söndag 13 oktober 2013

Naturen är en del av kulturen

Naturen, det är originalet. Och vi människor är bara kopior av det biologiska arv som vi bär på. Att kämpa mot naturen är en fåfäng kamp mot något som är i princip omöjligt att nå. Det må vara gott och lovvärt, men vill man det som inte naturen kan ge en är det meningslöst att kämpa emot. I alla fall i tider av ekonomiska problem. Känns resonemangen igen? Visst är det så här det brukar låta, när kultur och samhälle hamnar på agendan. Biologisk forskning är ALLTID mer pålitlig än kulturvetenskaplig, just för att naturen är originalet och kulturen kopian. Därför är utgången given när frågan om genusdagis diskuteras i en krönika i gårdagens SvD.

Frågan om kopior och original återkommer jag ofta till, för att den intresserar mig. Det är en viktig fråga. Den säger något om oss människor, hur vi tänker. Och tänker vi att det finns kopior och original, om det är utgångspunkten som ingen kan ifrågasätta utan att själv bli ifrågasatt, ja då har vi också skapat en struktur för tanken som reglerar vad som är möjligt att komma fram till. Vem är det då som styr tanken? Är det vi, eller det system för tänkande som vi skapat? Mitt förhållningssätt till frågeställningen är att inget givet svar finns. Den här typen av frågor går inte att avgöra, på förhand. Frågor som handlar om rätt eller fel är frågor man måste leva med, de kan aldrig avgöras, en gång för alla. Det är vad kritiskt tänkande handlar om, att vara konsekvent i sin kritik och att rikta den även mot det man själv håller för sant. Slutsatsen, den ståndpunkt jag intar i frågan, blir därmed att förhålla sig kritisk till detta med original och kopior. Jag hävdar inte det en eller det andra, utan vill studera förhållandet kritiskt. Utgångspunkten för det arbetet, de analytiska verktyg jag jobbar med hämtar jag från Deleuze och Guattari. Och deras utgångspunkt är att det inte finns något original och följaktligen inga kopior. Det finns bara, vad som i brist på ett bättre ord, här kan benämnas aktörer ( i betydelsen, allt som kan göra skillnad). Det är vad som studeras här, olika saker som gör skillnad. Och målet är inte att komma fram till något slutgiltigt, utan att fortsätta studera och tänka kritiskt kring det samhälle och den kultur vi människor skapar genom att leva och verka i vardagen.

Tanken om att det finns original och att biologin är den grund som mänskligheten vilar på är rådande idag. Det är utgångsläget för alla samtal, det är till detta läge allt återvänder när diskussionens vågor lagt sig och det är härifrån allt börjar. Så låt oss börja även denna diskussion där, i naturen. Låt oss ta tanken på fullaste allvar. Hur ser det ut där ute? Hur lever och fungerar människans närmaste släkting, apan? Om det handlar dagens Under Strecket. Håkan Lindgren presenterar där en högintressant bok som handlar om just apor, eller närmare bestämt hur synen på apor har förändrats över tid. Hur blicken som aporna studeras med har en tendens att ändra sig beroende på hur det ser ut för närvarande i samhället.
Det är märkligt hur nära vetenskapens bild av naturen följer den allmänna tidsandan. När krig, konkurrens, manlig aggressivitet och strikta hierarkier var idealet, beskrevs apornas liv i liknande termer. Nu, när social kompetens värderas högre, upptäcker vi plötsligt att naturen fungerar efter samma princip. En annan förändring: för filosoferna brukade det vara rationaliteten som garanterade moralen.

de Waals [Frans de Waal är en uppskattad föreläsare som finns på TED] bok ingår i ett idéhistoriskt skifte från huvud till mage. ”Det är näst intill omöjligt”, skriver de Waal, ”att skilja ut rationellt beslutsfattande från förutfattade meningar, undermedvetna värderingar, känslor och matsmältningssystemet”. För honom är moralen ingen fernissa. Den kommer inifrån, den är en del av det känsloliv vi har gemensamt med många andra djur. Under sitt besök på Bokmässan fick de Waal publiken att skratta igenkännande åt en video som visade att kapucinapor omedelbart reagerar på orättvisor.

