tisdag 6 december 2016

Ingångar till Tusen platåer 4

I samband med utgivningen av den svenska översättningen av boken Tusen platåer av Gilles Deleuze och Felix Guattari var det många som skrev texter, och då jag alltid letar efter uppslag att tänka med använder jag nu dessa texter för att fördjupa min egen förståelse och för att dela med mig av tankar som förhoppningsvis kan inspirera någon att tänka vidare på egen hand om den kultur som växer fram mellan oss alla. Här är utgångspunkten Johan Thentes recension i DN, "Lekfull fransk teori med samtida aktualitet".
Postmodernismen av i dag är framför allt en dömande instans där utövarna samlas i grupper som hötter med fingret mot andra grupper i jakt på ekonomiska privilegier. Det är lätt att glömma att postmodernismen – eller mer precist: poststrukturalismen – en gång var en lekfull filosofisk gren vars rötter inte bara var Kant och Hegel, utan också den anarkistiska situationismen och upproret för upprorets skull.
Ja, jo, det är så den allmänna uppfattningen ser ut, och visst ligger det något i den, absolut. Men alla postmodernister tänker och agerar inte så, det är en viss grupp postmodernister som använder teorierna eller tolkar forskningsuppdraget på det sättet. Den typen av kollektivt agerande i enlighet med dogmer som det bara finns en enda tillåten tolkning av, som alla anhängare förväntas följa slaviskt i enlighet med gurun som dikterar villkoren har inte särskilt mycket med poststrukturalism att skaffa. Dessutom är det i hög grad en nidbild eller ett slags halmgubbe som plockas fram när den "riktiga" vetenskapen och Sanningen ska försvaras. En sådan tolkning av Deleuze och Guattari är inte förenlig med deras egna tankar om vad filosofin går ut på. Jag menar, den är ju delvis skapad som ett slags vaccin eller skydd mot fascistiska tendenser i samtiden. Uppror för upprorets skull fyller just den uppgiften. Den kritiska blicken riktas lika mycket mot de egna utgångspunkterna som mot det fenomen som granskas kritiskt. Deleuze och Guattari har skapat en filosofi som värjer sig mot alla försök att låsa fast den. En filosofi som slingrar sig och tvingar fram alternativa perspektiv och som bryter upp och ständigt utmanar tillvarons alla kontingenser. Visst är Tusen platåer en lekfull text, men det handlar inte om humor eller förströelse. Verklig humor, menar jag är på samma sätt en allvarlig verksamhet.
En av de friaste andarna var Gilles Deleuze (1925–1995). I en känd proklamation hävdade den något mer kända kollegan Michel Foucault att 2000-talet skulle komma att bli ”Deleuziskt” – det vill säga visa vem som bäst hade beskrivit det på förhand. Så kan det nog komma att bli, och har delvis redan blivit, på gott och ont.
Som jag förstå det var det en humoristisk utsaga som Foucault kom med, för han visste så klart, liksom Deleuze, att framtiden är en öppen fråga. Fast han hade rätt i att filosofins värde hade en varaktighet som sträckte sig långt utanför sin samtid. Fascismen finns alltid där under ytan, det har den alltid gjort. Tankeverktyg har inget bäst-före-datum. Antingen fungerar de, eller också inte. Och filosofin som Deleuze och Guattari skapade tillsammans fungerar i allra högsta grad och är mer aktuell idag än kanske någonsin. Inget talar heller för att filosofin ska förlora i aktualitet. Nu när den så att säga lever sitt eget liv, bortom samtidens hype, ökar chansen att den tas emot och bedöms mer utifrån sina egna kvaliteter. Texten är den samma, men mottagandet och användningen av texten förändras med sammanhangen som texten relateras till. Tusen platåer är en öppen bok som öppnar upp. En bok att leva och utvecklas tillsammans med. Så fungerar den i alla fall för mig.
Deleuze är också, tillsammans med psykoanalytikern Félix Guattari, författare till två enormt inflytelserika verk som väl egentligen mer har diskuterats än lästs. Huvudtiteln är ”Capitalisme et schizophrénie” och de bägge delarna heter ”L’Anti-Oedipe” och ”Mille plateaux”. Den senare av dessa böcker är många gånger kultförklarad: en 650 sidor lång karneval med hardcoreteori som huvudattraktion och mängder av berg och dal-banor, karuseller, spökhus och kärlekstunnlar.
Jag värjer mig lite mot liknelsen med ett nöjesfält, men visst är det en karnevalisk bok, en explosion av tankar och uppslag. Det är dock inte en underhållande bok, utan mer en stimulerande bok som utmanar läsaren att tänka själv. Och det är här dess värde finns, att filosofin inte kräver lydnad av läsaren. Nomadologin, schitzoanalysen, minor science eller vilket av de olika begreppen (som ska ses som ett slags refränger som indirekt beskriver samma sak) man väljer och känner sig mest bekväm med, handlar om motsatsen till lydnad. Tusen platåer visar prov på och främjar utvecklingen av ett konstruktivt förhållningssätt till livet och samhället, en skapande verksamhet för skapande och positiv tillblivelse. Fascismen är en dödslängtan medan nomadologin är en livsbejakande filosofi som skapar verktyg för att nå balans mellan kulturens sammanhållande och uppbrytande krafter som finns och verkar överallt i mellanrummen. Kulturen är som livet, inget man någonsin blir färdig med, inte en process når ett mål eller något slags fullbordan. Nomadologin är en rörlig filosofi som skapar verktyg för att förstå rörelse och som kan användas för att förstå förutsättningar för förändring. Deleuze och Guattari hjälper en att förstå, hantera och följa med i rörelsen, vilket är mer hållbart än att försöka styra och kontrollera det som är allt för komplext och oöverblickbart för att kunna hanteras av människan.
Nu har ”Tusen platåer” kommit i heroisk svensk översättning av Gunnar Holmbäck på förlaget Tankekraft. Jag trodde aldrig det skulle hända.
Det är en kulturgärning av rang detta, det måste man säga. För mig är dock Tusen platåer en bok på engelska, för det är så jag jobbat med och tagit till mig tankarna. Engelskan bidrar till ett slags tröghet som gör att innehållet tar lite längre tid att tränga in i. Tankarna landar lite mjukare och det finns tid att betrakta dem från olika perspektiv och vinklar. Svårt att beskriva, men det var något jag lade märke till som student när jag inte var så van vid engelska, att språket som jag trodde skulle bli ett hinder i själva verket blev en hjälp. Den påtvingade långsamheten gav mig tid att tänka och reflektera. Upptäckten innebar att min bildningsresa tog ett språng uppåt, framåt. Att boken nu kommit på svenska gör att jag får möjlighet att återupptäcka den och dess innehåll som jag börjar få svårt att skilja från mina egna tolkningar. Tyvärr finns inte riktigt tiden att läsa filosofiska texter idag, inte som min arbetssituation ser ut. Det är en typ av text som kräver tid att tänka. En bok att reflektionsläsa, inte prestationsläsa. Viktigt dock att inte låta sig luras av att man förstår orden, för bokens budskap finns mer mellan raderna än på dem. Som jag läser Tusen platåer är det en indirekt beskrivning av det föränderliga nuet som ständigt förändras men som ändå alltid är sig likt. Både innehållet i boken och verkligheten som beskrivs är undflyende och vaga, till sin natur. Det är viktigt att göra sig uppmärksam på. Och lika betydelsefullt är det att påminna sig om att läsa texten långsamt och att tänka med den, snarare än om den.
Den publicerades första gången 1980, men dess popularitet fick en ordentlig skjuts i och med den tidigare, mer utopiska fasen av internet kring 1990. Det var framför allt ett av de många nyckelbegreppen i ”Tusen platåer” – rhizom, rhizomatisk – som tycktes beskriva den hypertextuella, nya verklighet som miljarder sammanlänkade texter skulle skapa.
Jag skulle säga att den aspekten av bokens framgång mer handlar om människans kognition och perception, än om Deleuze och Guattari och filosofin. Hypen kring internet på 1990-talet och det faktum att det fanns en öppen filosofisk text av två gåtfulla tänkare som såg ut att kunna skåda in i framtiden korsbefruktade säkert varandra. Framtiden är dock öppen, det ser jag som en av de absolut viktigaste utgångspunkterna för Deleuze och Guattari, så de förutsåg ingenting. Däremot visade internet och det faktum att det är ett slags struktur som Deleuze och Guattari skapat verktyg för att förstå, att filosofin innehåller användbara analysverktyg som fortfarande fungerar, och som kommer att fungera framöver också. Filosofi och vetenskap handlar om att förstå samtiden och hur verkligheten fungerar, inte om att förutsäga vad som ska hända, inte om att kontrollera eller styra kulturell tillblivelse. Det är en tanke oförenlig med den filosofi som Deleuze och Guattari skapat. Fascismen handlar ju om det, om att kontrollera och styra kulturen i den härskande rasens önskade riktning, mot en renhet och enhet som aldrig kan existera i verkligheten och som därför blir en destruktiv, självförbrännande dröm. Tusen platåer innehåller inspiration och uppslag till motstånd mot totalitära och fascistiska tendenser.
I bland andra Marx efterföljd anammade Deleuze–Guattari gärna naturvetenskapliga begrepp för sina filosofiska byggen. I botaniken är rhizom detsamma som rotstam. I Deleuzes betydelse är rhizomet motsatsen till böckers och teoriers vanliga, trädliknande växt. ”Tusen platåer” har ingen stam varifrån grenar växer, utan är en mer myllrande text. I en typiskt respektlös formulering utvidgas rhizomet till zoologin och jämförs med ett gryt, med många ingångar.

Deleuze och Guattari har självfallet livligt föraktats av många naturvetare, som enligt traditionen har svårt att begripa detta annekterande och förvanskande av ovedersägliga fakta i den lekfulla filosofiska teoribildningens tjänst.
Det är så tragiskt detta, att många naturvetare sitter så fast i sitt eget framgångsrika tänkande att det hindrar dem att se världen och verkligheten utifrån alternativa perspektiv. Deleuze och Guattari hämtar inspiration från alla möjliga och omöjliga håll, för att förstå kulturell föränderlighet, inte för att förklara naturen. Och forskarna som skulle kunna smickras av att ha bidragit med inspiration till en bättre teori om samhället och kulturen letar istället fel på marginalen. Istället för att engagera sig i samtal, istället för att hjälpa till att rätta felen och förbättra tankeverktygen, debatterar man och försöker förgöra filosoferna och hela det filosofiska tankebygget. Det handlar om kunskap och makt, om inflytande, och kamp om forskningsmedel, tänker jag. Och det visar på mänsklig småsinthet och okunskap. Att avfärda hela filosofin för att Deleuze och Guattari missuppfattat delar av matematiken, som de använder som inspiration, är som att avfärda en nobelpristagare i litteratur för att man hittat ett grammatiskt fel i en av hens böcker. Så fungerar varken språk, tänkande eller kultur. Allt som fungerar för att förstå kulturell komplexitet är bra och ska användas, och både verktygen och dess användningsområde ska samtalas om, inte debatteras.
Så ”Tusen platåer” kan läsas lite hur som helst, försäkrar författarna. Det är också så den är skriven, några meningar här och några där. Ett annat viktigt begrepp är ”nomadologi”, som har att göra med en kritik av politiska och ekonomiska system som strävar efter enhet snarare än utspridning och mångfald, tankens kringströvande snarare än bofasthet. Ungefär. Den tolfte ”platån” i boken – ”Traktat om nomadologin: krigsmaskinen” – är också den mest lästa och ges gärna ut separat, som i Sverige 1998 i översättning av Sven-Olov Wallenstein.
Jag instämmer i att Tusen platåer kan läsas just så som Thente säger, men vill påpeka att det sättet att uttrycka sig är lite vanvördigt. Jag ser boken som ett oerhört viktigt bidrag till samhällsdebatten, särskilt idag när populism och främlingsfientlighet sprider sig över världen. När sanning kommit att bli en fråga om tycke och smak och när Donald Trump snart innehar världens mäktigaste ämbete har relevansen med postrukturalismen än en gång visat sig. Foucault och andra ifrågasatte inte sanningen, de visade bara hur den fungerade och hade man tagit Deleuze och Guattari på allvar hade problemen som världen nu står inför kanske aldrig behövt bli så stora som de nu ser ut att bli. Utgår man från att sanning är något i eget namn och att det är det enda sättet att leva i och bygga ett samhälle är man mer än lovligt naiv, vilket nu visar sig på olika sätt och i olika sammanhang. Den som har makt (och makt är något som tilldelas en, något som uppstår mellan och växer fram underifrån) har makten även över kunskapen. Bara om man förstår det och tar den insikten på allvar kan vetenskapen försvaras och komma samhället till nytta. Idag behövs poststrukturalismen mer än någonsin, inte mindre!

Min bok om kultur som samtal tar sin utgångspunkt i Deleuze text om just samtalet, som han ställer mot debatten (eller det är i alla fall min tolkning innehållet). Och det är också en tanke som lätt missförstås. Samtalet är en inställning, ett förhållningssätt till kulturell tillblivelse. Det handlar inte om ett lättsamt chitt-chattande eller småtrevlig samvaro, utan om ett verktyg för att nå bättre kunskap och förståelse för komplexa problem. Samtala gör man inte för att nå konsensus, utan för att lyssna, lära och bli bättre. Nästa bok, den jag håller på att slutredigera just nu (på de få lediga stunder jag kan stjäla till mig) är ett slags samtal med just "Traktat om nomadologin: krigsmaskinen". För att fånga rörelsen och förändringen som nomadologins analytiska verktyg skapats för att förstå har jag valt att betitla boken Studier av förändring, i rörelse. Det är så jag ser på kultur, som komplexa förändringsprocesser som befinner sig i rörelse. Vill man forska om och förstå kultur är det förutsättningen man måste förhålla sig till. Liksom med sanningen kan man tycka vad man vill, men verkligheten är som den är.
Men det finns också många andra figurer och avsatser i denna myllrande bok. I grund och botten kretsar den kring de två storheter som i synnerhet i det intellektuella Frankrike på 1970-talet spökade överallt: Marx och Freud (politiken och begäret). Men, som filosofen Vincent Descombes med flera har påpekat, vokabulären i böckerna må vara marxistisk och freudiansk, men den röda tråden är nietzscheansk.
Deleuze och Guattari ansluter sig inte till någon stor tänkare. De tänker själva med inspiration av och tillsammans med många olika tänkare, bland annat dem Thente nämner. Det är detta jag finner så befriande och vackert med boken, för de visar på möjligheter och pekar på vägar fram. Även deras böcker kan och bör läsas på samma sätt, som inspiration till eget tänkande kring den värld och de sammanhang man lever i och har att hantera (men som aldrig fullt ut går att kontrollera). Tusen platåer är inte en bok som låser fast, utan en bok som öppnar upp och ger perspektiv. Uppgörelsen med Marx och Freud handlar inte om något slags fadersmord, inte om en kamp om makt och inflytande över tänkandet, utan om att visa på orimligheter och problem i alla totalitära tankebyggen som kräver disciplin och trohet mot upphovspersonen, samt om att ta vara på det som trots allt fungerar och fortsätta filosofera i samma andra utan att kasta ut några barn med badvattnet.
Det finns ofantligt mycket att diskutera kring ”Tusen platåer”. Bäst gör man det på onsdag den 9 december klockan 18, på Bio Rio i Stockholm. Då samtalar Sven-Olov Wallenstein, Fredrika Spindler och Christopher Kullenberg om denna bok, som känns mer aktuell än någonsin.
Tyvärr missade jag detta tillfälle, men jag håller med om att Tusen platåer är en bok som man aldrig blir färdig med, en ständig källa till inspiration, en ögonöppnare och perspektivgivare som hjälper en förstå samtiden bättre, och jag fick ju ta del av Kullenbergs tankar i Göteborg (som del två och tre i denna serie bloggposter handlar om).

måndag 5 december 2016

Illusioner av valfrihet, rationalitet och kontroll

Än en gång hittar jag uppslag att blogga om på Under Strecket. Denna gång är det Fredrik Svenaeus från Södertörn som står bakom texten jag tänker med, som handlar om valfrihetens dilemman och paradoxer. Det blir ett samtal om ett samtal om ett samtal för utgångspunkten för Svenaeus tankar är boken Valfrihetens tyranni, (övers: Oskar Söderlind; Tankekraft förlag) författad av den slovenska psykoanalytikern och kulturteoretikern Renata Salecl.
Salecl är en del av den så kallade Ljubljanaskolan vars mest kända medlem är Slavoj Žižek och som verkar i den franske psykoanalytikern Jacques Lacans anda. Lacans idéer i kombination med tysk filosofi appliceras på allt från Eurovision Song Contest till ­finanskrisen för att bättre förstå vår samtid och belysa dess patologiska tendenser. Sloveniens och hela Östeuropas samtidshistoria är viktig i sammanhanget, genom det snabba skiftet från en kommunistisk till en kapitalistisk och nationalistisk agenda som ägde rum på 90-talet. Salecl blev doktor i såväl filosofi som sociologi på 80-talet i Ljubljana och är idag professor i juridik vid olika universitet i London och i New York. Precis som Žižek rör hon sig över ämnes- och nationsgränserna med en förbluffande lätthet och snabbhet i sina kulturteoretiska analyser.
Tillvarons kontingenter behöver undersökas. Problemen som går att härleda till det som är och tas för givet behöver undersökas, för är tankarna, lösningarna, sätten att organisera samhället och människornas vardag inte NÖDVÄNDIGA kan de förändras och grunden för problemen undanröjas. Kulturvetenskapliga analyser handlar om det som är och det som skulle kunna vara. Ett slags ständigt samtal om tillvarons föränderlighet och kulturens konsekvenser. Och valfrihet är ett inslag i samhället och kulturen som behöver undersökas eftersom det påverkar många olika aspekter av livet och tänkandet. Att människor vill välja är inte svårt att förstå, eller att det finns en lockelse i att erbjuda valfrihet. Frågan är vad de ökande möjligheterna att välja gör med oss, både som kultur och individer. Även utan kunskap om hur stor valfriheten är egentligen, eller om valfriheten i själva verket är skenbar, är frågan viktig att undersöka.
Enligt den så kallade rational choice-teorin kal­kylerar man med sina olika preferenser när man ställs inför en valsituation. Vad talar för att välja A i kontrast till att välja B eller C? Vilka är vinsterna respektive förlusterna med de olika alternativen? Bara genom att uppfatta och behandla valsituationer på ett sådant sätt kan vi fatta rationella beslut och få det som vi vill ha det i livet. Bara på så sätt kan vi bli de personer som vi verkligen vill vara.

Salecls genomgående kritik av rational choice-teorin är att de val vi träffar i livet mycket sällan är medvetna eller rationella på detta sätt, och att de inte heller bör vara det.
Det finns gott om stöd för tanken att valen som görs i praktiken inte är rationella eller styrs av logik. Insikten har dock svårt att haka fast i det allmänna medvetandet, för människor i gemen vill uppfatta både sig själva och andra som rationella. Insikten om hur lite av det som sker i samhället styrs av regler, kontrollsystem och rationalitet är dessutom skrämmande. Fast om det nu är så att människan i hög grad styrs av affekter vore det idiotiskt att förneka det och avstå från att undersöka saken. Det är inte kulturvetarnas fel att verkligheten ser ut och fungerar som den gör. Man kan tycka vad man vill om resultatet, och är det felaktigt ska det kritiseras, men är det sant och fungerar bör kunskapen så klart användas. Tyvärr möts kulturvetare ofta av skepsis, för att resultaten inte överensstämmer med rådande kulturella föreställningar om vad vetenskap är och vad som kännetecknar verklig, viktig kunskap. Det är ett annat exempel på känslornas makt över tanken. Vem väljer man att lyssna och lita på?
Vi väljer på basis av vårt känslomässiga begär, som styrs av omedvetna processer och som per definition aldrig kan tillfredsställas. Vi åtrår nämligen alltid djupast det vi inte kan få och blir därför besvikna när vi får det vi trodde vi ville ha – och börjar genast längta efter ­något annat. Men ännu värre än dessa besvikelser är kanske den ångest som uppstår till följd av kravet att ständigt behöva välja. Valfriheten är den sen­moderna människans livsfundament och inget ämne är för litet eller trivialt för att ingå i den individuella kalkyl där traditionens hierarkier har upplösts. Att samhället eller någon annan icke självvald auktoritet skulle tala om för en vad man behöver eller hur man ska leva upplevs som en form av förtryck. Den attityden finner vi hos såväl nyliberaler som identitetstänkare i Sverige idag.
Här finns så enormt mycket klokskap koncentrerad i ett kort stycke text. Kanske är det skammen över insikten om att man är slav under egna och andras känslor som gör att valfriheten idealiseras? Kunskapen bottnar i grundläggande psykologi. Den klassiska sketchen av Hasse och Tage, där Gösta Ekman inte kan bestämma sig för om han ska köpa Aftonbladet eller Expressen, som skapades i ett helt annat samhälle med långt färre valmöjligheter -- ingen valde då telefonbolag, elbolag, skola eller TV-kanal, och dessutom var utbudet som gick att välja mellan väldigt mycket mindre -- är talande på många olika sätt. Vad är det man skrattar åt? Det är att Ekman lägger ner så stor möda på ett så pass trivialt val, att han inte bara tar en tidning och ägnar sin tid åt livets väsentligheter. Sketchen speglar en helt annan tid, ett helt annat samhälle. Där och då fanns dels tid att välja, dels behövde man inte välja mellan så mycket. Idag TVINGAS man allt oftare välja, och sedan får man leva med resultatet. Väljandet tar tid och stjäl fokus och uppmärksamhet från livets väsentligheter. Ska man välja en stor eller liten kaffe? En bulle till kaffet? När en resa ska bokas finns det flera sajter på nätet att välja mellan, vilka hjälper en att välja. Genom hela dagen, året, livet ställs nutidsmänniskan för ständiga val där alla var hänvisade till samma lösning, på gott och på ont. Förr tänkte ingen i vardagen på varifrån elen kom ifrån, bara på vad den kostade (men alla betalade samma pris). Det klagades på Televerket, men det gick lika bra att ringa då som nu. Det enda som förändrats är möjligheten att välja, och med tanke på vad psykologin säger om valfrihetens känslomässiga och kognitiva effekter borde det mana till eftertanke. Vad händer när man måste välja skola? Blir man lyckligare av det, och blir den generella kunskapsnivån och förmågan att tänka kritiskt, analytiskt i landet som helheten bättre? Eller är det bara (den irrationella) önskan att få välja som tillfredsställs? Hur mycket tid och resurser går egentligen åt för att effektuera alla dessa olika val? Skulle den tiden och de resurserna istället kunna användas bättre? Det är verkligt viktiga frågor som behöver ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag.
Eftersom valmöjligheterna är så stora när man som konsument ska bestämma sig för en produkt eller tjänst är risken uppenbar att man inte gör det optimala valet. Att informera sig om alla möjligheter och värdera och väga dem mot varandra på ett rationellt sätt är i praktiken nästintill omöjligt. Man kan köpa hjälp av experter, men i så fall måste man först välja vem man ska lita på.
Detta vet alla. Ändå talas det om behovet av att ÖKA möjligheterna att välja. Varför, och vilka blir konsekvenserna? Idag debatteras det flitigt för eller mot ökad valfrihet, för eller mot vinst och så vidare. Varför inte samtala istället, om konsekvenserna av valfrihet och tvånget att välja. Ytterst handlar det ju om strävan efter att leva ett gott liv. Vi säger ju dessutom att människan är rationell, så varför inte använda förmågan på bästa sätt. Att tvingas välja mellan 30 olika sorters kaffe, 10 olika smörgåsar och om det ska vara take-away eller inte, om man ska betala med kort eller kontanter, samt om man inte vill ha en extra shot för bara 5 kronor tar på krafterna. Att redan innan man kommit fram till jobbet ha gjort av med tid och energi som skulle kunnat användas bättre, påverkar samhället och hållbarheten. 
Dessutom oroar man sig kanske för att man har uppfattat själva avgränsningen av valsituationen på fel sätt. Frågan är kanske inte hur det nya köket ska se ut, utan om det egentligen är ett nytt jobb eller en ny partner man vore i behov av. Och även tillfredsställelsen över att ha träffat ett bra val kan lätt ­förvandlas till ångest över risken att det kommer att visa sig att det trots allt var fel. För att kunna bemästra alla frestelser och inte göra dåliga val ålägger vi oss därför olika former av tvång: dieter, träningsprogram, stränga tidsscheman för arbete och fritid och långa listor på allt som måste göras. Vi söker råd av livsguruer och coacher för att etablera de ramar för vårt liv som samhället och traditionen inte längre kan tillhandahålla.
Varför inte bara säga: STOPP OCH BELÄGG! Låt mig bara vara IFRED. Jag behöver tid att TÄNKA, tid att bara vara. Livet rinner en mellan fingrarna. Jag vill inte behöva välja i tid och otid. Jag vill uppleva livet, inte fokusera på meningslösa val rörande betydelselösa saker som ändå inte gör någon skillnad. Jag vill att mina barn ska gå samma skola som alla andra och därigenom få samma chans att bygga sig ett liv utifrån sina personliga intressen och förmågor. Jag vill att alla ska ha samma telefonbolag, så att alla tillgängliga resurser kan riktas mot och användas till det som verkligen är viktigt: Driftsäkerheten. Vad är värdet med att ha två eller flera distributörer av post, när det enda vi vill är att breven och paketen ska komma fram i tid? Elpriserna är idag högre för alla än innan möjligheten att välja påtvingades oss. Hela samhällets infrastruktur håller på att vittra sönder eftersom bolagen konkurrerar om kundernas uppmärksamhet i den mördande konkurrensen, istället för att fokusera på underhåll, driftsäkerhet och kundnöjdhet. Och politikerna satsar hellre på att bygga en helt ny höghastighetsbana för miljarder än ser till spåren som redan finns faktiskt fungerar. I kampen om väljare är det bättre att satsa stort på nya projekt än att underhålla de gamla.
Att det är så svårt och ångestfyllt att bestämma sig handlar också om att vi, enligt Salecl, egentligen inte väljer det vi själva vill ha utan det vi hoppas att andra ska uppskatta – vi vill ha deras bekräftelse ­eller avund. I själva verket är nästan alla människor, också när de hyllar individualism och normbrytande, mycket osjälvständiga. Att välja något som inte är i överensstämmelse med det gängse handlar ­oftast bara om att vi söker bekräftelse från någon privilegierad eller avantgardistisk grupp som vi vill tillhöra. Försöken att bygga något eget eller äkta innebär en ständig ängslan över att inte få bekräftelse av rätt person.
Människa blir man tillsammans med andra, och ens individuella identitet betraktas genom andras ögon. Ingen människa är en ö, för vi är alla del av samma helhet. Bara genom att inse det och ge upp en del av sin autonomi kan verklig frihet (det vill säga frihet i praktiken, inte i teorin) skapas. Bara i skydd av ett samhälle, det vill säga tillsammans och i samverkan (vilket är omöjligt utan kompromisser) med andra, kan individen vara fri. Fullkomlig frihet är en OMÖJLIG dröm om och längtan efter något som inte existerar. Talet om valfrihet är med andra ord en illusion, ett uttryck för självbedrägeri. Vill man verkligen vara och göra bruk av sin inneboende förmåga till rationalitet är detta saker som måste accepteras och göras till utgångspunkten för samhällsbygget. Valfriheten sliter isär och bygger murar, och leder inte till ökad frihet, bara till mer stress, mindre tid och sämre hållbarhet.
Valfrihetsideologin är den variant av den moderna människans självförverkligande som idag tryckt tillbaka de flesta andra idéer om hur vi bör forma vår identitet utan tillgång till traditionella värdehierarkier. Den har föregångare i romantikernas idé om det mänskliga livet som ett självskapat konstverk, existentialisternas insisterande på att vi är dömda till frihet och kapitalismens hyllande av the self-made man. Politisk frihet och jämlikhet – föreställningen att varje mans och kvinnas röst räknas lika – hör också till denna idétradition som har urholkats och vanställts genom valfrihetstyranniet.
Nästan alla partier idag söker mandat för idén att politikernas uppgift är att öka valfriheten och minska statens makt och inflytande. Ingen ska lägga sig i mitt liv. Var och en sin egen  lyckas smed; är budskapet som säljs in med mördande reklam (för att tränga igenom bruset av alla andra som vill hjälpa oss välja genom att säja på oss sina idéer). Men vad får det för konsekvenser? Vad händer när individerna bryter sig fria från statens tvingande bojor? Jo, man tvingas bara in i andra beroendeförhållanden. Det är ju inte barnen själva som väljer skola, det gör ju föräldrarna åt sina barn. Barnen kan dock inte välja föräldrar, eller familjehistoria. I praktiken kastar oss valfriheten från staten in i andra ofta mer tvingande beroendeförhållanden. Staten är demokratis och den kan fördela makt och dessutom förändras om konsekvenserna visar sig vara negativa. Det går inte att byta föräldrar och släkt och den som försöker göra uppror mot banker, arbetsgivare eller andra möjliggörare som krävs för att man ska klara sig kommer att bli grymt besviken. 
Att livet är ett projekt betyder nämligen idag inte att det är ett konstverk eller ett politiskt bygge; det betyder att det är ett privatekonomiskt företag. Det sätt på vilket managementtermerna smugit sig in i vårt självförverkligande är mycket avslöjande: vi ”investerar” tid och resurser i våra relationer och förväntar oss ”avkastning”. Med jämna mellanrum bör vi ställa upp ”bokslut” och ”omvärdera våra strategier och vår målbild”. Vi är inte bara anställningsbara utan också mer eller mindre konkurrensmässiga på kärleksmarknaden där vi laddar upp våra profiler och får erbjudanden som vi kan tacka ja eller nej till med full ånger- och returrätt.

Att få barn är också en investering och det förefaller därför bara rimligt att vi kan och får ha inflytande över när det ska ske och vad för slags ­avkomma det ska bli. Omständigheter kring föräldraskap regleras bäst av kontrakt, inte bara när vi hyr en livmoder eller köper könsceller, utan också när barnet ska växa upp och förräntas i ett samarbete mellan olika investerare (mammor och pappor).
Är drömmen om valfrihet en önskan i eget namn eller en konsekvens av andra beslut och kulturella normer? Är det individualismen som ger oss valfriheten, eller är det valfriheten som ger oss individualismen? Det är lätt att se som investerare och som nyttomaximerare, men det handlar överallt om relationer. Barnen uppfattas kanske som MINA, men jag är ju också ett barn, mina föräldrars barn. Om jag ser mina barn som en investering måste jag acceptera att själv betraktas som mina föräldrars investering. Utan köpare av bostadsrätter finns inga säljare, och vice versa. Ökar priserna måste även jag betala mer. Det är ett fundamentalt tankefel att enbart identifiera sig med det som KÄNNS bäst. Mäklarna är bra på att trissa upp priserna och gör reklam som riktar sig till dig som SÄLJARE, men om du inte ska bo i en koja i skogen måste du ju samtidigt vara KÖPARE på samma marknad. Det går inte att göra ensidiga val, för allt handlar om relationer. Ingen människa är en ö, det är oerhört viktigt att påminna sig om det! Frihet är aldrig absolut, den är alltid villkorad och relativ.
Den senmoderna valfrihetsmänniskan vill minimera risker och skapa förutsägbarhet – just som de som investerar på aktiemarknaden. Samtidigt vill hon hålla alla dörrar öppna om något bättre skulle dyka upp – ett nytt jobb, en ny partner, ett nytt hus, och så vidare. Det låter sig inte förenas. Men problemen är inte bara att teorin om rationella val och det goda livet som ett företag är felaktiga eller att de gör oss olyckliga; att vi i själva verket lever under större tvång och stress än någonsin trots vår relativa rikedom. Det allvarligaste problemet är, enligt Salecl, att ”succén för valfrihetsideologin i dagens samhälle ligger i att den gjort människor blinda för det faktum att deras faktiska val begränsas mycket hårt av klyftor i samhället och att frågor rörande till ­exempel arbetets organisering, hälsa, säkerhet och miljö i allt högre grad ligger utom räckhåll för vad de kan påverka genom individuella val”.
Valfriheten skymmer sikten och tar fokus från livets verkliga väsentligheter. Samhället håller på att förvandlas till ett illusionstrick där alla lurar varandra att tror att vi lever i den bästa av världar. Det gör vi ju, men sanningen är att vi alltid gör det. Samhället, kulturen och människan är inte som vi önskar att de vore, utan de är som de är. Poängen med och värdet av kulturstudier och analyser av det slag som Saleci visar prov på är att vetenskapen ger kunskap och förståelse för allt som måste accepteras, samtidigt som det ger insikt om vad som kan förändras. Ett annat och bättre samhälle är möjligt, om tillräckligt många bara vill och gör något för att förändra det som är. Fast det krävs tid att tänka efter för att skapa utrymme och möjlighet att faktiskt ta informerade och kloka beslut. Valfrihetshetsen leder i motsatt riktning och tvingar fram mer effektivitet, splittrat fokus och mindre tid. Tvånget att välja gör oss dummare, vilket riskerar utvecklas till en ond spiral.
Men om de fria val som människor faktiskt ­sysselsätter sig med har förvandlats till egocentriska kvasival, hur är det möjligt att befria sig från denna situation? Hur kan vi välja att inte välja utan att vår vägran förvandlas till ännu en sofistikerad disciplineringsloop i valfrihetssystemet? Ett politiskt engagemang som inte är narcissistiskt eller kan tolkas i företagsekonomiska termer är förmodligen Salecls svar. Men det är lättare sagt än gjort för alla oss som älskar att välja. Också när vi plågas av det.
Det handlar inte bara om vem JAG är, för jag är ingenting utan DU. Och samhället växer fram mellan oss och det förändras när och blir hållbart genom vår ömsesidigt insikt om att alla är del av samma VI. Att vara människa är inte att vara fri. Vi är alla beroende av varandra. Ensam är inte stark, bara ENSAM och utlämnad till sin egen narcissistiska beundran av sin egen spegelbild. Samhällets och politikens uppgift är inte att öka medborgarnas möjligheter att välja, utan att begränsa valfriheten. Bara när valen verkligen handlar om viktiga saker kan man tala om frihet att välja, och för att verkligen göra kloka val behövs en skola som fungerar, ett stabilt och hållbart samhälle som alla bidrar till samt tid att tänka över dels vad man ska välja, dels om man ska avstå.

Bara genom att ge upp sin autonomi kan människan bli fri!

söndag 4 december 2016

Vad är en människa värd?

John Sjögrens kloka text om människovärde i SvD kan jag inte låta bli att reflektera kring och tänka med. Vad är en människa värd egentligen? För att verkligen svara på frågan är det avgörande att inte hasta till svaret: 42, eller vad det nu skulle kunna vara. I vår digitaliserade värld finns det gott om svar och lösningar och det skapas nya hela tiden. Bättre, snabbare, effektivare och så vidare. Så säljs svaren och lösningarna in. Fast här har vi att göra med en existentiell fråga, ytterst en fråga om liv och död. Då håller det inte att hasta iväg. Stanna upp. Tänk efter. Vad är det att vara människa; för dig, för dina nära och kära, och för alla de andra? Och, hur definierar man ett värde? Handlar det om tillgång och efterfrågan? Om intelligens, produktionskapacitet, lydnad och följsamhet, eller har människan (vad det nu är) ett EGET värde? Det handlar om frågor utan givna svar. Frågor som aldrig kan avgöras en gång för alla, frågor som kräver analytisk kompetens och förståelse för paradoxer och komplexitet. Hermeneutisk kompetens behövs, i kombination med positivism. Vad som behövs till vad avgörs av frågan och kunskapsmålet. Så tänker jag, spontant, innan jag börjat läsa Sjögrens text.
Tidigt i höstas skrev DN:s Johan Hilton en krönika som jag ännu inte riktigt lyckats skaka av mig. Det var en fin text där Hilton, efter att ha bevittnat en obehaglig misshandel i tunnelbanan, pläderade för ett återupprättande av människovärdet (DN, 23/8). Jag håller givetvis med Hilton. Människans okränkbara värde måste försvaras, gång på gång.

Vad jag inte riktigt kunnat släppa är dock Hiltons behov av att liksom ursäkta sin egen utsaga. Han skriver: ”Ofta känns det lite religiöst och suspekt att hänvisa till ett begrepp som ’människovärde’, det finns något kletigt och gråtmilt över det hela.”

På sätt och vis blottlägger Hiltons ursäktande hållning den kris människovärdet hotas av i en sekulär kultur. Hiltons ambivalens, att han predikar människovärdet samtidigt som han känner att detta är ”religiöst och suspekt”, skulle kunna förstås som ett uttryck för just denna kris. Det handlar om en gnagande fråga inuti den moderna och sekulariserade människan: hur ska människovärdet upprätthållas när det inte längre finns någon instans utanför människan, en Gud eller Skapare, som givit och garanterar detta värde?
Innehållet hittills, i Sjögrens artikel, innehåller mer humanvetenskaplig substans än många av utbildningsprogrammen som idag ges på landets högskolor. Håller med om att Hiltons ambivalens speglar samtidens och den kris vi just nu lever mitt i. Det är emellertid en missuppfattning att det finns en motsättning mellan religion och ett sekulärt samhälle. Religionen står inte och faller med Guds existens. Det finns gott om teologer som söker svar på religiösa frågor utan att be till en Gud som förväntas ha Svaret. Problemet idag är att man ersatt ett system med ett annat. När religionen övergavs kastades barnet ut med badvattnet när (natur)vetenskapen antogs kunna ge oss alla svar på alla frågor. Religionskritikerna hänvisar till en nidbild av den kyrka som förkastas, och eftersom det är viktigt att vara logiskt stringent i sitt resonemang anklagas alla religiösa för allt som sägs och görs i alla religioners namn. Radikala islamister som halshugger kristna klumpas ihop med svenska präster och alla beskylls för att de tror på en gubbe som sitter på ett moln och lovar evigt liv, oskulder, guld och gröna skogar. Det är en ovetenskaplig, fördomsfull och djupt orättvis uppfattning. Utan kunskap om religion och den analytiska kompetens man får genom att lära sig hantera trosfrågor kan frågan om människovärdet aldrig besvaras på ett klokt och hållbart sätt. Om sekularism rakt av antas kunna ersätta religionen har någonting gått snett i utbildningssystemet.

Humanvetenskaplig kunskap, som det talas mycket om, men är styvmoderligt behandlat i akademin, behövs för att förstå att religion och tro inte är en enhetlig, programmatisk inställning till kunskap, människan och meningen med livet. Det är djupt problematiskt att sätta likhetstecken mellan religion och suspekt, och det behöver verkligen ingen gud för att tala om människovärde. Vad som behövs är dock kompetens att hantera trosfrågor, för människan får det värde vi ger människan. Människovärde är en trosfråga, en kulturell överenskommelse. Det behövs bildning, kritiskt tänkande och analytisk kompetens att hantera frågan om människovärde som är en fråga utan givet svar. Tro handlar om oändligt mycket mer än om Gud. Det finns ingen motsättning mellan tro och vetande och det handlar inte som sekulär eller religiös, för det går utmärkt att kombinera dessa saker. Det man vet vet man och det ska man så klart anpassa sig efter, men allt går inte att veta. Värdet av en människa eller meningen med livet är två frågor som bara går att besvara genom att utveckla trosföreställningar som fungerar. Det handlar om komplementära kunskaper och kompetenser och båda behövs, men fungerar olika bra i olika sammanhang och till olika saker. Religionen blir bara så suspekt, kletig och gråtmild som den tillåts bli av människor som sluter sig samman i gruppera antingen för att tro eller för att diskutera vetenskapens senaste rön.
Filosofen Jürgen Habermas var tidigare knappast känd för sitt engagemang för religion. Snarare var han länge en anhängare av sekulariseringsteorin och hävdade att religionen skulle få en allt mindre roll att spela, eller rent av helt försvinna, i det moderna samhället.

I början på 00-talet förvånade dock Habermas många, när han mer eller mindre gjorde en helomvändning i frågan. Sekulariseringsteorin stämmer inte, hävdade Habermas nu, religionen är inte på tillbakagång i västerlandet och de religiösa traditionerna har en viktig roll att spela i försvaret för grundläggande mänskliga värden.
Religionen har långt ifrån spelat ut sin roll i dagens sekulära samhälle. Sekulariseringen hade kunnat spela ut religionen, om vetenskapen tagit frågorna som religionen försöker besvara på allvar. Människor slutar inte fundera över eviga, existentiella frågor bara för att kyrkan skiljs från staten och makthavarna bestämmer att från och med nu är det vetenskapen som ska vara vägledande för alla beslut. Funderingar över meningen med livet eller frågan om människovärde går inte att stänga av eller förbjuda, särskilt inte i ett samhälle som förbundit sig att försvara de grundläggande mänskliga rättigheterna. Och religionen tar dessa frågor på fullaste allvar. Religionen avfärdar inte människors oro eller skrattar åt sökande efter svar. En vetenskap som på fulaste allvar hävdar att en sådan sak som kärlek egentligen är neuroner och nervimpulser i hjärnan kan aldrig någonsin ge någon människa svar som fungerar för att förstå livet. Det sekulära samhället ersatte blind tro på Gud med en lika blind tro på vetenskapen, och resultatet har vi nu att hantera.
Habermas såg nu i stället en stor fara med religionens alltmer begränsade utrymme i det offentliga samtalet. Just tanken om människovärdet och universella mänskliga rättigheter är i västerlandets historia så oupplösligt förenade med de judiska och kristna traditionerna, att man skulle få svårt att motivera dessa värden om banden till de religiösa traditionerna helt löstes upp.

I den judisk-kristna traditionen motiveras människans absoluta och okränkbara värde genom att människan är en skapad varelse, rent av formad till Guds avbild. Människovärdet är alltså inget människan själv uppfinner. Värdet är människan givet, nedlagt i henne av en utomvärldslig, transcendent, instans. En av sekulariseringens kanske främsta effekter är att den gjort människan avstängd för en sådan transcendent verklighet.
Både religionen och vetenskapen har lätt att fastna i dikotomiska uppfattningar om antingen eller, och vetenskapens företrädare kan vara lika fundamentalistiskt bokstavstrogna som religösa fanatiker. Gränserna mellan människor, kulturer och tankesystem är aldrig så klara och tydliga som människor vill och önskar. Att människovärdet skulle vara givet av Gud är en trosföreställning, men vad spelar det för roll egentligen? Om vetenskapen inte kan komma upp med ett bättre svar, och om religionens svar fungerar är det väl bara att lyssna och lära? Skulle det visa sig att svaret ger upphov till fler problem än det löser går det att modifiera svaret, i alla fall i ett samhälle som byggts av och för människor (vilket både religiösa och sekulära samhällen kan vara). Det fina med trosfrågor är att de kan förändras, till skillnad från evidensbaserade, vetenskapliga svar på frågor som aldrig kan ifrågasätta med mindre än att man för fram gedigna motbevis. Vad som behövs i samhället är en mer pragmatisk inställning till livet, samhället och människovärdet. Det viktiga är inte om värdet bottnar i tro eller vetande, utan om svaret på frågan fungerar och gör samhället mer hållbart, om innehållet i de samhällsbärande begreppen är öppna för diskussion.
Detta är i alla fall ett av de spår som den störste tänkaren kring sekulariseringen, filosofen Charles Taylor, är inne på. Taylor (som Carl Rudbeck föreslog som värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur i en krönika här i SvD, 10/10) kallar det moderna jaget för ”the buffered self”, ett slutet jag. Ett jag krökt kring sig självt. Ett jag, som i motsats till det förmoderna jaget, inte längre är öppet för det transcendenta.

Man kan fråga sig om inte ett sådant slutet jag också är förutsättningen för den post-sanningens era som vi nu alltmer tycks ha gått in i. För vad är ett ärligt och öppet sanningssökande om inte en form av själv-transcendens, att gå bortom sig själv för att där hitta en sanning grundad i en verklighet utanför sitt jag?

Ett jag slutet kring sig självt kan dock aldrig finna någon -annan sanning än den hon själv uppfunnit, inte ta till sig några andra värden än dem hon själv tillskriver människor och ting.
På högskolan talas det om att dagens studenter i hög utsträckning är jag-lojala och bara bryr sig om vad de själva kan vinna av att göra olika saker. Den inställningen föder ett behov av kontroll, för tilliten rubbas om alla bara bryr sig om sig själva. Solidariteten utarmas och fler tvingas se om sitt eget hus. Skatt anses av många vara stöld och det finns de som vill ha tillbaka lika mycket som man betalat. Tecknen på att det håller på att växa fram en individualism som sluter sig om sig själv och som isolerar människor från varandra är många och oroväckande. Tänker på det som Karl-Ove Knausgård sa i sitt sommarprogram om det han la märke till när han läste Hitlers Mein Kampf, att där bara finns ett Jag/Vi, och ett hotfullt dom. Inga Du. Bara jag betyder något och är värd att lyssna på. För att kunna möta ett Du krävs att man tillerkänner den andre samma värde som en själv, annars finns en uppenbar risk att man blir paranoid och behandlar alla andra som potentiella hot. Om alla bara bryr sig om sig själva är det ingen som bryr sig om mig. Det kan tyckas vara en paradox, men ett samhälle med enbart individer är inget SAMHÄLLE. Ett samhälle är något man bygger tillsammans och utan en fungerande föreställning om olika människors grundläggande, okränkbara värden, kan samhället aldrig bli hållbart. Det fina med ett människovärde som är kollektivt framförhandlat och likvärdigt för alla är att det liknar kärleken som växer ju mer den sprids. Problemet är att frågan liknar fångarnas dilemma, det fungerar om alla bara är solidariska och inte faller för lockelsen att bara ta del av fördelarna utan att ge.

Fokus i frågan är kanske fel? Vi borde prata mer om vilka värden som är önskvärda och om/hur de fungerar på kollektiv nivå. Människans värde måste vara kollektiv, det kan inte vara individanpassat. Utan förhandlingsvilja och mellanmänsklig solidaritet fungerar det inte, och det drabbar alla lika. Individualism är en lika problematiskt ytterlighetsposition i ett slags samhällsbyggandets kontinuum som kollektivism. Det enda hållbara är en position någonstans mellan, och det är så man bör gripa sig av frågan om människovärde menar jag, genom att SAMTALA om olika definitioner och dess olika konsekvenser. Frågan om grundläggande mänskliga värden är inte en fråga som går att debattera, för det ligger i sakens natur att det krävs förhandlingar och kompromisser. Liksom ifråga om demokrati skulle man kunna säga att det är det minst dåliga sättet att bygga ett samhälle på, men det finns inget bättre sätt så det är bara att acceptera.
Men när det gäller just människovärdet är det som om det moderna jaget vacklar. Hon anar att detta värde inte endast är en tanke av människa tänkt, utan något givet. För vad är det vi drabbas av när vi ser människovärdet kränkas, när vi exempelvis ser en liten barnkropp uppspolad på Medelhavets strand? Inte är det någon kletig och gråtmild sentimentalitet. Inte heller är det ett känslokyligt konstaterande i stil med: ”eftersom vi kommit överens om att människan har ett värde så tycker jag att detta är hemskt”.

Nej, hela vår varelse drabbas av det skandalösa och fruktansvärda i denna scen. Vi känner instinktivt att varje enskilt människoliv har ett värde, inte för att vi kommit överens om detta, utan för att denna överenskommelse snarare är en bekräftelse av ett värde som finns där oavsett vad vi tänker om det. Man skulle kunna säga att en sådan scen slår hål på ”the buffered self” och för en stund gör oss mottagliga för en sanning utanför oss själva.
Kan det inte snarare handla om att insikten slår en om att: DET KUNDE VARIT JAG. En reaktion styrd av hjärnans spegelneuroner. En effekt av den evolutionära insikten om att människan är beroende av andra för sin egen existens. Det finns vissa saker som inte går att ifrågasätta med mindre än att man utvecklar en patologisk egoism och odlar ett informerat ointresse för andra och deras lidande. Man brukar säga att människan föds som en älskande och beroende individ, men att man genom att leva i en kultur (där dessa egensaker anses vara önskvärda) lär sig hata och behandla andra inhumant. Kulturen är dock ett tunt skal som aldrig helt går att kontrollera. Problemet är att människan är sammansatt och komplex. En massa olika tankar, känslor, egenskaper och kompetenser samsas inom och härbärgeras i kroppen som hela tiden står i kontakt med andra människor. Valet står inte mellan tro eller vetenskap, inte mellan om människan har eller inte har ett eget, grundläggande värde. I alla samhällen finns individer med olika uppfattningar om värdet OCH en kultur som jämkar samman de olika tankarna och viljorna till ett medelvärde. Frågan handlar därför om graden av medvetenhet. Antingen tar vi frågan på allvar, sätter oss ner och reflekterar tillsammans över vad vi kan enas om och vad som fungerar, eller också låter vi bli att tänka och agerar på känsla och låter det bli som det blir. Oavsett vad vi gör kommer det att ge upphov till konsekvenser och dessa ungår ingen.
Så för att återvända till Johan Hiltons krönika. Finns det något ”religiöst” med att hänvisa till människovärdet? Ja, utan tvekan. Är det ”suspekt”, ”kletigt” och ”gråtmilt”? Nej, snarare legitimt, osentimentalt och högst förnuftigt.
I ett samhälle där graden av bildning är hög finns en väl utvecklad insik om och förståelse för religionens olika uttryckssätt och innebörder och där existerar ingen motsättning mellan tro och vetande. Bildning handlar om förmågan att med stöd i breda och djupa kunskaper hantera blandformer, komplexitet och sammansatta fenomen. Världen, liksom människans grundläggande värde, är aldrig dikotomisk utan dialektisk. Det finns inga enkla svar och det handlar aldrig om antingen eller utan alltid om mer eller mindre av både och. Både regionen och vetenskapen har svar och ger kompetens som kan användas till och behövs för olika saker. Först när man förstår det kan ett konstruktivt samtal om människans värde inledas. Ingen kan veta vad det samtalat resulterar i för ett svar, för det finns inget GIVET svar. Svaret måste uppfinnas av människor som tillsammans insett att de är ömsesidigt beroende av varandra. Svaret på frågan i titeln är därför att en annan människa är lika mycket värd som jag; varken mer eller mindre. Och nyckeln till hållbarhet handlar om att inse att det inte finns några enkla lösningar. Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera komplexitet kan ingens värde garanteras. Människa blir man tillsammans.

lördag 3 december 2016

Ingångar till Tusen platåer 3

Fortsätter där jag slutade förra posten, mitt i Christopher Kullenbergs föreläsning om boken Tusen platåer, på Göteborgs Stadsbibliotek. Ambitionen är inte att sammanfatta eller återge vad som blev sagt eller vad som står i boken. Som vanligt tänker jag med. Jag stjäl Kullenbergs stöld av tankarna som Deleuze och Guattari publicerade 1980, men som fortfarande talar till oss. Det är så som kunskap hålls vid liv, genom att bråkas med och reflekteras kring. Genom att tänka tillsammans, i samtal istället för debatt, i en anda av nyfikenhet och med en ömsesidig önskan om att förstå livet bättre. Annars blir det simulering. Identisk upprepning. Det är i resonansen som nyanser och fördjupning uppstår. Simulacra är en kopia av en kopia, eller en bild som uppvisar både likhet och skillnad i förhållande till det bilden beskriver. Jag vill inte passivt återge, jag vill lära mig mer, vill utvecklas. Det är en livshållning. Det är så jag försöker vara lärare också. Vill inte att studenterna ska upprepa, varken det som står i böckerna eller det jag säger på föreläsningarna. Jag vill tänka tillsammans, vill hjälpa studenterna att utvecklas och bli självständiga, kritiska och visionära.

Idag fokuseras på mål, kontroll och effektivitet. Samhällsbyggande och utbildning liknar allt mer ett slags pusselläggande. Allt är timat och klart, in i minsta detalj. Både målet och vägen fram finns tydligt beskriven i manualen, som alla ska följa. Nåde den som avviker från den rätta vägen. Bitarna som identifierats och kvalitetstestats ska så snabbt som möjligt passas in i ramen. Debatten avgör vems mål och väg som är den bästa. Må bäste man vinna är slagordet i politiken. Det finns bara plats för en eller ett, i alla sammanhang. Tänk om det fanns utrymme för kreativitet. Tänk om vi samtalade om våra visioner och skapade en nyskapande, spännande mosaik av skärvorna som finns tillgängliga istället för att sträva efter det enda målet. Tänk om det fanns tid att tänka, tänka om och tänka nytt. Deleuze och Guattari ger oss verktyg att öppna upp och reflektera över tillvaron. De talar inte om det som är, utan om det som skulle kunna bli. Nu är ett slags möjligheternas rum mellan då och sedan. Istället för att okritiskt sträva mot mål borde vi stanna upp och fråga: Vart är vi på väg?

Det går inte så bra just nu. Världen står och väger. I januari byter USA president och i Europa söker populister mandat för en politik byggd på enkla, orimliga lösningar som paketerats på ett snyggt sätt och marknadsfört genom att tala till känslorna. Allt fler pekar på oroväckande likheter mellan samtiden och 1930-talets Tyskland. Det betyder inte att det måste bli så. Framtiden är öppen. Men ser vi inte upp. Tar vi inte hoten på allvar. Reflekterar vi inte över vart vi är på väg. Följer vi okritiskt den enda vägen och likt pusselbitar lydigt fogar oss i den stora planen, kan det sluta med förskräckelse. Tusen platåer handlar om det. Det är en bok som varnar för det. Det är dock inte en undergångsbok. Den är fylld av verktyg, uppslag, ingångar, utgångar, möjligheter och utmaningar som kan användas för att förhindra hotande katastrofer som på samma sätt som alternativen finns inbyggda i helheten. Boken handlar om hur allt och alla hänger ihop. Läser vad jag skrev i mina anteckningar.
Jorden är ett energiflöde, en sammanhållen helhet som förändras i dynamiken mellan krafter och stratifieringar, avlagringar. Livet har uppstått på jorden, och är ett slags rekonstruktion av världen. Det finns en relation mellan människor och kultur och liv och geologi: Livet är resultatet av samproduktion. Allt liv är beroende av vartannat och hänger ihop. En komplex helhet bestående av kopplingar. Geologi, biologi, kemi, fysik och så vidare. Vetenskapen är en anordning som producerar kunskap: Och kunskap är mer eller mindre användbar, den är inte sann eller falsk. Samtal leder till förståelse, debatt leder till FÖRKLARINGEN. 
Kullenberg berörde detta. Nu minns jag inte vilka ord och tankar som är mina och vilka som är hans, men eftersom jag öppen med att jag stjäl innehållet och att detta är min text, mitt försök att skapa något nytt av det som står i boken och det som sades på föreläsningen är det till mig kritiken ska riktas. Jag vill som sagt inte tala om hur det är eller hur man måste tänka, jag vill samtala och lära mig mer. Kulturen blir till i samma rörelse som jag, och du och alla andra. Kulturen består av tankar, ting och materia. Livet på jorden är ett resultat av samproduktion. Platån som Kullenberg talade om är Moralens geologi. Etik är stratifierade föreställningar, sedimenterade handlingsmönster. Kulturen förändras på samma sätt som naturen, och det är mellanrummen som betyder något. Därför illustreras kapitlet med en hummer. Det som håller samman. Gud är en hummer, står det i texten. Och den fiktive Professor Challenger, som Deleuze och Guattari stulit från Sir Arthur Conan Doyle (kultur handlar om att stjäla och den förändras genom stölder av stölder av stölder), som håller föreläsningen som beskrivs liknar allt mer en hummer. Mot slutet av texten har han utvecklat klor ...

Jag återvänder till en äldre text här på bloggen, som handlar om just detta: Är Challenger en hummer? Är han den eller det som håller samman? Mellanrummet som förbinder allt och alla? Det går att ana något sådant här (i slutet av Moralens geologi), ett slags dubbelbindning. Mechanosfären eller rhizosfären är strukturer utan centrum, är relationer av relationer av relationer. Enligt Gregory Bateson (som Deleuze och Guattari ofta hänvisar till och är en forskare som befinner sig mellan naturvetenskapen och kulturvetenskapen) är en double bind,
a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms.
Moralens geologi handlar om dubbelbindningar. De finns överallt, och ger upphov till effekter. Den som fastnar i en låsning där det inte spelar någon roll vad hen gör kommer att drivas till galenskapens rand. Är det vad som håller på att hända? Allt fler mår allt sämre och de enda lösningarna vi har till vårt förfogande är mer av samma, för vi har bestämt oss på förhand vad som är bra och vad som är dåligt. Vi är i desperat behov en en ny moral, av nytänkande. För att bryta mönstret behövs inspiration till nytänkande. Ibland behöver man tvingas tänka i nya banor. Deleuze och Guattari skriver texter som får den effekten, i alla fall fungerar det så för mig. Det finns andra texter också. Till exempel nämnde Gregory Bateson, som skriver följande i boken Mind and Nature. A Necessary Unity. I kapitlet "Det mönster som binder samman" ställer han frågan:
Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?
Moralen är geologi och geologin är moral. Jag är du och du är jag. Tillsammans med andra bildar vi mönster som förbinder oss med varandra, och som förenar allt och alla. Kaos -- Struktur. Andas in, andas ut. Upplösning -- Sammanhållning. Det är i mellanrummen förändringen uppstår och världen och livet blir till. Människan är som ett vulkanutbrott, säger Kullenberg. En förändrande kraft med makt att utplåna, eller bygga upp. Därför menar jag att det är så oerhört viktigt att tänka kring relationer och konsekvenser. Deleuze och Guattari hjälper oss se oväntade samband och ger oss verktyg att förstå a-parallella blick av ömsesidigt förändring och utveckling (vilket syftar på getingen och orkidén i förra posten).

Föreläsningen fortsätter. Kullenberg talar om språket. Nästa platå: Lingvistikens postulat. Utsagan är en order. Språket är inte information, inte ett medium för överföring. Språket är genomsyrat av makt och ger upphov till effekter i eget namn. Språk är aktivitet och skapande. Kulturen blir till genom att tankar blir ord och ord bli till handling. Deleuze och Guattari skriver om ordets makt att förändra och använder kaparen som befinner sig i ett plan 10000 meter över marken som exempel. "Sitt stilla och gör inget dumt. Detta är en kapning", kanske hen säger och håller upp en pistol för att visa på allvaret i situationen. Orden är en performativ handling. Hela flygplanet förvandlas ögonblickligen, från ett flygplan där man sover, äter, umgås och väntar på som och semester. Till ett fängelse. Före och efter ordens uttalande är planet och alla passagerarna något annat. Ordens BETYDELSE är inte det viktiga, utan vad orden gör. När Jimmie Åkesson säger att det är känslan som räknas är det i någon mening bara ord, men han vill något med orden. Han vill att vår bild av Sverige ska förändras och att vi ska se det han ser: Flyktingar som ett hot, istället för som en möjlighet. Och orden har makten att förändra. Därför kan man skratta åt galenskaperna som avslöjas gång på gång om SD. Förhoppningsvis skrattas det inte lika mycket idag när Donald Trump blivit vald till president, trots att alla mätningar visade att Clinton ledde och trots att etablissemanget uppfattade honom som en lögnare, ett skämt. När han svär presidenteden i januari är det bara ord, ord som bekräftar det som redan är ett faktum. Utan att orden uttalas kan han dock inte bli president.

En timme går fort. Kullenberg avslutar dock snyggt med en reflektion över platån: Mikropolitik och segmenteringar. Vad är det som gör ett samhälle till ett samhälle? Är det som Emile Durkheim hävdade, stabila strukturer och kontinuitet? Eller är det som Gabriel Tarde (som var samtida med Durkheim, men som förlorade striden om inflytande och glömdes bort) menar upprepade imitationer? Inget har förändrats, allt är sig likt. Fast beroende på hur man förstår det man ser ger det upphov till olika förklaringar, och även olika hinder och möjligheter. Platån handlar om fascismens framväxt. Hur är nazismen och fascismen möjlig, undrar Deleuze och Guattari? Hur kunde Tyskland välja Hitler till sin ledare? Var de förda bakom ljuset? Nej, menar Deleuze och Guattari, Hitler valdes på en mikronivå. Nazisterna kom till makten av rörelser som utspelades så att säga under radarn. Liksom Donald Trump, Brexit och andra populistiska strömningar. Valresultaten är effekter av en decentraliserad ordning vilken hålls samman av rädsla. Påminner än en gång om Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Fakta talar för att det går bra för Sverige, men "det är känslan som räknas!". Det är ord som ekar av hemskheter. Rädsla är en mäktig kraft och den som kan kanalisera den och placera sig själv i förgrunden av rörelsen får makt, enorm makt. En makt som inga lagar eller strukturer i världen rår på. Många är rädda för totalitära stater, för diktatorn som kräver lydnad och kontroll. Den totalitära staten är repressiv, säger Kullenberg, och den utövar kontroll uppifrån. Fascismen är folklig och kanaliserar makt underifrån.

Det skrämmande med fascismen är att den finns överallt. Den lever på rädsla och osäkerhet, och växer i okunskap och informerad ignorans. Fascismens röst är jag, jag, jag. Vi mot dom, och "snart smäller det". Orden och talet om PK-eliten, åsiktskorridoren, det folkföraktande etablissemanget är ord som yttras för att bygga murar och sprida rädsla, men hotet kommer varken uppifrån eller utifrån. Det kommer inifrån och mellan oss alla. Fascismen är suicidal eftersom den lever på ett självförbrännande hat som förr eller senare vänds inåt, mot den som hatar. Rädslan är det enda som verkligen skrämmer. Låter man rädslan ta över blir man slav under en destruktiv känsla som äter upp en själv och samhället man lever i, inifrån.

Deleuze och Guattari har skapat en filosofi som fungerar som motmakt mot alla tendenser till fascism. Nazismen går aldrig att utrota, likt råttor utgör den ett slags medskapare av livet som vi känner det. Den finns där mellan och under ytan och är en utmaning som ständigt måste hanteras. Vart är vi på väg? Vi behöver samtala om det. Tusen platåer är sprängfylld med uppslag till samtal om hoten och möjligheterna som också finns överallt. Tack för det Deleuze och Guattari, och tack Christopher Kullenberg, som också bloggar på Intensifier i Deleuzisk anda.

fredag 2 december 2016

Humaniora är nödvändigt, inte nyttigt

Forskningspropositionen väcker en rad frågor och ger upphov till olika typer av reflektioner. Till exempel: Hur ser politikerna på humanioras roll i akademin och samhället? Vad är tanken att humaniora ska bidra med? Här är ambitionen att tänka vidare kring och samtala med debattinlägget i SvD som Jonas Ingvarsson (Biträdande professor i Medier, estetik och berättande, Högskolan i Skövde, och medförfattare till tankesmedjan Humtanks rapport ”Humanioras pris och värde”) skrivit, om forskningens frihet och humanioras roll(er).
Vi som är verksamma inom humaniorasektorn känner viss tillförsikt efter den rödgröna regeringens första forskningsproposition. Vi vill förstås gärna se att de förhållandevis omfattande skrivningarna om behovet av humanioraperspektiv på de stora samhällsfrågorna utgör ett svar på ett nytt opinionsläge. Redan i propositionens första stycke listas tre globala utmaningar – miljö, digitalisering och hälsa. Dessa sammanfaller väl med tre framväxande fokusområden inom humanistisk forskning: medicinsk, digital och grön humaniora.
Det talas ofta om hur viktigt humaniora är. Tyvärr stannar det ofta där, i talet om hur oerhört viktigt det är med humaniora. Konstigt vore det väl annars. Humaniora är vetenskapen om människan, om mänsklighetens egenskaper, förutsättningar, hinder och möjligheter, i historien och framtiden. I teorin är det enkelt och alla är överens om värdet och betydelsen. På vägen från tanke till handling händer dock väldigt ofta saker som gör att det fina talet inte riktigt får det förväntade genomslaget i praktiken. Kanske är det just för att "alla" är överens och nyttan otvetydig, i teorin, som det uppstår i praktiken. Det som anses fullkomligt självklart kan lätt uppfattas som ett slags formalitet som det räcker att vänta på för att nyttan ska realiseras i handling. Paradoxalt nog behövs forskning om denna kulturens inneboende logik för att problemen ska kunna förstås och åtgärdas. Ett humanioras moment 22, alltså. Det låter dock onekligen bra och det finns alltid hopp.
Detta är ju något att notera med tillförsikt, samtidigt som vi måste våga ta diskussionen om räddningen står att finna i att sätta olika adjektiv framför huvudverksamheten ”humaniora”. Vad händer med dem som inte kan eller vill inordna sina forskningsrön under dessa rubriker? Vad händer med den forskning som med bibehållen hög kvalitet och integritet bedrivs vid sidan av trender och nyttopåbud?
Ska forskningen ge oss kunskaper, eller vad är uppdraget? En sak som man lätt glömmer och som sällan talas om är det faktum att den som är forskarutbildad har kostat samhället väldigt mycket pengar. Det är både cyniskt och en dålig investering att inte ha en plan eller i alla fall en tanke om vad det ska bli av den som disputerat. När någon skrivit en avhandling i ett humanistiskt ämne är det angeläget både för den nyblivne doktorn och för samhället att kunskaperna kommer till användning, antingen i akademin eller det omgivande samhället. Forskning ska enligt lagen vara fri, men staten har ändå kontroll över hur många som disputerar och vad man väljer att satsa skattepengar på. Jag efterlyser större uppmärksamhet kring detta. Det kan inte vara rimligt att forskarna själva ska behöva argumentera för sitt berättigande. Den som väljer att satsa på forskning lägger många, många år av sitt liv på verksamheten. Samhället har både ett behov och ett ansvar, åtminstone att diskutera frågan och visa förståelse för reaktionerna som olika förslag väcker. Om Sverige har ambitionen att bli en verklig kunskapsnation måste man ha en plan för hur komplexiteten som alla system ger upphov till ska hanteras. Att sticka huvudet i sanden leder till att kunskapen utarmas och till att pengar slängs i sjön. För att nu inte tala om behandlingen av dedikerade, uthålliga, kunniga människor med en dokumenterad förmåga till kritiskt, självständigt arbete. Växer det fram en föreställning om att kunskap endast har ett omedelbart, kortsiktigt, värde hotar det akademins själva fundament, vilket förr eller senare kommer att gå ut över all kunskap i hela samhället. Kunskapen måste vara i centrum, och ha ett egenvärde. Har den inte det ekar talet om Sverige som en kunskapsnation ihåligt och tomt.
Detta nyttiggörande av forskningen markeras också med förslaget att komplettera kvalitetsindikatorerna för lärosätenas resurstilldelning (som utgörs av citeringar, publiceringar och förmåga att attrahera externa forskningsmedel) med bedömning av forskares samverkan med det omgivande samhället.
Det talas ofta om forskares eller forskningens samverkan med det omgivande samhället, men jag hör sällan eller aldrig något om det om givande samhällets samverkan med forskare eller forskningen. En relation är alltid ömsesidig, annars är det ingen relation. Här tror jag illusionen om geniet spökar, föreställningen om att forskare är exceptionella människor med exceptionella problemlösningsegenskaper som antas kunna spridas från akademin ut i samhället. Forskare är dock helt vanliga människor med en osedvanlig förmåga att fokusera på ett ämne och en ovanlig förmåga till uthållighet. Visst ger det kunskaper, men det handlar inte om robotar som kan programmeras. För att samhället ska kunna få ut något av investeringen och forskningens nytta ska kunna förlösas krävs samverkan, och den måste vara dubbelriktad. Vi borde tala mycket med om samhällets samverkan med forskare och forskningen. Forskare svarar inte på frågor. Forskare utvecklar kunskap, och den kunskapen blir bättre och nyttigare om den skapas i samverkan. Det är dock lärare sagt än gjort, för det krävs både kunskap och förståelse från båda sidor. Om ansvaret helt och hållet ligger på forskaren är det inte samverkan det handlar om, utan stöd- och hjälpverksamhet. En tjänst som upphandlas, eller som förväntas bli utförd. Kunskap är dock inget soloprojekt! Om den ömsesidiga förståelsen saknas påverkar det forskningens resultat och kunskapens kvalitet menligt.
Och just i begreppet ”samverkan” finner jag en av propositionens viktigaste utmaningar. Jag har i annat sammanhang (DN Debatt 1/11 2014) argumenterat för att universiteten måste finna mekanismer för att uppmuntra den del av samverkansuppdraget som en gång i tiden kallades för ”tredje uppgiften”; det vill säga forskarnas kommunikation med en bredare allmänhet. Men med tanke på att regeringen kommer att utgå från innovationskontoret Vinnovas definitioner, får man anta att man med ”samverkan” menar entreprenörs- och innovationsdriven verksamhet. I någon mån betyder det likafullt att externa medel in i verksamheten blir kvalitetsgrundande (eftersom många innovationsdrivna projekt innebär att näringslivets kapital flyter in i verksamheten).
Bloggandet är mitt sätt att sprida kunskap, men den aspekten av forskning och utbildning (tänker på kommunikationen med det om givande samhället) talas det inte om. Samhället, politiker och företrädare för näringslivet måste bli mycket bättre på att lyssna på forskare. Tredje uppgiften skulle kunna vara del av tjänsten som forskare: Forskning, undervisning och kommunikation. Fast om spridningen av kunskap eller kommunikationen ska kontrolleras och vara stöpt i en form, följas upp och jämföras, kommer det inte att fungera. Som sagt, forskare är också människor, inte robotar som kan styras av program. Forskare är heller inga tjänare som kan dirigeras att göra än det ena än det andra i enlighet politiker och andra makthavares nycker. Kunskap växer ur ömsesidig respekt, både för varandra och för kunskapen. Forskare har (oftast) ett driv och vill göra saker, men om det inte finns förståelse för förutsättningarna och intresse för olika människors olika behov och möjligheter påverkar det kunskapen menligt.
Allvarligare är kanske att det också innebär en risk att humaniora och samhällskunskap ånyo sätts på undantag. Många humanistiska forskare har känt sig förfördelade av det bibliometriska system som mäter framför allt antalet publikationer i vetenskapliga tidskrifter och internationella citeringar av dessa. Nu finns det alltså en risk att även propositionens föreställning om vad ”samverkan” innebär ska drabba den humanistiska forskning som inte är entreprenöriell eller innovativ (i gängse mening). Med detta inte sagt att humanistisk forskning inte kan eller bör vara innovativ (begreppet har dessutom många innebörder, som just en humanist kan behöva reda ut), men det är oerhört viktigt att få en indikator på hur begreppet samverkan kommer att uppfattas, mätas och premieras. Under 2017 kommer regeringens förslag på hur samverkansuppdraget ska värderas gå ut på remiss. Då gäller det för inblandade aktörer att vara på tårna.
Forskning är inte en enda verksamhet, en och den samma över hela linjen. Olika typer av kunskap kräver olika typer av förutsättningar och förlåtelser. Och det gäller hela vägen från studier på grundnivå, över forskarutbildningen och även efter. När forskningen tvingas in i en rigid form som passar vissa kommer dessa ämnen att framstå som mer välfungerande, produktiva och nyttiga, medan ämnena och kunskaperna som inte passar in i mallen får problem och framstår som onyttiga och problematiska. Humaniora passar in i den senare kategorin, vilket säger mer om synen på kunskap idag än på nyttan med humaniora. Förstår man inte detta blir det svårt att skapa, dels en fungerande akademi, dels ett kunskapssamhälle. Det är allmänt bekant för humanister och kulturvetare, och andra med intresse för dess frågor, att det som mäts och värderas kommer att påverka utfallet. Är det ANTALET citeringar och artiklar som räknas är det vad man får. Kunskap har dock ingenting me dasken, utom i den bästa av världar. Forskare är också människor, och idag bedöms vetenskaplig kvalitet (på allvar och ofattbart nog) genom att studera VAR man publicerar sig och hur MÅNGA artiklar man publicerat, samt hur mycket externa medel man lyckats dra in. En sådan syn på kunskap är förödande för allt vad bildning heter. Eftersom innehållet betraktas som ett slags formalitet är det inte intressant att diskutera det. När en artikel diskuteras på ett seminarium idag, om det nu sker (för den som knäckt publiceringskoden verkar varken ha tid eller intresse av att diskutera innehållet. All tid och fokus läggs på att producera text och putsa på forskarens CV och det personliga varumärket) handlar synpunkterna om vad som krävs för att bli PUBLICERAD, inte om innehållets kunskapsvärde. Bedömningskompetensen utarmas och allt handlar om siffror, förenklingar (eller snarare förvrängningar) och allt mindre om KUNSKAP. Jag tror humanister har lättare att se detta då det lite grand ligger i ämnets natur. Det skulle kunna leda till att man lyssnar mer på humanister eller till att humanioras värde ökar, men tyvärr skyller man snarare på budbäraren och anklagar hen för att sprida dålig stämning. Det är olyckligt på så många olika sätt.
En annan aspekt av samverkansuppdraget är den att all humanistisk forskning kanske inte lämpar sig för forskningskommunikation. Jag är en stark tillskyndare av ”tredje uppgiften”, men jag omfamnar också med viss stolthet det förkättrade elfenbenstornet (men låt oss för naturvårdens skull kalla det för ”kontrolltorn” i stället). Vi måste kommunicera vår forskning, men också kommunicera att det finns forskning som inte är så enkel – eller kanske ens möjlig – att kommunicera. Detta gäller ju ingenjörer också. Tack gode Gud för att inte varenda skruv, mutter och koppling som forskas fram på Chalmers och KTH kommer till vår kännedom. Samhällsnytta inom akademisk forskning syns inte alltid som ett enkelt orsak–verkan-samband.
Jag reagerar också på att ansvaret för att min forskning ska förstås helt och hållet läggs på mig. Förklara så jag förstår, förenkla, förtydliga och så vidare, säger allt fler studenter. Ett samhälle som sätter sig med armarna i kors och väntar på att få kunskapen serverad kan aldrig bli ett kunskapssamhälle. Om passivt mottagande av information blir normen som forskarna förväntas förhålla sig till leder det till att även forskningen på sikt utarmas. Forskare måste få ägna sig ostört åt sin forskning, måste få söka kunskapen där den finns och på kunskapens egna premisser. Om samhället inte förstår resultatet är det ohållbart att ensidigt skylla detta på forskarna. Det handlar återigen om samverkan och ömsesidighet. Jag menar inte att allmänheten och samhället passivt ska hänföras åt forskarna, jag är som sagt för samverkan och är också en varm anhängare och passionerad utövare av den tredje uppgiften, men kunskapskedjan kan aldrig bli starkare än dess svagaste länk. Utan en kunnig och intresserad allmänhet som dels utmanar forskarna genom att ställa initierade och utmanande frågor, dels förmedlar insikterna till andra, kan verklig, viktig, högkvalitativ kunskap aldrig produceras. Kunskap är inget soloprojekt, som sagt. Kunskapsutveckling kan varken delegeras till ett fåtal eller upphandlas i konkurrens. Kunskap kräver ömsesidig förståelse för verksamheten och kollektivt engagemang.
Så. Symbolvärdet av propositionens markeringar ska inte underskattas – skrivningen framhåller med emfas behovet av forskning inom humaniora och samhällsvetenskap för att möta samtidens utmaningar. Det finns anledning för oss inom humaniora och samhällsforskning att hälsa många av propositionens markeringar med optimism och tillförsikt. Samtidigt finns det alltså orsak till viss besinning, då propositionen innehåller en del frågetecken och möjligen också några orosmoln.

Hur fri kommer forskningen att vara?
Det som oroar mig är att propositionen och forskningspolitiken ska bli tomma ord. Det finns en uppenbar risk att utbildningspolitiken utvecklas i samma riktning som arbetsmarknadspolitiken och att vi får ett slags kunskapens motsvarighet till arbetslinjen, där politikerna lovar saker som ingen kan lova och sedan skyller på forskarna när det förväntade men orimliga resultatet uteblir. Utan förståelse för kunskapens karaktär, kunskapsutvecklingens förutsättningar, betydelsen av allas ansvar och det faktum att ingen människa (hur excellent hen än är) är en ö. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor, den är inget i sig och går därför inte att mäta, jämföra eller konkurrera om. Kunskap kräver ömsesidig förståelse och kollektiv omsorg. Kunskapsnationen Sverige bygger vi tillsammans! Det är ett gemensamt projekt som varken kan kvalitetssäkras eller målstyras. Förståelse för detta saknar jag i propositionen och det oroar mig. Jag instämmer i Ingvarssons fråga: Hur fri kommer forskningen att tillåtas vara? Det är en viktig fråga för är forskningen inte fri är det inte forskning utan något annat som forskarna sysslar med. Oklart vad. Det är KUNSKAP samhället behöver, inte antalet citeringar och publikationer (man får det man räknar och fokuserar på). Forskning är en investering och kunskap ska användas för att skapa pengar och mervärde, inte tvärtom.

torsdag 1 december 2016

Lärare är en relation, ett förhållningssätt till kunskap

Igår kväll föreläste jag tillsammans med två kollegor om hållbarhet. Jag talade om sociala aspekter, och kollegorna talade om ekologi och teknik samt ekonomi. Vi är ganska olika på många olika sätt, men trivs väldigt bra tillsammans. Det händer något i mötet mellan oss och resultatet blir bättre än summan av delarna som relateras till varandra i föreläsningen. Tillsammans blir summan av våra insatser större än vart och ett av bidragen tagna för sig. Vi inte bara kompletterar, vi inspirerar och hjälper varandra också. Publiken igår bestod av en mindre grupp superdedikerade studenter som går ett entreprenörsinrikrtat program (Smedjan) vid sidan av sina studier. På programmets hemsida presenteras verksamheten så här.
Smedjan är ett s.k. extra curriculum-program som löper vid sidan av de ordinarie studierna. Programmet riktar sig till dig som vill utveckla en egen idé, dig som vill göra skillnad i samhället, eller bara skaffa dig nya färdigheter och öka sin anställningsbarhet. Du får lära dig nya metoder för att identifiera och ta dig an olika utmaningar inom ditt fält eller i samhället i stort, allt detta utifrån de kunskaper som du tagit till dig genom din utbildning.

Genom detta får du hjälp att nå din fulla potential, ta ansvar för ditt arbete och ditt privatliv och ta dig an såväl stora som små utmaningar på ett hållbart sätt. Här kan du förädla kunskap och bli en aktiv samhällsmedborgare.
En gång i veckan möts gruppen för att lyssna på inspirationsföreläsningar och diskutera olika frågor som är tänkta att hjälpa studenterna i sin utveckling. Verksamheten ligger som sagt utanför ordinarie studiegång, och det handlar om tre timmar varje vecka. Det handlar alltså om ovanligt dedikerade och intresserade studenter med eget driv. Jag överraskades av den goda stämningen, och det var detta som fick mig att tänka och vilja skriva. Varför agerar inte alla studenter på detta sätt? Varför är inte högskolan en kreativ mötesplats där kunskapen och lärandet står i centrum, där det är högt i tak, och där nyfikenheten och viljan att lära för livet utgår drivkraften för både lärare och studenter? Varför är Smedjan och studenterna som väljer att komma dit och följa det programmet undantaget och inte regeln? Hur ser vi på kunskap och lärande idag?

I min vanliga verksamhet som lärare har jag fått vänja mig vid att bemöta frågor av typen: "Vad vill du ha egentligen?", när jag underkänner hemtentasvar som i princip är en upprepning eller återberättelse av innehållet i boken, och som dessutom är skrivet på ett språk som bara delvis går att förstå. Jag vill inte ha någonting specifikt. Det finns inget facit på den typen av frågor som ska tentas av på kurserna jag undervisar på. Jag vill läsa och bedöma texter som fungerar som underlag för att avgöra vad studenten kan och hur innehållet i kurslitteraturen förstås. Jag är lärare för att jag vill lära, inte för att dela ut poäng eller dra studenter genom utbildningen som de själva valt och som ingen tvingar dem att gå. Alldeles för ofta känns det i min yrkesvardag som jag är den ende i föreläsningssalen eller seminarierummet som faktiskt är där för kunskapen och lärandet. När jag tittar upp från föreläsningsanteckningarna möts jag lite för ofta av sovande studenter, eller störs av mummel från studenter som samtalar om annat. På seminarier är det legio att studenter sitter med armarna i kors och förväntar sig att jag ska ge dem svar. När jag ber dem diskutera innehållet vill de ha frågor, annars blir det för svårt. Alla agerar inte så, men alldeles för många för att det ska kunna sägas vara acceptabelt. Jag känner mig alldeles för ofta som ett hinder i vägen, alternativt som en tomte som inte vet vad jag talar om när jag inte har snabba, tydliga svar på frågor som kräver tid att svara på och förståelse för komplexiteten samt framförallt en genuin vilja att faktiskt veta från den som ställer frågan.

I utvärderingarna står det ofta nedlåtande saker om mig som person. När jag inte delar med mig av eller ens använder PowerPoints används det som argument för att försöka ifrågasätta både min pedagogiska förmåga och mina mänskliga kvaliteter. Studenterna anser sig inte få den hjälp de anser sig ha rätt till, för att klara sina poäng. Det sägs att jag är orättvis när jag underkänner, och när jag förklarar varför "tycker" en del att de svarat. "Så här brukar vi göra", "Ingen annan har klagat på mitt språk", och så vidare. Det är min vardag jag beskriver. En akademisk vardag som på många olika sätt är väldigt mycket mindre akademisk idag än när jag började som lärare. Att vara "snäll", hjälpsam (det vill säga underlätta och svara på frågor av typen vad man ska läsa, vad som är viktigt eller om man verkligen ska läsa HELA boken) eller underhållande och rolig i föreläsningssalen, har aldrig varit något jag strävat efter. Jag blev lärare för att jag vill arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Istället måste jag vara noga med att påpeka att svaren måste vara skrivna på begriplig svenska och att man INTE får plagiera, annars blir det mitt fel och jag får skit: "Det har ingen sagt!".

Som sagt, det har kommit att bli min vanliga vardag att möta och tvingas hantera studenter som inte riktigt verkar veta varför de läser på högskolan eller vad det innebär att vara student och bedriva självständiga studier på en högre nivå. Igår var ett undantag, och så länge jag bara får vara med om liknande upplevelser ibland orkar jag kämpa vidare, för det där andra är naturligtvis inte hållbart. Tyvärr ger mig systemet jag verkar i inte stöd i arbetet med och försvaret för kunskapen. Det är allt för fixerat vid mål, planer och det som är mätbart och går att räkna och jämföra. Kunskap är dock något helt annat. Det är inte ett innehåll som går att överföra från läraren till studenten. Kunskap kräver ömsesidigt engagemang, eget driv och en verklig vilja att lära och insikt om vad som krävs av en för att kunskap ska utvecklas (och inte bara upprepas). Det var en närmast berusande känsla som uppfyllde mig när jag förstod att studenterna jag mötte igår läste på högskolan av just de rätta skälen.

I mötet med intresserade studenter som sitter tysta, som möter ens blick med värme och som dessutom ställer initierade frågor som dels visar att de lyssnar, dels att de verkligen vill förstå. Eller bara en sådan liten sak som att gruppen reagerar på ett litteraturtips jag gav genom att glatt anteckna namn och titel, istället för att himla med ögonen eller fråga om de ska läsa den boken också. Det värmer, inspirerar och gör mig mer närvarande som föreläsare. Med sådana studenter känner jag mig trygg och kan jag improvisera, fördjupa och skapa något viktigt i mötet mellan. Och när jag får mail och stoppas i korridoren dagen efter av studenter som var med och som vill tacka för en intressant föreläsning blir jag rörd, tacksam, glad och varm ända in i hjärtat. Det var inte min förtjänst att ni är nöjda och lärde er något,vill jag säga. Det är jag som ska tacka, för att jag fick uppleva något som jag upplever alldeles för sällan på högskolan idag. Om ni tyckte det var givande och att jag var bra så handlar det om att vi kunde mötas i kunskapen, att jag ostörd fick möjlighet att koncentrera mig till 100 procent på innehållet, istället för på formen, eller på att försöka sälja in kunskapen, övertyga studenterna om att det jag talar om är viktigt (trots att det tydligt framgår av kursplanen till kursen de av egen fri vilja sökt och blivit antagna till). Jag blir en bättre lärare, och kan egentligen bara vara en HÖGSKOLElärare om jag möts av intresse och en vilja att lära sig det jag talar om.

Lärande är en relation och ett förhållningssätt. För att högskolan ska kunna vara en högskola och verksamheten som bedrivs ska kunna hålla en nivå värdig högskolan krävs att den där relationen värnas av alla inblandade. Det är och kan aldrig vara lärarens ansvar att dra hela lasset. Hur ska man kunna koncentrera sig på kunskapen och kvaliteten om man samtidigt måste fokusera på att vara underhållande? Om jag ger studenterna det studenterna vill ha: PowerPoints som beskriver innehållet, helst i förväg, blir det lättare för dem att klara tentan, men kvaliteten i lärandet utarmas. Kvalificerade kunskaper kan man bara tillägna sig genom hårt arbete, inte genom att curlas. Det betyder inte att jag gör det svårt för studenterna, att jag är sträng, butter eller opedagogisk. Jag svarar omgående på alla mail och frågor jag får som rör kunskap och som har en trevlig ton. Jag vill hjälpa studerandena att LÄRA, inte underlätta arbetet med tentan. Och jag har hur mycket tid som helst över för det. Tyvärr är det sällan jag får sådana frågor. Jag får däremot en massa frågor från studenter som tycker att deras betyg är "orättvist" eller "fel", utan någon som helst argumentation. Du får fixa detta, känns det som de vill säga. Nej, det tänker jag inte göra. Jag underkänner ingen lättvindigt, och om studenterna har synpunkter på mina kompetenser får de höra av sig till mina chefer.

Jag kan bara bli en bra lärare tillsammans med studenter som vill lära, för det är för kunskapen jag blev lärare, för att jag ville lära. Och vill man inte det kan man aldrig bli en student som presterar godtagbara resultat på högskolan. Att vara lärare är inte en individuell egenskap som läraren har och som sprider ljus över studenterna. Lärare är något som händer mellan, och det kräver ömsesidig omsorg. Jag kommer att bära med mig känslan från igår länge, länge. Tänk om det ändå var så vardagen såg ut och fungerade. Då skulle jag lära mig något också i min roll som lärare.

Mikropolitik och segmenteringar 26

Vad handlar vetenskap om egentligen? Är det ett kollektivt projekt som successivt upptäcker eller avtäcker sanningen om världen, eller handlar det om ett slags evig mänsklig strävan efter att förstå livet och världen bättre? Varför håller vi på? Behövs det mer och bättre fakta? Utan förmågan att hantera kunskapen, om vetandet inte omsätts i handling för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle, är kunskapen ingenting värd. Och här brister det betänkligt. Idag råder absolut ingen brist på information, men kunskapen och framförallt förmågan att använda allt vi vet lämnar en hel del övrigt att önska. Här behövs insatser. Det är som jag ser det skolans viktigaste uppgift, inte att överföra information och kontrollera att budskapet gått fram, utan att arbeta med förmågan att använda kunskapen, samt inte minst utveckla kunskap och tekniker för kritisk analys av det som sägs i vetenskapens namn (och så klart i andra sammanhang också). Är det sant är en meningslös fråga. Mycket viktigare är att ställa frågan: Fungerar det, och till vad?
We cannot say that one of these three lines is bad and another good, by nature and necessarily. The study of the dangers of each line is the object of pragmatics or schizoanalysis, to the extent that it undertakes not to represent, interpret, or symbolize, but only to make maps and draw lines, marking their mixtures as well as their distinctions.
Kan man inte använda kunskapen eller om man nöjer sig med att konstatera fakta utarmas samhällets skydd mot det oväntade och det oväntat oväntade. Kulturvetenskapen jag sysslar med handlar om att försöka förstå, samt om att studera farorna som hela tiden lurar överallt, särskilt där och när man tror sig veta säkert. Samhället kan aldrig bli hållbart om man vilar i övertygelsen om att vetenskapen visat att något är sant. Det finns utslag av mikropolitik och segmenteringar överallt som på kort tid kan förvandla fast till flytande och tvärtom. Det sociala är både stelt och flexibelt på samma gång. Vi vill ha kontroll och säkerhet, men sätten som används för att stilla oron över det skrämmande kaoset hotar hela tiden att slå över i sin motsats. Pragmatismen eller schizoanalysen som Deleuze och Guattari utvecklar är verktyg för att se, förstå och hantera hur olika sätt att organisera ett samhälle fungerar. För att öka hållbarheten behövs både bättre kartor och en väl utvecklad, kollektiv förmåga att orientera sig i den komplexa verkligheten. Representationer och tolkningar som strävar efter korrekta, sanna svar är meningslösa. Kulturen som uppstår mellan människor är föränderlig och blir hela tiden till. Ingen vet vart den/vi är på väg. Det är sant, men den kunskapen hjälper oss inte förstå. Det enda som spelar roll är ifall det man gör (på basis av och med utgångspunkt i kunskaperna som finns) fungerar och för samhället i riktning mot det som är bättre, det vill säga mer hållbart.
According to Nietzsche's Zarathustra and Castaneda's Indian Don Juan, there are three or even four dangers: first, Fear, then Clarity, then Power, and finally the great Disgust, the longing to kill and to die, the Passion for abolition.
Rädsla är en reaktion, ett passivt tillstånd som styr handlingar mot ett mål. Kanske ser det ut som man är aktiv och att handlingen är positiv, när man agerar för att hantera rädsla, men det är en illusion, ett självbedrägeri. Rädsla är inte en passion, inte en vilja till något, det är en vilja från. Ett samhälle byggt på rädsla är ett reaktivt samhälle vars utveckling drivs av en diffus brist på ... vadå? Ofta vet man inte. När rädslan en gång har slagit klorna i en, och när rädslan sprider sig i ett samhälle kan mycket förändras på kort tid och saker som under lång tid varit självklara förvandlas till sin motsats. Rädsla är en destruktiv kraft, och samma gäller för strävan efter klarhet, tydlighet och överblick som ofta används för att hantera rädslan. Vad vet vi? Vad säger forskningen? Jag vill veta, nu? Det är rädslan som talar, rädslan för kaos och livets inneboende, okontrollerbara avsaknad av logik. Rädslan för det okända kan få människor och samhällen som inte förstår och tar den på allvar, det vill säga lär sig HANTERA rädslan, att gå under i ett slags självdestruktiv strävan efter kontroll. Därför är makt också en fara; ett tveeggat vapen som när som helst kan vändas mot den som håller i det. Makt kan ge kontroll och klarhet kan tvingas fram, men om det görs av rädsla för kulturens ontologiska vaghet, om makten används för att tvinga fram trygghet kan det som nyss var fast, klart och kontrollerat förfärande snabbt vändas till sin motsats. Avskyn mot det okända, rädslan för främlingar (det vill säga oordning, kaos, det okontrollerbara), är samma andas barn. Ett slags destruktiv drivkraft, en dödsdrift. Liv och kultur är okontrollerbara, är något man bara kan lära sig leva med, inte något som kan kontrolleras. Därför är det paradoxalt nog så att strävan efter trygghet och klarhet liksom makten (som används för att kontrollera och avvärja hoten) och avskyn för det skrämmande, det hotfulla, är minst lika farligt som det väcker rädslan. Fast det ser man inte för man är så fixerad vid det som hotar och skrämmer.
We can guess what fear is. We are always afraid of losing. Our security, the great molar organization that sustains us, the arborescences we cling to, the binary machines that give us a well-defined status, the resonances we enter into, the system of overcoding that dominates us—we desire all that. "The values, morals, fatherlands, religions and private certitudes our vanity and self-complacency generously grant us are so many abodes the world furnishes for those who think on that account that they stand and rest amid stable things; they know nothing of the enormous rout they are heading for... in flight from flight."
Den som citeras är Maurice Blanchot, som intresserade sig för paradoxer och döden. Tron kan försätta berg, men är det så att verkligheten inte är fast, att sanningen bara är ett ord och att ordning och kontroll är drömmar och tillstånd som inte existerar i verkligheten så spelar det ingen roll hur stark ton är. Tvärtom finns en risk att makten som tron mobiliserar och strategerna som används för att kontrollera det okontrollerbara vänds mot den som vill kontrollera. Vill man nå kontroll måste man släppa på viljan att veta, överge strävan efter överblick och acceptera sakernas tillstånd. Som sagt livet, kulturen och samhället kan man bara lära sig leva i och med, man kan aldrig kontrollera dessa saker. Det enda man kan kontrollera är döden och det man väljer att inte göra. Det är kunskap som går på tvärs mot intuitionen och därför krävs en annan pedagogik är klarhetens och överblickens. Kunskap om dessa saker kan bara nås indirekt och via praktisk erfarenhet, genom att engagera sig i tillblivelseprocessen tillsammans med andra som är på väg i samma riktning.
We flee from flight, rigidify our segments, give ourselves over to binary logic; the harder they have been to us on one segment, the harder we will be on another; we reterritorialize on anything available; the only segmentarity we know is molar, at the level of the large-scale aggregates we belong to, as well as at the level of the little groups we get into, as well as at the level of what goes on in our most intimate and private recesses.
Den binära logiken segmenterar tanken och tillvaron genom att skapa och underblåsa illusionen av att det finns ett inne och ute. Ett tryggt vi och ett hotfullt dom. Och den cirkulära logiken får oss inte bara att tänka i centrum och periferi, utan leder också till en strävan efter att vara så nära det man högaktar och eftersträvar som möjligt. Den linjära logiken segmenterar tillvaron i ett före och ett efter. Tillsammans fungerar segmenteringarna som ett slags politisk maskin som påverkar tankar och handlingar och ger upphov till konsekvenser. Politiken kommer inte utifrån, den har inget centrum och saknar kausalitet. Det är illusioner och önskningar. Verkligheten fungerar inte så, och politik uppstår mellan och verkar på mikronivå. Det handlar om aktioner och passioner, ömsesidiga, slumpmässiga tillblivelser utan mål. Samhället kanaliserar flöden och krafter, men kontrollerar dem inte.
Everything is involved: modes of perception, kinds of actions, ways of moving, life-styles, semiotic regimes. A man comes home and says, "Is the grub ready?", and the wife answers, "What a scowl! Are you in a bad mood?": two rigid segments in confrontation. The more rigid the segmentarity, the more reassuring it is for us. That is what fear is, and how it makes us retreat into the first line.
Makt och motmankt. Reaktioner på reaktioner. Rädslan för det okända, för det som inte går att veta något om, för kaos, oordning, mobiliserar och förändrar. Känslan av behovet av ett tryggt vi stärks, men det gör även rädslan för de hotfulla, okända andra. Och den känslan är ömsesidig. Om jag inte kan möta dig på dina premisser, om jag inte är intresserad av att lyssna och förstå, fångas jag in av min rädsla och slutar tänka. Det leder till reaktioner på reaktioner, till rädsla för rädsla som hela tiden hotar att växa exponentiellt. Vi måste lära oss känna igen dessa mönster, måste lära oss förstå vilka risker vi utsätter oss för och inse vad vi kan förändra och vad vi måste acceptera. Fascismen lurar hela tiden under ytan. Det allvarligaste hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån och det är den som mest ihärdigt pekar på farorna som farligast. "Snart smäller det", sa Kent Ekeroth. Och det gjorde det ju, men det han och SD varnar för är inte ett hot som kommer utifrån. Lyssnar man noga och vet hur rädsla fungerar och vad den gör med människor ser man klart och tydligt att den enda verkliga faran kommer från dem som är räddast, från dem som ropar på kontroll och som är fixerade vid den binära logik som vänder människor mot varandra genom att peka på linjer och segmenteringar som bara existerar i fantasin.