarket på 1980- och 90-talen. Det handlar om PENGAR och vad pengar gör med människors omdöme och prioriteringar. Demokratin är bra för både människor och företag och det enda idag kända styrelsesättet som kan hantera komplexiteten som ett modernt blandsamhälle rymmer. När pengar blir viktigare än frihet och öppenhet är det demokratin som utmanas, och det finns gott om exempel på just detta i företagsvärlden. SCA är VW två exempel, och Karolinska Institutets rykte har tyvärr svärtats ner genom den förra ledningens strategiska beslut att rekrytera Macciarini och försöken att mörka problemen i efterhand. Utbildning och forskning handlar ytterst om demokratin, om att garantera samhället och framtida generationer kunskap, öppenhet, frihet. Försöken att marknadsanpassa akademin och utbildningsväsendet är det ingen liten sak. Och avsaknaden av debatt (forskare som uttalar sig riskerar att isoleras, för det kostar på att kritisera grunden för den egna verksamheten, att bita den hand som föder en. Visselbåsaren på KI och många med hen riskerar att pekas ut som problemet) skrämmer nästan mer än försöken att kringskära forskningsfriheten och styra forskningen.

Frånvaron av problematisering av begreppet samverkan i propositionen, liksom i ministerns replik, är djupt oroande. Den ökade kommersialiseringen av den akademiska forskningen och de intressekonflikter som då uppstår utgör ett högst reellt och välkänt hot mot forskningens frihet.

Vi oroas av att ministerns replik andas en misstro gentemot akademin. Ministern ger uttryck för en bild av högskolor och universitet som regeringens lata och frihetstörstande barn, vilka måste övervakas, utvärderas och styras hårt så att de inte springer till sandlådan för att ägna sig åt sådant som saknar samhällsrelevans. I ministerns avlutande sentens ”Därför drivs jag och regeringen av synsättet att forskningen angår hela samhället, inte bara dem som är närmast verksamma i den” antyder hon till exempel att forskare helst vill bli lämnade ifred av samhället för att kunna ägna sig åt inbördes beundran. Vi menar att denna passivt populistiska syn på forskningens frihet är felaktig i sak, juridiskt problematisk och politiskt inskränkt. 

När en ansvarig minister ger uttryck för en sådan syn på forskare och forskning ges luft åt alla som av olika anledningar vill kringskära friheten i samhället. Jag är bara lojal med KUNSKAPEN, inget annat. Jag accepterar spelreglerna och finner mig i att inte få del av medlen som satsas på forskning, men när forskningsfriheten utmanas kan jag inte hålla tyst. Att jag inte kan forska på heltid må vara ett särintresse, men om friheten i forskningen försvinner är det en sak som angår alla eftersom det handlar om ett angrepp på själva grunden för det öppna och demokratiska samhället. Jag håller alltså med ministern om att forskningen angår HELA samhället, och vänder därför frågan tillbaka till ministern. På vilket sätt gynnas demokratin, öppenheten och kunskapsutvecklingen av att forskningens frihet kringskärs eller att skolan marknadsanpassas? När politiker sprider den synen på forskare agerar man som Trump och ger makten företräde framför vetandet. På vilket sätt gynnar det framväxten av ett kunskapssamhälle?

Lärosätenas autonomi vilar helt på ett solitt förtroende mellan regering och riksdag å ena sidan och lärosätena å den andra. Sanningen är att forskare som fritt får välja forskningsproblem inte sätter sig i sandlådan utan tvärtom är de som utför den mesta och den bästa forskningen. 

Ingen blir forskare av en slump. Det kräver tid och möda och tar MINST åtta av av heltidsstudier. För att bli docent krävs ytterligare fyra år och professor kräver ännu mer av hårt och dedikerat arbete. För att bli politiker krävs ingen utbildning alls, och det är en annan viktig demokratisk princip. Fast när politiker får hybris och använder sin makt för att försöka kontrollera kunskapen och styra forskningen är det ett utslag av hybris som drabbar samhället som helhet. Demokratin, öppenheten och kunskapen måste respekteras och vårdas för att fortsätta vara vad den varit och kunna bidra till ett levande samhälle. Ingen äger kunskapen, och forskare som använder sin frihet för att lata sig är ett problem som hur enkelt som helst kan rådas bot på. Om det nu är det man oroar sig över, vilket inget faktiskt tyder på. Forskning är inget särintresse!

Vidare äger det ekonomiskt, religiöst och politiska fria kunskapsbygget en samhällsrelevans för ett demokratiskt och sekulärt samhälle som inte kan överskattas. Här utgör kunskapen själv den yttersta nyttan och dess livgivande effekter på högre utbildning, skolning av kritiskt tänkande medborgare, evidensbaserad politik, rationellt tänkande, stimulans av kreativitet och samhällsdebatt utgör en kostnadseffektiv vaccination mot risken att vårt samhälle kontamineras av populism och kunskapsförakt. 

Det är kloka och viktiga ord som jag skriver under på!

Ministern tar alltför lätt på det grundlagsskydd som forskningens frihet äger och det unika ansvar regering och riksdag har för att värna denna. För oss inom akademin står det klart att propositionen utgör en tydlig kursändring i svensk forskningspolitik - en kraftig gir bort från grundlagens skydd av forskningens frihet mot en ökad politisk och ekonomisk styrning av forskning och högre utbildning. Vår anmälan skjuter därför inte högt över målet utan träffar propositionen mitt i hjärtat.

Alla försök att kringskära forskningens frihet är ett angrepp på demokratin, och jag säger därför som jag brukar: Hotet mot det öppna samhället kommer alltid inifrån, och vi får den skola och forskning vi förtjänar, inte den vi önskar oss. Bara om kartan anpassas efter verkligheten kan det öppna kunskapssamhället leva vidare. Om inte politiker visar ödmjukhet inför livet och samhällets komplexitet kan 1984 snart vara här, för George Orwell skrev inte om framtiden, han skrev om samtidens inbyggda hot mot demokratin.