tisdag 22 augusti 2017

Tankar om bildnings(hög)skolan

På kick-off i Hindås, på Hjortvikens konferensanläggning. Tema för dagen: Bildning, och en av inspirationsföreläsarna är Sven-Erik Liedman. Som upplagt för en bloggpost. Lyssnar uppmärksamt och för anteckningar löpande, inte för för att passivt kunna upprepa innehållet sedan utan för att associera och tänka vidare på egen hand med hjälp av orden och tankarna som lyfts. Detta är ingen redovisande text; det blir en samtalande post som innehåller lika delar citat och associationer. Man skulle med Gilles Deleuze kunna säga att jag stjäl Liedmans ord, men jag gör det öppet och ärar den som äras bör. Orden och tankarna som följer är mina, det vill säga jag står bakom innehållet, men utan inspiration från vår spränglärde föreläsare hade denna bloggpost blivit mycket torftigare.

Vad är bildning; hur kan man tänka? Det finns inte ett sätt, en väg eller ett mål. Bildning är inte en lista, inte en kanon, det är inte så jag ser på begreppet. Bildning är en efemär kvalitét, något abstrakt, öppet och obestämbart. Bildning genomsyrar utbildningen, ger liv åt strukturen, besjälar. Kanske kan man säga att utbildning är formen, och bildningen är innehållet. Tänkte jag skulle fråga Liedman om det; han har ju skrivit om form och innehåll. Men jag kom mig inte för. Jag frågade istället vad han anser är det största hindret mot bildning idag, och fick det föga förvånade svaret: New Public Management. En målstyrd utbildning är motsatsen till bildning. Om man på förhand vet vad man ska kunna och hur man uppnår målet handlar verksamheten om något annat än bildning. Kanske skulle man kunna säga att studenterna är kunder, men kunskap, betyg och examina är inte någon vara. Utbildning är en tjänst som liknar ett gym och lärarna är personliga tränare. Utbildning är inget man får eller kan betala för, det man erhåller som student är möjligheten att studera. Ansvaret för resultatet är individens, alltid individens.

Utbildning är separerat från bildning, menar Liedman. Utbildning har en början och ett slut, samt inträdesprov och examenskrav samt ett fastställt och kvalitetssäkrat innehåll. Bildning är en öppen, dynamisk process, utan mål. Utbildning går på tvärs mot bildning, och klyftan mellan begreppen ökar i takt med krav på målstyrning, effektivitet och med nuvarande sätt att se på kunskap. Bildning är aldrig en isolerad företeelse. Det går därför inte att ålägga högskolan eller lärarna ett bildningsuppdrag. Det finns inga vattentäta skott mellan högskolan och det omgivande samhällets; hur kunskap värderas i kulturen spelar en avgörande roll. Bildning växer alltid fram underifrån och högskolan kan därför aldrig ha bildning som mål. Högskolan kan däremot ta främja, ta tillvara och kanalisera studenternas bildningstörst, och som lärare kan man uppmuntra och ställa krav. Ingen kan ansvara för någon annans bildning.

Vad är det då, hur ser bildningen ut? Bildning kan handla om att bli bättre på att känna igen världen omkring sig, det vill säga ju mer bildad man är desto fler aspekter av sammanhangen man lever i förstår man och kan värdera. Kunskap = Vilka mönster kan en urskilja, i världens och samhällets myllrande komplexitet? Bildning handlar om att lära sig se och förstå mönster; om att vidga sin förståelse av livet, kulturen och kunskapen. Ju mer man vet desto bekantare blir världen. Bildning leder därför till trygghet och kan men är inte en garanti för att minska främlingsfientlighet. Utan bildning framstår världen som ett hotfullt kaos, men har man en väl utvecklad referenskarta kan man orientera sig i tillvaron. Bildning gör det okända mindre okänt.

Bildning handlar om att sätta kunskapen i perspektiv, om att lära sig förstå ny kunskap i relation till gammal, vilket man inte behöver göra med till exempel pinkoder (som är Liedmans exempel på kunskap som inte ryms i bildningsbegreppet). Bildning handlar om att hålla kunskap vid liv, om att bredda och fördjupa, men även om att utmana insikter man redan har med hjälp av nya insikter. Lika viktigt som det är att lära sig är det att göra sig av med, eller inaktivera gammal kunskap. Idag ses kunskap ofta som en linjär process som går från okunskap och hunger efter insikt till kunskap och mättnad, men bildning är komplext och därför är vägen till bildning icke-linjär.

Minnet är inte kumulativt, det är levande och dynamiskt. Bildning handlar om att förstå detta och lära sig hantera det mänskliga minnet, utan vilket ingen kunskap kan uppstå. INTE om att jämföra människans minne och intellekt med en dator som aldrig glömmer något och som kan plocka fram allt på ett ögonblick. Bildade kan bara människor bli. Bildning är en positiv mänsklig faktor att räkna med. Utan bildningsambitioner blir högskolan själlös och kunskapen reduceras till fakta. Bildning handlar om hållbarhet, etik; om kompetens att hantera frågor utan givna svar. Det handlar om ett slags bedömningskompetens; en kritisk analytisk förmåga, i lika hög grad som ett innehåll.

Liedman citerar Aristotelses: "Kunskapens början är förundran." Tänker att det gäller för bildning såväl som i forskning, men inte riktigt i dagens utbildningssystem. Förundran är nyckeln till bildning, det är där det börjar och förundran driver processen framåt. Förundran är inget man blir färdig med, den sträcker sig bortom vetandets horisont, fram till gränsen för vetandet. Den som kommer till högskolan med inställningen att man får en utbildning kan aldrig klara av en HÖGRE utbildning. Det kan heller inte den student som ser det som lärarnas ansvar att ge dem kunskap. Man måste vilja veta och vara beredd på eget, mödosamt arbete. Vill man bli bildad räcker det heller inte att bara uppnå målen för examen, man måste ta sig förbi dem. Målen i en bildningshögskola är inte ett tak, utan ett slags trampolin att ta sats med hjälp av. Studenter med bildningsambitioner samverkar med lärarna; kunskapen är når man möts kring och samtalar om. Bildning handlar om mänsklig mognad.

Bildningshögskolan fokuserar på frågor, som leder till frågor som leder till frågor. Bildning handlar om att förstå vilka frågor som är lämpliga och framåtblickande, perspektivgivande, kritiska och vad som är ett lämpligt svar, samt (och detta är viktigt) att inga svar med absolut visshet kan sägas vara givna eller definitiva. Det handlar om att lära sig hantera tillvarons öppenhet förstå kulturens dynamiska tillblivelse. Förmågan att ställa frågor är en viktig komponent i ett levande bildningsbegrepp. Den målstyrda skolan tar död på frågekompetensen, stänger in kunskapen och mal ner alla bildningsambitioner. En levande skola är en skola som har bildning som mål, inte ett fastlagt innehåll och på förhand definierade kriterier samt bestämda metoder. Bildning handlar om att upptäcka, om att analysera och ifrågasätta. Bildning är kompetens att röra sig i okänd terräng.

Kunskapens relation till språket är viktigt att uppmärksamma och göra sig medveten om. Språkets grad av komplexitet speglar kunskapens dynamik. Med ett torftigt språk går det bara att tillgodogöra sig information. Blir språket lite mer utvecklat kan man förstå fakta, sedan kunskap och med ett rikare språk även bildning. Vishet kräver dessutom en väl utvecklad fantasiförmåga; att kunna tänka det otänkbara och föreställa sig det som ligger bortom kunskapshorisonten och det som ännu inte tänkts. Bildning handlar om att befinna sig på gränsen till det man vet. Bildning är en plats mellan då och sedan, ett möjligheternas mellanrum. Därför är det så viktigt att förstå och kunna hantera förändring, öppenhet, komplexitet, tillblivelse och medmänsklighet.

För att som lärare kunna väcka intresse för något krävs att man själv är förundran och fascinerad, samt engagerad. Därför borde lärare vars ett mycket friare yrke än det är. Lika viktigt som det är att veta är det att lärare talar om det man inte vet och om sin förundran och det man undrar över. Vi är långt från det idealet idag där lärares huvuduppgift är att kontrollera att eleverna och studenterna uppfyller på förhand uppgjorda kriterier. Lärare i dagens skola går i god för och garanterar att elever och studenter har erforderliga kunskaper. Men i en bildningsskola visar läraren vägen och rör sig i kunskapens landskap tillsammans med eleverna och studenterna. Bildning handlar om vad man kan göra och hur man hanterar kunskap och kan därför aldrig målsäkras! I en bildningsskola är alla lärare, elever, studenter och undervisande personal. Lärare blir man för att man vill lära, inte för att rätta prov, administrera utbildning eller kontrollera och gå i god för andras kunskaper. Vi är med andra ord långt från bildningsskolan.

