fredag 6 januari 2017

Fascismen blir aldrig starkare än vi låter den bli

Fascismen är ett allvarligt och ständigt närvarande hot mot samhället. Demokratin står vidöppen inför hotet och har inget att sätta emot. Demokrati kan bara värnas och den växer fram underifrån och är beroende av ömsesidigt engagemang. Fler poliser, hårdare straff och mer rigorösa kontroller brukar föras fram som förslag till lösning på problemen, men det är i grund och botten fascistiska metoder som sätter käppar i hjulet för det man vill värna. Öppenhet, transparens och mångfald är vad som kännetecknar en fungerande demokrati. Tänker man att dessa saker tvärtom utgör hot mot demokratin, att öppenheten måste begränsas, transparensen minska och att mångfald är ett problem, går man fascismens ärenden även om man inte vill det och trots att man tar avstånd från den. Det är ett av demokratins många dilemman.

Deleuze och Guattari skapade en filosofi som hade ambitionen att fungera som ett slags vaccin mot fascistiska tendenser. Karl Popper skrev sin viktiga bok: Det öppna samhället och dess fiender med samma ambition, och forskarna i Frankfurtskolan, som tvingades fly från Tyskland, från nazismen, skrev i samma anda. Alla verkade i anslutning till Andra världskriget, hade egna erfarenheter av den vedervärdiga fascistiska ideologin och ville göra vad de kunde för att människor i framtiden skulle slippa gå igenom fasorna som drabbade Europa under 1930- och 40-talen. Idag håller dessa fasor att glömmas och vi lever också i ett helt annat samhälle. Fast faran lurar där ändå, i mellanrummen och i samhället som helhet. Det är avgörande att vi lär oss förstå det, att vi lär oss tyda signalerna. Ludwig Schmitz (doktorand i Comparative Literature vid New York University) har skrivit en viktig artikel som publicerats i DN om filosoferna i Framkfurtskolan. Rubriken är: Det kan 30-talets filosofer lära oss om fascismens framväxt i dag.
En bit från stranden i Santa Monica i Kalifornien finns ett spår från en parallell europeisk historia. I ett par kvarter, på gångavstånd från Stilla havet och från varandra, levde här några av 1900-talets viktigaste tyska författare och filosofer: bland andra Bertolt Brecht, Theodor W. Adorno, Max Horkheimer och Thomas Mann, på flykt från ett fascistiskt Europa för att under den kaliforniska solen förklara fascismens framväxt.
En promenad bland dessa hus är som att gå igenom ett porträttgalleri: Från Bertolt Brechts eller Theodor W. Adornos enkla villor är det inte långt till Thomas Manns palats, numera bakom en flera meter hög mur med säkerhetskameror. Det är svårt att föreställa sig att dessa porträtt befinner sig bara ett par handslag från en värld i en helt annan färgskala, befolkad av karaktärer som Adolf Hitler och Benito Mussolini – en värld som tycks mycket mer avlägsen än dessa soliga gator som vi dagligen besöker i tv-serier och filmer.

Men sedan presidentvalet den 8 november har dessa parallella historiska förlopp, på två sidor av Atlanten, närmat sig varandra – åtminstone i många amerikaners medvetande. Filosofen Walter Benjamin, som själv aldrig lyckades ta sig till sina vänner i Kalifornien och som efter flera år på flykt från nazisterna tog sitt liv, hade kanske gått med på att kalla detta en ”dialektisk bild”: Hans idé om en bild som låter det som är och det som har varit kollidera och historien att framträda som en ”konstellation” i vilken nuet måste ingå. I mötet mellan nutid och förflutet visar sig historien som fragmentarisk och tilltrasslad, men också som öppen för upprepningar och omtolkningar – både produktiva och destruktiva.