Det som folk skriver om apor handlar ofta lika mycket om människan och hennes samhälle. Den underförstådda sensmoralen är tydlig: vi ska vara som aporna, för aporna är som vi. Nämligen som vi egentligen är. Om vi inte gör som aporna sviker vi vår natur.
Känns tanken igen? Utgår från det, för detta är den dominerande synen på apor och natur, att där finns alla svar på hur man bör vara och leva. Aporna är originalet, och människan är kopian. Men om vi studerar naturen som helhet och även studerar olika apor, apor på olika ställen, olika typer av apor, finner man följande.
Granskar man detta resonemang närmare urskiljer man en process i två steg. Först överför man mänskliga egenskaper till apan, för att i nästa steg kunna överföra dem tillbaka till människan. Titta på aporna: de dödar främlingar från andra flockar, lever i matriarkat, fildelar, köper läxhjälp med rut-avdrag eller vad som för tillfället står på agendan. Alltså borde vi också göra det. Genom apan transformeras en önskning om en viss samhällsordning till fakta om människans natur. Fördelen med alltihop är att det ser ut som om vi har lärt oss någonting, fast det i praktiken har mer gemensamt med att se en trollkarl knöla in en vit näsduk i näven och dra ut en röd.
Detta är ingen ny uppfattning, om detta har Hillevi Ganetz skrivit och det var ämnet för Donna Haraways avhandling. Bilden av naturen som originalet och människans värld som en kopia finner inte något riktigt stöd i forskningen, inte i den kritiskt granskande forskningen. Stöd i forskning är en fråga som både kan och bör diskuteras, för det är allmänt bekant att det går att finna stöd för det mesta. Resultatet beror på hur man väljer inriktning för studien. Och beroende på vilka apor man valt ut som original för människan har den vetenskapliga bilden kunnat följa med tidsandan, rådande ideologiska övertygelse, maktens uppfattningar och synen på hur man skapar ett gott liv på bästa och mest effektiva sätt. Objektiv forskning leder inte självklart till objektiva resultat och slutsatser. Därför är det viktigt att aldrig slå sig till ro med vad man anser sig veta, Vetandet måste vara rörligt och kritiskt, eller för att tala med Deleuze och Guattari, nomadologiskt.
Utvecklingen står inte stilla: 100 år efter bonobon är det sannolikt andra egenskaper som intresserar oss hos människan och som vi väljer att lyfta fram ur naturens enorma katalog av beteenden. Det är för tidigt att gissa vad som blir nästa stora grej, men en sak kan vi vara säkra på. Oavsett vilket slags samhällsmoral någon vill sälja in, alfahannar eller altruism, kommer det alltid att finnas ett djur för vilket detta beteende är naturligt. Ett djur som är precis som vi – om vi var som vi borde vara.

Den nya biologiska optimismen går samtidigt emot en annan del av tidsandan. Vi håller på att blanda till en riktigt magsur samhällscocktail av stolthet, aggressivitet, orättvisor och pessimism. Det ser ut som om vi är på väg mot ett samhälle där ömsesidig fiendskap är det normala. Vad kommer att hända när detta krockar med den vetenskapliga optimismen?
Rådande syn på vad som är originalet för människan och samhället går hand i hand med den dominerande ideologin som bygger på individualism och ekonomi. Och med sådana utgångspunkter blir svaret på hur man bäst bygger ett bra samhälle, att släppa konkurrensen och marknadskrafterna fria. För det är så det ser ut i naturen. Det vill säga i den del av naturen makten väljer att studera och hämta stöd från. Den del av naturen som passar in i rådande kultur.
Snabbast att ta till sig idén om den genetiskt medfödda samarbetsviljan har de stora internetföretagen varit. Att dela med sig av skvaller och information ligger djupt i människans natur, förklarar de för oss, så att vi ska känna att det är naturligt att delandet administreras av kaliforniska superföretag. Ingen av de Waals apflockar delar med sig på så sätt att upphovsmannen blir utan.
När behovet av kritiskt tänkande är som störst håller regeringen som bäst på att omorganisera skolan efter samma principer och med stöd i samma forskning som mer än någonsin behöver granskas kritiskt. Risken är uppenbar att vi håller på att såga av den gren vi sitter på. Frågan vi måste ställa oss är på vad vi ska bygga samhället, på visioner och hårt arbete, eller enkla lösningar med tveksamt stöd? Det finns inga enkla lösningar, det är en skenbild som man bara kan hålla fast vid om man vägrar tänka kritiskt, eller vägrar sätt sig in i och förstå vad kritiskt tänkande handlar om. 
”Bonobon och tio Guds bud” handlar egentligen inte om apor utan om en större fråga: på vad ska människans samhälle grunda sin moral? Det är en stor fråga, och jag uppskattar att de Waal tar sig an den. Det som borde vara det viktigaste för människan, hur ett gott samhälle uppstår och fortlever, är ett totalt mysterium för oss. På det här området kommer man undan med vilka ogrundade påståenden som helst; det är okej att famla i totalt mörker medan man upprepar sina älsklingsåsikter (Marknaden! Staten! Identiteten!). Om vi accepterade ett liknande förhållande för läkarvetenskapens del skulle vi fortfarande hålla på med åderlåtning och andeutdrivning.
Frågan om det goda samhället som ett fullkomligt mysterium, gillar den utgångspunkten. För det gör det lättare att odla och hålla fast vid ett kritiskt tänkande som inte handlar om att hitta svarat, utan om att hålla igång frågandet. När det handlar om sjukdomar är den inställningen, som Lindgren skriver, den självklara. Det borde vara samma sak ifråga om samhället, skolan och det goda livet. Tyvärr är det inte så, as we speek fortsätter utvecklingen, i riktning ekonomisering, individualisering och ökad konkurrens. Läs till exempel Daniel Sandströms krönika i kulturdelen i SvD idag. Läs kritiskt, och begrunda innehållet i ljuset av ovanstående reflektioner.
Monty Python gjorde 1973 en sketch som heter ”Novel writing”. Den handlar om 1800-talsförfattaren Thomas Hardy som ska skriva sin nya roman. Allt är refererat som en sporthändelse: ”And here he comes! Here comes Hardy walking out toward his desk, he looks confident, he looks relaxed, very much the man in form!”

