fredag 11 november 2016

Sanningen om sanningen 1

Dagens Under Strecket är skriven av Anna-Maria Hellgren. Äntligen någon som förstår, tänker jag spontant. Och nu är tiden kanske mogen för en allvarlig diskussion om sanningen; om ORDET sanning och om vad det står för, hur det kan användas och vad kunskap faktiskt är. Efter att Donald Trump valts till president är det frågor som måste tas på allvar, för han byggde sin valkampanj till världens mäktigaste ämbete på lögner och han är en klimatförnekare som omger sig med människor som litar mer på makt än på vetenskap. Det är allvar nu, och det är vad många (fast tyvärr inte alla. Liksom i alla skolbildningar finns det bra och dålig forskning) poststrukturalistiskt influerade forskare påtalat länge, trots att man hånats för det, förlöjligats och tvingats verka i vetenskapens periferi eftersom vissa saker anses heliga och därför inte får undersökas kritiskt. Sanningen handlar det om, forskning om verkligheten så som den är, inte så som människor önskar att den vore. Jag delar upp bloggposten i två delar och detta är den första.
Den franske antropologen Bruno ­Latour fick i samband med en intervju en förbryllande fråga: ”Tror du på verkligheten?” Mannen som intervjuade Latour förväntade sig gissningsvis att han skulle svara något i stil med ”Självklart inte! Så naiv är jag definitivt inte!” Latour hade trots allt ägnat år åt att argumentera för att fenomen och företeelser som vi tar för givna och ”naturliga” i själva verket är historiskt föränderliga. Men Latours svar på frågan blev givetvis ”Naturligtvis!”. Frågan fick honom emellertid att undra. Hade verkligheten blivit något man tror på? Liksom man kan tro på Gud?
Bruno Latour har aldrig ifrågasatt verkligheten. Det han har gjort är däremot att kritiskt undersöka hur kunskapen om verkligheten blir kunskap. Och för detta har han hånats. Vissa saker får man inte undersöka kritiskt. Sanningen är en sådan sak. Den är helig, och det finns gott om exempel på hur forskare som dristat sig till att utmana det förgivettagna förlöjligats och till och med försökt stoppas, av sanningens försvarare. Det visar att sanningen och verkligheten är något som även ärade vetenskapsmän och kvinnor TROR på.

Bara trosföreställningar kan försvaras, och det görs, med all makt som går att uppbåda. I våras, till exempel, skrev jag en uppskattande bloggpost om den kände statsvetaren Jon Elster,i samband med att han fick det Skytteanska priset, som är mycket prestigefullt. I bloggposten jämförde jag Elster med Latour. Jag tyckte nämligen jag såg många likheter mellan dem, framförallt i deras syn på vetenskap. Några timmar efter att jag publicerat bloggposten fick jag ett mail, från just Jon Elster. Han skev följande:

Jeg leste med stor interesse din kommentar til min Skyttepris, men da jeg kom til Latour falt jeg av lasset. Jeg synes han er en obskurantist, og var en av de sterkeste kritikerne da han fikk Holberg-prisen (se http://www.aftenposten.no/meninger/Den-uforstaelige-Latour-7183458.html).

Med hilsen Jon Elster
Berömmet accepterades alltså, men namnet Latour triggade honom att än en gång påpeka att han använt sin makt och sitt inflytande för att försöka hindra att Bruno Latour fick ett annat prestigefullt, vetenskapligt pris. Redaktionen på Axess bedriver också en kampanj mot poststrukturalism i allmänhet och postkolonial teoribildning i synnerhet. Sanningens försvarare är många och mäktiga. Likt Vatikanens inkvisitorer bevakar de den rätta läran och förföljer alla heretiker, eller obskurantister som är ordet Elster använder. Om sanningen och verkligheten inte vore något man tror på hade den rätta läran aldrig behövt försvaras. Tyvärr har vetenskapen valt en annan väg, och under tiden har verkligheten och kulturen förändrats. Postmodernismens allra mest rabiata sanningskritiker hade inte kunnat hitta på sanningen som idag sakta går upp för oss: att Fox News kan producera lika inflytelserika reportage som traditionella medier, och att Donald Trump kan väljas till president i USA. Kunskap är inte makt. Makt är kunskap. Det är det enda som Foucault hävdade. Han trodde heller inte på verkligheten, han undersökte den liksom Latour, jag och många andra som verkligen vill veta gör.

Jag påminns om incidenten som återberättas i inledningen till Latours essäsamling ”Pandora’s hope. Essays on the reality of science studies” (1999) när jag står i en butik i Barcelona och överväger att köpa en t-shirt där det står ”I left my heart in Malibu”. Det ska sägas att det är ganska svårt att hitta en t-shirt som inte förmedlar känslolägen, för­hoppningar eller påståenden. Mina valmöjligheter blir således både begränsade och oändliga. Ska jag välja den där det står ”I am ready for the weekend” eller ”I will do anything for you” eller kanske ”Have you told anyone”?

Fenomenet förbryllar. Ur ett rent praktiskt ­av­seende kan det inte vara optimalt, så har jag i alla fall resonerat, eftersom det hela tiden handlar om att invänta rätt tillfälle. Är jag verkligen redo för helgen på en måndag? I Malibu har jag heller aldrig varit. I somras var jag däremot i ett frodigt och fuktigt Mullsjö. Mina skor blev genomblöta och återhämtade sig aldrig.

Men så slog mig det uppenbara: det spelar ingen roll huruvida jag har varit i Malibu eller inte. Vad som står på t-shirten behöver inte, och förväntas inte heller, ha någon verklighetsförankring. Trots det skrivna ordets kommunicerande funktion har det i just detta fall reducerats till ett visuellt tecken frikopplat från textens innebörd. I just detta fall? Det är också fullt möjligt att förstå denna indifferens gentemot sakernas tillstånd som ett tecken i tiden, vad som har kallats för en era av ”post­sanning”.
Tänker på Paulo Macciarinis artiklar i The Lancet, som trots tydliga indikationer på att allt inte stod rätt till inte plockades bort, eller i alla fall markerades på något sätt. Idag har man kanske plockat bort artiklarna, men länge var det en förhandlingsfråga. I en artikel i Dagens Medicin från januari i år säger chefredaktören att frågan ska utredas. Att erkänna att man publicerat en artikel som bygger på fusk är ett nederlag för en så pass prestigefull vetenskaplig tidskrift, vilket också visar vad SANNINGEN är värd och vad som prioriteras. Om kunskapen stod i centrum skulle artikeln kunna plockas bort så fort det uppstod frågetecken, och om det efter noggrann utredning visade sig att det inte var fusk skulle den enkelt kunna publiceras igen. Fast så ser man inte på sanning, inte inom naturvetenskapen. Det som publicerats i The Lancet ifrågasätts man inte utan att ha REJÄLT på fötterna. Jag kan inte tolka det på  något annat sätt än att sanningen är en förhandlingsfråga och att det är viktigare vem som skriver och var man publicerar sig än vad som faktiskt sägs. Verkligheten förändras inte av att dessa saker diskuteras, och jag hävdar inte att jag har rätt eller vet hur det är egentligen. Jag är dock intresserad av hur man ser på detta med sanning, inte för att ifrågasätta utan för att få en bättre förståelse.
Den brittiske journalisten och författaren Peter Pomerantsev är en av dem som genom att lyfta fram såväl rysk utrikespolitik som Donald Trumps framgångar som presidentkandidat, har argumenterat för att det är där vi befinner oss: Bortom koordinaterna som skiljer fakta från fiktion. I artikeln ”Russia and the menace of unreality” (The Atlantic, 9/9 2014) visar han hur desinformation används som ett effektivt vapen i vad han kallar för en postsanningens politik. Med konspirationsteorier på bästa sändningstid syftar denna politik enligt ­Pomerantsev inte i första hand till att övertyga utan om att skapa förvirring, paranoia och passivitet. ”I dagens Ryssland”, fortsätter han, ”är idén om sanning irrelevant”.
Iden om sanning är även irrelevant för Donald Trump. Han tror inte på klimatförändringarna, och han har makt att låta bli att göra det också. Vad som är sant spelar ingen roll för den som är mäktig. Verkligheten kommer dock ingen, någonsin undan. Verkligheten är som den är, och den måste även världens mäktigaste ledare förhålla sig till, förr eller senare. Just när det gäller klimatet är det allvarligt, för mycket kan hända på fyra år. Forskningsprojekt kan hindras och beslut som tagit år att förhandla fram kan rivas upp, vilket gör att det som måste göras (om man ska lyssna på den samlade forskarkåren, vilket jag tycker att man ska) för att förhindra att jordens medeltemperatur ökar fördröjs och ingen vet om det kanske redan är för sent.

Problemet är att sanning anses vara en trosfråga, även av den etablerade vetenskapen. Det visar man genom att man lägger tid och resurser på att försöka motarbeta forskare som vill granska vetenskapens praktik, istället för att lyssna och lära av varandra. Som Obama sa i sitt tal efter att det stod klart att Trump vunnit: Vi spelar alla i samma lag. Om vetenskapsmän och kvinnor bekämpar varandra och slåss om vem som är närmast sanningen, istället för att forska och försöka lära sig förstå verkligheten bättre, skulle inte ett företag som Fox News kunna agera med den trovärdighet man faktiskt byggt upp. Om det verkligen var kunskapen som stod i centrum skulle Avpixlat och andra relativistiska medier aldrig få den makt de har idag. Verkligheten är som den är, den tror man inte på. Om det finns ett rätt sätt att TRO finns också ett felaktigt, och det blir då makten som avgör vem som står på sanningens sida. Det säger jag med hänvisning till poststrukturalistisk forskning som alltså inte ifrågasätter sanningen, utan undersöker verkligheten.
När vi inte behöver förhålla oss till någon ­sanning frigörs onekligen oändliga möjligheter att spela på förhoppningar och rädslor. Påståenden kan lätt yttras och lika lätt förnekas. Förnekade jag verkligen klimatförändringarna? Nej, det där tror jag att du har fått om bakfoten. Så börjar vi om. ­Precis var vi vill.

Indifferensen inför sakernas tillstånd återkommer – och förutsätts ibland – inom allt fler sammanhang. När Arbetsförmedlingen för ett par år sedan uppmanade mig att söka tjänsten som lektor i smådjursmedicin tolkade jag det först som en imponerande tilltro till min kunskapsbredd i egenskap av nydisputerad doktor i konstvetenskap. Men jag ­insåg snart att det handlade om något helt annat: att få något att fungera trots att det i själva verket inte alls fungerar. Jag var ärlig i min ansökan, skrev att mina kunskaper om smådjursmedicin var ­begränsade men att jag en gång haft en hamster som hette Putte. Även om jag faktiskt hade skickat iväg min ansökan tror jag inte att jag skulle ha fått ­jobbet. Däremot hade Arbetsförmedlingen gjort sitt.
Det Hellgren skriver här är viktigt. Vad det handlar om är: "att få något att fungera trots att det i själva verket inte alls fungerar." Det spelar ingen roll att det finns politiker som hävdar att det går att sänka skatterna, tillåta vinster i välfärden och få ett samhälle som ger alla den vård och utbildning som samhället behöver för att överleva på sikt. Det är fullt möjligt att vinna val genom att gå på tvärs mot forskningen, och nu menar jag forskningen i allmänhet, även om det finns en artikel i någon tidskrift som hävdar motsatsen, för det är inte vad forskning handlar om. Det finns enormt många artiklar, som visar olika saker. Forskningen bevisar nämligen ingenting, den undersöker verkligheten.

När systemet inte längre fungerar, trots alla kontroller, manualer och kvalitetssäkringsprogram, tvingas handläggare och andra, för att inte förlora sin försörjning att spela med i spelet. Order är order och måste följas. Därför lyder vi, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok. När sanningen är något man diskuterar, något man tror på, ligger fältet vidöppet för rasister och andra som vet att det inte finns något vetenskapligt stöd för fördomarna och deras förvridna önskedrömmar. Systemet är riggat, kvalitetssäkringen fungerar och kontrollapparaten är vältrimmad. Det är bara att hacka systemet, och så står vi där med SD som Sveriges tredje största parti och Donald Trump som president i USA. Putin gnuggar händerna, och Erdogan hoppas på gott samarbete framöver. Populisterna har på grund av rådande syn på sanning kunnat tillskansa sig makt. Det är inte poststrukturalismens fel! Problemet är direkt avhängigt rådande syn på sanning, som något man kan och måste försvara. Det går inte, och först när vi inser det och anpassar samhället och politiken efter den insikten kan vi hoppas på bot och bättring.
Indifferensen återkommer också i vårt sätt att tala. Låt oss exempelvis erinra oss det ytterst ­populära och vardagliga uttrycket ”Det känns som att”. Det är helt enkelt väldigt mycket som känns ­nuförtiden. Det känns som att situationen i Syrien har urartat sedan länge. Det känns som att skillnaden i inkomster har ökat. Det känns som att klimatförändringarna har blivit allt mer akuta. Varför envisas vi med att säga att saker och ting ”känns som att” när det så uppenbart handlar om fakta? Situationen i Syrien har urartat sedan länge, inkomstskillnaderna har ökat och klimatförändringarna har blivit alltmer akuta. Kanhända är det mer bekvämt. När vi känner i stället för att argumentera behöver vi inte befatta oss med vare sig sanning ­eller verklighet.
Jag delar inte din bild, visst var det Philippa Reinfeldt som lanserade det retoriska knepet som snabbt togs upp av politikerna. Björklund excellerar i det när han tvärsäkert uttrycker sig om än det ena än det andra. Under åtta år var han högste ansvarige för svensk skola, forskning och högre utbildning. Och hans företrädare var styrelseordförande för Karolinska, fram till dess att han avsattes. Kunskapen i centrum är enda sättet att komma tillrätta med problemen. Tron på sanningen måste överges, för bara då kan verkligheten undersökas VETENSKAPLIGT. Fast för att en sådan reform ska kunna genomföras måste relationen mellan makten och vetandet uppmärksammas och tas på STÖRSTA allvar. Där är vi inte än, och på Uppsala Universitet försöker konsortiets ordförande Carola Lemne, som surprise, surprise också är VD för Svenskt Näringsliv driva igenom reformer för att MINSKA forskarnas makt över verksamheten. Så ser det ut, där står vi. Sanningen har blivit en öppen fråga, just för att det ansetts viktigare att försvara sanningen än att undersöka verkligheten.

Inga kommentarer: