söndag 25 september 2016

Bokmässan och kulturvetenskap i teori och praktik

Idag ska jag tala på Bokmässan i Göteborg. Jag fick frågan av några gamla studenter som ansvarar för programmet i Göteborgs Universitets monter. Hedrad av frågan tackade jag självklart ja. Fast det är med blandade känslor jag nu förbereder mig för uppgiften. Under samma tak, i samma lokal, där jag ska tala om Kulturvetenskap i teori och praktik, står företrädarna för Nya Tider och motverkar allt det jag står för och med min vetenskapliga gärning vill främja. Nya Tider är den yttersta konsekvensen av samhällets växande kunskapsförakt som tar sig uttryck i rasism och en oresonlighet i förhållande till allt och alla. Idag söker man efter enkla lösningar, för att effektivitet och sparsamhet är målet, och det är okej så länge man gör det med kunskapen i fokus. I samma stund som man överger ambitionen att förankra sina tankar i vetenskapen (vilket inte får förväxlas med tron på att vetenskapen kan bevisa något, i alla fall något samhällsrelaterat) öppnas ett helt fält upp där faktaresistens och ignorans är dygd. Nya Tider är del av en rörelse som nu flyttat in på Bokmässan. Det är ett alarmerande tecken i tiden. Visst inspirerar det och självklart blir det därmed ännu viktigare att ta chansen att få komma ut och tala offentligt. Ändå är det med en klump i magen jag tar mig till Svenska Mässan.

Jag har bara missat två eller tre bokmässor sedan starten. Det har varit en av årets höjdpunkter. En bildningsborg där boken och kunskapen, konsten och estetiken har firats. Det vackra och värdefulla i kulturen har stått i centrum under några dagar. Visst har det varit kommers också, eller i väldigt hög grad. Kulturen är inte bara vacker. Men det handlar om andra saker och är en annan diskussion än det Nya Tider står för. Nya Tider är själva antitesen till Bokmässan. Kommersen är ett problematiskt inslag i kulturen, medan Nya Tider utgör ett hot mot den. Deras närvaro på mässan är en påminnelse om hur fort allt kan förändras. Titta bara hur mycket uppmärksamhet man fått. Ingen annan monter har det skrivit så mycket om. De fick till och med oemotsagda sprida sina lögner i Aktuellt. Ger man den typen av organisation lillfingret slukar de snabbt hela handen. Mot ignorans, faktaresistens, informerad okunskap och hat står sig kunskapen slätt. Den människa som bestämt sig och dessutom slutat lyssna, den som anser sig veta och som betraktar all kritik som bekräftelse på att man har rätt, kommer att vinna. Liksom intoleransen förr eller senare vinner över toleransen. Det är nya tider, inte bara på Bokmässan, utan i hela samhället.

Kunskapen är hotad och eftersom kulturen är själva myllan varur kunskapen växer känns det jag ska tala om viktigare än någonsin. Utmaningen för kulturvetaren är att vi lever i en kultur som i hög grad förnekar sig själv. Det ska jag tala om. Förnekelse är möjlig, liksom intresserat bejakande. Kultur går inte att kontrollera, den växer fram mellan människor och den blir vad vi gemensamt gör den till. Kulturvetarens dilemma är att det finns en kulturellt upprätthållen föreställning i samhället om vad vetenskap är och kan användas till, som delvis går på tvärs mot hur man forskar om kultur. Det krävs andra metoder och sätt att sprida resultatet för att kulturvetenskapen ska bli relevant och bidra till samhällets hållbarhet och demokratins utveckling. Kultur är något komplext, men för att på allvar förstå vad det innebär måste man inse skillnaden mellan komplicerad och komplex. Det är två HELT olika saker! Tyvärr används orden ofta som synonymer och när kulturvetaren säger att kultur är något komplext nickar man och tänker: Visst, det är svårt. Och? Sedan, eftersom förväntningarna på forskare idag ser ut som de gör, säger man: Tala nu om hur det är, rakt, enkelt och lättfattligt! Fast det är inte så kultur ser ut eller fungerar. Jag brukar använda liknelsen med ett troll. Alla vet att troll förvandlas till stenstoder om de utsätts för solljus. Vill man veta något om troll måste man därför acceptera förutsättningarna. Troll kan bara studeras i dunkel miljö där det aldrig går att få en klar och tydlig bild. Det är förutsättningen och den måste man acceptera, annars är det inte kunskap om kultur man få utan kunskap om något annat.

Det som gör kultur till ett så svårt ämne att tala om är att kulturen omger oss alla. Vi människor andas och lever kultur. Att vara människa är att vara kulturvarelse. Vi föds in i kulturen, som därigenom blir vad vattnet är för fiskarna. Därför kan ett sådant fenomen som kulturförnekelse växa fram, det är också en kultur. Allt är kultur, allting går i alla fall att anlägga ett kulturellt perspektiv på. Därför gillar jag samtalet som verktyg och modell.När jag nu är på bokmässan vill jag så klart tala om min nya bok, även om det inte är huvuduppdraget, men den handlar ju om kulturvetenskap i teori och praktik.

Kultur är ett slags samtal, och det är viktigt att lära sig förstå dels det, dels att samtalet är något annat än debatten. Samtal är ett helt annat sätt att umgås och utbyta kunskaper, tankar, funderingar, liksom att bearbeta oro och dela glädje. Idag lever vi dock tyvärr i en kultur där debatten anses vara det högsta goda. Debatten är ett effektivt sätt att avgöra frågor. Två sidor möts, och en avgår med segern. Enkelt och kostnadseffektivt. Begäret efter svar och viljan att veta är enormt stark, liksom längtan och begäret efter att bli rik. När dessa aspekter av kultur kombineras skapas en debattkultur och samtalet får stryka på foten. Samtal kräver mellanrum, marginaler tystnad och en öppenhet för slumpen. Allt det som motarbetas i dagens effektivitets- och lönsamhetsfixerade samhälle är samtalets själv och förutsättning. Det går inte att få både ett samtal och ett snabbt och tydligt avgörande. Det är ett skäl till kulturens komplexitet, som man alltså måste acceptera och lära sig hantera för att samhället ska bli hållbart. Kulturvetenskap handlar i väldigt hög grad om det, om att lära sig förstå och hantera komplexitet och förändring, samtidigt som kulturvetaren befinner sig i rörelse.

Det går inte att tala om kultur och kulturvetenskap utan att tala om bildning. Kulturvetenskap är inte synonymt med bildning, men utan bildning som mål och medel blir det svårt att förstå kulturell förändring, komplexitet, slump och betydelsen av mellanrum. Att läsa kulturvetenskap handlar alltså dels om att utveckla kunskaper om (olika aspekter av) kultur, dels om att tillägna sig kompetenser som behövs i samhället för att motverka allt det som hotar samhällets långsiktiga hållbarhet. Studier av kultur ger en argument och verktyg som behövs för att kunna möta rasister och kunskapsförnekare, samt för att motverka effektiviseringshetsen som riskerar att ta död på både bildningen, kulturen och livet på jorden.

Detta ska jag försöka beröra i eftermiddag på Bokmässan. Jag är luttrad och har varit med förut. Förväntar mig ingen storpublik och vet att det är svårt att nå fram. Den som inte vet eller förstår vad kultur är och som liksom så många andra lever i ett slags förnekelse eller okunskap om kulturens existens är så klart svårt att nå fram till. Det är synd om människorna, vad det inte så han sa, Strindberg? Jag håller hur som helt med, det är synd om människorna, men allt kan förändras till det bättre fort. Hur mörkt det än ser ut att vara är kulturen bara trögrörlig och svårföränderlig så länge vi människor tillåter den vara det. Redan imorgon kan du och jag tänka och agera annorlunda, och om vi gör det kan det inspirera andra. War is over, sa Lennon. Om vi vill! Ett annat samhälle är möjligt, om vi vill. Allt handlar om hur vi ser på, förstår och hanterar kulturen som växer fram mellan oss.

lördag 24 september 2016

Faktaresistens är det allvarligaste hotet

Läser i tidningen Curie vad Helén Lööw skriver (eller säger i en intervju), om synen på kunskap och förnekelse av fakta. Intressant, oroande och därför mycket viktigt! Jag är en forskare som jobbat med och intresserat mig för postmoderna teorier. Tyvärr finns det en utbredd missuppfattning i samhället att postmodernism skulle handla om förnekelse av sanning. Det stämmer inte. Bara för att man undersöker kunskapsproduktion betyder inte att man är ovetenskaplig eller att man bortser från fakta, tvärtom. Visst finns det exempel på uttalanden från forskare som låter mycket märkliga, men att förkasta ett helt fält eller de underliggande teorierna är orättvist och dessutom ovetenskapligt. De verkliga relativisterna finns inte i vetenskapen, de finns ute i samhället. Fox News är ett exempel, och här hemma finns till exempel Nya Tider som oemotsagda fick stå och ljuga i SVT. Ställer man detta i relation till sjunkande kunskaper hos svenska elever framträder en skrämmande bild. Utan en stabil grund av kunskap är demokratin hotad.
Faktaresistens och förnekande av kunskap är något många forskare ofta möter. Basfakta är ofta lika mycket värt som någons känsla, menar forskaren Heléne Lööw.
– Vi lever i känslans tidsperiod, säger hon.
Människor har känslor och är kännande varelser, det är inget problem, det är själva utgångspunkten för humanismen. Problemet uppstår när känslan inte balanseras mot kunskapen, eller när dessa saker förväxlas. Och det gör det allt oftare. Jimmie Åkesson får oemotsagt hävda att det är känslan som räknas, fakta i målet är oväsentliga. Samma inställning har man på Avpixlat och Nya Tider. Man kollar aldrig en bra historia och drar sig inte för att spekulera och dra långtgående slutsatser kring indicier i sin strävan att skapa ett etniskt homogent Sverige. 
Det har aldrig funnits några vetenskapliga belägg för att de vita strimmor vi ibland kan se i luften är något annat än kondens – något som bekräftades i en stor internationell rapport i augusti. Men enligt en spridd konspirationsteori är strimmorna spår efter att någon avsiktligt spridit ämnen för att påverka exempelvis människor.
På liknande sätt har flera studier visat att 97 procent av världens klimatforskare är överens om att jorden värms upp av människans aktiviteter. Ändå finns de som hävdar att det inte finns någon vetenskaplig samstämmighet om uppvärmningen.
Detta är bara ett par exempel på det som brukar kallas faktaresistens – ett av Språkrådets nyord i fjol. Begreppet innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som grundas på något annat. Det kan vara konspirationsteorier, politiska eller andra ideologiska skäl.
Det är allvarligt, för hur håller man ihop ett samhälle, tar beslut och skapar regler och standards om man inte har en stabil grund att utgå från? Kunskap är den grunden. Kunskap är inte samma sak som fakta, men världen är som den är och det gäller oss människor också. Kunskap kräver ömsesidig omsorg och allmänt intresse för att grunden som samhället vilar på ska bli stabil. Förnekelse av fakta och den hånfulla inställning till vetenskap som idag faktiskt sprids på en bildningens högborg som Bokmässan är en oroväckande utveckling. Och om resultaten i skolan dessutom sjunker blir det svårare för fler att avgöra vad som är vad och vem man ska lita på. Allt och alla hänger ihop. Ignorerar vi kunskapen eller låter krisen i skolan fortsätta genom att införa mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi hamnat i vet ingen vart vi hamnar.

Historien förnekas

Fenomenet i sig är dock inte nytt. Många forskare har lång erfarenhet av att få sina kunskaper ifrågasatta.
– Jag har mött det under hela min tid som forskare men omfattningen blir större idag eftersom det finns sociala medier. Vi konfronteras ständigt med reaktioner och aggressioner, i mejl och i telefonsamtal. Det finns en misstänksamhet mot forskning, ett kunskapsförakt som breder ut sig, säger Heléne Lööw, som forskar vid Uppsala universitet i historia med inriktningen nationalsocialism, fascism, hatbrott med mera.
Hon räknar upp exempel; man förnekar att förintelsen har ägt rum, det armeniska folkmordet, andra folkmord.
– Fakta spelar ingen roll. Forskare avfärdas som lurade eller köpta av en främmande makt.
Jag har fått känna av det där föraktet. Det är i dagarna ett år sedan jag drogs i smutsen i Avpixlats kommentatorsfält, och på sociala medier, trots att jag blockerar och försöker undvika kontakt med rasister och andra kunskapsförnekare, drabbas jag på olika sätt av förakt för att jag är forskare eller för att jag hänvisar till forskning. Det är känslorna som talar och mot känslor biter inga argument. Det som utgår från känslan är stängd, inte bara för kunskap utan även för andra människor, i alla fall från människor som inte delar deras känsla. Det växer fram klyftor i samhället och demokratin löses upp.

Institutioner, universitet och museer

Faktaresistens drabbar inte bara universitet. Också museer möter ibland starka reaktioner när de gestaltar historien.
– Det gäller särskilt vissa teman. Vikingatiden är speciellt känslig, säger Fredrik Svanberg, som är forskningschef vid Historiska museet.
På muséet finns sedan 2002 en permanent vikingautställning. Texter och föremål som ställs ut har ändrats något efter hand, och ibland komplicerat frågor om nationalitet och svenskhet.
Det har exempelvis handlat om att landet Sverige inte fanns på vikingatiden, eller att DNA-analys har visat att utställningens Birkaflicka, som hittades i en grav på en Mälarö för hundra år sedan, inte kommer från Mellansverige. Hon är från en plats utanför det som idag är Sverige.
– Det blev omdiskuterat hur man ska se på och definiera Sverige. Många vill ha kvar sin gamla bild av landets historia och ser vikingatiden som en guldålder.
När känslan räknas mer än kunskapen flyttas gränser och skapas föreställningar, och allt som hotar den bild man anslutit sig framstår som ett hot. Det skapas vi och dem där det tidigare fanns jag och du. Möten mellan människor uteblir och rädsla och hat växer fram i dess ställe. Kunskap om hur det är egentligen skulle kunna lugna och gjuta olja på vågorna, men den förnekar man ju. Känslorna är lättrörliga och saknar bortre gräns. Därför är det så farligt detta.

Avfärdar ny forskning

Vikingautställningen har bland annat diskuterats på nättidningen Avpixlat, där ett inlägg fick över 800 kommentarer. Utställarna kallades PK, kulturmarxister med mera.
– Ny forskning avfärdas lättvindigt med schablonbegrepp som PK, eller att det skulle vara vänster- eller högerinlägg. Då behöver man inte komma med sakargument och det blir en ytligare diskussion. Som forskare anser jag att samhällets utveckling behöver bygga på kunskap och fakta, inte bara tyckande, säger Fredrik Svanberg.

Han får medhåll av Heléne Lööw.

– Det har skett en förskjutning som är intressant att fundera kring. Kunskap och basfakta är lika mycket värda som någons känsla. Vi lever i känslans tidsperiod där det man känner är rätt.
Skolan är en plats och en organisation där utvecklingen skulle kunna vändas, men det räcker inte att förändra skolan, för att samhället ska bli hållbart och demokratin värnas krävs en annan syn på kunskap i HELA samhället. Idag kan man stå på Bokmässan och ljuga och inte ens nyhetsaknaret i Aktuellt reagerar, ställer motfrågor eller helt enkelt bara kallar sakerna vid sina rätta namn: Galenskap! Om kunskapen inte försvaras och om den som far med osanning inte möts av kritik ger vi efter för känslan och gör den lika giltig som kunskapen. Vi har alla ett ansvar att värna bildningen som ett ideal. Skolans uppdrag är att värna kunskapen, inte att producera betyg eller göra vinst. Som sagt, allt och alla hänger ihop. Det är allvar nu.   

Politik, pengar eller ideologi

Bakom faktaresistens och konspirationsteorier finns en blandning av skäl – ideologiska, politiska eller kommersiella.
– I vissa fall finns starka kommersiella intressen bakom idéerna, men en ideologisk bakgrund är svårare att ringa in, säger Dan Larhammar som är professor vid institutionen för neurovetenskap på Uppsala universitet och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien samt aktiv i föreningen Vetenskap och Folkbildning.
Det finns studier som försöker klarlägga bakgrunden. Bland annat har Gordon Pennycock, som är forskare i kognitiv psykologi vid universitetet i Waterloo i Kanada, gjort en studie som pekar på att vissa människor har lättare att attraheras av fraser som låter bra, men som saknar substans. Enligt undersökningen är det personer som bland annat är mindre reflekterande. Många tror på det övernaturliga, religion och alternativ medicin.
När kunskapen inte står i centrum för skolan och när den högre utbildningen avintellektualiseras fördummas samhället och fältet ligger fritt för den som har pengar att tillskansa sig makt. Ett samhälle som inte satsar på skolan och där pengar är allt kan aldrig klaga på att det dyker upp personer som Donald Trump, för det är så samhällen och kultur fungerar. Det går inte att beställa fram det man vill. Faktaresistens är en sjukdom lika allvarlig som en dödlig pandemin för den riktar sitt hot mot det öppna och demokratiska samhällets själ och hjärta. Vad som kommer sedan vet ingen något om, men i ljuset av historien, det vi vet, är det INTE värt att ta risken!

Ta diskussionen och ge faktaunderlag

Hur bemöter man då myter och faktaresistens? Två forskare i Australien har skrivit en handledning med tips.
Dan Larhammar tycker att det är viktigt att ta diskussionen och ge faktaunderlag till den som förespråkar exempelvis läror som kreationism och homeopati, även om de inbitna troende inte är mottagliga för rationella argument.
– Annars kan våra politiker bli vilseledda att fatta beslut som i värsta fall får ödesdigra konsekvenser för planeten och alla som lever här. Det är exempelvis svårt att intressera någon för att bevara biologisk mångfald om hen inte har förståelse för hur naturen och evolutionen fungerar. Om en patient får vård med homeopati istället för evidensbaserad behandling kan hen dö. När det gäller vacciner är det viktigt att informera om nytta kontra risk, säger han.
Demokratins problem är brist på bildning, och bildningens problem är brist på demokrati. Bådas problem är avsaknad av tid för reflektion och kritisk granskning. Samhällets mest allvarliga brist och samtidens största risk är att vi kollektivt har fastnat i ett slags effektiviseringens trånga järnbur, vilken tar död på dynamiken och det mellanmänskliga utbytet av tankar och idéer. Detta är allvarligt. Och än mer problematiskt blir det när ansvariga inte ser problemet, utan tvärt om försöker lösa det med hjälp av mera av det som försatt oss i rådande situation.

Att se och förstå, men att göra det från en position vid sidan av, är plågsamt. Att tvingas med i den nedåtgående rörelsen, av människor med makt men utan bildning och klokskap känns orättvist. Samtidigt är det så demokratin fungerar. Sådana är spelreglerna. Vill inte ändra dem, även om frustrationen just nu är stor. Och jag kan naturligtvis inte garantera att mina förslag till evig lycka och samhälleligt välstånd leder. Några sådana garantier finns inte, den som gör sådana utfästelser ljuger.

Bildning och tid för samtal, kritisk reflektion och ömsesidigt lyssnande. Respekt för det fria ordet, och för dem som inte håller med. Det är gemensamma resurser som alla har ett ömsesidigt ansvar för. Ingen måste ta debatten, av det enkla skälet att debatt är förkastligt för allt vad kunskapsutveckling och fördjupad insikt heter. Samtal handlar om att ta vara på den tid man har, om att vara, tillsammans. Om att njuta av livet, i dess fulla komplexitet. När jag skrev min bok om samtal, kunskap och kultur njöt jag och jag hoppas att den som läser ska finna inspiration och kunskap, men det är inte upp till mig att avgöra. Att läsa en god bok i solen på ett café är dock en försummad njutning. Om fler gjorde det, om fler tog sig tid att samtala. Om det fanns lite mer marginaler i tillvaron skulle en hel massa av dagens problem försvinna. Demokratin skulle stärkas, liksom hållbarheten och bildningen. På köpet skulle fler få mer att njuta av. Samhället skulle bli bättre. Faktaresistens är ett hot mot allt det goda i livet och inget gott kan komma ur den. Det är på riktigt och läget är allvarligt!

fredag 23 september 2016

Sant är inte samma sak som rimligt

Fakta och åsikter är olika saker, liksom vad som är sant och vad som är rimligt. Skillnaden är viktig, och förmågan att dels förstå, dels kunna göra en rimlighetsbedömning, är avgörande för demokratins överlevnad och samhällets långsiktiga hållbarhet. Tyvärr talas det sällan om detta. När saker och ting debatteras handlar det om fakta som ställs mot fakta. Vetenskapliga resultat missuppfattas och tas som bevis för än det ena, än det andra.

Evidens är det enda som räknas. Att det är sant, att det finns fakta. Fast var går gränsen mellan är och bör, och vem avgör vad som är rimligt, givet det faktaunderlag som finns att tillgå? Förmågan att avgöra vad, vem, när och hur är samhällsbyggande och demokratiutvecklande. Utan den förmågan blir samhället platt, ytligt och besluten som tas riskerar att bli instrumentella. Lägg därtill en utbredd ekonomisering och dess konsekvenser. Är det ekonomin som avgör vad som är rimligt? Vad får vi för samhälle då? Vad får det för konsekvenser för skola, utbildning och vård? Hur påverkar det synen på långsiktiga investeringar i landets infrastruktur? Hur mycket är ett människoliv värt, eller en människas arbetsinsats? Ledarna i landets bolagsstyrelser kan på bara några år som VD bli ekonomiskt oberoende för resten av livet, och när de avskedas för att de misskött sitt jobb får de astronomiska avgångsvederlag. Anställda avskedas eller får höra att de ska hålla nere sina löneanspråk. Forskning om ekonomi, med fokus på hur man når lönsamhet, visar att det är bra att agera så. Det finns evidens. Men är det rimligt att mäta människovärde i pengar? Om det är det, hur mycket är ett människoliv värt? Är det skillnad på män och kvinnor, svenskar och flyktingar? Varför talar vi inte mer om dessa saker? Hur kan det anses rimligt att INTE prata om konsekvenserna av förgivettagandena som samhällets och företagens prioriteringar? Det borde vi tala mycket mer om, innan det bjuds in till debatt om vad som är rätt eller fel.

Min avhandling handlade om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Det är ett faktum, statistiken är kristallklar, att arbetet med transporter är mansdominerat. Över 90 % av personalen i branschen är män. Det är ett faktum, det råder ingen som helt tvekan om det. Men är det bra eller dåligt? Är det rimligt att det ska vara på det sättet? Könsfördelningen ser ungefär likadan ut i styrelserna i de börsnoterade bolagen. Är det rimligt? Jag vet vad jag tycker, men vad säger forskningen? Och hur forskar man om en sådan sak? Är det ens upp till forskningen att uttala sig i en fråga som handlar om värderingar? Det borde vi också tala mycket mer om. 

Kritiken mot religion i allmänhet och Islam i synnerhet är utbredd. Men vad är det man kritiserar egentligen? Tron på Gud, säger vissa. Gud finns inte hävdar många. Fast hur bevisar man sådan sak, att Gud finns eller att Gud inte finns? Det är en fråga som ligger utanför forskningens domän, det går inte att bevisa det ena eller det andra. Vad är rimligt, borde vara frågan man diskuterar. Vi har religionsfrihet i Sverige, men det betyder inte att allt som görs i religionens namn är okej. Det finns regler och konventioner, och alla är lika inför lagen. I Sverige har vi också yttrandefrihet, men betyder det att det är okej att som Lars Vilks rita Muhammed som en rondellhund? Vilken uppsättning regler ska vi luta oss åt när frågan ska avgöras? Att det var olämpligt tror jag de flesta kan hålla med om, och majoriteten tar avstånd från dödshotet som riktats mot Vilks. Fast vad är rimligt att göra? Kulturen är fylld av frågor som inte kan avgöras en gång för alla med stod i forskning. Inom medicinen är evidens ett självklart krav och där fungerar det att tänka och agera så, men inte om frågan handlar om människors vardag, därtill är den alldeles för komplex.

Vad är bra forskning? Det är en annan fråga, en fråga som i rimlighetens namn bör besvaras innan man ställer frågan om vad forskningen säger. Forskning är inget entydigt begrepp. Det finns bra och dålig forskning, men vad som är vad råder det ingen enighet om. Skillnaden mellan olika ämnen och traditioner är stor. Därför förstår jag längtan efter ett enhetligt "objektivt" mått. Jag har inga problem med att man vill ha en standard att luta sig mot och mäta kvalitet med. Bibliometri är ett förslag till kvalitetsmått. Och det går att mäta ANTALET artiklar och citeringar. Det går att sätta upp objektiva kriterier för vad som kännetecknar en högt rankad tidskrift. Och man kan jämföra storleken på forskningsanslagen som forskarna landar. Två miljoner är mer än en, utan tvekan. Men det säger INGENTING om resultatet av forskningen, det som jag tror de flesta tycker är det viktigaste. Antalet tidskrifter ser olika ut i olika ämnen och alla forskningsuppgifter lämpar sig inte att att publicera i det formatet. Är det då rimligt att mäta forskningskvalitet på det sättet, att utgå från ett universellt, evidensbaserat mått? Den som följer Flyktlinjer vet vad jag anser, men det är inte givet att just jag har rätt.

Vad är rimligt? Hur angör man en sådan sak, på ett objektivt och rättssäkert sätt? Det talas alldeles för lite om den typen av frågor. I debatterna går man rakt på frågan rätt, eller fel, utan att passera någon rimlighetsanalys. Resultatet av den synen på kunskap är att vi får ett kallt och instrumentellt samhälle. Vill vi ha det så? Är det rimligt? Återigen hamnar vi där, i frågan om vad som är rimligt.

Kompetensen att bedöma vad som är rimligt framstår allt mer som den viktigaste, samhällsbyggande och demokrati- och hållbarhetsfrämjande kompetensen. Problemet är att en sådan fråga aldrig kan avgöras med evidens, för problemet är allt för komplext. Forskningen kan absolut komma fram till ett svar, men utan hänsyn tagen till hur forskningen utförts, vilken typ av teori, empiri och vilka analysverktyg man använt, går det inte att bedöma svaret vetenskapligt. Detta är problemet med hermeneutisk forskning, men det är bara ett problem i en värld där man utgår från att alla frågor har ett och ett enda givet svar. Och hur kan man utgå från ett sådant antagande? Är det rimligt? Varför då? Det finns ingen väg ut ur bubblan. Transcendens är en omöjlig dröm. Livet försiggår här och nu, på insidan. Det går att nå avgöranden och man kan komma överens om vad som är rimligt, men för att kunna göra det på ett demokratiskt sätt krävs en väl utvecklad tolkningskompetens. Evidens är bra och viktigt, men det är ingen universallösning.

Låt folkhögskolorna vara, och släpp kunskapen fri

Folkhögskolornas arbete med folkbildning är inte särskilt glamoröst, men enormt viktigt. Därför vill jag skriva om och reflektera kring det några företrädare för Folkhögskolesverige skriver i en debattartikel i SvD. Det är Mats Hellström (ordförande Biskops Arnö Nordens Folkhögskola), Lena Hjelm Wallén (vice ordförande PRO:s folkhögskola), Mikael Bogsjö (ordförande Arbetarrörelsens folkhögskolor i Göteborg och Viskadalen) och Mirja Raihä (ordförande Långholmens folkhögskola) som författat artikeln.
Folkbildningsrådet arbetar just nu med att skapa ett nytt statsbidragssystem för folkhögskolorna i Sverige. Förslaget till nya statsbidragsregler skickades ut på remiss till folkhögskolorna i februari 2016 och möttes av så kraftig kritik att folkbildningsrådet valde att skjuta på beslutet till oktober 2016, bland annat yrkade många skolor på återremiss. Kritiken mot förslaget handlade både om remissprocessen och själva detaljerna i förslaget. 
Konsekvenserna av det föreslagna bidragssystemet innebär en skarp sväng i folkbildningspolitiken, från mångfald till enfald. En sväng från det som är den svenska folkhögskolans själ, där en mångfald av deltagare med olika bakgrunder tillsammans skapar ett unikt sammanhang. Ett sammanhang där förutsättningarna för att lyckas stärks av just bredden av deltagare som inspireras och motiveras av varandra, oavsett vilken kurs man går. En skarp sväng från den mångfald av kurser där deltagare inom konst, hantverk, miljö- och hälsofrågor, skrivande, föreningskunskap, musik och så vidare får möjlighet att fördjupa sina intressen tillsammans med de som läser för att få behörigheter som ger nya möjligheter i livet. En kursändring från det som alltid hyllats, egenvärdet i att människor får möjlighet att bli stärkta som individer, inte mätt i kronor och ören.
Jag kämpar med känslan av uppgivenhet när jag läser detta. Kunskap, individens möjlighet att stärkas som individ på sina egna villkor, chansen att fritt söka kunskap för kunskapens skull, allt det som varit bra med folkhögskolan, hotas. Varför? För att man fått för sig att frihet är ineffektivt, att bildning är allt för luddigt och att människor är lata och mångfald problematiskt. Folkhögskolan har fram till nu varit en bildningsoas i en annars genomreglerad, marknadiserad och strikt kontrollerad utbildningssektor. Nu ska även den möjligheten, den vägen fram, stängas. När det borde vara resten av utbildningssystemet som tar över och inspireras av folkhögskolorna går utvecklingen nu i motsatt riktning. Det är så tragiskt.
I det föreslagna statsbidragssystemet vill folkbildningsrådet styra kursutbudet i riktning mot det man kallar korttidsutbildade, de som inte har en gymnasieexamen, på bekostnad av andra kurser. Problemet är inte att satsa på korttidsutbildade, det är ur ett samhällsekonomiskt perspektiv bra ur alla aspekter och folkhögskolorna i Sverige gör redan idag en fantastisk insats för denna grupp. Problemet är att när man gör det inom det befintliga systemet utan nya pengar skapar man samtidigt en ny folkbildningspolitik.
Bildning är en ömtålig kvalitet som aldrig kan tvingas fram. Bildning går aldrig att i detalj beskriva, det är en levande, dynamisk kunskapskropp som hela tiden förändras. Det är både en form, ett innehåll och en rörelse. Så som folkhögskolorna har arbetat förut har de kunnat vårda denna kvalitet, denna kunskapssyn. Man har bevarat och levandehållit en tradition. Folkhögskolorna har genom sin blotta existens utgjort ett slags buffert. Utan folkhögskolorna hade krisen i skolan troligen varit värre än den är. Vad som händer nu står skrivet i stjärnorna. Hur hamnade vi här? Det handlar uppenbarligen inte om en nedskärning. Förslaget innebär inte mindre pengar, men mer styrning och fler uppgifter inom befintlig budget. Mindre frihet och minskat utrymme innebär att bildningens livsrum kringskärs och att kunskapen utarmas.
Folkbildningsrådet har i sitt uppdrag att fördela statsbidragen till folkhögskolorna i enlighet med regleringsbrevet: ”Folkbildningsrådet beslutar om bidrag till folkhögskolor, studieförbund och studerandeorganisationer inom folkhögskolan enligt förordningen om stadsbidrag till folkbildningen”. 
Förordningen som regleringsbrevet syftar på innehåller syftet med statens stöd till folkbildningen, de så kallade fyra syftena, något av en portalparagraf för folkbildningen. 
1. Stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. 
2. Bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald och för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen. 
3. Bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället. 
4. Bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet. 
Dessa fyra syften är inte hierarkiska, de är jämställda i förordningen. Trots detta väljer Folkbildningsrådet på eget initiativ att just göra detta, man väljer att framhäva det tredje syftet framför de andra, ”att bidra till att utjämna utbildningsklyftor…”. Man gör detta genom att införa ett särskilt bidrag till de kursdeltagare som är korttidsutbildade, det vill säga saknar gymnasieexamen. För att finansiera detta sänker man bidraget till kursdeltagare som enligt definitionen inte är korttidsutbildade.
Vad händer med demokratin, mångfalden och medborgarnas engagemang i samhällsutvecklingen om målet att utjämna utbildningsklyftorna prioriteras och om verksamheten fråntas friheten att arbeta med samtliga mål för ögonen. Vad händer med den unika miljön och dynamiken i verksamheten när sammansättningen av deltagare förändras som en följd av att uppdraget ändras? Som jag förstått det är det just friheten och mångfalden, detta att olika människor med olika bakgrund, intressen och förutsättningar TILLSAMMANS lever och verkar för att gemensamt utveckla kunskap och hålla bildningslågan vid liv. Om folkhögskolan får i uppdrag att ta hand om en grupp och om den gruppen blir dominerande finns en uppenbar risk att andra deltagare trängs ut och folkhögskolan förändras på samma sätt som många av de kommunala skolorna i områden där en friskola etablerat sig. De resursstarka flyttar och kvar blir de som inte kan, orkar eller förstår varför. De fyra benen som folkbildningsarbetet vilar på kräver balans för att leda framåt mot bättre kunskaper och fler möjligheter. Risken är överhängande att alla blir förlorare och att folkhögskolan förvandlas till något annat.
Vi menar att detta strider mot förordningen och hävdar att det är ett demokratiproblem när Folkbildningsrådet tar på sig att själva prioritera bland de fyra syftena och då också styra om folkbildningspolitiken, något som regeringen inte gjort.
Det kommer en trötthet över mig. Att både kämpa för kvalitet i arbetet som lärare och att försöka värna förutsättningarna för bildning och kunskapsutveckling, samtidigt som man bedriver studier och forskning för att hålla den egna kunskapen vid liv tar på krafterna. När ljusglimtarna är få och trenden tydligt pekar i helt fel ritning är det lätt att känna uppgivenhet. Jag försöker verkligen kämpa mot, men det är svårt. Jag kan, jag vill och har orken och energin, men när friheten kringskärs och uppdraget kontrolleras och jag tvingas formulera detaljerade mål som ska nås till varje pris utan att få göra som jag vill och anser bäst, går det inte. Det tär på mig att reduceras till ett slags galjonsfigur som mekaniskt följer order. Kunskaperna jag skaffat mig via min utbildning, egen forskning och studier på fritiden får jag inte använda. Det är själsdödande, bildningsfientligt och fördummande, inte bara för mig. Hela det svenska utbildningssystemet är hotat och att befinnas sig mitt i eländet är fruktansvärt ledsamt. Försöker repa mod och fokusera på ljusglimtarna. Än är allt inte nattsvart och det kan med små medel bli (mycket) bättre utan att det kostar mer. Det finns kloka människor där ute som ser faran och som har makt att förändra, eller i alla fall göra motstånd.
Utöver detta innebär förslaget till nya statsbidrag att inskränka folkhögskolornas frihet. Folkbildningsrådet förordar en ökad detaljreglering av folkhögskolornas verksamhet. För folkhögskolorna är det avgörande att huvudmännen och skolorna själva kan sätta sin prägel på utbildningarna. Det handlar om att bestämma omfattningen av olika typer av kurser, rekryteringen av deltagare, användningen av utbildade lärare kontra ideella ledare, användningen av praktik etc. En kärnfråga är synen på anställningar. Enligt Folkbildningsrådet ska ideella ledare högst få utgöra 10 procent av lärarutbudet på allmän kurs och profilkurs. Det skulle omedelbart slå sönder alla de kurser som i dag bygger på ideella företrädares engagemang. Folkbildningsrådet vill minska ersättningen till korta kurser. Vi menar att de korta kurserna ofta fyller en viktig funktion inom folkbildningen, bland annat för utbildning av medlemmar och förtroendevalda inom folkrörelserna.
Friheten är det man (fast det är så klart ingen särskild, det handlar mer om ett slags agens som uppstår inom helheten) vill åt. Detaljreglering, kontroll och styrning anses vara det högsta goda. Här finns problemets kärna. Den tanken, att kunskap är något man får, att utbildning är något man ger och att lärande kan effektiviseras och målstyras, på samma sätt som man gör när man bygger bilar, är grunden till problemen inom den svenska skolan och utbildningssystemet i sin helhet. Kunskapsutveckling är en komplex process. Utbildning har inte ett enda mål. Alla inblandade har sitt personliga mål, men inte bara det. Dessutom har alla sina egna förutsättningar, det vill säga både problem och förtjänster, hinder och möjligheter. Under loppet av en utbildning på säg tre år förändras man som människa genom att ingå i ett sammanhang och eftersom man lär sig nya saker. Genom att tvinga alla inblandade att fokusera på målet berövas lärprocessen och utbildningssystemet sin vitalitet och förvandlas till en meningslös transportsträcka. Kunskap är en utvecklingsprocess, inte ett mål. Lärande är något man gör, inte något man får. Skolor presterar inte, det är individer som presterar och är det kunskap man är ute efter går det aldrig att uppnå några resultat om man inte får gå sin egen väg och göra det som måste göras på sitt, högst personliga sätt. Genom att beröva folkhögskolorna, och andra skolor också för den delen, friheten berövas skolorna och hela utbildningssystemet sin själ. Det går absolut att tvinga fram resultat av olika slag; betyg, genomströmning, publikationer och så vidare, men kunskap går aldrig att tvinga fram! Där finns det allvarligaste hotet mot hela det svenska skolsystemet: Övertygelsen om att frihet påverkar lärande menligt, och att utbildning är en process som går att målstyra.
Folkbildningsrådet vill gynna folkhögskolor med stor allmän kurs men utan internat. Detta tar inte hänsyn till att internatfolkhögskolorna fyller en specifik funktion för folkrörelserna. Många av kritikerna efterlyser ett särskilt internatbidrag.
Detta att leva tillsammans och vara i kunskapen och lärandet dygnet runt, på en plats där inget annat distraherar, är en annan av folkhögskolans unika kvaliteter. Det är en av anledningarna till att forna deltagare talar så lyriskt om sin tid på folkhögskola. Idag är utbildning något man gör allt mer på egen hand. Gemenskapen som fanns förr håller på att brytas upp. Studenter som kommer resande till högskolan där jag arbetar tar i hög utsträckning det senaste tåget och det är inte ovanligt att man går innan föreläsningen är slut för att slippa vara kvar och vänta på tåget som går om en timme. Seminarier som inte är obligatoriska lockar drastiskt färre studenter. Utbildning håller på att bli ett jobb, ett nödvändigt ont, istället för ett sätt att leva. I vardagen som lärare är det lätt att ta ut sin frustration över studenterna, men när jag läser om förslaget till nyordning för folkhögskolorna blir det så tydligt att problemets kärna är ett annat. Dagens skol- och utbildningssystem bygger på felaktiga antaganden och principer hämtade från helt andra verksamheter, med helt andra mål och förutsättningar. Därför skjuter förslagen in sig på och tar död på själen och utbildningens hjärta. Inte av misstag eller för att man inte vet bättre, utan med berått mod, för att man är övertygad om att det är bra och viktigt. Det är ett FATALT misstag!
Det är en uppenbar risk att förslaget till statsbidragssystem leder till att utbudet av kurser styrs mot just de kurser som ger mest bidrag. Inte för att folkhögskolorna vill, utan för att de måste för att överleva. Den breda folkbildningen kommer i så fall att snävas in till förfång för det vårt samhälle idag så väl behöver: bildning, samhällsengagemang, demokratisk och kulturell utveckling.
Samma utveckling och skifte av fokus ser vi över hela linjen. Och det är heller inte ett misstag eller en olycklig sidoeffekt utan exakt den effekt man vill uppnå. Med öppna ögon och berått mod marknadiseras skolan och införs konkurrens, för att det anses vara kvalitetsdrivande. Och det är det kanske, men kvaliteterna som drivs fram med ett sådant system har ingenting med kunskap och lärande att göra. Ekonomin går bra. Friskolorna etablerar sig på börsen och vinst delas ut till ägarna. Även högskolan agerar allt mer och tydligare som ett företag, med fokus på ekonomin. Kurser som inte är kommersiellt gångbara anses överflödiga och eftersom bildning en allt för komplex kvalitet för att man ska kunna bryta ner den i delmål, eller ens går att formulera klart och tydligt, överges det som förr var högskolans hjärta och själ, till förmån för kortsiktiga ekonomiska mål som är lätta att kontrollera och följa upp, jämföra och rangordna. Att det går ut över kunskapskvaliteten, och i förlängningen även samhällsengagemanget (för dessa saker hänger intimt samman. Vet man inte förstår man så klart inte) och demokratins utveckling. Ekonomin blomstrar, men kulturen utarmas och kunskapen förlorar sitt värde.
Folkbildningsrådet har själva inte gjort någon konsekvensanalys av sitt eget förslag, varför det är svårt att veta vad Folkbildningsrådet förväntar sig för effekter av det föreslagna statsbidragssystemet. Om det är så att man vill styra folkhögskolan från den mångfald som den kännetecknas av idag, mot en mer likriktad verksamhet vore det hedersamt att tydligt deklarera det. 
Vi kan inte se att det brådskar med ett nytt statsbidragssystem. Rimligt vore att trycka på paus och låta både folkhögskolorna och Folkbildningsrådet få tid att diskutera det nya förslaget grundligt och vilka konsekvenser det väntas få på kort och lång sikt. Den svenska folkhögskolan är en fantastisk utbildningsform, som ger många unga vuxna med en misslyckad skolbakgrund en ny chans, samtidigt som den erbjuder deltagare att fördjupa sig inom sina intressen. Många är de som gått på folkhögskolan och utvecklat sitt konstnärliga intresse eller fördjupat sig i samhällsfrågor och därmed påverkat sin egen livssituation och samhällsengagemang. Vi är övertygade om att ett samhälle mår bra av den typen av mångfald.
Blir denna debattartikel bara ännu ett rop i öknen? En meningslös inlaga som inte ens läses, för ansvariga har bilden klart för sig, vet vad som behövs och förfogar över verktygen. Lärare, forskare betraktas som ovidkommande särintressen som man kanske kan lyssna på men vars önskningar inte kan tas hänsyn till eftersom målet med skolan och den högre utbildningen är viktigare än personalnöjdhet. Se där, ännu en tanke hämtad från tillverkningsindustrin. Personalens missnöje är inte en faktor, det kan till och med vara en indikation på att man tagit rätt beslut. Ja, så kan det vara, om målet med verksamheten är att tjäna pengar och maximera vinst. Skola och utbildning är dock en HELT annan typ av verksamhet! Krisen i utbildningssektorn är med andra ord långt ifrån över, men eftersom problemet finns i toppen av organisationen kan allt förändras snabbt. Vad kunskapsutvecklingen behöver för att blomma är att kunskapen värnas och lärandet vårdas. Om målet med verksamheten var BILDNING istället för  ekonomi, om uppdraget för skolornas ledningar var att HUSHÅLLA med pengarna istället för att göra vinst, skulle allt i ett enda slag förändras till det bättre. En befolkning som är bildad förstår komplexiteten, inser sambanden och blir mer samhällsengagerad, vilket är grunden för demokratin. Allt och alla hänger ihop, och det är kunskapen och kulturen som utgör kittet som helheten behöver för att inte lösas upp.

Kära politiker: Låt folkhögskolorna vara, till att börja med. Men om Sverige ska kunna bli en verklig kunskapsnation måste även resten av skolvärlden och utbildningssystemet befrias, och kunskapen placeras i centrum. Ett land och ett folk som inte ser bildning som ett egenvärde kommer aldrig att kunna utvecklas, demokratin utarmas i stället och samhällsengagemanget sjunker. Varningsklockorna ringer för fullt, inget sker i det fördolda. Det handlar bara om att förstå det, och om att lyssna.

torsdag 22 september 2016

Om bokens och läsandets status i dagens samhälle

Varför ska man läsa egentligen? För att förmågan att hantera skrivet språk är viktig, och jag tänker nu inte bara på förmågan att kunna läsa och skriva. Förmågan att förstå nyanser i språket och att kunna uttrycka sig varierat och i olika sammanhang med ord är avgörande för kunskapsutvecklingen, såväl för individen som för samhället. Och detta är något jag brinner för, som den skrivande och läsande lärare och forskare jag nu är. Därför läser jag Gunnar Ardelius, (ordförande Sveriges författarförbund) inlägg på DN-Debatt med stort intresse.
Just nu pågår en mängd läsfrämjande insatser av olika karaktär. Företag, kommuner och myndigheter funderar på hur man kan få fart på läsningen bland Sveriges unga. Det är goda ansatser men hur bedrivs ett långsiktigt framgångsrikt läsfrämjande arbete som verkligen når fram till alla barn?
Det är så klart bra. Allt som gynnar läsande är bra! Tyvärr blir arbetet och insatserna väldigt lätt meningslösa, särskilt om man inte har en klar bild för sig om varför man ska läsa. För att det är bra? Det räcker inte. Och vet man inte när man ska läsa, eller avsätter tid för både läsande och reflektion. Finns få möjligheter att samtala om innehållet i texterna. Om läsning inte är en allmänt spridd syssla i samhället, riskera det hela att bli kontraproduktivt. Barn gör inte som vuxna säger till dem, om läsning inte är en integrerad del i vardagen, arbetslivet och i hela samhället, kommer barns läsande aldrig att kunna utvecklas. Hur ser det ut egentligen?
Parallellt sker nedskärningar inom biblioteksområdet, många skolor saknar ett bemannat skolbibliotek och ännu fler står utan utbildad bibliotekspersonal. Lärarens vardag är lika pressad som elevernas och eleverna blir utlämnade till nätets sökmotorer som främsta kunskapskälla.
Snabbt och effektivt, målstyrt, fokuserat och lönsamhetsinriktat. Det är mantrat för all privat och offentlig verksamhet. Verkligt läsande, studier av text och innehållsanalyser tar tid och går inte att styckas upp och spridas ut allt för mycket. Särskilt inte för den som ännu inte tillägnat sig vanan, den som inte förstår varför eller som liksom jag har dyslexi och läser långsamt. Den som lever i en allt för stressad tillvaro och som har minsta problem med lust, förmåga eller intresse för läsning väljer bort det momentet i tillvaron och ägnar sig åt annat istället. Idag saknas inte utbud av förströelser, tvärtom. Det går inte att ge med ena handen och ta med den andra. Kanske kan man lura väljare, men kunskapen och lärandet går på djupet och dit når allt färre idag. Tiden och ron finns inte, förståelsen och resurserna räcker inte till. Allt oftare är allt fler upptagna med annat. Kunskapen blir lidande och befolkningens samlade kompetens att läsa och skriva på riktigt utarmas, vilket går ut över analysförmågan. Idag är det Mats Knutson och Margit Silberstein eller någon professor i statsvetenskap som analyserar åt oss och som bestämmer hur det som just sades ska förstås. Och det är inte bara elever som är utlämnade till nätets sökmotorer. Alla är det, mer eller mindre. Idag är det i praktiken bara den som tar sig tid för läsande och skrivande som får något läst och skrivet. Processen är olyckligtvis dubbelriktad, för det krävs kritiska läsare för att utvecklas som författare. När lagen om minsta möjliga motstånd gäller i allt fler sammanhang och när effektivitet anses vara det högsta goda och mest önskvärda, får kunskapen och djupinlärningen stryka på foten, vilket så klart inte blir bättre av alla nedskärningar på kulturområdet.
För att stödja ökad läsning och läskunnighet föreslår därför regeringen en ny satsning. De vill göra om höstlovet till ”läslov”. Fem miljoner ska avsättas till kulturinstitutioner för läsfrämjande aktiviteter under skollov mellan 2017 och 2020. Men det finns flera problem med utspelet. Läsningen är skolans grundfundament och inget man utövar under begränsad tid ett par gånger i veckan om man har lust. För Sveriges Författarförbund är det både av demokratiska och kulturpolitiska skäl viktigt att skolornas läsfrämjande arbete sker i skolan under skoltid. Vi anser att det är direkt felaktigt att delegera det viktigaste uppdrag skolan har till barnen själva, tillbaka till föräldrar eller till olika institutioner som då ska slåss om den peng som skolan så väl hade behövt.
Att kalla höstlovet, läslov är ett bra initiativ, ett enkelt sätt att lyfta upp och peka på en samhällsbyggande och demokratifrämjande aktivitet. Det är dock inte lösningen på problemet med ungas sjunkande intresse för läsning. Tvärtom finns en risk att satsningen blir spiken i kistan, det som slutligen förpassar läsning till historien, vilket vore förödande. Läsning är tillsammans med skrivande tankeförmågans fundament. Det ena är inte viktigare än något annat, men balansen och samverkan mellan dessa tre aktiviteter är delikat. Liksom många framhåller är dataspelande också en aktivitet som utvecklar människans kognitiva förmågor, men jag ställer mig frågande till om dataspelande utvecklar något mer än individuella egenskaper, om dataspelande verkligen bidrar till utvecklingen av mänsklighetens förståelse för demokratins många dilemman? Bokläsande har bevisligen haft denna effekt och även om det så klart är omöjligt att uttala sig om kausaliteten här så borde insikten om att sjunkande resultat i skolan, kris i ekonomin och växande problem för demokratin sammanfaller med att boken tappar i status, mana till eftertanke. Läsande är långt mer än bara ett tidsfördriv!
Alla barn ska omfattas av läsfrämjande åtgärder. Och alla barn har rätt till lov. När läsning planeras som lovaktivitet, befarar vi att de barn som själva redan är intresserade eller har föräldrar som uppmuntrar dem återigen får ett naturligt försprång. För den som har heltidsarbetande föräldrar och bor utanför storstaden blir kanske utbudet ändå mindre.
För elever med läsnedsättningar är det speciellt viktigt att få del av det stöd som utbildade pedagoger kan erbjuda. Slutsatsen blir att många av de barn som är i störst behov av hjälp riskerar att inte kunna ta del av läslovsaktiviteterna. En annan fara är att skolan låter lovet få bli buffert för läsning, någon form av läxläsande. 
Tänker tillbaka på min egen uppväxt. Ingen i skolan, eller någon annan heller, inte förrän jag började på KomVux som 24-åring, uppmärksammade att jag hade dyslexi. Jag kämpade på i kraftig motvind. Texterna jag lämnade ifrån mig kom tillbaka fulla med rödmarkeringar och det tjatades ständigt på allt jag borde göra. Min smala lycka var att jag växte upp i ett samhälle där man satsade på skolan, där bokens status var ohotad och dessutom jobbade båda mina föräldrar på bibliotek och det fanns gott om böcker i vårt hem. Även om jag inte läste särskilt mycket hade jag ett sug efter kunskap. Jag ville veta, och jag insåg att boken var länken mellan mig och kunskapen. För att få del av kunskapen var jag tvungen att besegra boken. Det fanns inga alternativ. Ingen talade om läsfrämjande insatser, alla läste. Att läsa var en kollektiv angelägenhet. Det stormades kring att unga läste serier, men LÄSANDET förenade alla, unga som gamla. Och det fanns ingen möjlighet att Googla fram svaret på frågorna man hade. Nu hade jag dock inga FRÅGOR jag ville ha svar på. Det var kunskapen och förståelsen jag hungrade efter. Det vill jag fortfarande, och jag använder Google flera gånger om dagen. Kunskap får jag dock genom att läsa, skriva och tänka. Skillnaden mellan information och kunskap handlar inte om mängd, utan om bredd, höjd och djup. Läsandet ger perspektiv, fördjupar och utvecklar kunskapen och tänkandet. Tyvärr förstår bara den som själv läser detta, den som inte läser anser ofta, helt felaktigt att en snabb googling kan ersätta läsningen av en bok i ämnet. Sorgligt nog möter jag denna inställning allt oftare på högskolan, där jag lägger allt mer tid och energi på att försöka förklara värdet av att läsa. Kravet på effektivitet i kombination med bristande förståelse för läsandets magi gör det dock svårt att nå fram. För mig som själv brottats så mycket med läsandet är det dubbelt ledsamt att tala för döva öron.
Författarförbundet är naturligtvis i grunden positiva till läsfrämjande insatser, men anser att regeringens ekonomiska stöd ska gå direkt till skolor och bibliotek utan att använda sig av en eller flera kommersiella aktörer som mellanhänder, vilket nu blir fallet. 
Satsa på skolbibliotek och utbildad bibliotekspersonal, utbildade lärare och författarbesök i skolorna! Det är avgörande. 
Politikerna eller någon enskild kan inte lösa denna frågan, därtill är problemet allt för utbrett och konsekvenserna allt för långtgående. Lösningen måste växa fram mellan människor och ur djupet av befolkningen. Det är med läsningen som med demokratin, den kan inte tvingas fram, effektiviseras eller målstyras. Läsning är liksom kultur en öppen, icke-linjär process av tillblivelse. Det ser kanske ut som Google har löst problemet med samhällets kunskapsförsörjning. Det har man inte. Google har effektiviserat informationssökningen, men det har gjorts till priset av förflackning av kunskapen, enligt principen lätt fånget lätt förgånget. Det är skillnad på att få ett snabbt svar på en specifik fråga, och att i dagar och veckor plöja igenom boklådor och antikvariat efter en hett åtrådd bok som dessutom tar en vecka att läsa. Kunskapen växer och fördjupas i relation till tiden och mödan som läggs ner i sökandet efter den. Idag förfogar vi alltså över mer information än någonsin, och priset vi betalar för det är att kunskapen utarmas. Vill man på allvar främja läsandet bland unga är det inte primärt till dem man ska rikta sig, det krävs andra och mer genomgripande insatser, från många olika håll. Jag tycker författarförbundets förslag träffar mitt i prick. Det finns ingen enkel lösning, ingen quick fix, tvärtom är det tron på just den typen av "lösning" som är en del av problemet. 
Tanken att läslovet ska inspirera till läsande på samma sätt som sportlovet manar till fysiska aktiviteter är en god tanke, att idrotten och kulturen ska få varsitt lov. På flera orter i Sverige har man därför med samma tanke döpt höstlovet till kulturlov. Precis som sportlovet inte heter skidlov eller höjdhoppslov, bör inte höstlovet i så fall begränsas. Ordet kulturlov rymmer förutom läs- och skrivarverkstäder också dans, musik, teater, film och konst. Möjligheter till att på fritiden få ägna sig åt att skapa och uttrycka sig. En sådan benämning låter sig inte misstolkas till att betraktas som en förlängning av skolarbetet, det skolarbete där det viktiga läsfrämjandet bedrivs. 
Exakt! Kulturlov är ett mycket bättre benämning, om man nu ska byta namn. Det skulle kunna inspirera till fortsatt arbete och fördjupat engagemang, särskilt om föräldrar, arbetsplatser och public service engagerades också. Men mer än inspirera kan man inte göra. Läsande är en solitär verksamhet, samtidigt som det är något man gör tillsammans. Kunskapen, förståelsen, och färdigheterna växer fram mellan. Kulturen är en helhet som hålls samman, bland annat av läsning, samtal, reflektion och utbyten av tankar. Talar man inte med varandra fjärmas människor från varandra. Det är detta som arbetet i Forskningsrådet för interkulturell dialog handlar om, att främja möten och utbyte mellan människor. Bristen på förståelse och avsaknad av möten leder till att det växer fram klyftor i samhället, och klyftor ger upphov till misstänksamhet och rädsla. Som sagt, läsning och en läsande befolkning är basen i och förutsättningen för demokrati och hållbarhet.
För att på allvar öka elevers läsning behöver skolbibliotekarier och lärare få tillgång till ett rikt utbud av varierad litteratur, inte bara till några få bästsäljande titlar, att förmedla till eleverna. I en demokrati är just mångfalden viktig, insikten om att varje människa är unik och kan göra sin röst hörd. Detta kan bäst förmedlas om det finns ett brett utbud av litteratur i skolan. 
Igår handlade Uppdrag Granskning om bonusar och ersättningar till höga chefer i näringslivet, där det råder ett slags personkult. Det är motsatsen till demokrati och folkstyre. Allt och alla hänger som sagt ihop. I en kultur där effektivitet, lönsamhet och resultat anses viktigast kommer alla förhoppningar att knytas till en eller några få individer vilka får oproportionerligt mycket makt och pengar. Läsning, men framför allt tid för reflektion och möjlighet till eftertanke, samtal och fördjupad analys, är vaccinet mot en sådan, livsfarlig utveckling. En VD som blir ekonomiskt oberoende för oöverskådlig tid, på bara några år, är inte intresserad av något annat än sig själv. Hen kanske tror det, men det är aldrig ledaren eller organisationen som presterar, det är alltid HELHETEN. Samma gäller demokrati, kultur och läsning. Det hänger ihop.
Självklart finns det en mängd författare och översättare som kan inspirera barn att på nya roliga sätt ta sig an läsandet. Det är viktigt att dessa knyts till skolans vardagliga arbete. Många av dem arbetar redan nu läsfrämjande ute i skolorna med inspirerande besök som också lyfter även lärarnas förmåga att fördjupa barns läsning. 
Alla som tillsammans arbetar med läsfrämjande måste ständigt påminna sig om vad läsning egentligen är. Att det inte handlar bara om att få barn att läsa fler böcker. Det rent instrumentella får inte överskugga det som är det riktiga målet: vidga världen, få förmågan att fördjupa sitt tänkande, lära sig uttrycka sig, stilla sin nyfikenhet men också att inhämta kunskaper, läsa tidtabeller, upptäcka sig själv och omvärlden. Allt detta arbetar man med, och ska arbeta med, i skolan. 
Inte för inte är alla totalitära regimer rädda för böckernas makt, för kraften i läsningen. Författare och journalister fängslas för att det egentligen är de som har makten. Alla diktaturer har begränsat tillgången till böcker och sett på bildning med misstänksamhet. Här finns en tydlig kausalitet. Kanske är det inte diktatorerna som bränner böcker och fängslar författare, kanske är det tvärt om så att demokratins största hot är bristen på böcker och avsaknaden av tid för läsning samt bristande förståelse för analysens och fördjupningens samt det lärda samtalets betydelse? Att byta namn från höstlov till läslov löser i så fall ingenting, tvärtom ökar risken och hotas hållbarheten.
I regeringens förslag som presenterades den 21 augusti och som går att läsa i rapporten ”Fler lärare, läslov och lovskola – nyheter inom skolpolitiken” finns samtidigt flera förslag som går i rätt riktning. De läsfrämjande insatserna inom skola, kultur, idrott och föreningsliv ska samordnas och läslyftet, en fortbildning i språk-, läs- och skrivutveckling för lärare, ska utökas till att gälla förskolan. 
När dessa förslag presenterades, sade Gustav Fridolin att läsningen framför allt ska ske i skolan. I ett senare skede säger han att läsuppgifter på loven är helt okej. Här finns en fara. Faran att lärarna istället för att fördjupa läsningen i skolan använder lovet som en nödlösning. ”Hinner vi inte nu kan barnen alltid läsa på lovet.” På så sätt försvinner också tanken med lov som vila och rekreation. Det är inte bara vi vuxna som behöver vila från alla krav i vardagen. 
Som sagt, eleverna är del av samma samhälle som alla andra och de representerar visserligen framtiden, men de är fortfarande unga och påverkas av föräldrar, lärare och andra vuxna. Att försöka tvinga fram lust att läsa, eller att styra elevernas vanor är omöjligt. Elever och unga gör som alla andra, för vi är alla del av samma kultur. Finner vuxna inte tid och saknas intresse och förståelse för läsning kommer det att färga av sig på de unga. Allt annat vore en sensation!
Sveriges Författarförbund uppmanar Gustav Fridolin och regeringen att inte förlägga skolans viktigaste uppdrag utanför skolan och skoltiden. I skolan når lässatsningen fram till alla barn, alla barn med olika förutsättningar. Lägg de fem miljonerna som utlovats till läslov på läsfrämjande arbete inne i skolan. Satsa på bemannade skolbibliotek med rikt utbud av litteratur och fortbildning till lärare kring läsning av både fack- och skönlitteratur. Anlita författare både till direkt arbete med elever och för att stödja och fortbilda lärare.
Inrätta en bokens dag och gör den till allmän helgdag. Skapa fler utrymmen i vardagen för läsning, utan krav på prestation. Visa fler program i public service där det samtalas och reflekteras. Tänk om i synen på utbildning. Det handlar inte om att så snabbt och effektivt som möjligt klara målen, utan om att fylla en bestämd tidsrymd med så mycket och kvalitativt innehåll som möjligt. Kunskap är INTE samma sak som fakta och information! Läsning främjar utvecklingen av förståelse för det, för komplexitet och behovet av analys och reflektion.
Om en trettonåring inte redan i skolan motiverats och fått en positiv ingång till läsning kommer eleven inte att se fram emot ett stundande läslov. Om eleven däremot blivit läsmotiverad i skolan behövs inte namnet läslov. Trettonåringen kommer att läsa i vilket fall. 
Läsning är skolans viktigaste uppdrag. Läsningen utgör grunden för allt skolarbete och att döpa om barnens höstlov till läslov är att acceptera skolans uppdrag som ett enda stort misslyckande.
Ett av de största problemen som lärarna på högskolan brottas med är att få studenterna att läsa böckerna som hela utbildningen vilar på. Det är ett problem som en enskild lärare aldrig kan klara av att hantera. Det går aldrig att tvinga någon. Och underkänns allt för många går det ut över högskolans ekonomi ... "Kommer det här på tentan?", "Måste jag läsa HELA boken?!", "Va, får vi inga Power Points!". I utvärderingarna (som anses vara så viktiga för att mäta kvaliteten på kurserna) får den lärare som försöker främja läsning dåliga omdömen. Allt oftare får man dessutom höra klagomål på att man inte hinner läsa allt. vad då hinner? Läser man 50 sidor om dagen (25 sidor på förmiddagen och 25 sidor på eftermiddagen) når man målet om 250 sidor i veckan, vilket var standard när jag var student. Idag har man på många kurser tvingats skära ner på mängden text. Ändå klagas det, eller kanske just därför. Sverige, vi har ett problem. We are all in this together! Skolan har en viktig uppgift för att främja läsning och intresse för böcker, men utan en befolkning som läser, mycket och ofta, och som verkligen värderar läsning högt, blir det svårt, om inte omöjligt att nå önskat resultat.

onsdag 21 september 2016

Samtal om samtal om kultur

Jag började läsa på högskolan 1991, för 25 år sedan. Etnologi var det ämne jag fastnade för, av en hel massa olika anledningar. Då var mina kunskaper om Qultur -- som dåvarande professorn i Etnologi, vid Göteborgs universitet, Sven B Ek (som tyvärr gick bort i våras), stavade ordet i titeln till en av de första böckerna i ämnet som jag läste -- i princip obefintliga. Idag vet jag mer, men fullärd blir jag aldrig. Efter alla år av studier förstår jag mer och mer om hur kultur fungerar, men det betyder inte att jag är bättre på, eller kan uttala mig med någon större precision om, det som händer i Sverige eller någon annanstans. Kultur gäckar den som vill försöka förstå den. Länge såg jag det som ett problem, och det är först på senare år jag insett att det inte är mig det är fel på. Under åren i akademin, som liksom alla andra kontexter är en kulturarena, har jag många gånger stött på människor som försökt sätta sig på mig mig eftersom jag haft svårt att uppträda som man "ska", nämligen tvärsäkert. Fast jag insåg tidigt, redan under de där första åren som student, att kultur är inget man blir expert på eller kan uttala sig med säkerhet om. Expert kan man bli på att STUDERA kultur, men det betyder inte att resultaten är entydiga eller att man vet säkert. Det är den viktigaste lärdomen jag skaffat mig genom åren av studier och egen forskning.

Idag lanserar jag boken: Samtal om samtal om kultur, som är en del av det större, tredelade verket, Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Boken är resultatet av min grundforskning om kultur, och det är där jag hamnar. Jag ser kultur som ett slags samtal, och kunskapen om kultur och kompetensen att förstå dess gäckande föränderlighet menar jag är en oundgänglig insikt som behövs i arbetet med att främja hållbarhet. Den andra boken i serien, eller den bok som står i tur att publiceras, för det finns ingen inbördes ordning, heter: Studier av förändring, i rörelse. Där är det begreppet Nomadologi som står i centrum. Den sista boken har ingen titel än, men den handlar om organisering och tar sin utgångspunkt i begreppet rhizom. Böckerna utgår alla från de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari som jag jobbat på allvar med sedan 2007. Jag ser böckerna som mitt bidrag till kulturforskningen. Arbetet med texterna har bedrivits på min kompetensutvecklingstid och på fritiden och det har varit viktigt för mig att få vara helt fri och kunna söka mig fram utan några andra krav än mer och bättre kunskap om kultur, i obestämd form plural.

När jag ser tillbaka på min bildningsresa är det en krokig men oupphörligt spännande väg. Åren på Göteborgs universitet var omtumlande. Jag läste allt jag kom över och sökte mig fram med hjälp en kombination av slump och intresse. A och B-kursen i Etnologi läste jag i ett sträck och sedan sökte jag C-kursen, men efter ett år på högskolan ville jag höja ribban lite. Vid sidan av arbetet med C-uppsatsen läste jag Ekonomisk historia. Jag läste även Religionsvetenskap, Sociologi, Vetenskapsteori och Idé- och lärdomshistoria. Kultur var dock mitt huvudämne. Jag läste alla kurser som gavs på etnologen. Vid sidan av A-, B-, C- och D-kurserna även en kurs i Ungdomskultur samt en kurs i Kvinnohistoria och feministisk teori. Det var omtumlande och lyckliga år. Att få vara i kunskapen, upptäckte jag, är meningen med livet. Att lära och vara med och utveckla kunskap har blivit mitt liv.

Min kulturforskarbana inleddes våren 1997. Jag antogs som doktorand då, vid Umeå universitet och arbetade i ett samverkansprojekt med Volvo lastvagnar. Avhandlingen kom att handla om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. 2003, på Svenska flaggans dag, den 6 juni, disputerade jag och sedan dess har jag arbetat som lektor. Jag är enormt tacksam för att jag har fått möjlighet att arbeta med kunskap och lärande, att jag har fått forska och undervisa. Den som betraktar min resa utifrån ser kanske ingen röd tråd. Jag har sysslat med så många olika saker. Jag har undervisat studenter i Etnologi och Kulturvetenskap, men även sjuksköterskor, personalvetare, lärare och blivande företagsekonomer. Och parallellt med undervisningen har jag forskat om alkohol och droger, turism, Arbetsintegrerat lärande och hållbarhet. Vid en ytlig betraktelse ser det kanske ut som jag rastlöst hoppat från det ena till det andra, och det stämmer till dels. Jag är rastlös, har svårt att inordna mig i allt för rigida regelverk och behöver frihet och omväxling. Jag fungerar så och det är min personlighet. Men det finns en tydlig tråd genom hela resan, från de där första staplande stegen för 25 år sedan till idag. Den röda tråden är KULTUR. Allt jag gjort och en stor del av min vakna tid genom alla år har ägnats åt att reflektera över kulturens gäckande karaktär. Samtal om samtal om kultur och de andra böckerna i serien: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är resultatet av det arbetet.

Böckerna handlar om kultur och om förutsättningar för förändring. Kultur är förändring, mer än något. Därför är det så svårt att förstå kultur. Så fort man tror sig ha svaret spricker det upp och sprids för vinden. Kulturen är paradoxal till sin karaktär och den är vid varje givet tillfälle fylld av motsägelser. Därför kan kunskapen om kultur aldrig vara tydlig och innehållet i böckerna kan heller inte sammanfattas. Jag kommer inte fram till något. Läsaren får istället följa med på resan och bjuds in i samtalen om olika aspekter av den kultur som kulturforskaren aldrig har exklusiv tillgång till. Alla har lika nära till kulturen. Den finns mitt framför ögonen på oss och vi är medskapare av den. Böckerna handlar om att skapa förståelse för det, för den ömsesidiga processen av tillblivelse. Innehållet består av fler frågor än svar, av det enkla skälet att det är så kultur ser ut och och fungerar.

Jag har medvetet valt en öppen och trevande skrivstil och det finns säkert en hel del problem i texten, men det är ett medvetet val. Jag menar allvar med att ingen kan vara expert på kultur och att det inte finns ett enda bästa sätt att studera kultur. Om böckerna gav sken av något sådant skulle det innebära att jag gjorde våld på mitt studieobjekt, det jag vill förmedla förståelse för. Stilen kan verka slarvig, men texten har tröskats om och om. Jag har läst, redigerat, lagt till och dragit ifrån. Förtydligat och förändrat, flyttat och flyttat tillbaka. Nu är det dags att sätta punkt. Boken är dock inte slutet på något, den är början på nya samtal om kulturen vi alla både delar och är del av. Jag vill samtala om innehållet och är redo för att svara på kritik. Så länge invändningarna framförs med en vilja att förstå kulturen är även svidande kritik välkommen. Jag har skrivit boken lika mycket för att själv förstå som för att presentera resultatet av min kulturforskning. Bara för att jag är docent innebär inte att jag är fullärd. Är det kultur man studerar blir man aldrig färdig. Den insikten hoppas jag kunna förmedla, och det andra vill jag samtala vidare om.

Nu ska jag ta en promenad och bara njuta. På fredag ska jag sitta i en betygsnämnd, eller i alla fall vara stand in om någon av de ordinarie ledamöterna uteblir. Sedan, efter helgen (då min son flyttar hemifrån, så detta blir verkligen en brytningstid) inleder jag arbetet med slutredigeringen av den andra boken som jag hoppas bli klar med till jul, eller senast innan nästa sommar. Imorgon återkommer jag med en ny bloggpost. Även om det känns högtidligt och avgörande just nu att ta detta steg fortsätter livet som vanligt, och jag gör mig inga illusioner om att boken ska förändra världen. Kan jag hjälpa något att förstå kultur lite bättre är jag nöjd. Det viktiga för mig är att jag får vara i kunskapen och att jag kan utvecklas och lära mig mer om världen vi lever i och skapar tillsammans.

tisdag 20 september 2016

Ska kunskapen leda eller ledas?

Fler än jag reagerade negativt på debattinlägget där tanken om att vad Högskolesverige behöver är mer styrning, mindre transparens och fler strategiska beslut, samt att makten över kunskapen ska flyttas från kollegiet till linjen. En som reagerat är Leif Lewin som skriver ett klokt svar, som jag vill reflektera vidare kring frågan med hjälp av. Han inleder med följande ord:
Vad är det näringsliv, fack och politik har att tillföra universiteten, som tidigare saknats? Universitetens mål är inte att förverkliga regeringens politik som andra myndigheter eller att tillgodose ägarnas lönsamhetskrav som privata företag. Uppgiften är i stället att söka ny kunskap och lära studenterna hur man söker ny kunskap. Det kan bara ske i intim kontakt med den internationella forskningen.
Vad är Universitetens uppgift? Utan att först svara på den frågan kan frågan om hur man på bästa sätt leder en kunskapsorganisation aldrig besvaras på ett hållbart sätt. Jag håller med Lewin, och många, många, akademiker, och andra, idag och genom historien, om att universitetens uppgift är att vara en plats där ny kunskap söks och där vetande och beprövad erfarenhet både kritiskt granskas och förvaltas för att komma hela samhället till godo. Akademin och dess företrädare är inte ett särintresse. Kunskapen borde vara allas intresse. Kunskapen känner heller inga gränser och den måste vara fri för att vara vital och bli användbar. Näringslivet och politikerna ska ANVÄNDA kunskapen, inte styra vetandet i en bestämd riktning eller ta makten över forskningen. Om forskarna inte får vara fria i sökandet efter kunskapen kommer resultatet att påverkas negativt.
Under de senaste femtio åren har det inträffat större förändringar i universitetens ledningsfunktion än under de föregående tusen år det funnits universitet i modern mening. Den akademiska självstyrelsen har avskaffats till förmån för så kallad linjestyrning, varvid professorerna i universitetsstyrelserna bytts ut mot representanter för näringsliv, fack och politik. I sin artikel på DN Debatt 18/9) vill Håkan Mogren och andra representanter för Näringslivets forskningsberedning ge ytterligare en knuff i denna riktning: ”vi talar om ökad linjestyrning.”
Under dessa år har även synen på grundforskning förändrats minst lika drastiskt, från att vara en självklarhet och en central del av verksamheten till att idag betraktas som en kostsam lyx som man inte anser sig ha råd och tålamod med. Forskningens ska prestera RESULTAT, och måttet på framgång är mer, snabbare. Kvalitet mäts med bibliometriska och ekonomiska mått. Antal artiklar och storleken på anslagen anses vara ett bra mått på hur väl enskilda forskare, forskargrupper, lärosäten och länder lyckas i den allt hårdare konkurrensen. Kunskapen hamnar på detta sätt allt mer i skymundan och skillnaden mellan makt och kunskap blir allt otydligare. I det läge vi befinner oss i idag är det inte förvånande att företrädare för den politiska och den ekonomiska makten försöker ta kontroll över kunskapen. För mig som kulturvetare är utvecklingen intressant och jag är inte förvånad, men som forskare förfäras jag, för när kunskapen inte längre är i centrum blir åsikter och känslor lika giltiga parametrar som goda (det vill säga kontrollerbara) argument i samhällsdebatten.
Två ting är slående i Mogrens med fleras artikel. Det första är bristen på idéhistoriskt perspektiv. Det andra är bristen på argument för de däremot mycket klart framförda ståndpunkterna. Vad är det näringsliv, fack och politik har att tillföra universiteten, som tidigare saknats? Historiskt har universiteten var annorlunda organiserade än andra samhällsinstitutioner, därför att det är något speciellt med universiteten. Universitetens mål är inte att förverkliga regeringens politik som andra myndigheter eller att tillgodose ägarnas lönsamhetskrav som privata företag. Uppgiften är i stället att söka ny kunskap och lära studenterna hur man söker ny kunskap och det kan bara ske i intim kontakt med den internationella forskningen. Utan förtrogenhet med den normbildning som finns i de stora forskningsnationerna blir forskningsprioriteringarna provinsiella, kortsiktiga, förment ”samhällsnyttiga” och ängsligt PK.
Frågan handlar om ifall Sverige ska vara en KUNSKAPSnation, eller en om vi ska välja en en annan väg. Jag är en varm anhängare av kunskapssamhället, eftersom det är demokratins enda verkliga garant. Bara genom att placera kunskapen i centrum finns det möjlighet att skydda sig mot antidemokratiska och främlingsfientliga krafter som idag förfärande snabbt flyttar fram sina positioner. Den som inte bygger sin poltik eller praktik på kunskap är friare och har tillgång till fler verktyg och vapen att ta till i samhällsdebatten. Donald Trump är ett skrämmande exempel på hur långt det går att komma genom att högaktningsfullt skita i kunskap och logik. Liksom intoleransen på sikt alltid vinner över toleransen vinner ignoransen över kunskapen förr eller senare. Politiker som endast är intresserade av makt och företagare som bara tar ekonomiska hänsyn, vinner alltid över den som hänvisar till kunskap och som sätter hederligheten i första rummet.
Debattörerna har rätt i att allt ingalunda är bra vid universiteten. 68-revolten hade som ett av sina syften att ”krossa professorsväldet!” och var i det avseendet framgångsrik, de detroniserade professorerna gick i inre exil och lämnade fältet fritt för näringsliv, fack och politik. Man kan säga att professorerna svek sitt ledarskapsansvar och tänkte bara på sin egen forskning.
Jag allt var inte bättre förr, men det är inte ett giltigt skäl för att överge kunskapen och marknadsanpassa   utbildningssystemet. Frågan är vad vi ska ha högskolan till, inte vad som är bästa sättet att leda organisationen. Don't jump to conclusions! Innan man vet vad som är det verkliga problemet kan ingen fungerande lösning skapas. Högskolan behöver absolut diskuteras, men sakerna måste tas i rätt ordning. Först måste vi komma överens om vad som är högskolans uppdrag, och sen kan frågan om organisationens ledning diskuteras. Allt med KUNSKAPEN i centrum.
Vid ungefär samma tid lanserades en ny förvaltningspolitik (”new public management”), där den förordade linjestyrningen har sina rötter – men spåren förskräcka. I skola, sjukvård, socialtjänst, polis och i stigande utsträckning också vid universiteten ser vi hur redovisningsbranschens mentalitet med inriktning mot ekonomiska och kvantitativa indikatorer koloniserar verksamheten och tränger ut professionella överväganden. Universitetsrektorer försöker uppträda som handlingskraftiga vd:ar med snabba beslut, ”elitrekrytering” och förakt för det långsamma och noggranna sakkunnigförfarande, som i århundraden varit universitetens skyddsvärn mot politisering. Den frihet och kreativitet som varit framstegens motor återfinns i dag utanför universiteten, i kunskapsföretag som Google, Facebook och Yahoo.
Snacka om kapitalförstöring! Det är så tragiskt att man bara vill gråta, men eftersom det ger makt åt dem som vill ta makten över högskolan för att på det sättet ge vetenskaplig legitimitet åt allt det man redan vet, samlar jag ihop mig och skriver ännu en bloggpost om kunskapens värde, bildningens kraft, frihetens okränkbarhet och demokratins förutsättningar. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och kommer aldrig att sluta kämpa för ett bättre och mer hållbart samhälle. Ekonomi och makt är medel för att förverkliga folkets visioner, inte mål i sig. Först måste vi veta vad vi vill ha och vart vi ska, och sedan kan vi tillsammans jobba för att nå målet. Kunskapen är den grund som allt annat vilar på.
När jag hör Håkan Mogren ropa på mera linjestyrning vid universiteten, kommer jag att tänka på de skeppsbrutna som efter många dygn på räddningsflotten äntligen fick se ett stort skepp närma sig, och utropade: 
- Vi är räddade! Titanic kommer.
Världens modernaste osänkbara skepp, klart vi ska ansluta oss och få möjlighet att äta gott och njuta av livet här och nu. Eller, är det verkligen klokt? Låter det för bra för att vara sant är det ofta just det, för bra för att vara sant. Historien har visat det, gång på gång. Historien visar också att vi aldrig lär oss av historien, men det är ett val vi själva gör, det är inte en historiens lag. Med utgångspunkt i vetenskapen och med stöd i kunskap samt med hjälp av förståelsen som högre studier ger kan vi alltid välja kunskapen. Historien finns där för oss att dra lärdom av. Kunskapen talar dock inte för sig själv, det behövs forskare som vet och förstår samt kan hantera kraften som kunskapen representerar. Forskare som inte tar andra hänsyn än kunskapen och den beprövade erfarenheten.