Liedman talar om: Överutbildning; denna märkliga, bildningsfientliga tanke på att svenska studenter läser för mycket idag, och jag kommer att tänka på talet om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning ska kortas. Det införs därför en allt tydligare ekonomistyrning av studier, till exempel med hjälp av återbetalningsregler för återbetalning av studiemedel. Dagens studenter förväntas läsa bara EXAKT så mycket som man behöver, hur nu avgör det. Fast vem vet och bestämmer vad som är tillräckligt. Framtiden är öppen och INGEN kan veta vilka kunskaper som behövs för att klara av alla utmaningar som ligger framför oss. Som sagt, bildning handlar om hållbarhet. Bildning bygger på tanken om de där 10000 timmarna; om att fula tiden i skolan med så mycket innehåll som det bara går, inte om att nå kvalitetssäkrade mål på kortats möjliga tid. Bildning handlar om att använda tiden klokt, inte om att jaga mot mål. Bildning handlar inte om konkurrens utan om samverkan.

Inom forskningen vet man att genombrott ofta kommer när man INTE följer planen, när man låter forskare ägna sig åt nyfikenhetsdriven grundforskning utan andra mål än att följa sin förundran och fortsätta fråga. Vi prioriterar idag ekonomi, på kunskapens, bildningens och vishetens bekostnad. Risken är därmed att kunskapen utarmas med tiden. Eftersom framtiden är öppen är mångfald viktigt. En bildningshögskolan kan och får inte specialiseras, den bäste breddas. Lägg ner utbildningsprogrammen och låt studenterna läsa enskilda ämnen på egen hand, låt dem följa sin förundran och själva sätta samman sin egen utbildning. Då skulle alla som är i skolan tydligare bli lärare och studierna skulle vara STUDIER. Ansvaret för kunskapsutvecklingen skulle förläggas där det hör hemma: hos den som ska lära, inte hos skolan eller läraren.

Varför studerar vi? Vad är skolans uppdrag, egentligen? Vad driver oss att studera? Det borde vi fundera över, för egen del, för utbildningens skull och för samhällets. Politiken i allmänhet och utbildningspolitiken i synnerhet behöver bygga mer på bildning. Samhällets hållbarhet främjas av mer samtala och mindre debatt. Detta skulle en bildningsskola kunna bidra med, men utan ett omgivande samhälle som sätter värde på kunskap och bildning är det omöjligt. Bildningen växer och utvecklas mellan människor, genom livet och i alla delar av samhället. Det är inte skolans och lärarnas ansvar och uppdrag.

Jag ser betyg och fokus på bedömning som hinder för bildning. Betyg stänger in och låser fast, bestämmer och värderar. Betyg fritar individen från ansvaret att utvecklas och bli en ansvarsfull medborgare i demokratin. När elever och studenter agerar som kunder och kräver valuta för pengarna och den tid de investerar, ställs utbildningen på ända; vagnen spänns framför hästen. Kunskapen slutar utvecklas och dynamiken och mångfalden i samhället utarmas. Utbildning är en investering både för samhället och individen, men kunskap är inte en vara. Kunskap kräver hårt arbete och personligt engagemang. Bildning är inget man får och det är inget man blir färdig med, det är en förundrad resa i okänd terräng. Betyg skulle kunna vara början på bildningsresan, grunden för fortsättningen. Ett slags trampolin att ta sig bortom och förbi kunskapen man redan har. 

En bildningsinriktad utbildning är INTE den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en omväg eller en tid, ett utrymme som fylls med mesta möjliga mångfald av innehåll. Talet om att vara taktisk i utbildningssammanhang är motsatsen till bildning. En bildningsinriktad skola bygger på överflöd, omvägar och nyfikenhet. En målinriktad utbildning stänger in, låser fast och passiviserar; fråntar individen ansvar för kunskapen och utarmar reflektionsförmågan. Bildningsskolan är öppen och en högre utbildning med bildningsambitioner är en plats och ett sammanhang där individen själv ansvarar för sina kunskaper, i samverkan med lärarna som har gott om tid för fortbildning i tjänsten.

Liedman avslutar med ett citat, som visar varför bildning är så viktigt: "Vi är alltid på väg mot det hem vi aldrig har varit". Jag associerar till etik, som aldrig går att lära sig exakt vad det är, för det är liksom bildning inte en fastställd lista utan mer en kompetens att ta kloka och hållbara beslut. Om bildning är en resa mot ett hem vi aldrig varit i, är det viktigt att känna igen det när man hittar det, tänker jag. I dagens skola lär man sig vad man ska svara, inte hur man avgör vad som är en lämplig fråga och ett bra svar. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningsskola.

måndag 21 augusti 2017

När vetenskapen ställer sig i vägen för vetenskapligheten

Tills för snart tio år sedan var min akademiska resa en upptäcktsresa. Allt jag läste hjälpte mig framåt, både i tänkandet och karriären. Livet var en helhet och gränsen mellan arbete och fritid var inte särskilt tydlig. Jag levde min dröm och surfade på en våg av inspiration. Jag blev docent 2011 och tacksamheten över att dels ha klarat av det, dels att få arbeta som lektor med både forskning och undervisning kände inga gränser. Olyckligtvis råkade den höjdpunkten i mitt akademiska liv sammanfalla med massiva neddragningar i högskolans verksamhet. Mitt ämne kulturvetenskap lades ner, av ekonomiska skäl och samma sak hände på andra högskolor. Fristående ämnen löstes upp eftersom studenterna följde direktiven och sökte sig till de stora och välkända, allt mer yrkesinriktade utbildningsprogrammen där man massutbildar studenter enligt ett slags löpande-band-princip, av ekonomiska skäl. För mig personligen fick detta som följd att jag som nybliven docent stod utan ämne och jag tvingades under några är fokusera mer på överlevnaden i akademin än på lärande och personlig utveckling, samtidigt som jag sökte efter nya intellektuella utmaningar och ett ämne för nästa forskningsprojekt. Det löste sig med arbetet, jag hittade nya kollegor och en annan utbildning där mina intressen och kompetenser fann avsättning. Fast när jag funnit mig till rätta i den nya miljön och skulle försätta den intellektuella resan insåg jag till min stora besvikelse att akademin under omställningstiden förändrats, dramatiskt.

Fram till utnämningen som docent kändes det som jag var fullt upptagen med ett integrerat kunskaps- och (intellektuellt) utvecklingsprojekt, och där ingick även undervisningen. Arbete och fritid var en helhet och jag befann mig och stortrivdes i mitten av kunskapens virvelvind. Visst klagade jag på studenterna, som jag tyckte underpresterade och kunde fokusera bättre, men det kändes trots allt som vi spelade i samma lag och hade samma mål. Och som bekräftelse på det konstaterar jag att jag fortfarande har kontakt med många av mina gamla studenter. Sedan hände som sagt något. Akademin förändrades på kort tid. Efter omställningen möter jag kunder som förväntar sig service och som agerar som om ansvaret för lärandet är mitt och högskolans, som om det är högskolelärans uppgift att se till att studenterna får sin examen. Dagens studenter kräver saker av mig, bättre bedömningar, sänkta krav och hjälp att klara examen. Inte bredare perspektiv, fördjupning och fler tips på bredvidläsning. Inte mer kunskap och svårare utmaningar, utan mer hjälp, tydligare instruktioner och mindre att läsa. Jag hör mig själv, i ett förtvivlat försök att få studenterna förstå hur destruktiv deras inställning till studier är, säga: "Tror ni era blivande arbetsgivare blir imponerade om ni möter dem med samma inställning som ni möter mig, genom att fråga hur lite ni måste göra för att få ut lönen?". De flesta skrattar förläget, men få ändrar inställning och ibland får jag kritik för att jag bryr mig om och kommenterar deras inställning till studierna. Jag reduceras till och uppfattas som ett slags tjänare som tyst ska serva kunderna. Att vara lärare idag är inte roligt längre. Jag blev lärare för att jag ville lära, men idag känns det allt oftare som om jag är ensam i föreläsningssalen om att känna så. Studenterna ser mig allt mer som en motståndare, som ett hinder på vägen mot examen. Undervisning har blivit ett nödvändigt ont, inte en spännande, utvecklande utmaning. Som tur är får jag ibland externa uppdrag som föreläsare, och där kan jag få utlopp för viljan att lära och möter samma intresse för det jag säger som jag gjorde i början av min lärarkarriär. Det skulle ju kunna vara så att jag blivit trött och blasé på undervisning och att studenternas avoga inställning berodde på det, men så fort jag möter en intresserad publik börjar lågan brinna och inspirationen rinner till, och då är det som jag är tillbaka där jag vit vara; i kunskapen, utvecklingen, lärandet.

