fredag 26 augusti 2016

Reflektioner rörande religion 6

Religion är verkligen ett hett ämne i dessa dagar och ryktet om dess död är helt grundlöst. Något som är dött, ointressant och irrelevant rör inte upp så mycket känslor. Dock är debatten fylld av missförstånd, felaktigheter och tankevurpor. Som kulturvetare kan jag inte hålla mig från ämnet, för det som rör upp känslor har agens att påverka och driver förändring. Dessutom behöver jag omväxling och vill inte fastna i ett ämne. Olika texter om olika ämnen hjälper mig att hitta nya ingångar till och aspekter av kulturen som ytterst är vad alla mina texter handlar om, på ett eller annat sätt. Efter några intensiva dagar där skola, kunskap och undervisning upptagit mig vänder jag nu blicken mot religionsdebatten och hittar en intressant artikel av Madelaine Levy i SvD som skriver följande.
Det är snart 15 år sedan Samuel P Huntington utkom med sin uppmärksammade bok ”Civilisationernas kamp. Mot en ny världsordning”. [Här finns en recension] Den amerikanske statsvetaren förutspådde där en framtid då världen alltmer skulle präglas av kampen mellan olika kulturella grupper, avgränsade av medlemmarnas religiösa tillhörighet. Den som tar till sig dagens medieflöde kan lätt tro att profetiorna besannats och att vi nu befinner oss i ett världsomfattande krig mellan just religioner. I den samtida diskursen ställs ständigt de olika världsreligionerna – islam, kristendom, judendom och så vidare – mot varandra, och religionstillhörigheten antas höra samman med vissa värderingar och livsstilar.
För att vara ett sekulärt samhälle är samhällsdebatten i Sverige påfallande upptagen med att diskutera religionens roll. Islam, eller i alla fall en tolkning av den, ses som ett hot mot allt som sägs vara svenskt. Muslimer betraktas som en homogen grupp och alla kulturella attribut som kan knytas till den gruppen förkastas, vilket krav på lagstiftning om än det enda än det andra vittnar om. Utan tvekan finns det problem i mötet mellan (en del) muslimer och det svenska majoritetssamhället, men dessa problem löses inte genom att hindra människor från att vara religiösa. Vissa försöker ge sken av att de inte är rasister genom att hävda att de är ateister och att all religion är lika förkastlig, men eftersom kritiken så tydligt riktas mot muslimer och Islam är det svårt att ta förhållningssättet på alvar. Rasism är rasism, om än i ett belevat språkbruk, skulle man kunna säga. Alla försök att göra skillnad på människor utifrån generaliseringar på gruppnivå är rasism. Kristna så väl som muslimer eller människor med annan trostillhörighet är religiösa på sitt eget sätt. Bara fundamentalister följer den heliga skriftens bokstav. Och den som plockar ett citat från en religiös skrift och använder det citatet som bevis för att hela den grupp människor som bekänner sig till eller kommer från ett sammanhang där den religionen är vanlig är si eller så, är lika mycket fundamentalist som fundamentalisterna man kritiserar. Debatten handlar således inte om teologi, snarare används religionen och avståndstagandet från den som verktyg i kampen om "vår" kulturs överlägsenhet över "de andras" kultur.
Men Huntington hade fel – och dagens klyftor går inte, även om man kan tro det, mellan olika religioner eller kulturella grupper. Det påminns jag om då jag läser om en bok som just nu skakar det israeliska samhället. Symptomatiskt för dessa tider är den ännu inte utgiven av något förlag eller ens tryckt i pappersform. Ändå har den kommit att spridas fort (via mejl och sociala medier) och väcka hätsk debatt i det israeliska samhället. Författaren är Esti Weinstein, en 50-årig kvinna som tillbringade större delen av sitt liv i en av landets ultraortodoxa judiska sekter, Gur. För ett par månader sedan begick Weinstein självmord i sin bil. Hon lämnade efter sig ett självutplånande brev och vad som förmodas vara en självbiografisk kortroman, ”Enligt hans önskningar”.
Det ser ut som klyftan går och motsättningen finns mellan religionerna och kulturerna, men i själva verket går klyftan mellan fundamentalister (både troende och ateister) och mer öppna, nyfikna och förhandlingsbenägna individer (även här både troende och ateister). Fundamentalismen är problemet, inte olika trosföreställningar. Tron på en absolut sanning, den enda (evidensbaserade, kvalitetssäkrade och målstyrda) vägen har inget med religion att göra, den övertygelsen finns i och påverkar både politiken, skolan och vetenskapen. Att bara se skillnad mellan religioner är att göra det enkelt för sig. Verkligheten är långt mer komplex än så, och det visar tydligen Weinsteins bok.
Weinstein beskriver ett liv där varje handling styrs av exakta påbud in i minsta detalj. Det gäller inte minst sex och samvaro, där männen inte får uttala sina fruars namn, eller se dem i ögonen, och där gifta par enbart tillåts ha sex ett begränsat antal gånger per månad, med minimal kroppskontakt. Många vacklar under pressen, den religiösa gruppen sägs konsumera stora mängder psykofarmaka inte minst för att förtrycka sexualdriften. I romanen beskrivs ett arrangerat äktenskap som krackelerar. Efter en frustrerande slak inledning bryter mannens begär så småningom igenom alla vallar: han utnyttjar sin hustru, tvingar henne bland annat ha sex med andra medan han tittar på, och hans hat mot henne bara växer.
Finner här uppslag till en diskussion om vad ett samhälle är och hur det fungerar. Lätt att få för sig att allt bara handlar om vilja, att det man kan tänka och önska också kan genomföras enligt planen. Verkligheten tränger sig oundvikligen mellan och påverkar. Viljan kan vara stark och är det många som vill och tror och ihärdigt, lojalt arbetar tillsammans. Kan många olika typer av hinder övervinnas. Sexualitet är dock en stark drivkraft. Mänsklighetens och livets överlevnad utgår därifrån, och den biologiskt grundade kraften är enormt svår att betvinga med viljekraft. Det är vid demarkationslinjen mellan kultur och natur som människan och samhället blir till, och resultatet är inte alltid vackert.
Esti Weinstein själv valde att fly undan äktenskapet till den sekulära världen, men det innebar att all kontakt bröts med sex av hennes sju barn. Till slut tog hon sitt liv, i sin bil på stranden i Ashdod. Sekulära israeler ser på sina ultra-ortodoxa landsmän med oroad, exotiserande blick och fascineras nu av denna extrema berättelse inifrån fundamentalismens sängkammare.
Vad som händer bakom stängda dörrar är svårt för utomstående att kontrollera. Där är det upp till den enskilde, paret eller gruppen att gemensamt besluta var, när, hur och med vilken intensitet och repeterbarhet det som sker ska ske. Religionens och det sekulära samhällets makt över sexualiteten är bara så stor som den tillåts bli, vilket är olika för individ till individ och över tid samt beroende på sammanhang. Sexualiteten verkar vara den ultimata utmaningen för alla med ambitionen att bli ledare, för genom historien har både religiösa och sekulära ledare uppvisat en lång rad exempel på uttryck för viljan att kontrollera människors sexualitet. Inte för inte har marknadsförare ofta använt anspelningar på sex för att sälja. Homosexualitet är fortfarande inte helt accepterats även om utvecklingen tydligt pekar i rätt riktning. Sekulära samhällen har visat sig vara mer förändringsbenägna, men det finns gott om undantag. Det är något med makt och sexualitet, uppenbarligen. Och även där går gränsen inte mellan religioner, kulturer eller nationer utan mellan människor.
Det är svårt att läsa om Esti Weinsteins liv, om det förträngda manliga begär som får ett så våldsamt utlopp, utan att påminnas om de pedofilskandaler som skakat den katolska kyrkan, eller om IS, vars sexslavar också blir föremål för såväl njutning som hat. I våras publicerade den algeriske författaren Kamel Daoud en omdebatterad text i New York Times, ”The sexual misery of the Arab world”, där han varnar för de förtryckande förbud (bland annat mot orgasm före äktenskapet, även för män) som får islamistiska män att kväsa sin åtrå genom att övervaka och straffa kvinnan och hennes kropp.
Det handlar inte om Islam, det handlar om sexualitet. Problemet är människans ständiga balansgång mellan biologi och kultur, känsla och förnuft. Problemet är inte tro eller vetande, för all mänsklig verksamhet är en mer eller mindre tydlig blandning av både och. Här behövs kunskap, förståelse och en ömsesidig vilja till förändras. Det går inte att förbjuda människor att tro, men ens föreställningar kan förändras lättare än människans biologiska drifter och behov. Det är lätt att glömma att alla religioner har ett tydligt kärleksbudskap. Det sekulära samhället kan lära massor av kyrkan och kyrkan kan lära av vetenskapen, alla kan lära av varandra. Det är vad som behövs, att kunskapen och viljan att förstå placeras i centrum, vilket inte går om det byggs murar. Då växer misstron och uppstår vanföreställningar om de andra. Ingen människa är en ö, därför behövs platser att mötas på och samtal mellan likar. Makt borde vi tala om, istället för religion vs ateism. Vems eller vilkas makt över vad? Det är en bättre utgångspunkt för samtal, än för eller mot det ena eller andra.
Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.
Balans handlar det om, och hållbarhet. Krig, förbud och oresonlighet löser ingenting. Och det går varken att avskaffa eller förbjuda tro, lika lite som det går att skapa regler som bortser och försöker sätta sig över biologin. Det är kartan som måste anpassas efter verkligheten, inte tvärtom. Där finns utmaningen, liksom lösningen på problemen vi nu brottas med. Någon enkel lösning är det inte, men det finns inga genvägar. Varken religionen eller ateismen är lösningen, den uppstår mellan. Förståelse är vad som behövs, en ömsesidig vilja att lyssna på våra kroppar, olika trosföreställningar, skilda kunskaper och viljor. Ett hållbart samhälle kan aldrig tvingas fram, det skapas gemensamt av alla oss som lever här och nu. Ingen har tolkningsföreträde, för att bygga ett samhälle som fungerar idag, i morgon och på sikt krävs gemensamma ansträngningar. Ingen har automatiskt rätt och det finns inte ett enda bästa sätt, bara olika sätt att tänka och agera.
Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.
Utan något att tro på förlorar livet sin mening. Därför är religion i sig aldrig ett hot, det är hur man praktiserar religionen det kommer an på, vilket även gäller vetenskap. Humaniora är vetenskapen om människan i ordets vidast möjliga definition. Den kunskapen ses idag som överflödig eller som en lyx vi inte har råd med eftersom samhället har allt för många allvarliga problem att brottas med. Många tror idag att lösningen ligger i fler ingenjörer och ekonomer. Tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det är fundamentalismen, det vill säga tron på en enda, bästa, lösning, som är problemet? Då krävs helt andra åtgärder än de som föreslås idag för att nå hållbarhet. Jag tror det ligger mycket i den tanken. Att vara människa är svårt, ofattbart svårt, men vi har inget val och hur mycket vi än önskar finns ingen enkel lösning. Varken Gud, vetenskapen eller mammon har svaret, det måste skapas av oss och kunna förändras i takt med att verkligheten och förutsättningarna förändras.

Inga kommentarer: