söndag 22 oktober 2017

Existensens tomhet är vår att fylla med mening

Läser Göran Rosenbergs recension av: Existentialisterna. En historia om frihet, varat och aprikoscocktails, av Sarah Bakewell. I väntan på boken låter jag mig bara sköljas med av orden, tankarna och perspektiven i texten om den. Detta blir en post fylld av tankar om tänkare och tankesystem, perspektiv på perspektiv om kulturen och livet. Skjuter från höften och tillåter mig tänka utan skyddsnät, förbehållslöst. Gör uppror mot allt som är tillrättalagt och kontrollerat och slår ett slag för friheten och det oordnade, liksom för den samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande kompetensen att värdera, analysera och hantera frågor som handlar om vad man bör göra och hur saker och ting kan förstås. Det räcker aldrig att veta vad och att, man måste också utveckla sin och samhällets generella värderingsförmåga för att kunskapen ska bli användbar.
När Nietzsches dåre mot slutet av 1800-talet rusade omkring med en tänd lykta mitt på ljusa dan och ropade "Gud är död! Vi har dödat honom!" hade Gud redan varit död en längre tid, men bara dåren (eller Nietzsche) tycktes ha fattat vad det betydde. Vad det betydde för dåren (och Nietzsche) var slutet på vissheten om människans plats i tillvaron och början på ett ändlöst irrande i tomma intet efter något att hålla fast vid.
Detta är vad livet handlar om; ett ändlöst irrande efter fast mark att stå på, med betoning på irrande och ändlöst, för det finns inga fundament; allt är rörelse, förändring och befinner sig i fritt fall. Det är en känsla vi söker, en känsla som bara finns inom oss, trots att vi söker den utanför vår kropp. Trygghet kommer alltid inifrån även om den växer genom attribut och andras beundran. Det är därför den är så viktig att lära känna, utveckla och hålla fast vid, men inte konkurrera om. För om man förlorar tryggheten förlorar man sig själv. Makten blir därför så mäktig, för den handlar om liv och död; om existensen som existentialismen tagit på sig uppgiften att försöka förstå och skapa verktyg för att lära sig hantera och leva med.
När dåren såg att människorna runtomkring bara stirrade förundrat på honom och inte fattade någonting dängde han lyktan i marken så den gick i kras och slocknade.
”Jag kommer för tidigt”, sa han.
Kunskap är aldrig objektiv, den är alltid relationell och kontextuell. Det finns en tid och en plats för allt, liksom för alla. Det är inte tankarna det är fel på, inte självklart, det kan också vara tiden eller tidsandan som är problemet. Tänkande handlar lika mycket om att tänka klokt som att hamna rätt i tid och rum, lika mycket om tur som om skicklighet alltså. Den som kommer för tidigt eller sent uppfattas som en dåre. Och en dåre är något man blir eller uppfattas som i andras ögon, och det gäller för övrigt även synen på och fattningen av identitet och mänsklighet. Andras blickar och uppfattningar är alltid viktigare än individens egna, ifall man inte har en osedvanligt stark självkänsla eller en narcissistisk personlighetsstörning. Tankar kommer och går, men vissa tankar består eftersom vissa sammanhang förändras långsamt, andra snabbt. Nietzsche kom för tidigt, men hans tankar finns kvar och talar till oss som vill lyssna idag och försöka förstå. För andra förblir han en dåre. Det är upp till oss, vi avgör hur hans tankar ska uppfattas och till vad de kan användas.
Hannah Arendt
Ungefär trettio år för tidigt närmare bestämt. Med första världskriget 1914 bröt den sociala och moraliska ordningen i Europa sönder och samman och miljoner och åter miljoner människor tvingades stirra tomma intet i vitögat, och den bedrägliga bubblan av yttre visshet och tillförsikt sprack med en knall.
Det tidiga 1900-talets ledare lovade ärofulla uppdrag i namn av det rätta och goda, och horder av unga män såg sin chans att visa sig manliga nog i andras ögon. Sedan grävde en hel generation ner sig i skyttegravar längs frontlinjerna och bekrigade varandra. Till vilken nytta och varför? För en kontingent mening och för (andras vilja till) makt; för existensen. Ingenting bara blir, allt förverkligas i ett sammanhang, i relation allt och alla andra samt i enlighet med insikter och kunskaper som hålls för sanna där och då. Första och andra världskriget är inte två krig egentligen, utan en enda lång och blodig kamp om existensen. Det första skapade en obalans som utlöste det andra, och processen fortgår även idag, med minskande intensitet. Fast det kan när som helst blossa upp igen om vi inte aktar oss.
”Dagarna före och efter första världskriget är skilda åt, inte såsom slutet på en gammal och början på en ny epok, utan som dagen före och efter en explosion”, skrev Hannah Arendt, som var åtta år när världen exploderade, och tjugosju när nazisterna drog undan marken för hennes fötter och ingenting fanns kvar att hålla fast vid, och bara dryga fyrtio år när hon i sitt huvudverk, "Totalitarismens ursprung", försökte sätta ord på vad det var som hade hänt.
Existensen, allt handlar på ett eller annat sätt om existensen som aldrig är given, ständigt föränderlig och alltid i tillblivelse. Det är inte dårar och genier som kommer och går, det är tidsandan som förändras och som avgör vem som uppfattas som vad. Kultur handlar det om. Den kulturförnekande kultur vi lever i idag är också en KULTUR. Fakta och sanning, objektivitet och godhet är ord som saknar mening utanför sitt sammanhang, ord som betyder olika saker i olika tider och kontexter. Att undersöka kulturer är att undersöka existensen utifrån olika perspektiv och med hjälp av olika verktyg.
Hannah Arendt tillhörde dem som mycket väl förstod vad dåren (och Nietzsche) hade menat. Många andra förstod det också och försökte sätta ord på vad det var de hade förstått. Några av dem var filosofer. Några av filosoferna skulle så småningom kalla sig existentialister. Hannah Arendt skulle inte komma att kalla sig vare sig existentialist eller något annat, men redan som ung student i Tyskland på 1920-talet drogs hon in i magnetfältet kring den filosof som mer än någon annan skulle bana väg för de tankeströmningar i 1900-talets Europa som kom att sammanfattas under namnet existentialism. Hans namn var Martin Heidegger.
Ytterst handlar allt om existensen, så oavsett vad man kallar sig eller forskar om och försöker förstå handlar det på ett eller annat sätt om existensen; om livet och tillvaron, om förutsättningar för förändring och om MENING. Ibland och för vissa handlar det om meningen i sig och om meningen med mening. Man kan kalla sig vad man vill och andra kan kalla en saker och sätta etiketter på en och det man gör. Det är så människan fungerar och det är så mening uppstå och förändras. Arendt ville förstå totalitarism och nazism, makt och ondska. Undergång och död finns där i kulturen som en möjlighet, om det ordet nu kan sägas passa; risk är kanske bättre? Människan är varken ond eller god i sig och inget är bra eller dåligt per se. Sammanhanget och konsekvenserna avgör, liksom vad man väljer att se och hur man väljer att förstå. Fakta är alltid alternativa på det sättet, det har Donald Trump rätt i. Fakta är bara själlösa observationer som aldrig talar för sig själva, som alltid måste tolkas för att få mening (vilken aldrig är entydig eller evig). Kunskap är däremot aldrig relativ, den är alltid kontextuell. Utan värdering ingen kunskap, och utan kunskap ingen värdering och heller ingen mening. Vara och tid är ingenting i sig, existensen både utspelar sig i och förändrar (upplevelsen av) tiden på samma sätt som både varat och människorna påverkas ömsesidigt i samma process av tillblivelse.
Martin Heidegger
Martin Heidegger är den mörkt lysande stjärnan i Sarah Bakewells mästerligt sammanvävda berättelse om existentialisterna; den lilla krets av företrädesvis franska tänkare som i en tid av ännu ett katastrofalt sammanbrott i Europa (fascismen, nazismen, kriget, ockupationen, Auschwitz, etcetera), levde och verkade för att hitta ett nytt fotfäste för människans existens. "Hur kan människan förbli människa i en värld där ingenting visst finns att tro på och ingenting fast finns att hålla sig vid?" var den fråga de ställde sig och som de i en strid ström av filosofiska traktater, romaner, pjäser, essäer och artiklar från mitten av 1930-talet och framåt sökte svaret på.
Vad hände med frågorna; den här typen av frågor ställs inte lägre. Ibland upplever jag det som att man tänker sig att frågorna besvarats, historien tagit slut och att livet och tillvaron från och med nu handlar om att tjäna pengar och främja tillväxt enligt principen ju mer desto bättre. Det finns ingen tid att reflektera över tillvarons mening och existensens tillblivelserikning och konsekvenserna av allt som idag tas för givet. Effektivitet har bivit en sanning som inte får ifrågasättas, liksom krav på kontroll och målstyrning. Slumpen och den mänskliga faktorn har kommit att uppfattas som problem som måste elimineras. Går vi mot vår egen undergång? Det finns en uppenbar risk att det blir så, om vi inte stannar upp och reflekterar över existensen och vad som gott och ont idag och på lite hänger sikt.
Det skilde förvisso en värld mellan Martin Heideggers antimoderna lant- och skogslivsideal och Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs engagerat sociala tillvaro på Paris gator och kaféer. På 1930-talet drogs dessutom Heidegger till nazismen och ställde sig i Hitlerregimens tjänst medan Sartre och Beauvoir i ruinerna av ännu ett europeiskt sammanbrott drogs till den revolutionära marxismen och ställde sig på Sovjetunionens sida i det kalla kriget. I den mån deras filosofier om människans ”existens” hade något gemensamt så gick det knappast att härleda ur deras livsval och livsöden.
I en kultur som är dikotom måste man välja sida. Ond eller god, frihetskämpe eller terrorist; ofta handlar det om vem man frågar och vilken sida man står på. Existentialismen skulle kunna handla om att överbrygga klyftan och bygga broar istället för murar. För mig är samtalet kungsvägen till kunskap och förståelse om existensen. Jag läser och lyssnar på existentialisterna som presenteras här, men jag tänker mer MED dem och deras tankar än följer dem slaviskt. Jag upprepar inte andras tankar och för inte deras ord vidare, jag använder orden och tankarna som utgångspunkt för att bygga vidare på och skapa något eget av deras arbete. Vi står alla på jättars axlar, fast alla ser det inte så, vissa väljer att försöka få det att framställa sig själva som frälsare som skådat ljuset. Ingen människa är en ö, alla förenas av kulturen, tidsandan och den mänskliga existensen.
Edmund Husserl
Ändå fanns förbindelsen där. Det går inte att tänka existentialismen utan att tänka Heidegger (och Edmund Husserl, Heideggers mentor och lärofader, som Sartre träffade 1933), och det hör till Sarah Bakewells mästerskap att hon för en nutida läsare förmår frammana den närmast kultiska strålglans som mot slutet av 1920-talet emanerade från den mörka stjärnan i Freiburg. Med Heidegger tycktes frågan om människans plats i existensen bli möjlig att ställa igen och på nytt göras meningsfull. Inte genom att fylla tomrummet efter Gud med ytterligare ett ”högre” (metafysiskt) svar, utan genom att med själva existensen som utgångspunkt (varför finns något i stället för inget) göra det som Heidegger kallade varat (Sein) till frågans kärna. I förmågan att ge akt på varat och lära sig tänka över det och förundras över det och vara aktivt närvarande i det (Dasein), hade människan en möjlighet att upptäcka sitt autentiska jag och genom sitt autentiska handlande komma i förbindelse med varat och finna sin plats i det.
Jag tror inte på autenticitet, på att det skulle finnas en odelbar kärna möjlig att beskriva i detalj runt vilken människan och mänskligheten utvecklas. När jag reflekterar över existensen utifrån det jag läst och med utgångspunkt i mitt eget tänkande blir jag allt mer övertygad om att det är tomt där inne. Jag är en uppsättning delar som hålls samman av en kropp utan organ, på samma sätt som samhället hålls ihop av ett konsistensplan. Det finns ingen yttersta princip och inga givna svar på någon fråga rörande existensen. Därför finns heller ingeting att strida om. Bara för att två människor tycker eller tänker olika betyder inte att en av dem har rätt och den andre fel; båda kan har rätt, eller fel. Därför är reflektion, kritisk analys, ömsesidig respekt och SAMTAL så oerhört viktigt för att värna demokratin, hållbarheten och det unikt mänskliga, vilket är förutsättningar för livet.
Längre än så tänker jag inte gå i att försöka återge vad det var i Heideggers nydanande språk- och tankevärld som uppfattades som så omtumlande, bara konstatera att den satte djupa spår också i mellankrigstidens Paris. Heideggers filosofiska huvudverk från 1927 bar titeln "Vara och tid", "Sein und Zeit". Sartres filosofiska huvudverk från 1943 fick titeln "Varat och intet", "L’Être et le néant". Vad varat än kunde vara och vad det än kunde betyda så var det ett begrepp som öppnade för ett nytt sätt att tänka om människans plats i tillvaron, ett tänkande som syftade till ingenting mindre än att i tomrummet efter Nietzsches döde Gud, i en värld utan yttre visshet och mening, ja också i en värld som kunde te sig absurd, ge människan någonting att knyta an till och hålla fast vid.
Tänker på Nietzsches missförstådda idé om övermänniskan. Övermänniskan är en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Idén om övermänniskan handlar om existens, inte om transcendens. Det handlar inte om en människa som står över och ser ner på andra människor. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand och ett sätt att göra det på eller med hjälp av är bildning, genom att läsa böcker som denna. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt tänkande kan alla sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt. Det handlar om en tro på och kärlek till människan och det mänskliga. Zaratustra förkunnar: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Och vad är det om inte starka och tydliga argument för hållbarhet? Jag väljer att se orden på det sättet i alla fall. Den som inte håller med är välkommen att argumentera för sin läsning. Jag har inga anspråk på att sitta inne med sanningen, jag strävar efter ny kunskap och vill lära mig.
Jean-Paul Sartre och Simone de BeauvoirDetta är också vad som ytterst förenade den krets av tänkare som Sarah Bakewell låtit samla runt sitt bord ”på existentialisternas kafé” (bokens engelska titel), från Husserl och Heidegger till Sartre, de Beauvoir och Camus; ambitionen att gjuta existentiellt mod i människan, att ge henne styrka att möta tomma intet utan att förskräckas, att med filosofins och tänkandets hjälp göra ”de stora frågorna” konkreta och meningsfulla igen.
Om livet saknar egen mening är det upp till oss att skapa en mening som fungerar och som går att bygga ett hållbart, demokratiskt och humant samhälle på.
Vad som också förenade dem var övertygelsen om att det låg i individens, jagets, det mänskliga subjektets egen makt att göra just det.
Om vi vill och försöker förstå så kan vi, även om det aldrig finns några garantier för framgång. Vi får den kunskap vi förtjänar. Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur klok och framgångsrik man än är just här, just nu. Framtiden är öppen och ingen vet hur man i ett anat sammanhang kommer att betrakta en; som ett geni eller en dåre? Det är aldrig upp till en själv, det bestämma alltid av andra.
Genom att ”fenomenologiskt” lära sig ge akt på varat och förundras över det.
Realisterna räds drömmar och visioner. Vill veta hur det är egentligen. Intresserar sig inte för det som skulle kunna bli. Realisterna liv är platt och ointressant. Det tror de vet hur det är egentligen, men de har i själva verket ingen aning. Drömmarna är en lika verklig del av livet som allt det där som är och som inte går att göra något åt. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Är det bra eller dåligt, halvfullt eller halvtomt? Realisten förstår inte frågan, hen tror att det hen ser är hela sanningen. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras, den som har kontakt med drömmarna, ser investeringsmöjligheter. Flyktningarna som kommer hit till Sverige blir ett hot om vi behandlar människorna så, om vi lyssnar på realisterna. Det måste vi inte, vi kan bygga drömmar tillsammans med människorna som kommer hit. Gemensamt kan vi bygga en bättre och mer hållbar värld. Realisten har inte fel, men det har inte drömmaren heller. Båda har rätt. Det handlar bara om att välja väg. Välja rätt.
Genom att lära sig att tänka och handla ”autentiskt” och därigenom ta ansvar för den särpräglat mänskliga friheten att i varje ögonblick tvingas välja mellan att göra en sak och en annan. Frihetens och varats oändliga tyngd och olidliga lätthet, hade kunnat vara titeln på existentialismens bibel – om det hade funnits någon. Men någon sådan kunde naturligtvis inte finnas eftersom lika mycket skilde existentialisterna åt som förenade dem. I en krets av starka personligheter där var och en på sitt sätt ville göra frågan om existensen till en fråga om individuellt tänkande och handlande, var det bara en tidsfråga innan såväl tänkandet som handlandet skulle gå skilda vägar. Heidegger svek sin mentor och vän Husserl (som hade judisk bakgrund) både filosofiskt och mänskligt. Den nära vänskapen mellan Sartre-Beauvoir och Camus förvandlades till fiendskap. Det moraliska och sociala sammanbrott i Europa som var den dramatiska bakgrunden till deras filosofiska projekt kom att påverka deras liv på vitt skilda sätt och ge en omisskännligt personlig färg och form åt deras ”existentialismer”.
Återkommer ofta till skillnaden mellan debatter och samtal, och det är en förklaring till stridigheterna som är följer människan åt genom historien. Vi möte i samtal men skaffar oss fiender genom debatten, när samvaron utvecklas till en kamp om makt och inflytande. Samtalet är inte en universallösning, det kan bara fungera där det saknas maktanspråk. Två ytterligheter längs den mänskliga kommunikationens kontinuum. Debatten vinns eller förloras, vilket kan förstås och användas som ett slags barometer för kulturens hållbarhet. Ju viktigare strävan efter makt är desto minde förståelse och tålamod för samtal finns det. Debatter handlar om makt, om att vinna över och förgöra motståndare. Det finns bara plats för en segrare i en debatt, och hen tar hem hela spelet. Därför är debattkulturer och samhällen där makt är viktigare än medmänsklighet ohållbara och förenade med enorma risker. Samtal är något annat. Samtalar gör man inte för att övertyga, inte för att vinna. Samtala gör man för att lyssna och lära, eller bara för att fördriva tid. Samtalet är kungsvägen till insikt om och förståelse för existensen, menar jag. Fast det är aldrig enkelt, vilket boken visar.

Hur ser det ut i akademin idag? Debatten har ett tydligt grepp om den akademiska kulturen. Höjdpunkten i utbildningen, själva inträdesprovet in i akademin är disputationen, och den handlar om att man ska försvara sitt arbete. Disputationen är inget tillfälle då man lär sig något annat än hur man agerar i den akademiska världen. Det brukar sägas att disputera betyder lärt samtal, men skräckexemplen på motsatsen som jag bevittnat genom åren är många. Opponenten kan ibland ta över helt och det har hänt att man talat uteslutande om en avhandling som borde skrivits, opponentens tänkta avhandling. Disputationsakten används vid sådana tillfällen för ren maktutövning, för att tvinga respondenten att erkänna att förslagen från opponenten är de bästa. Opponenten kan också excellera i sitt ämne och driva sin linje. Tillfället, traditionen och upplägget är som gjort för att användas på det sättet. Kontexten och sammanhanget bestämmer vad som är önskvärt och hur det som sker ska bedömas. Därför är det en fröjd att lyssna till opponenter som är uppriktigt intresserade och som ställer öppna frågor till den som skall försvara sitt arbete. Opponenter  och andra som värnar samtalet och skyr debatten. Vill vi lära oss förstå existensen måste vi samtala, inte debattera.
Existentialism i vår tid
Hos framför allt Sartre, de Beauvoir och Camus kom de också att ta sig bestående litterära uttryck (två Nobelpris). Existentialisterna hade ett poetiskt förhållningssätt till världen och Sarah Bakewell visar en enastående förmåga att väva samman filosofi med poesi, livsmening med livsöde, vilket till sist är vad som gör hennes bok så obrutet stimulerande att läsa, också i Joachim Retzlaffs lyhörda översättning. Vad vi här får möta är inte bara en krets av tänkare som i 1900-talets irrande Europa sökte ett fotfäste för människans existens, utan också en krets av djupt särpräglade personligheter som själva irrade omkring i detta Europa och från och till gick vilse i det, både filosofiskt och politiskt.
Idag skrivs allt färre böcker. Ska man meritera sig akademiskt är det bara artiklar publicerade i internationella journals som räknas. Böcker bygger på samtal och artiklar på debatt. Det är i alla fall så jag ser på saken. Kunskap om kultur och existens kan bara nås genom samtal och därför skriver jag böcker och bloggar, för kunskapens och den vidgade förståelsens skull.
Därmed är detta en berättelse också för vår irrande tid. Existentialisterna må ha gjort sitt (den ”autentiska” individen visade sig vara ett förrädiskt fotfäste), men den stora fråga de försökte gjuta liv i tränger sig på igen: Hur kan vi leva vid existensens rand och stirra tomheten i vitögat utan att förlora vår mänsklighet?
Det finns inget givet svar på den frågan, och ändå måste den besvaras. Det är människans och mänsklighetens dilemma. Existentialisterna satt inte inne på lösningen, men de utvecklade och deras efterföljare idag utvecklar verktyg för att hantera existensiella frågor. Den som säger sig veta hur det är och som tar strid för sina svar visar i ord och handling att hen inte förstått, vilket tvingar hen att debattera på liv och död för att inte betraktas som en dåre. Maktens kraft över intellektet och tanken är stor, vilket existentialismen visar och hjälper oss förstå.
En bok som med sådan briljans förmår väcka den frågan till liv igen är värd sin plats i både litteraturhyllan och filosofihyllan.
Kan bara instämma och väntar med spänning på att få den levererad hem så jag kan börja läsa.

lördag 21 oktober 2017

Forskningsrelevans

Detta blir den sista bloggposten med utgångspunkt i FEKIS2017 som jag måste säga är och har även tidigare varit en synnerligen givande konferensserie. Inte en radda skitnödiga presentationer som rivs av för meriteringens skull utan reflekterande inlägg kring angelägna frågor som lyfts för kunskapens och angelägenhetens skull. Diskussionen på sessionen som bloggposten handlar om var en fortsättning på Mats Alvessons och Roland Paulsens session om (bristen på) mening i dagens forskning. Ansvarig för sessionen var Staffan Furusten som inledde med att tala om en text han skrivit, om just forskning och mening.

Hur ställer forskare frågor? Mot vad riktas forskningsinsintresset idag; mot kunskap eller mot sådant som är meriterande eller önskvärt av andra anledningar? Vem avgör vad som är en viktig fråga? Vem får uttala sig i den här typen av frågor? Måste man ha lyckats i systemet för att kunna kritisera det, eller går det att föra ett kritiskt, intellektuellt samtal om forskningsfrågor idag med utgångspunkt i argument. Det bestående intrycket från konferensen är att framstående forskare inom olika orden, det vill säga forskare och professorer som meriterat sig internationellt i högrankade tidskrifter, talar om en växande tomhet och en allt mer instrumentell syn på kunskap. Alla sessionerna handlade inte om detta, men påfallande många. Jag har länge känt av det, reagerat och valt en annan väg. För mig har det varit en överlevnadsfråga och jag bryr mig inte ifall någon tänker att jag kritiserar systemet för att jag själv inte lyckats inom det. Just därför lyssnar jag tacksamt och intresserat på sådana som Alvesson som rankas som en av de mest framstående forskarna i världen på management när de uttrycker tveksamhet inför dagens system, trots att det verkar krävas att man har lyckats för att få gehör för kritiken. Hur bryter man ett sådant mönster? Svårt, för det finns allt fler som accepterar systemet och som är nöjd med tingens ordning. Dock inte Furusten, vilket hedrar honom.

Vad är relevans? Tänk om samtalet handlade om det istället för att utgå från en tydlig definition av begreppet, oavsett hur den ser ut eller vem som står bakom definitionen, som sedan accepteras eller avfärdas, då skulle relevansen öka betydligt. Forskningskompetens har för mig alltid handlat om att hantera frågor utan givna svar. Och relevans är en sådan fråga. Tänk om varje forskare tvingades argumentera för sin forsknings relevansen och om det var argumenten som bedömdes, istället för hur väl man uppfyller formella, mät och objektivt kontrollerbara kriterier. Alla forskare skulle då tvingas engagera sig i relevansfrågan och den diskussionen skulle hållas ständigt levande. Systemet skulle bli mer dynamiskt och det skulle bli svårare för någon eller några att ta över och få makt och otillbörligt inflytande. Idag är systemet för meriterna linjärt eftersom man räknar ANTALET artiklar och multiplicerar den siffran med tidskrifternas impact faktor. Så länge man sköter sig och skriver sina artiklar stiger man i graderna, oavsett vad man skriver om; det är inte intressant. Självklart går det ut över relevansen, särskilt som fälten blir smalare och smalare.

Vi kommer inte undan frågan om makt, vilket dagens forskningssystem bygger på och organiserats efter. Rådande mertieringssystem är strikt hierarkiskt. Det viktiga är vem man är, det vill säga var man publicerar sig och hur ofta man blir citerad, inte vad man säger. Orden från de med flest publikationer och mest citeringar väger tyngre än de med färre eller inga publikationer eller citeringar, OAVSETT vad som sägs. Argumentens roll i akademin håller på att utarmas och därför fins idag inget behov av intellektuella samtal längre. Högre seminarier betraktas som slöseri med tid eftersom det inte leder till för artiklar och citeringar. Vi får helt enkelt den akademi vi förtjänar eftersom forskare är människor och människor agerar rationellt inom de system man agerar inom. Det som räknas som meriternade är det som de flesta kommer att sträva efter. Därför blir jag glad och tacksam över sessioner som denna där frågan om relevans lyfts.

Om definitionen av forskning och högre utbildning handlar om att man ska bli bättre på att TÄNKA kommer man bort från dagens fokus på mätbara resultat. Ett annat sätt att organisera om akademin vore att tydligare knyta samman forskning och undervisning genom att låta det ena förutsätta det andra. Om forskare tvingades undervisa och lärare på högskolan tvingades forska, om det gällde alla och om undervisning på högskolan bara bedrevs av forskare, tror jag det skulle främja kvalitet i både forskningen och undervisningen. Idag är det alldeles för många som ser undervisande akademiker som misslyckade forskare. Tänk om anställningen som lektor innehöll 40 procent undervisning, 40 procent forskning och 10 procent organisatoriska möten och administration, och om det var ett krav att vara disputerad. Och om ansökningarna om medel endast handlade om övriga kostnader, då tror jag relevansen i forskningen skulle öka betydligt, för det skulle öppna upp för grundforskning, det skulle minska administrationen betydligt och kunskapen skulle hamna i fokus på ett helt annat sätt. Akademin skulle bli mer akademisk och mindre hierarkiskt och ARGUMENTEN skulle bli viktigare än makt och position. Forskning och undervisning berikar varandra och det är bra för alla: lärare, forskare, studenter, arbetsgivare och det omgivande samhället.

Vad är ett relevant forskningsbidrag? En publicerad artikel i en högrankad tidskrift, eller när någon inspirerats av och omsatt insikten i handlingar som leder till något gott? Varför talar vi så lite om dessa saker? Jag vägrar acceptera att relevans handlar om VAR man publicerar sig. Innehållet måste uppvärderas, för det går aldrig att ta det för givet. Det kräver ömsesidig omsorg och kollektivt engagemang.

Explorativ, eller exploaterande forskning? Skapar och upptäcker forskare kunskap, eller bekräftas andras redan formulerade påståenden? Vilken typ av frågor erkänns som forskningsrelevanta? Det var frågors som lyftes på seminariet och är frågor som behöver diskuteras mer i akademin. Framförallt är det frågor som FORSKARE ska diskutera, inte administratörer eller linjechefer utan egen forskningserfarenhet. Strategiska satsningar är sällan motiverade utifrån kunskapsbehov, det handlar mer om ekonomi eller marknadsföring, vilket indirekt är ekonomiskt relaterat. Forskning bevisar ingenting, forskning handlar om att undersöka världen. Falsifiering är något positivt, det är inte kritik av någon utan en viktig och kunskapsbyggande verksamhet. Den som falsifierar någons resultat är inte bättre än den vars resultat falsifierats; båda är forskare och strävar efter samma mål: bättre och mer relevant och användbar KUNSKAP. Det finns inga vinare eller förlorare i en kunskapsorienterad akademi, bara intresserade och kunniga medarbetare som vill lära sig mer tillsammans.

För att lyckas idag måste man förhålla sig till vissa specifika och utvalda gurus inom ett allt smalare område. Man bygger silos där diskussionen är isolerad och angelägen för de som befinner sig i samma, allt smalare, allt djupare, silos. Och man gör karriär genom att samla följare och räkna och jämföra citeringar. Forskare ska inte konkurrera om meriter, utan arbeta tillsammans för kunskapens och utvecklingens skull, på mänsklighetens uppdrag en hålbar framtids skull. Först då blir forskningen relevant.

So what? Den frågan behöver uppvärderas mer och ställas oftare. Vad betyder resultaten, vad är meningen med forskningen? Det behövs kompetens att hantera den typen av frågor om utvecklingen ska kunna vändas. Det finns inga givna svar på den typen av frågor, men det är inte ett problem, det är själva förutsättningen. Istället för att förneka verkligheten behöver forskningen anpassas efter den och bli bättre på att hantera den.

Någon lyfte ett citat från Johan Asplund: "Samhällsforskarens roll är att problematisera". Tyvärr uppfattas den forskare som är kritiskt idag närmast som en belastning, som en bråkmakare. Kritik mot nuvarande system betraktas som tecken på illojalitet. Det är oroande för det går ut över forskningens samhällsrelevans. Om forskare slutar vara kritiska slutar forskningen vara forskning och begreppet kunskap omvandlas till något annat. Det är en oroväckande och riskfylld utveckling som behöver diskuteras mycket mer än vad som är fallet. Jag har inga svar och driver ingen linje, jag ser bara det jag ser och luftar min oro, samt pekar på behov av samtal där kunskapen och relevansen står i centrum.

Dessutom, och avslutningsvis: Utan en intresserad och kunnigt kritisk allmänhet kan forskningen aldrig bli relevant. Ju mer specialiserad och formaliserad forskningen blir desto färre kan läsa och förstå. Vi skapar ett mäktigt skrå av experter som levererar svar på frågor som formulerats av politiker och företagsledare. Det växer fram en avgrundsdjup klyfta mellan vetenskapen och allmänheten, som är förödande för samhällsutvecklingen och hotar den långsiktiga hållbarheten. När forskningen skiljs allt mer från det omgivande samhället som en konsekvens av synen på vad som är meriterande i akademin slits samhället isär och kunskapen lierar sig mer med makten än med mänskligheten och livet på jorden.

fredag 20 oktober 2017

Introduktioner fungerar bäst för den som redan kan

På senare tid och i perioder sedan jag disputerade och började undervisa regelbundet har jag läst introduktioner av olika slag med växande fascination, och jag gillar särkilt serien eller serierna med böcker som presenter olika aspekter av ämnena som tas upp i form av serier där essensen i inriktningen presenteras på ett till synes lättsamt sätt. Det som fascinerar mig är att det på inget sätt är enkelt, inget kunde vara mer fel än att detta är lätta böcker. Det är en insikt som krupit på mig över åren, vilket stärker mig i den syn på lärande och pedagogik som allt mer framstår som den enda vettiga trots att den går på tvärs mot mycket av det som idag antas vara rätt och riktigt. Jag vet att det finns forskning som visar något annat, men hävdar ändå att lärande är individuellt och relationellt samt kontextuellt och att det därför inte kan finnas ett enda rätt sätt, en best pratice. Varje lärare och elev/student är unik, liksom både kunskapsmålen och tillfällena där lärande sker.