Efter att Hardy skrivit det första ordet, ett anspråkslöst ”the”, bollar den upphetsade kommentatorn över ordet till sin kollega som konstaterar: ”Well, this is true to form, no surprises there. He started five of his eleven novels to date with a definite article.”

Sketchen, som forskaren James F English använder för att illustrera dagens prishungriga medieålder, anmäler sig alltid när Nobelpriset i litteratur ska tillkännages.

När jag på den analoga stenålderns tid började arbeta som kulturjournalist var Nobelpriset en ganska stillsam affär. Ofta hade någon stor tidning redan pålitlig information om vem som skulle vinna litteraturpriset, och själva nyhetsbevakningen av händelsen var inte överdrivet hetsig, på min dåvarande arbetsplats fick TT sköta det mesta. Det fanns absolut ingen direktrapportering, och spelbolagens intresse för litteraturpriset var obefintligt. Det är bara femton år sedan, men det känns som hundra.

Annat är det idag. Dagen efter att Svenska Akademien berättat att Alice Munro tilldelats 2013 års Nobelpris var det dags för nya liveodds. Denna gång handlade det om VM-kval i fotboll. Samma spelbolag som gjort reklam före Nobel-sändningarna var i farten igen på min webb-tv. Då Alice Munro, nu Zlatan. Nya vinnare, men samma dramaturgi. Same same but different.

Flera författare har uttryckt olust över att de reduceras till tävlingshästar i den moderna prisekonomin. John le Carré vägrar till och med att låta sig nomineras till Booker-priset, på grund av en principiell aversion mot tävlingsmomentet.

Det kan man ha förståelse för. Men även människor som i grunden är ganska likgiltiga till litteraturen dras med i yran, tävlandet är oemotståndligt. Som alla pris lever Nobelpriset i symbios med sin samtid – oavsett vad de inblandade tycker om saken. Sportens dramaturgi är också samtidens dramaturgi.

Sport och litteratur brukar inte sällan betraktas som motpoler. I själva verket har de två världarna numera en hel del gemensamt. Det är områden som präglas av specifika vokabulärer, stjärnorna fungerar som varumärken på en hårt kommersialiserad marknad. Har agenter och trogna fans.
I en värld och en kultur där det bara finns plats för en tanke, en diskurs, ett svar, en sanning. En värld som ser sig själv som en kopia av ett högre och mer fulländrat original, där måste alla springa åt samma håll. Inte konstigt då att det blir så här. Det enkla vinner alltid över det komplexa. Fokus förflyttas från innehåll till yta och vägen förvandlas till en transportsträcka till målet, det som gör mödan värd. Jag tror inte att det är så här man bygger ett bra samhälle. Den enda vägen leder alltid fel. Mångfald är den enda garant som finns för hållbarhet, att INTE lägga alla ägg i samma korg. Och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande är den enda garantin som finns för att kunna hantera komplexitet.

Sensmoralen blir att studier av naturen är bra, men de måste vara studier av naturen i sin helhet. Studerar man uteslutande de delar av naturen som stödjer ens teori om hur det är, då är forskningen allt annat än kritisk och det gör att samhället också blir allt mindre kritiskt. Då framstår det som klokt och riktigt att börja marschera i takt, ett folk, en ideologi, en ledare. Är det dit vi är på väg? Är detta vad vi vill? Om inte är det hög tid att dra i nödbromsen och säga stopp! Stanna. Tänk efter!

2 kommentarer:

Mikael sa...

Tack, du har inte skrivit detta inlägg i onödan. Jag har nämligen läst det och funderat på dina och citatens formuleringar.

Ranganathans tredje devis (lag!) -- "Every book its reader" -- kan tydligen även tillämpas på blogginlägg.

Jag var ute efter tankar kring hur vi binder oss till varandra genom att utesluta andra ("bonding by exclusion"). Men skrev du egentligen någonting härom i ditt inlägg?

Mikael sa...

Tillägg: skriver i onödan gör man förresten knappast ens då man bara skriver för sig själv. Därför borde jag väl hellre ha påpekat att du inte bloggade i onödan.