På senare tid har det kommit fler och fler direktiv och regler, och hela tiden kommer nya krav och manualer som ska följas. Det akademiska arbetet håller tydligt på att standardiseras. Kunskap och kompetens flyttas från individer till system, både undervisningen och forskningsprocessen regleras och målstyrs, och vägen fram till kunskap stakas ut allt tydligare. Fast är det kunskap man når om man slår in på den vägen, om undervisning och forskning allt mer handlar om att följa regler och allt mindre om att skapa och analysera regler? Kunskapen försvinner från agendan när allt mer fokus i undervisningen riktas mot betyg, poäng, examina, och i forskningen handlar om storleken på anslagen och antalet publiceringar och citeringar. Idag handlar både utbildning och forskning om att så billigt och effektivt som möjligt producera mätbara nyckeltal, i konkurrens. Tid för analys och eftertänksamhet är en bristvara i dagens akademiska kultur där målet, i effektivitetens namn överordnats vägen fram och där seminarierna och de lärda samtalen betraktas som onödiga transportsträckor eller slöseri med med resurser. Vetenskapen, det vill säga själva arbetet, forskarvardagen och den akademiska kulturen håller på att ställa sig i vägen för vetenskapligheten, det vill säga sökandet efter ny kunskap.

Vad händer med kreativiteten och förmågan att tänka nytt, bortom vetandets gränser, i en allt mer standardiserad och målstyd akademi? Vad händer med förmågan att ta ansvar? Det tär på mig att tvingas inse att tilliten till den utbildning jag gått och klarade med glans saknas i akademin idag. Åren av forskarstudier och meriteringen till docent betyder ingenting i den samtida akademiska yrkesvardagen. Jag och mina forskarkollegor ska följa regler, inte skapa bättre och undersöka konsekvenserna av olika regler. För det är så man ser på kvalitet, eller det är så ansvariga politiker ser på kvalitet. Dagens forskare ska med andra ord inte tänka själva, inte skapa eller upptäcka kunskap, utmana vetandets gränser och söka kunskap av nyfikenhet. Måluppfyllelse är det nya svarta i akademin, och den som inte når målen eller vägrar ställa upp på och underordna sig rådande kunskapssyn betraktas (i bästa fall) som misslyckad. Forskare ska konkurrera och den som är bäst på att producera standardiserade nyckeltal belönas med pengar och ära. Fast om man redan på förhand vet vad forskningen ska resultera i, om man redan innan man börjar forska måste bestämma sig för vilken väg som leder till det fastställda kunskapsmålet och vilken metod som ska användas, är det då forskning man sysslar med? Har vi då inte främjat framväxten av en icke-akademisk kunskapskultur, och kan inte detta vara en anledning till att dagens studenter inte söker sig till högskolan för kunskapens och lärandets skull?

Böckerna jag läser och texterna jag skriver för att utvecklas och fortsätta den intellektuella resa som inleddes på hösten 1991, i dagarna för 26 år sedan, utgör idag ett hinder för den akademiska karriären. Det är som om min vetenskapliga skolning och vetenskapliga praktik, mina forskarintressen, drivkrafter, intellektuella förmåga och det jag gör i namn av vetenskap inte uppskattas längre i akademin. Det är som att ju mer jag lär mig och ju bättre jag blir på att forska desto mindre uppskattas jag som forskare av det akademiska systemet. Jag känner mig allt mer som ett hinder, vilket går ut över arbetsglädjen. Jag vägar tro att kompetensen att utveckla kunskap och strävan efter att utveckla intellektuell förmåga har blivit obsolet, att samhället inte längre har nytta av egenskaperna som jag med möda skaffat mig genom åren av studier och forskning. Jag tror att det kommer att visa sig med tiden att dagens akademiska kultur har förirrat sig in i en intellektuell återvändsgränd och att vi förr eller senare kommer att vakna upp. Det är halmstråt jag klamrar mig fast vid.

söndag 20 augusti 2017

Ledarskap för demokrati

Vi litar mer på dokument och planer än på människor, vilket på sikt hotar att underminera grunden för tillit i samhället. Och tanken är att man med duktiga ledare och styrsystem ska nå målen för verksamheten snabbt, effektivt och till lägsta möjliga kostnad, med bibehållen kvalitet. Det är i alla fall detta man önskar sig, och tron kan som bekant försätta berg. Därför ser den offentliga förvaltningen ut som den gör, vilket Tom S Karlsson, universitetslektor i offentlig förvaltning, skriver om i en debattartikel i SvD. När jag läser vad han skriver stärks jag i min övertygelse om att demokrati bara kan växa fram underifrån, att demokrati bara kan skapas förutsättningar för och att det sedan är upp till befolkningen som helhet att förvalta den. Demokrati och offentlig förvaltning bygger på medborgarskap, inte på ledarskap.
Konsekvenserna av tron att den offentliga sektorn kan hanteras som om den vore ett affärsdrivande företag har i och med de senaste månadernas händelser börjat visa sig. Den svenska förvaltningstraditionen har förändrats i grunden, där det inte längre är premierat att vara tjänare av demokrati, utan oftare handlar om att vara en stark ledare.
När skatten sänks måste all offentlig verksamhet spara pengar och det gör man genom nedskärningar och effektiviseringar (det vill säga man standardiserar, kontrollerar, målstyr och minskar tiden som finns för varje moment). Medarbetarnas kollektiva ansvar för verksamheten ersätts med ledarnas individuella ansvar. Tillit ersätts med manualer, kontroller och utvärderingar. Kunskap och kompetens flyttas från individer till system, och när det inte fungerar skyller man på den mänskliga faktorn.
För ett par år sedan satt jag med åtta mellanchefer från en av Sveriges största myndigheter. Vi hade träffats för att prata om vad det innebar att vara chef i statsförvaltningen. Under samtalet tog en av deltagarna upp ett citat som inspirerat honom som chef, något hans chef i sin tur sagt till honom: ”uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”. Han menade att det gav honom rätt i alla de gånger som han valt att agera i stället för att sitta still.

Som många känner till är citatet taget från principerna om befälsföring i Svenskt Arméreglemente från 1963. Där handlar det om att det i krig sker oförutsedda händelser där beslutsfattare, ofta med dåliga underlag till hands, behöver fatta snabba och livsavgörande beslut. Men statsförvaltningen är ingen krigszon.
Konkurrens driver kvalitet sägs det. Därför uppfattas dagens offentlig verksamheter, i enlighet med principer hämtade från New Public Management, som ett slags krigszoner där snabba och handfasta beslut premieras framför eftertänksamhet och tillit till medarbetarnas kunskap, kompetens och förmåga att ta ansvar. Ledarna konkurrerar med andra ledare om att nå bäst resultat, på kortast möjliga tid. Det så systemet är riggat, för största möjliga kostnadseffektivitet.
En annan chef berättade att hon attraherades mer av att vara en modig än en lydig chef. Hon fortsatte med att förklara att det inte var när allt gick enligt regelboken som det var intressant att vara chef, utan när det händer oförutsedda händelser. Händelser som ställer krav om beslut. En lydig chef begränsas av struktur medan en modig chef framstår som proaktiv, framåt och drivande. I båda de här fallen idealiseras individernas handlingskraft.
Tron på chefers och ledares undergörande betydelse för alla verksamheter gör att allt fokus riktas mot cheferna, och den chef som inte gör något väsen av sig syns inte och riskerar att betraktas som svag och därför problematisk, alldeles oavsett hur väl organisationens verksamhet faktiskt fungerar. Chefer bossar för att det är vad man förväntar sig av dem, för att göra skäl för lönen och för att hävda sig i konkurrensen med andra chefer. Medarbetarna kommer i en sådan organisation att reduceras till utbytbara brickor i spelet om nyckeltal. Det fungerar bevisligen i tillverkningsindustrin, men inte i vården och skolan. Eller, det fungerar i teorin och på pappret, men inte i praktiken. Sjuktalen och uppsägningarna bland personalen i vården talar sitt tydliga språk. I en väl fungerande vårdapparat borde ingen tillåtas bli sjuk. Ändå är det just vad som sker. Och i skolan går det inflation i betygen samtidigt som allt fler lärare balanserar på gräsen till utmattningssyndrom. Ledarnas uppgift är att ansvara för budgeten, kosta vad det kosta vill i form av mänskligt lidande.
Det här kan hjälpa oss att förstå svensk offentlig förvaltning som den ser ut i dag. Om alla vill vara modiga chefer, ledare, entreprenörer, innovatörer får det konsekvenser. Det som tidigare var ett ideal inom den offentliga sektorn har under flera decennier kommit att vattnas ur: Att vara chef inom den offentliga sektorn handlade länge om att upprätthålla det offentliga. Man tjänade demokratin genom att ställa sig neutral i förhållande till politik och utföra de handlingar som lagstiftningen krävde. Man förvaltade det offentliga. Numera verkar det snarare handla om att inspirera och engagera. Inte sällan åtföljs det hela av ledarskapsfloskler som synliggörande, gräsrotskommunikation och att vända pyramider.
Chefer som förvaltar det offentliga är ovanliga idag, för det är inte så man förväntas vara och agera. Idag handlar ledarskap om budgetdisciplin och ledarens fokus är resultatproduktion och måluppfyllelse. Demokratin har blivit synonym med ekonomin. Marknaden har ersatt medborgarskap och medmänsklighet betraktas som en lyx vi inte har råd med. Samhället betraktas som ett företag där lönsamheten går före allt annat. Hela konstruktionen bygger på den omöjliga drömmen om att det skulle gå att få mer för mindre, att det är möjligt att sänka skatten samtidigt som servicen utökas och förbättras. Det har gått så långt att även förvaltningen av rikets säkerhet och medborgerliga hemligheter har börjat säljas ut till den som bjuder lägst.
It-affären på Transportstyrelsen är ett viktigt och aktuellt exempel. Det var inte en förvaltare som gjorde avsteg från gällande lagstiftning. Det var en modig chef. När uppgiften blir att upprätthålla rättssäkerheten till en så låg kostnad som möjligt, där det man i första hand utvärderas på är kostnaden, riskerar rättssäkerheten att få stryka på foten. Kraven på positiva resultat förstärker det upplevda behovet av starkt ledarskap och modigt chefskap. Uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.
Samma principer för ledarskap och organisering gäller i vården och skolan. Det enda som verkligen betyder något är ekonomin, kostnaderna och intäkterna. Budgeten ska vara i balans och målen ska nås, till varje pris, och det är chefernas uppgift och ansvar att det blir så. Och när problemen avslöjas offrar man den ansvarige chefen hellre än tänker om och organiserar verksamheten på andra sätt och med utgångspunkt i andra principer.
Idéerna om det starka och modiga ledarskapet verkar ha etsat sig fast i den offentliga sektorn, blivit en nästintill grundmurad del av vad som förväntas i det offentliga chefskapet. Det är inte konstigt. Ju mer vi talar om för personer i chefspositioner att de bör agera som professionella managers och karismatiska ledare, desto mer kommer deras beteende att förankras i en sådan logik. Vill vi komma förbi detta behöver vi återupprätta idén om förvaltarskap som en drivande del i offentlig sektor.
Demokrati kan aldrig tvingas fram och den kan aldrig styras mot mål. Demokrati, där den offentliga förvaltningen ingår, kan bara förvaltas. Demokratin står och faller med medborgarnas kollektiva engagemang och intresse. Respekt för och insikt om komplexiteten i verksamheten är nödvändig för att demokratin ska fungera. Det är inte fler ledare och bättre ledarskapsfilosofier som behövs. Samhällets långsiktiga hållbarhet står och faller med medborgarnas gemensamma förståelse för varandra, respekt för den mellanmänskliga tilliten och insikt om svårigheterna i uppdraget att förvalta det offentliga. Demokrati bygger inte på ledarskap utan på medarbetarskap!

lördag 19 augusti 2017

Lärare vs pedagoger

Allt fler lärare kallar sig pedagoger. Jag tycker det är problematiskt. Pedagogik är ett vetenskapligt ämne där man forskar om olika aspekter lärande, och lärare är ett yrke. Pedagogik är ett viktigt verktyg i lärarens verktygslåda, men det är långt ifrån det enda och heller inte självklart det viktigaste. När lärare kallar sig pedagoger gör det något med synen på ämnet pedagogik. Och när insikten om att allt kanske inte står rätt till i skolan och utbildningssystemet, att kunskapen befinner sig i ett slags kris, kommer det att framstå som att PEDAGOGIK är den självklara lösningen, som att det är mer pedagoger vi behöver och mer pedagogik. Pedagogikämnet tilldelas därigenom makt, det vill säga tolkningsföreträde och får ett otillbörligt stort inflytande över läraryrket. Läraryrket är långt mer komplext och mycket bredare än pedagogikens snäva fokus på lärande.

Pedagogisk forskning handlar dessutom om saker och aspekter av lärande som långt ifrån alltid rör lärares vardag i skolan och det som händer i mötet med elever, föräldrar, skolledare, styrdokument och så vidare. Lärare och pedagoger (det vill säga pedagogikforskare) är två olika professioner, det är detta jag vill uppmärksamma och diskutera. Jag tror vi måste göra det för att kunna förstå vad som kan och behöver göras för att återupprätta kunskapen och den svenska skolans rykte. Lärare har ansvar för kunskapen i samhället och på lärarnas axlar vilar ett tungt ansvar. Med ett allt för tydligt fokus på pedagogik och didaktik, hamnar KUNSKAPEN i skymundan och riskerar att betrakta som ett slags formalitet. Jag möter allt oftare den synen, i debatter om skolan och även den högre utbildningen, att när kunskaperna börjar dala är det mer och bättre PEDAGOGIK som är lösningen. Jag håller inte med om det. Vad som behövs i skolan och utbildningssystemet är en bredare lärarutbildning som ger en bättre förståelse för läraryrkets komplexitet, där kunskapen och elevernas lärande står i centrum.

Lärare behöver först och främst vara insatta i ämnet de undervisar i. Ämneskunskap är det absolut viktigaste att fokusera på i en kunskapsskola. Sedan finns det en rad andra kompetenser som är lika viktiga: pedagogik, didaktik, psykologi, organisering, logistik, konflikthantering, samt kritisk analytisk förmåga. Som sagt, läraryrket är ett av de mest komplexa yrkena som finns och om lärare börjar kalla sig pedagoger reduceras komplexiteten och får yrket att framstå som något annat än vad det är. När lärare talar om sig själva som pedagoger placerar sig hela lärarkåren i en olycklig beroendeställning till forskarna i pedagogik. Lärare/pedagoger uppfattas som mindre värda än pedagogikforskarna, och pedagogerna förvandlas till kungar över skolan och får makt i samhället. Det är inte bra för någon. Pedagogik är ett viktigt ämne, men det är inte viktigare än andra ämnen och pedagogik kan aldrig ersätta ämneskunskaper.

Pedagogikämnets särställning i samhällsdebatten, utbildningssystemet och forskningen behöver diskuteras. En sak som verkligen behöver diskuteras ingående är pedagogikämnets inneboende fallenhet att dyrka så kallade gurus. Inom pedagogikämnet finns en lång tradition av att kollektiv ansluta sig till en skola: Den sociokulturella skolan där Roger Säljö är ledaren, till exempel. Och inom respektive skolbildning är hierarkin strikt och disciplinen järnhård. Man ansluter sig till en pedagogisk grundsyn och sedan kämpar man för dess inflytande i den pedagogiska världen. Lärare börjar tala om sig själva och ser sig som pedagoger tvingas de förhålla sig till denna ämnesspecifika egenhet, vilket gör att läraryrket blir mindre självständigt, mindre kritiskt och mer fokuserat på annat än KUNSKAP.

Lärare är ett komplext yrke som pedagogiken behöver närma sig med lite mer respekt och ödmjukhet. Lärare är lärare, och pedagogik är ett vetenskapligt ämne bland andra. Jag tycker det är oerhört viktigt att förstå och uppmärksamma skillnaden. Inte minst är det viktigt om vi vill återupprätta lärares auktoritet i klassrummet, vilket blir svårt om lärare betraktas som och ser sig själva som pedagoger eftersom pedagoger forskar i pedagogik och skolan därmed kommer att dirigeras inifrån akademins elfenbenstorn. Lärare är ett samhällsbyggande yrke och lärare behöver kunna känna stolthet, vilket blir svårt om man kallar sig pedagog eftersom det kräver en forskarutbildning i pedagogik. Om alla strävar efter det kommer lärarkåren att krympa betydligt, vilket vore förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Det är inte fler pedagogikexperter skolan behöver, utan fler LÄRARE och lärarnas makt över yrket behöver återupprättas, över hela linjen. Lärare utgör den grund som skolan och hela utbildningssystemet vilar på. Att pedagogikämnet gör anspråk på den positionen och får gehör för sin strävan efter makt (pengar) och inflytande är djupt beklagligt och väldigt olyckligt. Pedagogik är viktigt, som sagt. Jag är ingen kritiker av pedagogiken, det är ämnets anspråk jag reagerar på. Kunskap är enormt mycket mer än pedagogik, och det finns inga enkla lösningar på ett så pass komplext problem som de utmaningar som landets lärare ställs för i klassrummen runtom i Sverige. Accepterar vi att lärare kallas och ses som pedagoger kommer lärarnas yrkeskompetens att utarmas, yrkets komplexitet att förnekas eller bortträngas och kunskapen förflackas.

fredag 18 augusti 2017

Hur lågt kan kraven i en högre utbildning sänkas?

Tillåter vi att det växer fram en föreställning i samhället om att antagningsbeskedet till en utbildning är ett slags garanti för en högskoleexamen kan vi lika gärna lägga ner högskolan och lägga de pengarna på annat istället för då har begreppen UTBILDNING och KUNSKAP förvandlats till något annat. Vi är med stormsteg på väg i en sådan riktning, vilket oroar mig. Det enda regeringen och ansvariga för en utbildning kan utlova och garantera är TILLGÅNGEN till utbildningar och MÖJLIGHETEN att studera på högskolan. Lärare och (hög)skolor är och kan aldrig vara producenter av kunskap, bara möjliggörare och skapare av förutsättningar. Ansvaret för kunskapsutvecklingen är alltid individens. Varifrån kommer villfarelsen att jag som lärare har ansvaret för att mina studenter klarar sig?! Det är en tanke hämtad från näringslivet, en marknadsföringsstrategi som visar vad som prioriteras i samhället idag; ekonomi. Kunskapens egenvärde har devalverats och kan möjligen accepteras som underhållning (i lekprogram på TV, vilket jag skrivit om tidigare. Här och här, till exempel). Mitt hjärta blöder och jag kämpar med uppgivenheten. Att blogga om eländet för att försöka göra vad jag kan för att sprida förståelse för vad vi håller på med och vilka risker vi utsätter oss och samhället för när vi behandlar kunskap och organiserar utbildning på de sätt vi gör idag, i enlighet med principer hämtade från marknaden och produktionsstrategier inspirerade av tillverkningsindustrin. Kunskap är INTE en vara som andra. Kunskap är något annat än fakta och evidens. Kunskap är själva FÖRUTSÄTTNINGEN för samhällets långsiktiga hållbarhet. Högskolans uppgift är att fostra ansvarstagande, självständiga, kritiskt analyserande och intellektuellt drivna medborgare som kan värna demokratin.

Med tanke på vilken typ av studentärenden jag redan idag tvingas lägga (alldeles för mycket) tid och energi på -- vilket stjäl uppmärksamhet, inspiration och kunskapslust från alla studenter som läser på högskolan av rätt skäl och med rätt inställning, alltså alla studenter som tar eget ansvar för studierna och som verkligen vill lära sig, fördjupa sina kunskaper och utvecklas som människor -- späs oron för högskolans kunskapskvalitet, som jag redan kämpar med, på än mer. Hur lågt kan kraven sänkas, och hur mycket ansvar för genomströmningen på kurserna jag undervisar på menar ansvariga politiker är rimligt att jag tar, innan den högre utbildningen upphör att vara både HÖGRE och UTBILDNING?

En viktig poäng, och, vill jag hävda, själva poängen med högre utbildning, det som gör utbildningen högre, är att man som student bevisar både för sig själv och framtida arbetsgivare att man kan ta eget ansvar, lyfta sig upp och över sina tidigare kunskaper och inte bara lära sig om utan även själv bidra till utvecklingen av ny kunskap. Den poängen håller idag och med stöd i den dominerande kunskapssynen på att försvinna, och därmed håller högskolan på att förvandlas till en förläggning av gymnasiet. Det är olyckligt av många skäl, men allvarligast är att alla vi som har en äldre examen och som läst på högskolan när högre utbildning verkligen var HÖGRE, maktlösa tvingas se på när våra examinas värde devalveras, vilket i förlängningen riskerar att urholka tilliten till och förtroendet för forskningen. Så har det nog i och för sig alltid varit, men idag är förändringshastigheten så pass snabb att det snart är relevant att tala om detta i termer av hyperinflation.

Faktum är att jag idag undervisar och forskar i en högskolevärld som är väsensskild från den jag själv skolades till akademiker i, och det ställs idag helt andra krav både på mig som lärare och på studenterna. Där mina lärare mötte studenter som tog eget ansvar för sina studier möter jag idag i allt högre grad "studenter" som agerar som kunder och som kräver att jag ska ta ansvar för att de klarar studierna och får sin examen. Jag instämmer därför i vad Inger Enkvist skriver i SvD, och delar hennes oro över riktningen i dagens högskolepolitik. Hon skriver,
Sverige är på väg att genomföra samma kvalitetssänkning vid universiteten som redan skett i grundskolan. Det är den enda slutsatsen man kan dra av intagningskraven till högskolan.
Jag är för breddad REKRYTERING, men oroas över att det inte stannar där, över att uppfattningen sprider sig om att antagningen till högskolan är ett slags garanti för examen. Det finns fog för oron, inte minst när man läser Hellmark Knutsson svar på kritiken mot förslaget om ändring i högskolelagen, där särskilt en mening har satt sig som en tagg i mitt hjärta. Hon skriver att, "studenterna ska få möta en pedagogik som inte utgår från traditioner, utan som utgår från vetenskap om lärande", vilket jag uppfattar som ett slag i ansiktet. Hela min utbildning och ansträngningarna och uppoffringarna jag underkastat mig för att bli forskare, allt jag lärt mig om kunskap och kunskapsutveckling, avfärdas i en mening. Om vi accepterar att HÖGRE utbildning står och faller med pedagogiken är utbildningen inte högre, den är en förlängning av gymnasiet och därmed förvandlas högskolan till ett gigantiskt resursslöseri. Vi har ju redan ett gymnasium, eller har det förvandlats till en förlängning av högstadiet? Vad menar vi med UTBILDNING idag och hur ser vi på kunskap och lärande?
Svenska universitetslärare i olika ämnen har om och om igen påpekat att det tas in studenter i högskolan med svaga kunskaper bland annat när det gäller att läsa och skriva svenska, trots att högre utbildning betyder att man ska överblicka stora textmassor med nytt innehåll.
Den lägsta godkända nivån från gymnasieskolan, numera kallad E, ger allmän behörighet till högre studier, fast elever med E brukar läsa så lite de kan. I en ny utredning om tillträde till högskolan (SOU 2017:20) sägs det att alla sökande ska antas ”som har de kunskaper som behövs” och ”som har förmåga att tillgodogöra sig utbildningen”. På de 474 sidorna nämns universitetslärarnas synpunkter på någon enda sida. 
Dessa påpekar att svaga studenter kräver mycket extra hjälp men ofta hoppar av trots hjälp. Med andra ord ligger den verkliga nivån för att kunna studera vid högskola väsentligt högre än den nivå där man kan bli antagen.
Jag välkomnar som sagt en breddad rekrytering till högskolan. Jag vill att alla ska få chansen att läsa på universitetet. Men om vi förändrar innebörden i ordet HÖGRE utbildning och ersätter självstudier med pedagogik samt anpassar undervisningen till studenter med lägre förkunskaper är det inte längre en universitetsutbildning, och examen man tar är bara en universitetsexamen på pappret. Det som oroar mig mest är hur lite man bryr sig om kunskapen och hur mycket man litar på de så kallade mål- och kvalitetssäkringssystemen (som bara fungerar i teorin, inte i praktiken, i alla fall inte så länge genomströmningen är kopplad till högskolans ekonomi). Låt gärna fler försöka studera och anta så många som möjligt till högskolan, men ska utbildningens kvalitet kunna bibehållas och värdet av examen hållas intakt över tid måste kunskapen placeras i centrum. Om studenterna inte klarar av att nå upp till kraven är det där problemet finns, inte hos lärarna eller högskolorna. Ansvaret för studier och kunskapsutveckling är, och kan bara vara individens, aldrig någon annans!
Dagens system bygger på tanken att elever som inte använt studietiden väl på högstadiet och gymnasiet samtidigt kan läsa ett nytt ämne på högskolenivå och ta igen det de inte lärt sig tidigare. Utredningen säger också att högskolan ska ta vid där gymnasiet slutar. Fortsätter man att ha behörighetsgränsen vid ett E och samtidigt kräva att högskolan ska anpassa sig till den nivån, är detta receptet för en tillbakagång i kvalitet.
Aldrig har det talats så mycket om kvalitet som idag, trots att så många lärare på högskolan är överens om att kvaliteten sjunker. Mer av samma kommer aldrig att lösa problemen och återupprätta kunskapen. Det finns inga enkla lösningar. Kunskapen kan bara utvecklas och den högre utbildningen kan bara bli och vara högre i ett samhälle där många bryr sig om kunskapen. Vi är fixerade vid mätningar, jämförelser och nyckeltal, men det är inte där som kunskapen finns. Kunskapen uppstår och växer mellan människor och den kan aldrig bli mer värd eller få större betydelse och genomslag i samhället än vad vi tillåter den.

En en verklig utbildnings- och kunskapspolitik måste bygga på lärares frihet att göra det lärarna vet fungerar. Idag betraktas lärares (och det gäller alla lärare på alla nivåer) kunskaper, erfarenheter, engagemang och intresse för lärande, som ett problem, som ett hinder för utbildning och utveckling. Lärare betraktas som ett slags mänsklig faktor i utbildningsmaskineriet och ersätts därför med evidensbaserade regler, kontrollsystem, utvärderingar, administration, dokumentation och så vidare, vilket gör att tiden för kärnverksamheten minskar med tiden och i takt med att nya moment tillförs utan att tiden utökas. Tiden för lärande och lärares fortbildning minskar istället eftersom utbildningsverksamhet liksom all annan verksamhet "måste" effektiviseras eftersom kostnaderna aldrig får öka. Först när vi kollektivt inser att det är en omöjlig ekvation och verkligen gör något för att placera kunskapen i centrum kan vi hoppas på en högre utbildning igen.
Förutom en alltför låg lägstanivå har vi problem med betygens likvärdighet, eftersom inte alla betyg baseras på ett gemensamt nationellt prov. Man får det distinkta intrycket att politikerna inte vill att kunskaperna hos dem som kommer från yrkesprogram och folkhögskolor eller har svenska som andra språk jämförs med kunskaperna i ”vanlig” svenska från studieförberedande program. Man kan tala om diskriminering mot de elever som kan tänkas ha de bästa kunskaperna.

De nationella proven, den enda mekanismen för att betygen ska vara jämförbara, fyller inte sin funktion, eftersom det finns så många undantag: Elever på studieförberedande program på gymnasiet ska ha svenskbetyg från tredje årskursen, s.k. Svenska3, och de ska ha gjort nationellt prov.
Elever på yrkesprogram kan läsa Svenska3 för att få högskolebehörighet, men varje skola bestämmer om deras elever behöver göra nationellt prov, dvs. det är i praktiken inte obligatoriskt. 
Elever i svenska som andraspråk får ett betyg i svenska som andraspråk på nivå 3, baserat på annan kursplan. De gör nationellt prov, men betygskraven är annorlunda.
Elever vid folkhögskolor kan få behörighet som motsvarar gymnasiet, men de får inte betyg utan ett omdöme, och de skriver inte nationellt prov.
Betygens betydelse är ALLDELES för stor i dagens system, och anledningen till att det blivit så är den helt ogrundade och orimliga uppfattningen om att det går MÄTA kunskap och att lärare kan intyga elevernas verkliga kunskaper och framtida potential att tillgodogöra sig kunskap.
Om utbildningspolitikerna menar allvar med Sverige som kunskapsnation bör de omedelbart skriva in i sina program att lägstanivån till högskolan ska höjas. Rättssäkerheten kräver också att alla bedöms på samma sätt.
Som sagt, jag ser inte lägre ANTAGNINGSKRAV som ett problem egentligen. Problemet är att antagningen allt mer, och med ansvariga politikers goda minne, kommit att uppfattas som en garanti för examen. Kommer man bara in på högskolan är man i hamn, för misslyckas man som student är det lärarnas och högskolans problem, inte studenternas.  

torsdag 17 augusti 2017

Sanningens olika ansikten

Det kom ett mail. Jag blev glad och inspirerad. Mailet innehöll en fråga, som jag vill lyfta och reflektera över här också, inte bara i mitt svar till frågeställaren. Frågan var kritisk, men ställdes med respekt. Tänk om det var så vi möttes i samhället, om det var så vi talade med varandra. Kritiskt men respektfullt och med nyfikenhet. Överens måste man inte vara, ofta bör det inte ens vara målet. Särskilt inte om målet med utbytet är kunskap och bättre förståelse. Frågor och svar som rör intellektuella ämnen blir destruktiva om utbytet utvecklas till debatt som handlar om att vinna eller sätta den andre på plats. Det avgörande i ett samtal är att man vill och försöker förstå varandra, då kan båda eller alla om man är flera lämna samtalet med bättre kunskaper och ökad förståelse även om. man inte är överens.

Frågan jag fick handlade om sanning; närmare bestämt om mitt sätt att använda begreppet sanning här på bloggen. En poäng med att publicera utbytet här på bloggen är att fler bjuds in i utbytet. Jag tror inte jag har skådat ljuset och kommit fram till det definitiva svaret, jag vill samtala och om någon vill lägga till något, hittar felaktigheter eller kan förklara bättre är ni välkomna in i samtalet.

Klipper lite i mailet och fokuserar på frågan. Hen som skrev får vara anonym eftersom mailet skickades till mig privat. Hen skriver:
Bland annat kan jag inte riktigt få ihop hur du ser på sanningsbegreppet. Jag tog mig för att saxa ut stycken ur olika bloggposter där du skriver om sanning och jämförde dessa och utifrån i alla fall detta så kan jag inte se annat än att du använder termen sanning på många olika sätt - att du ger ordet "sanning" flera olika betydelser/begrepp som dessutom är varandra uteslutande.

Jag skulle vara glad och tycka att det vore intressant om du orkar och vill förklara hur du ser på sanning! Är det en term som betyder olika i olika sammanhang och när har det i så fall vilken betydelse? Har du ändrat uppfattning över tid?
Citaten nedan är hämtade från mina bloggposter, och jag vill passa på att än en gång tacka mailförfattaren för ett grundligt arbete som visar på noggrann läsning, vilket glädjes mig och värmer mitt lärar- och forskarhjärta. Jag skriver alltså, på olika ställen på Flyktlinjer, följande om sanning:
”Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella.”

”Sanningen är att livet är det som händer mellan födelsen och döden.”

”Relativism är sanningen, om verkligheten inte liknar människans föreställning om den.”

”Om det verkligen var kunskapen som stod i centrum skulle Avpixlat och andra relativistiska medier aldrig få den makt de har idag. Verkligheten är som den är, den tror man inte på.”

”Det är detta som är postmodernismens viktigaste bidrag till vetenskapen: Insikten om, eller snarare verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. Det är inte hittepå, det är sanningen och den gör vi bäst i att lära oss hantera.”

”Donald Trump är USAs nästa president. Det är ett faktum som ingen kan ifrågasätta."

”Tron på sanningen måste överges, för bara då kan verkligheten undersökas VETENSKAPLIGT.”

”Vetenskap som har som mål att söka sanningen, vad är det om inte ett slags avbildning. Sanningen är en upprepning, en imitation. Målet med att säga sanningen är att upprepa det man redan vet, så exakt som möjligt. Sanningen är konserverande, den låser fast och hindrar utveckling och förändring.”

”Beskriver man verkligheten kan man så klart inte ha några förutfattade meningar om den, på något sätt. Detta menar jag inte är hittepå. Om sanningen är att sanning är sanning är ett högst relativistiskt begrepp, ja då är det ju så. Förstår inte vad som är motsägelsefullt med det?”

”Efter att Donald Trump valts till president är det frågor som måste tas på allvar, för han byggde sin valkampanj till världens mäktigaste ämbete på lögner och han är en klimatförnekare som omger sig med människor som litar mer på makt än på vetenskap.”

”Antingen eller, vinnare eller förlorare. Sanningen är dock att ingen sida någonsin har rätt, eller att båda alltid har det. Sanningen är att sanning är ett ord, en tanke. På samma sätt som Gud inte har skapat människan till sin avbild (det är människan som skapat Gud till sin avbild), är sanningen alltid på min och det goda och rättas sida, oberoende av var man står. Därför blir också de andra ett hot.”

”Sanningen om sanningen är att ingen äger den, det är den som äger oss och vi måste alla anpassa oss efter den.”