Jag är som bekant kritisk till mycket i dagens skola och utbildningssystem. Vad är lärarens och pedagogikens mål: Kundnöjdhet eller kunskapsutveckling? Det som oroar mig och det jag är kritisk mot är glidningen jag ser, från en syn på undervisande personal som kunniga människor som skapar förutsättningar för och leder kunskapsutveckling, till att i valfrihetens namn betraktas som tjänstemän vilka antas sträva efter att uppnå högsta möjliga kundnöjdhet. Kunskap är ingen vara och lärande går inte att mäta på något objektivt sätt. När fokus flyttas från kunskap och innehåll till form, kontroll och målstyrning; när skolan antas producera resultat snarare än främja lärande och när ansvaret för "resultatet" ligger hos läraren och skolan; förändras synen på vad man kan kräva av elever/studenter och vad man kan göra i klassrum och föreläsningssalar. Och i det New Public Management-styrda och hårt kontrollerade utbildningssystem som idag växer fram framstår läroböcker, introduktioner och pedagogiska texter som visar vad som är viktigt som bra och önskvärda: av sådant ska vi ha mer, tänker många. Jag tänker precis tvärtom. Introduktioner fungerar bäst för den som redan kan och är förödande för utvecklingen av självständighet och kritiskt, analytiskt tänkande.

Innan konferensen jag var på i veckan var jag i Köpenhamn och där inhandlade jag just en sådan där "seriebok" som handlade om vetenskapsfilosofi, som jag läser med stort intresse för att komma i stämning inför de fyra föreläsningar på detta tema som jag ska hålla nästa vecka. När jag läser märker jag hur enormt rika och betydelsemättade böckerna är. För mig som kan och som läst massor om ämnet i original och som reflekterat i åratal över vetenskapens och kunskapens filosofi fungerar böckerna som en minnesteknik och som perspektivgivande, förståelseutvidgande inspiration till nytänkande. Jag vill jämföra den här typen av böcker med Einsteins relativitetsteori som alla kan läsa men bara forskare förstår. E = mc2 är bara ord för mig. Efter att jag lyssnat på föreläsningar och läst böcker om kvantmekanik förstår jag lite mer, men det kommer ändå aldrig att bli mer än ytlig kunskap. Fast vad jag däremot förstår idag till skillnad från förut är att formeln bygger på och är ett vackert koncentrat av hundratals andra och formler som här sammanfattas till den mest berömda ekvationen i världen och kunskapshistorien. Genom att bara läsa ekvationen eller få den förklarad för sig förstår man den underliggande kunskapen och insikterna som den fångar. Nöjer man sig med ekvationen och förklaringarna av den fördjupas inte kunskapen, man lär sig bara upprepa orden. Och även om samma inte riktigt gäller för vetenskapliga introduktioner som den jag läser just nu fungerar ändå liknelsen. 

Vad ska man göra då, hur ska undervisningen läggas upp? Vad ska elever och studenter i skolan och den högre utbildningen läsa? Jo: Teoretiska klassiker och andra svåra texter i original i början av sin utbildning. Ska man läsa introduktioner kan man göra det i slutet, som förberedelse för prov och examensarbeten, inte i början. Jag vill vända på hela arrangemanget och placera de svåraste texterna först och sedan förenkla, istället för tvärtom. På det sättet menar jag att en helt annan och mycket mer bildningsinriktad syn på lärande och kunskapsutveckling skulle främjas.

Nu kanske någon kallar mig för elitistiskt och tycker att jag kräver för mycket av eleverna och studenterna. Inget kunde vara mer fel, för jag har nämligen bara talat än så länge om vad eleverna ska läsa, jag har inte sagt något om vad man som lärare på olika nivåer ska kräva av dem. Dagens målsäkrade utbildningssystem bygger på villfarelsen att man på förhand kan bestämma vad någon annan kan, och att det sedan med så kallad constructive allignement effektivt kan leda elever och studenter mot målen, och därefter med hjälp av kvalitetssäkrade prov kontrollera att de kan det som står beskrivet i målen, samt gå i god för att de kan och vet just det som man bestämt att elverna och studenterna ska kunna efter genomgången utbildning. Jag tror det är ett fatalt feltänk som på sikt riskerar att utarma kunskaperna i landet. Tänk om jag som lärare istället kunde låta studenterna läsa svåra fiolosofiska texter som vi sedan diskuterade med utgångspunkt i studenternas frågor och funderaringar. Tänk om jag slapp bestämma och kontrollera vad studenterna ska kunna, tänk om det var upp till dem. Då skulle vi kunna koncentrera oss fullt ut på kunskapen och de som är på högskolan av något annat skäl skulle troligen tappa sugen och höra något annat istället, vilket skulle gynna kvaliteten. 

Genom att på egen hand och utifrån var och ens individuella förutsättningar och intresse få möjlighet att stifta bekantskap med klassikerna och mänsklighetens intellektuella arv skulle studenterna själva och med egna ögon få inblick i och erfarenhet av kunskapsmålen, som måste förbli öppna för att detta sätt att organisera utbildning ska fungera. I början av utbildningen tänker jag mig att det bara ska handla om att läsa, reflektera över och diskutera texterna förutsättningslöst. Förmågan att konsumera svåra texter i stor omfattning är en viktig förutsättning för att kunna utveckla kunskap. Idag lär vi studenterna plugga in fakta, om man ska hårddra, istället för att lära dem ungås med intellektuellt krävande texter. Bara genom att avskaffa lärandemålen kan bildning främjas. På detta sätt skulle högskolan handla om att skapa ett fundament som man sedan kan byggga något stort på, om att lägga ett golv att ta spjärn mot eller en trampolin att utnyttja för att nå förbi sina egna begränsningar. Det är så jag ser på bildning, och enda sättet att nå dit (vilket är ett mål som hela tiden, likt regnbågens fot, flyttar sig längre bort ju närmare kan kommer) är att låta studenterna själva få stifta bekantskap med klassikerna, i original. Det lärarna bedömer i en sådan utbildning är förmågan att förstå och lära sig något av arbetet med texterna. Inte vilken information som kan upprepas.

I den bildningsinriktade högskola som jag här skissar på plockar man fram och läser introduktionerna i slutet av utbildningen för att på det sättet repetera, förklara, fördjupa och förlösa kunskaperna. En sådan högskola handlar inte så mycket om vad man kan som den handlar om och fokuserar på vad man vill lära sig. Utbildning är inte ett mål utan början på en resa, examen är inte slutpunkten och kronan på verket utan inledningen på en upptäcktsfärd i okänd terräng.

Är, kan och bör forskningen vara fri?

Andra dagens första session blev: Vikten av fri forskning (ansvarig: Klaus Solberg Søilen), vilket är ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Frihet är ett begrepp som löper som en röd tråd genom hela min akademiska karriär, eller faktiskt redan innan om jag tänker efter. Jag slutade arbeta i bageriet eftersom jag kände mig instängd och ofri. Tillsammans med lastbilschaufförerna samtalade jag många timmar om det notoriskt svårfångade begreppet frihet. I alkohol- och drogprojektet kom jag att fundera mycket på lagar och regleringar och dess konsekvenser. Det viktigaste jag lärt genom åren av studier och egen forskning är att kultur inte går att kontrollera, men hur är det med kunskap, med forskning och med utbildning? Jag lutar åt att det inte går, men vet vi det, går det att veta? Detta vet jag dock, att jag i min roll som lektor på högskolan, i en organisation som förändrats enormt på kort tid, allt mer börjar känna mig ofri och kontrollerad. På senare tid har känslan från bageriet börjar krypa på mig igen. Jag känner att min frihet som lärare och forskare allt mer kringskärs. Frågan är vad det känslan står för. Så här presenteras sessionen i programmet.
Den nuvarande graden av politisk styrning av forskningen generellt och av högskolorna i Sverige leder till sämre forskning och ökat byråkrati. Forskare tvingas att fokusera på områden som vi inte nödvändigtvis är kompetenta i. Sämre forskare får enkelt tillgång till öronmärkta forskningsmedel. Dålig forskning förtränger god forskning. Gradvis förvandlas vi som grupp till statstjänstemän. Detta sker på bekostnad av den mera användbara och internationella forskningen. Forskaren har inte samma frihet till att lägga fram hypoteser, resultat och till att resonera offentligt. Högskoleledningen använder argument om värdegrund för att styra innehållet av det som lärs ut. Läraren har inte samma yttrandefrihet längre. Den kollegiala traditionen och andan kolliderar allt oftare med den nya linjestyrda modellen. Ledningen styrs av managementprincipen som bygger på idén att en ledare kan styra vilken organisation som helst och att forskning inte är betydlig annorlunda från tillverkning av gräsklippare eller odling av cherrytomater.
Forskningen började i kyrkan påminns vi om, och den var fri så länge kyrkans världsbild inte utmanades. Drömmer mig tillbaka till min studietid. Göteborgs universitet på 1990-talet. Sveahuset. Kvällsföreläsningar. Religionens idéhistoria. Thomas av Aquino och hans utforskningar av naturen som betraktade som ett sätt att vara nära Gud. Fast sedan kom Galilei Galilei och allt förändrades. Kyrkan kunde inte acceptera hans forskningsresultat eftersom de stred mot Aristoteles och kyrkans dogmer. Tänker på kyrkans katedraler och på hur den moderna vetenskapen i sin linda utmanade makten men hur den sedan tog över och byggde egna katedraler. Jag trivs bäst i katakombernas myllrande gångar under katedraler och akademiska skrytbyggen, där i dunklet är det ingen som bryr sig om hur man ser ut eller vilka utmärkelser man har fästade på sitt bröst. Det enda som betyder något i katakomberna är kunskaperna, tankarna och den kritiskt analytiska förmåga man bidrar med i det intellektuella samtalet vars syfte är ökad förståelse. Makt och frihet går inte bra ihop. Den som har makt vill behålla den och då spelar det ingen roll vad den bygger på, religion, pengar, ideologi eller vetenskap. Makt korrumperar, även vetenskapen.

Det var under Margret Thatchers nyliberala regim i England som politikerna började försöka styra och kontrollera forskningen i en riktning som gynnade politiken och på den vägen är det, trots att alla vet och förstår att forskning handlar om att undersöka världen, med målet att söka ny kunskap; inte om att producera resultat som visar något som ligger i linje med rådande ideologi eller som leder till på förhand bestämda resultat. Är det kunskap man vill ha MÅSTE forskningen vara fri! Kunskap är dock, liksom frihet för övrigt, ett lustigt ord som kan betyda lite olika saker beroende på vem man frågar och vilken position i samhället hen har. Ju mer makt och inflytande man har desto större är risken att fri forskning leder till resultat som hotar makten och inflytandet. Det är oundvikligt att det blir så. Det är lätt att säga bildning och kunskapssamhälle, men svårt att verkligen leva upp till idealen. Och alldeles för många ledare vill inte veta hur det faktiskt är eftersom de vet att deras ideologi eller motiv går på tvärs mot kunskapen.

Ingen kan på förhand bestämma vad man ska komma fram till, och det är ett faktum att många banbrytande forskningsresultat funnits av en slump, ofta i sökandet efter något annat. Två exempel: Penicillin och xylocain. Grundforskning är det fundament som forskningen vilar på. I begynnelsen fanns bara fri, nyfikenhetsdriven forskning; tillämpad forskning har inget med nyfikenhet att göra (och frågan är om den ens har med kunskap att göra), den är först och främst ett uttryck för människans begär efter svar och kontroll. Det är i grund och botten självklart: Låter man forskare ägna sig åt det forskare är intresserade av orkar forskaren hålla på längre och arbetar mer ihärdigt med uppgiften, vilket ökar chansen till att man blir bra, bättre och på sikt kanske till och med bäst på det man gör. Mer pengar kanske kan kanske vara en motivation för någon men den slår aldrig intresset som kommer inifrån och belöningen som tillfredställelsen av nyfikenhet ger. Den vars motiv att forska är makt och prestige bör helt inte få forska överhuvudtaget (jfr Paulo Macciarini), det är som att be om problem.

Några argumenten mot fri forskning tog upp: Grundforskning är slöseri med pengar, till exempel. Forskningen måste liksom alla annan verksamhet leva upp till samhällets generella krav på lönsamhet och effektiv resursutnyttjande; Forskningen ska tjäna samhället, inte sina egna syften. Det låter bra och det är svårt att argumentera mot, fast det är en retorisk fälla. För vad är syftet med forskningen? Kunskap! Och vad vet vi om kunskapssökande; jo att det är en verksamhet som inte går att målstyra. Är det kunskap man vill ha måste verksamheten anpassas efter kunskapens krav, inte efter människans fåfänga drömmar om svar eller destruktiva begär efter kontroll. Dessutom är det så att argumenten för forskningsfrihet inte står i motsättning till argumenten mot: Pengar som används till forskning är endast slöseri om man inte uppskattar forskning. Utifrån ett lite längre tidsperspektiv är det otvetydigt så att forskningen alltid varit lönsam, fast på längre sikt än rådande kvartalstänkande. Det är alltså företagens makt och inflytande i samhället och kulturen som får forskningen att framstå som olönsamt, vilket är dubbelt olyckligt (och ibland arrogant och cyniskt) eftersom även företagen på sikt är beroende av forskningsresultat som bara kan nås genom fri grundforskning. Dessutom; om forskare själva får bestämma vad man ska forska om blir resultatet bättre. En berättigad fråga således: Varför misstror man forskarnas drivkrafter att forska? Hur hamnade vi här? För att bli forskare måste man underkasta sig år av mödosamma studier; forskare är landets högst utbildade och har offrat massor för att få chansen att forska (fritt) och söka kunskap. Varför litar vi mer på politiker och företagsledare, om det nu är ett kunskapssamhälle vi önskar oss?

Fri forskning betyder inte att man underlåter att granska verksamheten, absolut inte. Forskning har alltid kontrollerats och evakuerats, fast av andra mer erfarna forskare med intresse för kunskapens kvalitet. Kunskap är allas och därför har forskare i alla tider utsatt sig för granskning eftersom fler som arbetar tillsammans ser mer och tänker bättre än var och en för sig. Är det KUNSKAP man söker är kritisk granskning en förutsättning och något som välkomnas. Dagens syn på granskning bygger på fasta objektivt mätbara kriterier, inte på bedömning, vilket är en intellektuell kompetens. Betänk att Paulo Macciarini granskades och lyckades få sina resultat accepterade. Han drevs inte av kunskap utan av ära, makt och inflytande. Genom att befria forskningen skulle verksamhetens fokus riktas mot kunskapen, istället för mot kontroll.

Autonomireformen, talades det om. Tanken var god men det sätt som den genomförts på har lett till sjunkande vetenskaplighet och sämre kvalitet, liksom i skolan där betygen pekar uppåt medan kunskapen pekar nedåt. Det har dessutom visat att forskning som utifrån ett kunskapsperspektiv är undermålig uppvärderas om man forskar i samverkan med företag; särskilt om företagen är med och finansierar forskningen och definitivt om forskningen leder till ökad lönsamhet. Granskningen av ekonomiskt framgångsrik forskning ser annorlunda ut än granskningen av fri, nyfikenhetsdriven grundforskning och handlar inte så mycket om kunskapskvalitet som om ekonomi. Och denna syn på forskning spiller över även på anslag som erhålls från de statliga forskningsråden där mer uppmärksamhet riktas mot den som ERHÅLLER anslag än mot den som faktiskt forskar och finner ny och banbrytande kunskap. Pengar och makt korrumperar, det finns överväldigande vetenskapliga indikationer på det och det faktum att man inte lyssnar på det örat bekräftar paradoxalt nog relevansen i insikten. Håller vi på att sälja ut forskningen?

Ledare (politiker och rektorer) som säger: Nu ska vi bli bra eller till och med bäst på (och är får läsaren själv fylla i med något avlat som brukar nämnas i dessa sammanhang), leder till att forskare som är bra på DET premieras, snarare än forskare som är bra på att FORSKA. Den generella forskningskompetensen utarmas på detta sätt och forskare som är bra på att producera önskade resultat framstår som bättre framstår som mer värda att satsa på, vilket går ut över förståelsen för och uppskattningen av grundforskning. Politisk styrning och kontroll av forskningen leder till att politikerna och ledarna bestämmer vad forskarna ska forska om, och allt mer av tiden som finn för forskning ägnas åt att visa att man faktiskt forskar (trots att återrapporteringen och uppföljningarna, vilket tar mycket tid, inte är forskning). Perspektiv förskjuts hela tiden och uppfattningar om vad som är bra och önskvärt förändras ständigt, det är så kultur fungerar; men är det KUNSKAP vi vill ha måste forskningen och utbildningssystemet anpassas efter kunskapen, inte efter något annat. Paradoxalt nog krävs det kunskap och förståelse för forskning för att förstå detta och därför måste den onda cirkel vi fastnat i brytas.

Ytterst få diskuterar idéer och tankar, teorier och innehållet i forskningen. Seminariet är hotat, liksom den intellektuella utvecklingen, och anledningen till det är att budgeten styr, inte nyfikenheten. Forskaren har reducerats till en tjänsteman som följer order, inte en fri sökare och utvecklare av viktig kunskap. Forskare skolas idag i den hårt styrda, kvalitets- och målsäkrade akademin till att bli tjänstemän, vilket är själva antitesen till forskare och allt vad fri forskning står för. Bildningen hotas följaktligen med politikers goda minne, för bildning är ett hot mot mot styrning och målfokus. Bildning handlar om kunskap i relation till annan kunskap; om nyfikenhet och sökande efter svar i okänd terräng. Bildning är utbildningens motsvarighet till grundforskning, och sökandet efter säkra fakta är på samma sätt motsvarigheten till målstyrd och tillämpad forskning. Kunskapen är hotad från så många olika håll och eftersom den är ömtålig och ingen äger den är den svår att värna.

Några snabba konstateranden om logiken bakom dagens syn på forskning: Datan och statistiken är bra och ämnet är viktigt = alltså måste (?!) forskningen vara bra, resultatet intressant och meningsfullt. Skaffar man sig lite perspektiv och tänker efter har vi skapat ett självrefererande, solipstiskt system och en kunskapssyn som bygger mer på form än innehåll. Ju mer man skrivit desto mer kan man, eller? Ju fler artiklar man står med som författare på desto bättre forskare är man, eller? Nej, kunskap är inte en linjär, kumulativ process. Kunskap är dynamisk och handlar lika mycket om det man inte kan och om insikter man måste göra sig av med i ljuset av ny kunskap, som om det man vet. Kunskapen förändras ständigt och tanken på framsteget är en myt.

Kompetensen att skriva böcker, tangeras också. Vad innebär det att skriva en bok; vad är det för kompetens som krävs? Det är en stor skillnad mellan att arbeta med och hålla ihop ett resonemang som sträcker sig över 300 sidor och ett som presenteras på 20 (com kan sammanfattas i ett abstract på några rader). Kompetensen att skriva och läsa böcker håller på att utarmas och därigenom går viktiga kunskapsfrämjande kompetenser förlorade. Böcker förknippas idag med populärvetenskap och lönsamhet, inte med kunskap och bildning. Sammanläggningsavhandlingen har på kort tid inte bara blivit norm, dessutom har monografin kommit att betraktas som en anomali i akademin. Vad är poängen med sammanläggning, vilka är kunskapsvinsterna? Jag ser ett stort behov av samtal om den frågan, för är det självklart så att man blir en kritiskt driven, självständig och kunskapssökande forskare om man skriver artiklar med andra? Är det inte bara ett sätt att snabbt nå fram till ett mätbart resultat som ger en fördelar i konkurrensen (om annat än kunskap)?