Vi måste lära oss förstå kulturens mekanismer och lära oss se mönstren. Samhället är idag ett helt annat och vi har tillgång till enorma mängder mer lättillgänglig kunskap, men det betyder inte att förmågan att använda kunskapen står i paritet med mängden fakta. Idag svämmar samhället över av information och det krävs en väl utvecklad kritisk förmåga för att se och förstå vad som viktigt och vilket sätt. Dagens fascism liknar inte gårdagens på ytan, men det är i grund och botten samma grundtankar och lösningar på problem som förs fram och vinner anhängare. Nuet är ett mellanrum, mellan det som varit och det som ska bli. Framtiden är öppen, det finns ingen plan eller några lagar som gör att man kan säga det ena eller det andra. Ingen vet hur det kommer att bli, men att blunda för uppenbara risker vore naivt. Frankfurtskolan förfogar över en stor och viktig verktygslåda som fortfarande är användbar och som bara ligger där och väntar. Nu är tiden kanske mogen för oss att titta närma på den, för att undvika att göra samma misstag som mänskligheten redan gjort och som vi på många sätt fortfarande betalar priset för.
Stuart Jeffries gruppbiografi om Frankfurtskolans tänkare, ”Grand hotel abyss: The lives of the Frankfurt school” (Verso), i vilken Walter Benjamin och Theodor W. Adorno har huvudrollerna, hålls samman av just sådana bilder som visar historiens och samtidens förbindelser. Det är en lättläst berättelse om denna grupp marxistiska, i de flesta fall judiska filosofers erfarenheter av 1900-talets fascism och totalitarism. Stuart Jeffries följer dem från deras tidiga försök att formulera en ny marxistisk samhällskritik i reaktion mot fascismens framväxt, till deras landsflykt under 40-talet och återkomsten till ett otacksamt tyskt 60-tal som tappat tålamodet för allt annat än en revolution. 
Frågan som hela tiden motiverar och binder samman hans berättelse är vilken relevans dessa tänkare har i dag, när samhället på båda sidorna av Atlanten börjar likna det i vilket Frankfurtskolans kritiska samhällsteori växte fram. Nationalistiska grupper har återigen bestämt sig för att slå vakt om företräden som aldrig förlorats. Normer bryts ned i kortslutningen mellan etablissemanget och den alltid rekryterande demografi som Göran Hägglund kallade ”verklighetens folk”. Och historiens typologier får nya ansikten uppe i Trump Tower, medan demonstranterna nedanför redan har skingrats: Stephen K. Bannon, Jeff Sessions, Mike Pompeo – karaktärer återuppståndna från de döda för att återigen spela historiens skurkroller.
Mitt framför ögonen på oss alla utspelar sig samhället och förändras kulturen i en riktning som oroväckande mycket liknar den utveckling som ledde fram till Nazityskland och dess fasor. Vi måste lära oss se både likheterna och skillnaderna om vi ska kunna ha någon chans att göra något för att förhindra att hamna i samma situation igen, eller något liknande. Det kommer inte att dyka upp en ny Hitler, men konsekvenserna kan dock bli snarlika, om vi inte ser den större bilden. Historien vill jag se som ett slags verktyg, eller som en karta att orientera sig efter. Inte som en instruktionsbok. Utan tolkning och förmåga till fantasi blir kunskapen om det som varit till meningslös kuriosa. Hur ser vi på människan? Vad är en nation, ett samhälle? Går det att styra och kontrollera komplexa processer? Genom att ställa sådana frågor och genom att rikta dem både till historie och samtiden går det att skapa svar som fungerar och som kan ge ledtrådar och uppslag att jobba vidare med i arbetet för att bygga ett hållbart samhälle. Vad vi behöver idag är inte lösningar i första hand, utan förståelse för vad som är problemet egentligen. Först när vi har bildat oss en mångfacetterad bild av grundproblemet och utmaningarna vi har att hantera kan vi börja skissa på förslag till åtgärder. Och bara lösningar som inte leder till nya problem eller som förvärrar grundproblemet kan och bör omsättas i handling. Tid att tänka är en bristvara idag, och kanske är det så enkelt att det är just detta som är problemet? Jag vet inte, men om fler fick tid att tänka, oftare skulle samhället förändras långsammare och det skulle göra ett fler hängde med. Kanske skulle känslan av kontrollförlust då minska, liksom rädslan för det okända. Möjligen skulle det kunna leda till att en annan typ av lösningar och åtgärder framstor som bättre än de som idag debatteras.