”Sanningen är en föreställning om ett tillstånd. Utan människor finns ingen sanning. Det är en definition, inte något som existerar i kraft av sig själv. Världen är som den är. Det är människor som tvistar om vad som är rätt och sant, inte verkligheten. Livet och tänkandet är fyllda av paradoxer.”

”Sanningen är det vi söker, inte vetenskapens resultat. Sanningen befinner sig alltid just bortom det vetbaras horisont. Alldeles runt hörnet, precis vid gränsen fast hela tiden på fel sida om den. Och så kommer det alltid att vara. Vad skulle forskarna annars syssla med? Om allt som går att veta redan är publicerat och tillgängligt, vad skulle vi då göra med tiden som livet består av?”

”Sanningen för sanningens skull leder till tomhetens triumf, för sanningen är en exakt avbild av det som redan finns, det vi redan har. Meningen med livet handlar om att utmana gränsen för det vetbara.”

”All forskning handlar på ett eller annat sätt om verkligheten, och all kunskap om verkligheten är bra och viktig. Allt som kan öka förståelsen för hur allt hänger samman och vilka förutsättningar som finns för förändring är viktigt att värna och vårda. Kunskapen har ett egenvärde, och bara de samhällen och kulturer som förstår det kan utvecklas till verkliga kunskapssamhällen.”

”Kunskap är ett svårt ämne för det finns ytterst få GIVNA svar. Kunskap är inget man har, det är något man söker och vetenskap handlar inte om att bevisa något.”

”Tyvärr finns det en utbredd missuppfattning i samhället att postmodernism skulle handla om förnekelse av sanning. Det stämmer inte.”
Jag läste igenom frågan noga, och svarade sedan tämligen omgående att jag menar följande, att det är så här jag tänker kring sanning:

1. Sanning är ett ord (ett ord som betyder lite olika saker för olika människor och därför är det viktigt, om det är kunskap vi vill ha, att vi samtalar om detta så förutsättningslöst vi kan och inte utgår från att det finns en enda korrekt och möjlig definition).

2. Världen så som den är och fungerar bortom och utan hänsyn tagen till människors uppfattningar om den, är ett sätt att se på sanningen, men dit når vi inte eftersom människan bara kommer i kontakt med världen genom sina sinnen.

3. Sanning är målet för vetenskapen, inte resultatet. Och det är svårt att komma överens.

4. Sanningen, det vill säga det man ser när man betraktar och undersöker världen, beror på vilket perspektiv och med vilka utgångspunkter man undersöker världen. Som man frågar får man svar; vilket inte betyder att sanningen i sig är relativ.

5. Sanningen uppfattas som relativ om man undersöker olika vetenskapligt godkända resultat och hur olika forskare inom olika discipliner, under olika perioder i historien, undersöker världen. Även om man undersöker samma sak kommer man fram till lite olika resultat (men vad som hest kan man inte komma fram till och fortfarande kalla sanning), men det betyder inte att världen är relativ. Kanske skulle man kunna säga att världen är större än vetenskapen som försöker fånga in och beskriva delaspekter av helheten.

6. Forskarens grad av makt och inflytande påverkar hur det som sägs tas emot och hur olika svar bedöms, därför uppfattas det som om världen är en och den samma och att vissa forskares svar är bättre än andras, även om alla resultat som klarar av en vetenskaplig granskning är lika giltiga.

7. Det finns mig veterligen bara tre kriterier för sanning: Logisk konsistens (koherens), överensstämmelse med det som går att iaktta (korrespondens) och det som fungerar (pragmatiskt). Vi har bara tillgång till det vi ”vet”, och verkligheten ligger bortom det. All kunskap är förmedlad.

8. Det finns en massa saker som är meningslöst och korkat att ifrågasätta, som till exempel att Trump valdes till president i USA. Och ska vi komma någon vart rent intellektuellt och kunna utveckla kunskap måste vi i varje fall bestämma oss för vilka strider som är värda att ta för ”sanningen”.

Efter någon dag fick jag ett nytt mail som svar, och där stod följande att läsa. Mailförfattaren inledde med att redogöra för sina utgångspunkter på följande sätt:
När vi samtalar så är ju nästan alla ord vi använder helt okomplicerade och betydelsen av dem är klar för alla parter. Men viss enstaka ord kan betyda olika saker för olika personer och eller i olika sammanhang. När ord betyder olika saker i olika sammanhang så leder det oftast inte till några problem så länge vi är medvetna om sammanhanget. Men när orden betyder olika för olika personer, eller tillåts byta betydelse från gång till gång, så leder det lätt till missförstånd. 
Jag upplever det som att du ofta återkommer till ordet (termen) sanning men att du ger denna term olika begrepp från gång till gång, dvs att du låter termen "sanning" omfatta olika betydelser i olika sammanhang. Därför blir jag undrande inför vad du egentligen menar. Ena gången tycks sanning betyda "överensstämmelsen mellan en utsaga och den verklighet som utsagan uttalar sig om", andra gånger säger du att "sanningen" inte finns eller att den är relativ eller någonting annat. Min upplevelse är att du låter termen "sanning" beteckna olika begrepp och att detta leder till att det du säger blir svårt att förstå/lätt att missförstå.

Kan du förstå denna ståndpunkt?
Håller du med?

Vidare skulle jag vilja hävda att termen sanning så klart både historiskt och i nutid får och har fått olika begrepp/fått täcka olika betydelser. Detta är så att säga en sanning om termens "sannings" historiska och nutida användning. Men även detta är ett starkt argument för varför det är viktigt att definiera begreppet och sedan vara konsekvent i användningen av termen. 
Om jag ber dig "hämta smöret i kylskåpet" och du gör det och jag då blir arg och skäller på dig eftersom jag egentligen menade att du skulle "ta ut hunden på en promenad", ja då har jag bytt begrepp för termerna "hämta", "smör", "i" och "kylskåp". Även om detta exempel är larvigt så är det samma princip: om ett ord får byta betydelse hipp som happ så är det svårt för mottagaren att förstå.
Nu hade jag börjat jobba och fick annat att tänka på. Överrumplades av jobbets alla krav, men svaret lämnade mig ingen ro och jag tänkte mycket, länge och noga, innan jag svarade följande: Jag har verkligen tänkt igenom dina frågor och reflektioner nu. Fast jag har haft svårt att formulera ett svar. Det känns lite som vi talar förbi varandra. För jag menar att sanning inte är något annat än ett ord, och det ordet kan förklaras och förstås på en rad olika sätt. Det kanske kan uppfattas som att jag är inkonsekvent, men det är dels begreppet som placeras i olika kontexter, dels är det olika beskrivningar och användningar av olika versioner av begreppet. Eftersom vi aldrig når fram till verkligheten i dess ”rena” form går det inte att finna ett enda, logiskt konsistent begrepp för sanning. Det vore att göra våld på verkligheten.


Jag håller inte med om att liknelsen med smöret är tillämplig här, för hämta och smör är ord/begrepp som till skillnad från sanning är något konkret och som handlar om vardagens organisering. Sanning är ett abstrakt begrepp, som ingen lyckats beskriva på ett sätt som alla kan ställa upp på. Det spelar därför ingen roll hur mycket vi människor önskar oss att det fanns en konsistent och stringent definition, för det vore som att önska att man var någon annan. Verkligheten är som det är och människans språk är imperfekt, det är ett faktum som är lika orubbligt som naturlagarna.

Nu är jag osäker. Tänker jag fel, missförstår vi varandra eller är frågorna (eller svaren) felformulerade. Jag har ju inte själv forskat om sanning och inte filosof av facket, jag har dock tänkt väldigt mycket kring frågan under lång tid och det jag kommit fram till ligger ju till grund för min forskning om kultur. Alla synpunkter, tankar och reflektioner är välkoma och mottas med tacksamhet. Jag via inte ha rätt, jag vill lära mer och förstå bättre och tror aldrig jag blir färdig. Ämnet är inte riktigt av den karaktären. 

Till tänkandets försvar

Förre presidenten i USA, Barack Obama, var en TÄNKARE, en filosofisk ledare. Han ersattes med en handlingen man, en doer. Donald Trum kommer från näringslivet. Han lovade att återupprätta Amerikas heder, och han skulle bli den bäste ledare världen och världshistorien skådat. Trumps tankar låg helt i linje med medborgarnas önskningar. Hans mål var ambitiösa och hans löften generösa; dessutom skulle skatten sänkas. Vem vill INTE ha en sådan ledare? Jag är ironisk, och denna bloggpost handlar om tänkande, om förmågan att tänka som håller på att förflackas i samhället. Ett lands chanser att överleva och utvecklas står och faller med befolkningens SAMLADE intellektuella förmåga. Det är genomsnittet som räknas, inte ledarens förmåga. Obama var en klok ledare, men han verkade i ett land som inte verkar uppskatta klokskap. Hans löften till befolkningen var dock helt andra än dem Trump gick till val på. Vi måste arbeta TILLSAMMANS sa Obama i sitt installationstal, och kanske kommer vi ändå inte att klara krisen. Det är i alla fall så jag mins talet. Yes we can, sa Obama. Men bara tillsammans. Nu blev det inte riktigt så. Amerika ville något annat, och vi får se hur det går.