Det är inte linjestyrningen och New Public Management i sig som är problemet, utan var och till vad detta används. Om forskare får forska fritt kan linjen styra som den vill, så länge den håller sig borta från forskningen. Låt forskare forska, och ledningen leda det som kan och bör ledas. Frihet bygger på och kräver ansvar, och ansvar är en mänsklig kompetens, liksom bildning, etisk medvetenhet och analytisk förmåga. Kritisk granskning är inte samma sak som instrumentella jämförelser av formella meriter. När jag var doktorand var friheten i akademin BETYDLIGT större, och det är jag enormt tacksam för att den var, för jag hade aldrig blivit forskare i dagens högskola, med dagens syn på kunskap. Jag sökte mig till och har stannat kvar i akademin för kunskapens skull, inte för pengarnas, prestigen eller något annat.

Samvetsfrågan som ingen kommer undan ifall det verkligen är ett kunskapssamhälle vi faktiskt vill ha är: Vad ska forskare syssla med, och vad främjar kunskapsutveckling? Och utmaningen är vi har att hantera är denna: Framgångsrika forskare som lyckats inom dagens system och som är lojala med nuvarande syn på kunskap har ALLT att förlora på att systemet förändras.

torsdag 19 oktober 2017

Prestationskulturens intellektuella och hälsomässiga konsekvenser

Andra dagen på Fekis2017 i Malmö. Igår skulle jag egentligen gått på en annan session, men av en slump hamnade jag på denna istället: Prestationskultur och prestationshets i den förtätade staden, där Torkel Thanem, Carl Cederström, Christian Marsvelias och Emelie Reinhold tillsammans reflekterade över ett brännande aktuellt tema i dagens samhälle. Nämligen detta:
I dagens globaliserade och tävlingskåta ekonomi konkurrerar städer världen runt om att attrahera de mest framgångsrika företagen med de mest lovande talangerna och de högst presterande medarbetarna. I denna session problematiserar vi den urbana prestationskulturen och frågar om det i framtidens Sverige kan skapas hållbara alternativ till den förtätade staden. Finns det måhända en gångbana, eller en landsväg, ur det urbana rutmönstret?
Som vanligt tänker jag mer med än redogör för det jag lyssnat på. Orden och tankarna är mina, men jag hade inte kunnat skriva utan inspiration från det som sades av forskarna som talade på sessionen. En sak jag tänker är ar detta att hälsa och intellekt hänger samman som ler och långhalm (säger man så fortfarande? Förstår unga idag vad det betyder?). Stress och press leder till både sämre hälsa, kunskapsförflackning och utarmning av den intellektuella förmågan, liksom försämrade kunskaper och ökat ointresse för intellektuell utveckling leder till sämre hälsa. Därför är det oroande när allt mer fokus i samhället riktas mot prestationer och när kraven ökar på produktion av allt mer på allt kortare tid. När intellektuellt drivna människor ger sig in i den karusellen och använder kunskapen som finns om vad som främjar hälsa för att optimera sina prestationer och fördelar i konkurrensen med andra skapas en farlig spiral av allt högre uppdrivet tempo, som på sikt riskerar gå ut över kunskapsutvecklingen. För kunskap och lärande tar tid, det finns inga genvägar. Finns inte tid till eftertanke och reflektion och får man inte misslyckas, om prestationsgrad och hur väl man lyckas i konkurrensen blir det enda som betyder något offras kunskapen, vilket på sikt är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Ömtåliga kvaliteter är omöjliga att värna och utveckla i en miljö där tiden och förståelsen för komplexitet saknas. Etik, till exempel, kräver eftertänksamhet och kritisk medvetenhet. Etik handlar inte om att följa regler mekaniskt, utan om att handla klokt och hållbart, vilket är aspekter av tillvaron som går att avgöra först i efterhand. Har man rusat vidare till nästa projekt kommer utvärderingen hela tiden att ligga ett steg efter och diskussionen handlar alltid om historiska fakta. Om ohållbarhetens effekter skjuts framför oss lever man på illusionen om att det man gör är bra och inser först i efterhand att det kanske inte alls var så. Samma med hållbarhet. Det går bara med stöd i eftertänksamhet att avgöra vad som är etiskt och hållbart, aldrig på förhand. Det spelar ingen roll hur mycket fakta och siffror man har att luta sig mot eller låter sig övertygas av, enda sättet att veta säkert är att bedöma resultatet i efterhand. Finns inte den tiden är det som att köra racerbil i mörkret mot ett stup som inte syns förrän det är för sent.

Städer tävlar om att attrahera högpresterande företag, som tävlar om att attrahera högpresterande och konkurrensinriktade människor, vilket påverkar även den som inte deltar i konkurrensen eftersom kulturen påverkas och synen på vad som är normalt förskjuts. Det förrädiska är att förändringen går förhållandevis långsamt och det är först när man stannar upp, lyfter blicken och jämför hur det är med hur det var, som man inser vart man är på väg, och då kan det vara försent. Ingen kan veta när gränsen passeras, inte förrän i efterhand. 

Prestationskultur och hälsa, talades det om, liksom den rörelse som växer sig stark bland en högpresterande, urban medelklass, vilket fokuserar på mätning, siffror och analys av siffror. Quantified self-rörelsen, vars motto är self knowlege by numbers. Här handlar det inte om reflektion, bara om att samla in data; vilka antas kunna användas för att lära känna sig själv och därigenom skaffa sig konkurrensfördelar. Vad får detta för konsekvenser, för hälsa och intellekt? En av förgrundsfigurerna säger (eller sa, 2008) att han började eftersom alla i framtiden kommer att göra det (samla in data). Här tänker jag återigen på framtiden och på olika sätt att se på och förhålla sig till den. Eftersom framtiden inte är teleologisk utan öppen och dess riktning regleras av slumpen kan ingen veta vad som SKA hända; visst kan det blir som rörelsens företrädare tror, men det kan också vara så att han påverkar utvecklingen i en sådan riktning genom att allt fler väljer att tro och lyssna på vad han säger och att rörelsen därigenom driver på för att det ska bli som man antar att man vet att det kommer att bli. En självuppfyllande profetia alltså, vilken förstärks eftersom vi här talar om extremt framgångsrika och mäktiga människor med hög personlig impact factor.

Ett uttryck för individens vilja att bli bättre och förbättra sig själv för att öka sina chanser att lyckas i konkurrensen med andra som tänker och agerar på samma sätt för att man vill bli anställd på eftertraktade företag som kan välja och vraka bland sina arbetssökande och på det sättet sända ut signaler om vad som krävs för att lyckas. Enda sättet att kunna analysera vilka risker och möjligheter som utvecklingen går att koppla till är att göra tvärtom; stanna upp, tänka efter och reflektera över konsekvenserna och graden av hållbarhet. Skaffar man sig själv och företaget fördelar, eller ökar bara hetsen i samhället som helhet? Friheten att välja förvandlas till tvång, sämre hälsa och tankeförmåga. Ett slags virvelvindar svart hål eller förödande malström som suger upp allt fler i flödet och påverkar tänkandet.

Vad händer med friheten att röra sig fritt, att få utlopp för sin kreativitet och känna glädje i skapande verksamheter när tiden aldrig räcker till och känslan av otillräcklighet ökar och sprider sig i samhället? Så länge det finns frihet att även välja bort friheten att röra sig fritt och konkurrera med andra är man de facto fri; annars inte, trots att man kanske känner sig fri (illusionens och föreställningsförmågans kraft har visat sig vara enorm). Bara i avsaknad av tvång kan man vara fri. Att tvingas välja, hur fritt valet än är, är inte ett uttryck för frihet. Problemet är att det inte finns någon konspiration eller ondskefull, hemlig kartell som driver utvecklingen. Den är självorganiserande och utvecklingen drivs på av alla som lever och verkar i samhället. Det djävulska är att det krävs att alla eller tillräckligt många agerar annorlunda för att bryta den onda cirkeln, samtidigt som individerna kan skaffa sig fördelar genom att fortsätta. Ett slags fångarnas dilemma, indeed. Även om forskning övertygande har visat att alla tjänar på att vara solidariska med varandra är lockelsen för enskilda stor att bryta överenskommelsen, för hur vet jag att jag kan lita på dig? 

Utbildning och utveckling, detta att vara på väg någonstans, kostar pengar och tar tid. Därför väljer företagen redan färdiga människor som redan har egenskaperna och förmågorna som erftersöks. Ansvaret för att skaffa sig det som behövs ligger då på individen, och HR-avdelningen jobbar inte med utveckling och omsorg av mänskliga resurser utan med strategisk rekrytering av måttbeställad kompetens, förmåga och inställning till arbetet. Man lär sig inte förstå kultur och skapar inte förutsättningar och incitament för förändring i en önskvärd riktning, man använder tekniker och verktyg för att skapa en utopisk kultur som leder till kontrollerade resultat.

Vad riskerar prestationskulturerna att leda till för konsekvenser, för människor och samhällen? Tillväxten ökar och behovet av kompetent personal är skriande, men eftersom kompetensen som företagen som konkurrerar med prestation eftersöker är smal och dessutom organisationsspecifik, blir det svårt att finna personer att anställa som både har erforderlig utbildning, rätt inställning och dessutom passar in och och accepterar företagets kravprofil rörande hälsosam livsstil. Företagen är mäktiga eftersom politikerna globalt tävlar om att locka dem till just deras land, just deras stad. Kraven på högskolorna ökar därför att tillhandahålla smala och specialiserade utbildningar, utifrån företagsspecifika önskemål. Fast eftersom utbildning bara är ett slags nyckel in till rekryteringsprocessen, som handlar mer om annat än vad man kan uppvisa högskolebetyg på, är utbildning idag inte en garanti för att få ett jobb efter examen. Idag konkurrerar man med hela sin kropp (siffrorna och mätdatan ovan), det vill säga både kunskap, intellektuell förmåga OCH biologiska och psykologiska, det vill säga genetiska, egenskaper. 

När utvecklingen får effekter på stadsbyggande blir konsekvensen att buller och stress ökar ännu mer, vilket påverkar folkhälsan och tvingar allt fler att konkurrera med varandra om resurser och möjligheter som aldrig räcker till, vilket i sin tur leder till vi får en kultur som präglas av en växande kollektiv känsla av att aldrig riktigt räcka. Inte ens de lyckade individerna kan tillåta sig att njuta av framgången. Vill vi ha det så här? Vad kan vi göra för att möta problemen och förändra kulturen och skapa förutsättningar för ett annat, mer humant och hälsofrämjande samhälle? Jag har just nu ingen aning, men detta är en angelägen fråga och det finns anledning att åkerkomma i ämnet. Just nu börjar krafterna tryta. Två intensiva dagar fyllda av intryck, tankeutmaningar och social samvaro tar ut sin rätt.

En sista tanke bara: Kan en kultur och ett samhälle där man idealiserar ungdom och hälsa samtidigt som ständigt ökande prestation, någonsin bli ett samhälle att åldras, vara sjuk och bli frisk igen, umgås och utvecklas intellektuellt i? Är det vägen fram, eller en destruktiv jakt mot undergången för både individen och samhället, vi slagit in på? Det står skrivet i stjärnorna, fast så mycket vet vi, att utan kunskap ingen hälsa och utan hälsa ingen kunskap.

Forskning med (och om) mening

En av sessionerna den första dagen på FEKIS2017 i Malmö var den som hölls av Roland Paulsen och Mats Alvesson, som handlade om boken: Return to meaning. Mycket intressant och väldigt tänkvärt. Det var inte så mycket en föreläsning om hur det är som en öppen reflektion över viktiga frågor rörande forskning: Vad producerar forskningen? Idealt sett och i praktiken, bokstavligen. Och: Vad bidrar forskningen med? Idealt sett och faktiskt. Alvesson berättade att han fick en spontanapplåd när han på en internationell konferens sa (ungefär) att: Allt fler säger idag allt mindre till allt färre. Värt att tänka på. Att forskning är viktigt betvivlar ingen, men det betyder inte att allt som alla forskare gör är viktigt. Och om det är så att forskningen drivs dithän att allt fler forskare tvingas specialisera sig genom att forska om allt smalare aspekter av verkligheten, riskerar överblicken att gå förlorad. Synen på kunskap förändras dessutom eftersom smala aspekter av verkligheten går att kvantifiera och kontrollera på ett helt annat sätt än helheter, vilket gör att kompetensen att förstå och hantera mening och bedöma vad som är meningsfullt utarmas.

När synen på kunskap förändrats och forskning allmänt antas handla om hard facts förändras synen på meriterna; som också kvantifieras. Idag handlar meritering allt mer om vad man kan visa i form av credentials, metrik, och rankingpositioner, och allt mindre om vad man faktiskt kan och förmår hantera. Och så blir det när tiden och utrymmet för intellektuella diskussioner krymper. Forskning handlar mer om annat än om kunskap och insikt, förståelse och utveckling. Forskning förvandlas tillkonkurrens och fokus riktas allt mer mot vad andra gör och hur långt de kommit i jakten på mätbara utmärkelser. Jakten på befordran blir allt viktigare och både forskare och forskningen drivs idag av frågan: Vad behövs för att bli befordrad blir professor? Det är den frågan som bestämmer vad man forskar om, var man publicerar sig och vilka konferenser man åker på samt vilka kontakter man knyter. Ju fortare man når målet desto bättre. Fast vad är det värt? Vad är poängen med att bli professor i unga år? Vad ska man göra sedan? Jag tror kunskapsutvecklingen skulle gynnas mycket mer om professor mer var en hederstitel som erhölls för lång och trogen tjänst i den akademiska världen, och om grunden för utnämningen handlade om kunskapens värde och mening.

Jag är enig med talarna om att peer-reeiew är bra och viktigt. Vetenskapliga påståenden måste granskas, fast för att det ska fungera måste granskningen anpassas till kunskapsmålet. Metoden och påståendena ska granskas, inte formen. Paulsen talar om hur han översatt sina egna artiklar till vanligt språk, med fokus mer på innehåll än på form och jargong. Vad handlar peer-rewiew om idag egentligen; om att undersöka metodens relation till resultaten eller om att leta efter "viktiga" referenser och påpeka missar rörande formen och formalia? Jag blev rejectad en gång för att granskaren menade att jag hade missat att förhålla mig till en påstått viktig refereras. Fast när jag kollade upp referensen visade det sig att hen bara var inflytelserik i det smala fält som tidskriften utgjorde, medan min genomgång av tidigare forskning fokuserade på mer generella aspekter av (alkohol)forskning. Om peer-rewiew handlar om att som granskare aldrig vara nöjd, om kommentarerna bara handlar om detaljer som måste bli bättre och inte om studiens reliabilitet och validitet har systemet förvandlats till något annat än en vetenskaplig granskningsprocedur av det som sägs i namn av vetenskap. Vetenskapliga texter är och förblir viktiga, men inte publiceringen i vissa, smala och högrankade tidskrifter. Innehållet måste alltid vara viktigare än mediet, annars förlorar vetenskapen sin mening. Det vetenskapliga språket har som en konsekvens av granskningsproceduren kommit att bli tillkrånglat och ibland obegripligt. Referenser slängs in snart sagt överallt och ofta bara som ett slags dekoration, för att visa att man har läst och har koll. Om meningen stod i fokus skulle alla tvingas reflektera över frågan: Vad handlar artikeln om EGENTLIGEN, vilket ofta kan uttryckas väldigt enkelt.

Paulsen berättar vidare om en vanlig invändning de får när det talar om boken: Mening är aldrig objektiv, det är alltid en öppen fråga. Man kan inte ha med detta med meningsfullhet i en studie, eftersom det riskerar leda till relativisering. Det är så klart en viktig invändning, men den är inte grund för kritik mot efterfrågan på mer meningsfull forskning. Bara för att det inte går att avgöra en gång för alla, objektivt, vad mening är och vad som är meningsfullt, betyder inte att den aspekten av forskning är meningslös. Om bara frågor som kan avgöras säkert erkänns som forskning kommer viktiga aspekter av livet och verkligheten att överlåtas på andra och forskningen kommer att handla om trivialiteter. Jag ser ett stort behov av samtal kring frågor, rörande forskningen, som: För vem och varför är det meningsfullt, det man studerar? Om forskare tvingades sätta ord på sin syn på mening och om graden av meningsfullhet låg till grund för seminariediskussioner skulle förståelsen för mening öka och fler skulle bi bättre på att hantera och bedöma forskningens meningsfullhet.

Paulsen talar även om att den förment säkra forskning som publiceras i högrankade och minutiöst granskande tidskrifter har visat sig vara svår att replikera. Han hänvisade till en studie vars resultat publicerats i Nature där man visat att experimentstudier är svåra att upprepa. Detta manar till eftertanke. Att granska metoder och det som hävdas är en sak, men det är en helt annat sak att som granskare gå i god för resultatens replikerbarhet. Om det visat sig svårt att upprepa resultaten faller ju själva poängen med granskningen. Den enda vettiga och meningsfulla slutsatsen av denna vetenskapligt grundade och (som jag förstår det) vederhäftiga insikt om forskningens resultat borde vara att betydelsen av peer-rewiew tonas ner. Forskningen behöver bli lite mer försiktig, det skulle alla tjäna på. Tvärsäkra och uppblåsta forskare som passerat nålsögat och blivit publicerade i inflytelserika tidskrifter är mindre ödmjuka och tar kanske större risker än andra forskare. Med mer fokus på mening i forskningen skulle tvärsäkerheten bli mindre av en dygd och förståelsens värde skulle öka, förhoppningsvis.

Det är ett faktum att de flesta artiklar som publiceras inte läses, och inte laddas ner. Det säger något om forskningens relevans och talar för att det handlar mer om meritering än om relevant och användbar kunskapsutveckling. Alvesson gör en jämförelse med teatern där det är lätt att rekrytera skådespelare men svårare att fylla salongen med publik. Det säger inte allt om forskningens mening, men det säger en hel del och det är definitivt en aspekt värd att beakta. Samhället har rätt att kräva meningsfull forskning oavsett hur svårt det är att avgöra vad som är meningsfullt. Ett förslag på hur man tänka för att bena upp frågan är att reflektera över följande: MENING ... för mig, för kollegiet, för samhället (idag, imorgon och på längre sikt). Ibland är forskningen bara meningsfullt för forskaren, ibland för forskaren och för kollegiet och ibland även för allmänheten. Ju fler som ser och känner att forskningen är meningsfull desto bättre. Vad händer om vi låter Svenskt Näringsliv bestämma vad som är meningsfullt? Det finns massor av frågor att samtala om. Tyvärr anses debatten vara vägen till kunskap och mening går inte att debattera, den måste man närma sig med mycket större respekt för komplexiteten i frågan. Vi borde lägga större vikt vid motiven och diskutera argumenten. Inte debattera, utan samtala och analysera.

Om forskningen upplevs som meningslös är vetenskapen hotad. Frågan är vem som bestämmer? Cynism och uppgivenhet är problematiskt för både individen och samhället. Om meningen med forskningen handlar om makten och inflytandet som vetenskapliga godkännanden ger är det en farlig utveckling, för kunskapen riskerar att utarmas och hamnar allt längre från fokus. Om det är viktigare vem som säger något än vad som sägs är vi alla illa ute. Vi behöver samtala om detta. En annan och mer bildningsinriktad akademi är möjlig. Alvesson avslutar med att diskutera några förslag på vad man faktiskt kan göra:

1. Policyförändringar: Fokusera på bra och betydande bidrag (artiklar) och låt dessa vara meriterande. Den som har något viktigt att säga och faktiskt når ut skulle kunna få meriteringspoäng, vilka mäts istället för antalet citeringar och publiceringar. Då skulle antalet inte vara lika viktigt och forskare skulle tvingas fokusera mer på innehållet och meningen.

2. Fler seminarier där man fokuserar på mening, istället för på strategiska aspekter. Varför är studien och dess resultat viktiga? Enligt vem, varför och med stöd i vilka argument? För vem? Sådana saker diskuteras allt mindre idag, och det bidrar till tomheten.

3. Vi måste bort från skolningen till fackidioter och fokusera ÄVEN på helheten, överblicken och tidsperspektivet. Skillnaden mellan komplex och komplicerad behöver verkligen uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag.

När kompetensen att bli publicerad i högrankade internationella tidskrifter blir viktigare än forskningen bakom och innehållet i vetenskapen ligger vägen vidöppen för mer produktion av meningslöshet. Det som är meningsfullt och relevant för en internationell publik är inte självklart relevant för landet eller lokalsamhället. Den aspekten behöver uppmärksammas och samtalas om också.

Dessutom, till sist, det kanske viktigaste argumentet för att rikta uppmärksamheten mot meningen med forskningen är att kravet på säkra resultat och måluppfyllelse i forskningen leder till att innovativ och nytänkande forskning försvåras eller hindras. Mer av samma premieras i dagens system, vilket inte leder till mer mening, tvärtom.

onsdag 18 oktober 2017

Stadens mediterade, relationella tillblivelse

Barbara Czarniawska, professor vid GRI, Göteborgs Universitet, inledde FEKIS i Malmö. Titeln för hennes key-note var: Den medialiserade staden. Intressant på väldigt många olika sätt, men ju mer jag lär mig och ju fler erfarenheter jag får i kraft av ålder och år i akademin blir det allt svårare att hålla kvar uppmärksamheten på det som sägs. Tankarna far lätt iväg och idag tänker allt oftare mindre på innehållet i det som sägs än med den som talar och det som lyfts. Inser att detta var exakt vad jag gjorde i grundskolan också, jag satt och dagdrömde men jag var ändå närvarande. Mina tankar vandrade inte till något annan ämne eller någon plats. Jag längtade inte bort, jag var där och jag tänkte intensivt, fast på annat än det som talades om. Därför blev betygen som de blev, liksom kunskaperna. Jag var mästare på oförberedda läxförhör och kunskaperna jag fick med mig har jag nytta av än idag. Utan att veta det lärde och har jag alltid lärt för livet, inte för betygen eller karriären.

Czarniawska talar om bilderna av staden i medierna, företrädesvis traditionella medier, och det är intressant, men jag tänker på staden och medier/mediering på lite andra sätt. Jag fattar grejen och när det sker finns allt utrymme för att tänka med och bortom det som sägs. Det är så jag fokuserar, och får jag en fråga av någon som handlar om det som sagts nyss låter jag helt bortkommen och framstår som en tok. Fast det som händer är att jag tappar min koncentration och slits brutalt ut ur min tankebubbla. Det är plågsamt och jag blir ledsen av att uppfattas som någon som inte lyssnar, för det är ju exakt det jag gör; bara på ett annorlunda sätt än de festa. Jag lyssnar associativt och genom att tänka själv för att kunna lära mig mer, inte bokstavligen och instrumentellt för att kunna upprepa vad som blivit sagt.

Visst är det intressant med medier och exemplen som presenteras är tankeväckande, men jag menar att det är problematiskt att byta loss en aspekt av stadens komplexa helhet och detaljstudera den delen. Kunskapen om staden intresserar mig och jag vill därför mycket mer uppmärksamma mellanrummen och det som händer där. Jag ser staden som ett komplext fenomen och ska man kunna förstå STADEN går det inte att dela upp den i mindre delar som studeras var för sig. Kunskapen om staden (som är en dynamisk helhet) finns i helheten, i både dess delar och i kommunikationen mellan. Dit, i den riktningen rör sig mina tankar i samma stund som jag fattar grejen med föreläsningen. Och för att bevisa att jag inte är ointresserad eller sitter och tänker på annat bloggar jag om mina tankar för att på det sättet både utveckla innehållet och sprida tankarna till en vidare publik.

Medierna (tidningar, TV och radio) må vara viktiga aktörer i skapandet av bilden av staden, men det går inte, menar jag, att prioritera ett medium framför andra. Som sagt, kunskapen om staden finns och förändras i helheten och det som händer mellan delarna. Inte på en plats eller i ett medium. Staden är komplex, relationell och i ständig tillblivelse. Det är i samverkan mellan olika medier som bilden av staden växer fram. Talar man isolerat om ett medium blir kunskapen anekdotisk och tagen ur sitt sammanhang. Inte ointressant eller meningslös, men jag är mer intresserad av staden som helhet och förutsättningarna för förändring. Jag är intresserad av hållbarhet och kultur som är andra komplexa problem. Allt och alla hänger ihop och måste ÄVEN förstås i relation till varandra, som delar i en helhet där även mellanrummen och det som händer där beaktas. Därför är medier en viktig ingång, men det finns fler medier än tidningar, radio och TV.

Tidningar, radio och TV är medierna par excellens, och det är dessa man ofta tänker på först. Självklart är det viktiga, deras roll ska inte underskattas, men det finns andra medier också. Språk, till exempel, är ett annat viktigt medium. Talet om minnen av och från, tankar om och visioner för; drömmar, upplevelser och vardagliga reflektioner som det samtalas om, mellan människor. Det är ett medium som jag vill uppmärksamma. Det är ett viktigare medium för det utgör förutsättningen även för övriga medier. Hur man talar, var man talar, när man talar, om vad man talar liksom varför. Här finns en massa aspekter att lära sig förstå. Alla aspekter av ett komplext fenomen kan aldrig fångas och beskrivas i detalj, men en god förståelse för komplexitetens oöverblickbarhet är avgörande för förståelsen för staden.

Det finns fler medier, och jag ska här försöka lista och reflektera över några av dem utan att resa några anspråk på att ha fångat och beskrivit alla. Sociala medier tas inte upp i föreläsningen för projektet genomfördes innan de introducerades, men idag är dessa medier troligen viktigare för bilden av städer än traditionella medier. Och de flesta tror jag faktiskt når och läser traditionella medier via sociala, genom länkar som blir virala och diskuteras i olika forum. Till dels styr alltså sociala medier vad som läses av utbudet av traditionella medier, vilket är en intressant aspekt i sig.

Reklam är ett medium, ett allt viktigare medium. Med reklam sprider man den bild av staden man vill ge av den, men liksom med så mycket annat som rör kultur går det inte att styra bilden av en stad. Och den mest kända och framgångsrikaste reklamkampanjen för en stad visar just det att, framgång till stor del handlar om slump och komplexa samband och medveten samverkan. När New York var på dekis på 1970-talet startades kampanjen, i liten och blygsam skala först. Man hade helt enkelt inte råd att spridande mer än till närområdet. Resten är historia. Nycken till framgång i just den kampanjen verkar ha varit att man avstod i början från att varumärkesskydda den idag ikoniska loggan: I Love NY. På det sättet tjänade staden miljarder indirekt i form av fler besökare som spenderar mer. Reklamen har nått enorm spridning i och med att företagare från hela världen trycker loggan på snart sagt allt. Ett verkligt win-win-arrangemang. Valet att avstå från att varumärkesskydda kampanjen verkar vara nyckeln till framgång i fallet New York. Poängen är att ingen kan styra processen eller räkna med framgång.

Film är ett medium som verkligen är med om att skapa bilder. När jag kom till New York kände jag igen mig, för jag har sett stadens alla landmärken på bio och TV. Frågan är om man åker till staden för att man set filmen eller om man ser filmen för att man varit i staden. Ännu en av alla frågor som mitt ämne kulturvetenskap rymmer och som saknar givna svar, som kräver ödmjukhet och kreativitet samt samtal för att nå fördjupad förståelse för. Det går inte att avgöra vad som är vad eller vilka aspekter som är viktiga, det är en komplex helhet som förändras dynamiskt. Best practice är en god tanke, men den har lett till fler problem än den löst.

Konst är ett medium. Här tänker jag på Borås, som använt spektakulära konstsatsningar som ett led i marknadsföringen. Och talet om statyn av Pinocchio visar hur olika medier samverkar. Det är inte den enda statyn som finns i Borås. Staden är fylld av konstverk som väcker tankar och känslor och ger upphov till diskussioner, vilket för mig till nästa medium: Turisterna och deras möten med stadens medborgare, liksom medborgarnas möten med varandra. Konferensen är i Malmö, och om den enda kunskapen man har om Malmö bygger på mediernas rapportering kanske man kan få för sig att det är en farlig stad. Fast jag som vuxit upp i Malmö och som ständigt återkommer till staden vet att det inte stämmer. Här finns inte så mycket konst, men gott om spektakulära byggnader, som väcker känslor och som ger upphov till diskussioner. Det som händer mellan människor kan än mindre än reklam och informationskampanjer målstyras och det finns inga garantier. Det handlar om samspel och samverkan, komplexitet och dynamisk förändring driven av slump. Kulturen finns och förändras mellan.

Fast bilden av en stad påverkas inte bara av medier och medborgare samt turister: Politiker (och här tänker jag på lokalpolitiker, på landstingspolitiker, rikspolitiker och politiker i andra länder också) påverkar bilden dels genom olika beslut som tas, dels genom uttalanden som görs och får spridning i medier (både traditionella och nya, sociala), samt genom samtal som väcks av känslorna som olika beslut ger upphov till och som behöver bearbetas. Många SD-politiker och sympatisörer har flyttat till Ungern till exempel, och jag liksom många med mig är tveksam till att åka dit, på grund av politiken som förs i det landet. Det påverkar synen på städerna, trots att folket som helhet aldrig är synonymt med ledaren som valts. I USA har Donald Trump förklarat krig mot medierna som han menar sprider falska nyheter om honom och hans politik. Det finns massor av andra exempel, men poängen är som sagt inte att lista alla. Här väcker jag bara tankar och sätter ord på mina tankar om det jag upplever på FEKIS 2017 på Malmö högskola.

Företag som väljer att etablera sig eller flytta sätter sin prägel på staden. Konferensen hålls delvis i Kockums lokaler och den del av staden där konferensen hålls och hotellet vi sover i ligger var stängt för mig som barn, för då var det ett fabriksområde. Företag väljer ibland att etablera sig där andra liknande företag finns; tänker på Silicon Valley eller Kista utanför Stockholm, vilket också bidrar till och är viktiga aktörer i stadens tillblivelse, som alltså pågår på enormt många platser samtidigt.

Arkitekter, är ett sista slags mediatör. Snart börjar nästa session. Tror det räcker att säga: Turning torso, operahuset i Sidney eller Empire State Building, för att alla ska förstå vilket roll arkitekter har för bilden av staden. Det är heller inte självklart att man lyckas eller kan bestämma utfallet i förväg. Arkitekturhistorien är fylld av exempel på misslyckade satsningar, fast även misslyckanden kan ge upphov till känslor och lust att diskutera. Lutade tornet i Pisa är ett fint exempel på det. Och så vidare. Bilden av staden växer fram och förändras i möten mellan en lång rad av olika aktörer och genom utbyten av tankar och erfarenheter.

Det är detta jag forskar om: Förändring, förutsättningar för förändring, kultur, komplexitet och långsiktig hållbarhet. Och det var detta jag satt och tänkte på medan Barbara Czarniawska höll sin högintressanta föreläsning om mediernas helt olika sätt att rapportera om trafikolyckor i Rom och Stockholm på 1990-talet. Hon talade inte om det jag skrivit om här, men jag hade inte kunnat skriva detta om jag inte lyssnat på henne, och det hon sa kommer med tiden att sjunka in och kanske, vem vet, dyker det upp i en annan bloggpost, som skrivs på en annan konferens när någon annan talar om något annat. Det får framtiden utvisa, och framtiden är öppen, om den vet ingen någonting.