Den chockartade förändringen av det offentliga tonläget blev för mig som tydligast när filosofen Slavoj Zizek dagen efter presidentvalet höll sin årliga offentliga föreläsning på New York University. Den populära filosofens provokativa kritik av vänsterns intresse för trans-badrum, anti-rasism och ”politisk korrekthet” – för att inte nämna hans halvt ironiska stöd till Donald Trump – hade fram tills denna paralyserade dag bemötts med uppmuntrande eller överseende leenden. Studenterna köade visserligen även detta år för att få plats i salen – men andra studenter och professorer formulerade en försiktig protest som tidigare varit otänkbar: Innebär inte akademisk frihet att vi har ett ansvar att ge utrymme till de som kan hjälpa oss förstå och motverka, inte kapitalismen som sådan, men de verkliga och omedelbara effekter vi nu upplever av en bristande demokrati? 
Slavoj Žižek är en dialektisk tänkare av Hegels släkte, inte helt olik Theodor W. Adorno och andra filosofer som ingick i Frankfurtskolan. Deras metod har gemensamt att de låter motsägelserna i vårt kapitalistiska samhälle visa sig i dess egna logiska rörelse: en politisk övertygelse får på så sätt brista av sin egen tyngd när den ställs inför insikten om hur motsägelsefullt den uppstår. Men det är otänkbart att någon av Frankfurtskolans filosofer likt Slavoj Zizek, dagen efter ett presidentval som gjort människor rädda och uppgivna, hade provocerat för provokationens egen skull, eller med fatalistisk ironi beundrat en högerpopulistisk ledare för att han demonstrerar sprickorna i varje motstånd som inte är den slutgiltiga revolutionen.
Det finns olika typer av distans och avstånd, klyftor och utanförskap. Jag ser ett mönster här, som tar sig olika utryck i olika sektorer av samhället och hos olika typer av människor. Ett slags ironiskt distanserande hållning av att inte bry sig. Verkligt engagemang anses idag förlegat på något sätt. Allt mer betyder allt mindre och många bryr sig inte. Det är som att ingen orkar, hinner eller har förmågan att ta saker och ting på allvar. Det finns ingen tid. Allt förändras rasande snabbt och man hinner liksom inte med. Zizeck provocerar och passar som hand i handske i mediernas logik. Han är liksom alla andra ett barn av sin tid. Vi får de tänkare och ledare samt den kunskap och förståelse för samhället som vi förtjänar, inte de eller det vi behöver. Så har det alltid varit och så kommer det att vara även i framtiden, alt talar för det. Uppgivenheten ser olika ut idag än under åren före nazisternas maktövertagande, men det handlar nu som då om uppgivenhet. Vad är hönan och vad är ägget? Blir människor uppgivna för att att de känner hopplöshet, eller känner de hopplöshet för att de låter känslan av uppgivenhet ta över och dominera tanken, kulturen och samhället? Det finns inga enkla förklaringar och heller inga enkla lösningar, därför återkommer jag ständigt till behovet av kompetens att förstå och hantera komplexitet. Det är skolans och den högre utbildningens viktigaste uppdrag. Det räcker inte att informera om förintelsen. Förstår man inte att den ständigt lurar bakom hörnet även idag, även i vårt samhälle, är informationen om händelserna i Tyskland på 1930- och 40-talen meningslös. Historien upprepar sig inte, men på ytan olika sätt att tänka och agera kan ge upphov till samma effekter. Vi måste lära oss se de stora mönstren och de underliggande strukturerna.
Detta är snarare vad dessa tänkare på 40-talet försökte lära oss att undvika: Att inte göra våra tankar till ting som likt modeprodukter kan köpas och säljas. För när våra tankar, känslor och relationer gjorts till varor på en marknad, har vårt motstånd mot de totalitära anspråk som verkar genom samma marknad också blivit en omöjlighet. Den som tittar på Fox News har på så sätt få alternativ: Antingen ”köper du det” eller så går du vidare till en annan kanal.