Jämför de båda presidenternas Twitterkonton och skillnaden blir omgående uppenbar. Obama följer en hel massa människor (bland annat mig, vilket jag är enormt stolt över). Trump följer bara sina egna konton, sina närmaste vänners och familjen. Obama satsade på dialog och var en lyssnare. Trump väljer anfall som bästa försvar. Obama värnade fria medier och välkomnade granskningar. Trump anklagar medierna för falska nyheter, trots att det är uppenbart för alla att han har fel. Trump använder Twitter som en megafon och försöker förföra befolkningen, och förgöra sina fiender, vilka blir fler och fler. Obamas tweets var och är ofta poetiska och fyllda av vishet. Trump söker endast uppmärksamhet och agerar som en överförfriskad och (enligt egen utsaga) oförrättad middagsgäst och legitimerar den redan hårda ton som fått många att känna tveksamhet inför mediet. Obama visade vägen och inspirerade folket; han försökte och gjorde vad han kunde i parlamentet. Trump pekar med hela handen och kör med hisnande hastighet, dödsföraktande, rakt mot avgrunden.

När jag ställer de båda ledarna bredvid varandra och jämför ser jag en ödmjuk, välartikulerad, klok och intellektuell tänkare, och en burdus, obildad, narcissistisk företagsledare med grandios personlighet. Det är bra två människor, men båda är del av den exklusiva skara individer som innehaft förenta staternas och världens mäktigaste ämbete. Båda valdes av folket till ledare för USA. Ingen ledare i världen kan ensam uträtta underverk. Förväntningarna och förhoppningarna som folket knyter till politikerna är därför enormt intressanta. De säger något om landets intellektuella förmåga. Obama var som sagt en ödmjuk tänkare, och Trump är en arrogant entreprenör. Med Obama tvingades folket ta ansvar medan Trump lovar att han ska fixa allt till det bästa på eget hand. Det är lättjan och oviljan att ta ansvar, som vann för snart ett år sedan. Vi ser samma tendens här i Sverige. Populism lockar och enkla lösningar förför många. Det är olyckligt på så många olika sätt. Det är inte så man bygger ett land. Inte bara makten utgår från folket i en demokrati, det gör även ANSVARET för samhället och dess långsiktiga hållbarhet. Överger medborgarna principen att samhället är en helhet som alla är del av -- oavsett vilket skäl man anför som försvar: röra om i grytan, girighet, egoism eller det mest patetiska, att hävda att man är realist. -- är det förödande.

Det finns inte en enda eller någon yttersta orsak till problemen i samhället, men för att lösningar ska kunna utvecklas och få genomslag i samhället behöver tänkandet återupprättas och kunskapen uppvärderas. Därför bloggar jag. Jag skriver för att utvecklas som tänkare och för att visa på tänkandets möjlighet. Flyktlinjer är en hyllning till tänkandet som är nyckeln till kunskap. Ett samhälle som inte förstår betydelsen av eftertänksamhet, reflektion och samtal; som inte tar sig tid att analysera eller som förnekar samhällets och kulturens komplexiteten; som behandlar alla problem på samma sätt och söker den enda, bästa och mest effektiva lösningen; är ute på tunn is. Det finns inga enkla, enda och effektiva lösningar på KOMPLEXA problem. Enda sättet att komma tillrätta med sådana problem, vilket är just vad vi har att brottas med framöver, är att fokusera på vägen fram och allas gemensamma ansträngningar. Växande klyftor sliter isär samhället och människorna och förvärrar problemen. Och drömmen om handlingskraftiga ledare som löser allt till det bästa försvårar arbetet med integration och hållbarhet. Utan en bred och kollektiv förståelse för hur svårt det är att förvalta ett samhälle, utan insikt om hur komplex kullturen är och utan en generell och vida spridd förmåga hos befolkningen som helhet att TÄNKA är samhället dömt till undergång. Samhällen, i alla fall demokratiska samhällen, står och faller med befolkningens SAMLADE intellektuella förmåga.

Försvaret för tänkandet och mitt bloggprojekt handlar inte om hur det är och jag leder inget i bevis, jag väcker tankar och lockar till gemensam reflektion över tillvaron och framtidens öppenhet och möjlig förändring av samhället. Framtiden är öppen och skapas i kollektiv handling; den har inget mål och slumpens roll i den dynamiska förändringsprocessen är stor. Min forskning om kultur handlar om det som skulle kunna bli, inte om det som är eller vad som är bästa vägen fram. Målet är inte det viktiga, det är vägen som är livet och det enda som betyder något. Hållbarhet är inte ett mål, det är ett tillstånd av tillfällig balans. Därför är ödmjukhet så viktigt, liksom kunskap, bildning och strävan efter vishet. Det handlar om komplexa, mellanmänskliga, värden som kräver ömsesidig respekt. Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga att tänka går det inte att nå hållbarhet. Det finns inga genvägar och ingen ledare i världen kan på egen hand lösa den typen av problem vi står inför och tillsammans har att hantera, för vår egen och alla andras skull.   

Jag ser en oroande glidning i samhället. Vishet betraktas som flum. Bildning ses som onödig lyx, i bästa fall. Och kunskap är det allt färre som förstår. Skolans mål är att så snabbt och effektivt överföra  pålitliga fakta till eleverna, som genom att svara rätt på tydliga frågor med enkla svar får betyg som utgör ett slags valuta i samhället. Kunskap likställs med kapital och det ena ses som lika gott och önskvärt som det andra. Vad är det vi behöver egentligen? Fakta som är tillförlitliga, eller tankar som fungerar och tänkare som kan värdera och hantera kunskap. Jag satsar alla mina pengar och livet på det senare. Förmågan att tänka och kompetensen att värdera tankar är en förutsättning för kunskap, som med tiden kan utvecklas till bildning vilken för vissa leder till vishet. Det tar tid och inga garantier för framgång finns, någonsin, någonstans. Därför är TÄNKANDET en så viktig förmåga. Tänkandet tar den tid det tar och det går inte att tvinga fram några resultat. Stressade och pressade människor får svårt att tänka. Jakten på framgång, resultat, effektivitet och strävan efter måluppfyllelse underminerar grunden för tänkandet som är förutsättningen för kunskapsutveckling. Allt och alla hänger ihop, livet går inte i repris. Det är på allvar!

Låt oss stanna upp och tänka efter. Vad sysslar vi med egentligen, och varför? Hur kommer det sig att vi gladeligen låter oss förslavas av fakta och varför idealiseras den som har tillgång till mest och bäst evidens? Är det inte bara en modern variant på den urgamla men genom alla tider fåfänga längtan efter Messias, frälsaren som kommer utifrån och enkelt löser alla våra problem? Någon annan kommer aldrig att lösa mina problem, och våra problemen måste vi lösa tillsammans. Tänk efter, reflektera. Skaffa dig kunskap. Ta dig tid att analysera. Det är stor skillnad mellan att förklara och förstå. Komplicerade problem kan förklaras genom att brytas ner i delar vars respektive lösningar sätts samman till en fungerande helhet. Gott så, och det ska vi givetvis göra, där och när det fungerar. Alla problem ser dock inte ut så och fungerar inte på det sättet. Livet och tillvaro är fyllda av komplexa problem som bara kan föstås och där det saknas definitiva och entydiga lösningar. För att nå hållbarhet behövs både och, liksom förståelse för var och när som vad är tillämpbart. Tid för eftertanke, tänkande och intellektuell förmåga är därför enormt viktigt, inte bara hos några få utan i samhället som helhet. 

Tänkandet kan inte föra sin egen talan. Det är vårt ansvar att värna, vårda och sprida förmågan. Tänkandet är inte en lösning, det är FÖRUTSÄTTNINGEN för att finna och utveckla lösningar. Förmågan att tänka är den mest grundläggande egenskapen som behövs för att nå hållbarhet. Det är upp till dig och mig att göra vad vi kan av tänkandet och tiden vi har till vårt förfogande. Någon annan kan inte göra det åt oss, oavsett hur klok hen är eller vilka löften som utfästs.