Oerhört viktiga tankar detta. Om samhället förvandlas till en marknad kommer människor att värderas utifrån ekonomiska måttstockar, och FNs deklaration om mänskliga rättigheter förvandlas till retorik. Den där muren som Trump talar om och hans syn på invandrare och muslimer bygger på marknadens logik, vilket för övrigt hans framgångar i valet gör. Han anses vara den store LEDAREN som ska återupprätta Amerikas rykte och göra landet stort igen. Utan sina ekonomiska framgångar hade han aldrig nått den ryktbarhet han hade när han inledde sin kampanj. Barck Obama försökte bygga sin politik på kunskap, men eftersom samhället och kulturen bara känner igen affekter blir det svårt, oavsett hur kloka hans förslag varit. Och samma logik som ledde fram till att Trump vann valet, ledde till missnöje med Obamas politik. Marknadstänkandet lovar valfrihet men ger oss bara olika saker av samma slag att välja mellan. Man får vad man önskar sig, skulle man kunna ska. Är det valfrihet man vill ha, ja då får man det, men bara för att man kan väcka betyder inte att valen man står inför innebär verkliga alternativ. På samma sätt som man kan drunkna i information kan man förblindas av utbudet som finns att välja mellan.
Det är alltså förståeligt att Stuart Jeffries bok om Frankfurtskolan tar fasta på att våra tider, som så klart började långt före valet den 8 november, kräver ett nytt möte med dessa tänkare, vilkas arbete drevs av viljan att förstå fascismen i alla dess former för att i framtiden kunna undvika den.
Vad som behövs mer än något annat är tid att tänka, lästa, lyssna och samtala. Förändringshastigheten och utbudet av saker att ta ställning till och välja mellan måste anpassas efter hur människan faktiskt funderar, inte efter vad människor vill ha. Därför gillar jag uppmaningen att läsa klassikerna igen. Jag tror på bildning av samma skäl, för en bildningsinriktad skola kräver tid att tänka och utmanar intellektet.
Stuart Jeffries är tydlig med att det i dag är uppenbart att detta arbete långt ifrån fullbordades. Tvärtom måste det ses som misslyckat. Redan på 30-talet riktade den mer konservativt marxistiska filosofen György Lukács samma kritik mot Frankfurtskolan i den liknelse som gett Stuart Jeffries bok dess titel: Han föreställde sig dessa skrivbordsmarxister på ett lyxigt hotell vid avgrundens rand, där de mellan utsökta måltider och förströelser lugnt kunde beskriva katastrofen som ägde rum runtomkring dem. 
Klyftor är förödande var de än finns och vad de än handlar om. Kunskap, intellektuell förmåga, pengar eller makt. Ju mindre klyftorna är desto bättre är det för alla. Det är en av demokratins allra viktigaste förutsättningar, att främja samverkan mellan människor. Berättelsen i Bibeln om Babels torn handlar om det, tänker jag ofta. Den historien är en påminnelse, både om kraften i samverkan och bur lätt den kan brytas upp. Människor kan önska sig saker, och har kraften att genomdriva förändringar, men det betyder inte att det man vill ha är bra för en eller för samhället. Fler tänker vidare bättre än några få. Det är urbasen som topparna växer. Liknelserna är många, men det räcker inte att blogga eller tänka fina tankar, utan kollektiv handling händer inget.
Stuart Jeffries ger alltså från början rätt till György Lukács, och kanske också till Göran Hägglund, i deras kritik av den borgerliga vänster som Frankfurtskolan förkroppsligade: Kultureliten har tappat kontakten med verkligheten. 
Denna kritik mot Frankfurtskolans handlingsförlamade samhällsteori motsvaras i dag till viss del av den amerikanska debatten efter valet om glappet mellan den vita arbetarklassen och den högutbildade vänstern. Men denna situation har en specifik amerikansk historia. McCarthyismens spöken försätter fortfarande Demokraterna i en omöjlig situation i vilken de varken kan röra sig mot vänster eller mot mitten utan att skrämma eller svika väljare. Bara Hillary Clinton kunde besegra Donald Trump: Bara Bernie Sanders kunde besegra Donald Trump. Båda dessa oförenliga påståenden framstår som sanna.
Kultren är fylld av den här typen av paradoxer. Det är en kulturvetenskaplig insikt menar jag, och lärdomen vi kan dra är att paradoxerna är det normala, inte undantaget. Vi måste lära oss inse det och lära oss hantera paradoxerna, för vi kommer aldrig att kunna utrota dem. Väljer vi att förneka själva förutsättningarna för förändring och går på känslan istället, vilket bland annat Jimmie Åkesson vill kan inget hållbart samhälle byggas. Det är aldrig känslan som räknas, ett tanken, goda intentioner eller klokskap. Det är vad man gör med dessa sker och vilken betydelse och utrymme förmågorna tillåts få i politiken och samhället. Även detta är saker som kräver tid att tänka och förmåga att analysera för att förstå.
Ibland riskerar Stuart Jeffries bok att bli ett uttryck för samma kulturindustri som Frankfurtskolans tänkare, visserligen förhastat, såg som en representant för ett liknande totalitärt samhälle som det de upplevt i hemlandet. Hans bok är inte riktigt vad den utger sig för att vara. Den är tryckt som en tegelsten men är i själva verket rätt tunn och bygger framför allt på ett par biografier. Att författaren är verksam som kulturjournalist på The Guardian märks: boken låter sig ibland läsas som en 400-sidig kulturkrönika. 
Vissa av författarens förenklingar tycks dessutom onödiga. När Theodor W. Adorno och Max Horkheimer i ”Upplysningens dialektik”visar hur Hollywoods bilder av gröna träd och vita moln är kryptogram för rökiga industrier, betyder det nog inte, som Stuart Jeffries förklarar, enbart att det kapitalistiska samhället framställer sig som naturligt och hälsosamt. Det betyder också att vi behärskar naturen redan när vi intresserar oss för den som något annat än oss själva. Vi gör oss både till naturens motsats och, genom vår brutalitet, oskiljbara från den. Genom denna motsägelse gör våra tekniska och naturvetenskapliga framsteg oss främmande inför oss själva. Så vecklar Frankfurtskolans dialektiska tänkare, med Theodor W. Adorno i spetsen, in begreppen i ständigt nya motsatser för att visa motsägelserna som ligger till grund för vår förment naturliga tillvaro. 
Fast om fler oftare läser den här typen av böcker istället för att söka sig fram med ledning av minsta motståndets lag, om det finns tid att tänka, läsa och reflektera, tid att bara vara, skulle flera av problemen som vi idag brottas med och som hotar att leda till liknande problem som dem som ledde fram till Andra världskriget kunna undvikas. Några garantier finns dock inte och det viktiga är inte VAD man läser och hur man tänker utan ATT man läser och framförallt att man samtalar om innehållet och att man engagerar sig i arbetet med att värna demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.
Dessa invändningar till trots är Stuart Jeffries bok en tillgänglig och just nu livsviktig påminnelse om den filosofiska tradition som formulerade den fråga som i dag ställs på nytt utan att få ett svar – varken på amerikanska universitetsseminarier eller i svenska dagstidningar: Hur kunde detta hända?
 Frågor utan svar är de kanske viktigaste frågorna att ägna sig åt, för arbetet med den typen av frågor leder till att förmågan att tänka och insikten om vad som kräva för att lära sig hantera komplexitet utvecklas och sprids i samhället. Det ser jag som en nyckelkompetens, för demokrati och mot fascism. Några garantier finns aldrig. Därför är det viktigare att inse detta än att försöka skapa en lösning som fungerar. Drömmen om en lösning, en ledare eller ett perfekt samhälle är mer del av problemet än av lösningen.
Men Frankfurtskolan är inte ett avslutat kapitel. I dag representeras den av nyanserade, allvarliga och, för att säga som det är, tråkiga filosofer som Jürgen Habermas, Axel Honneth och Nancy Fraser, vars arbete framför allt kommit att handla om möjligheterna för normer, kommunikation, kritik och förståelse. Den 9 november 2016 var vi nog många som hade föredragit att i stället för Slavoj Zizek få lyssna på någon av dessa tråkiga filosofer, för att hitta tillbaka till den ansvarsfullhet och eftertänksamhet som vi hade förlorat natten innan och som var, och fortfarande är, Frankfurtskolans kännetecken.
Kulturen är aldrig avslutad, den befinner sig i ständig rörelse, förändras och blir till hela tiden, överallt, alltid. Den har ingen riktning, tillblivelsen leder bara till olika konsekvenser. Det går att lära sig förstå detta, men det är svårt. Därför är det så allvarligt att skolan har problem och att vi har så svårt att skaffa oss rimliga förväntningar på lärare, forskare och politiker. Vi kan lära oss massor av att läsa filosoferna som Schmitz skriver om, men det viktiga är att vi inser att de inte lär oss något utan att vi bara kan lära oss leva i och hantera vårt samhälle själva, genom att läsa, tänka och samtala med och om saker som är viktiga.

Inga kommentarer: