tisdag 28 februari 2017

Tankar om fusk och plagiat 1

Livet går inte att kontrollera. Då vore det inget liv. Självklart, kan tyckas, men det behöver uppenbarligen påpekas. Samhället är en komplex och dynamisk helhet som aldrig helt går att överblicka. Mellan kultur och struktur uppstår hela tiden spänningar. Drömmen om kontroll är stark och önskan att kunna styra och reglera förändring i en bestämd riktning och mot tydliga mål är utbredd. Tror man tillräckligt starkt och om tillräckligt många är övertygade om att det går är det möjligt att bygga upp omfattande system för ordning, kontroll och styrning, men det går aldrig att ändra det faktum att verkligheten är och fungerar som verkligheten gör, och den går inte att kontrollera. Framtiden är mer eller mindre öppen. Det kan man bara anpassa sig till, inte bortse från. Där, i den tanken, vill jag börja dagens bloggpost, som handlar om fusk och plagiat i forsknings- och utbildningssammanhang.

Jag vet inte om företeelsen med fusk och plagiat har ökat, men det är en realitet och ett stort problem, så frågan är brännande aktuell. Hur kan man komma tillrätta med problemet, och vad är själva grundproblemet? Hittar en artikel att tänka med i Skolvärlden. Vi får se var det landar.
För några dagar sedan släppte Lärarnas Riksförbund en undersökning som visar att en av tio lärare medger att det förekommit fusk vid nationella prov på deras skola. ”Uppdrag granskning” på SVT gav också exempel på lärare som bidragit, antingen genom att sprätta kuverten med prov för tidigt och hjälpa eleverna, stöttat eleverna under själva provet eller att rätta för snällt.
Jag sökte mig till högskolan och blev lärare för att jag ville lära, för att jag alltid varit intresserad av samhället, människor, historia, kultur och kunskap. Jag vill veta mer, vill förstå och bidra till samhällsbygget. Jag är inte överdrivet social i vardagen, men jag är absolut inte mig själv nog utan bryr mig om mina medmänniskor. Det är kunskap och samhörighet jag söker, solidaritet och medmänsklighet. Fusk och plagiat upplever jag som en kränkning. Studenterna kunde lika gärna spotta mig i ansiktet, jag hade inte blivit mer upprörd av det. Förhandlingarna om betyg och önskemål om att jag ska rätta "snällt" gör mig bara irriterad. Jag vill fokusera på kunskapen och lärandet, inte på kontrollerna och styrningen. Jag vill vara LÄRARE!

På högstadiet kunde jag högaktningsfullt skita i proven och ägna mig åt lärande, och det var också vad jag gjorde. Priset jag fick betala för att inte göra som man skulle, för att jag satsade på mitt eget livslånga lärande var högt, men det är ändå ingenting i jämförelse med vad som drabbar dagens unga om de försöker sig på samma sak. Idag går det inte att gå sin egen väg. Mina lärare lät mig vara och ägnade sin mesta tid åt undervisning. Vi hade förhållandevis få prov, och betyg var en fråga som var aktuell någon eller några gånger om året. Den skola jag gick i som elev var inte detaljstyrd, den var kunskapsfokuserad och byggde i mycket högre grad än dagens på eget ansvar. Visst fuskades det där också, men jag valde att inte bry mig. Jag gick inte dit för betygens skull, utan för kunskapen. Och det gör jag än idag. Allt som rör betyg, poäng, närvarokontroll och administration av utbildning är inslag i yrkesvardagen som jag försöker hantera för att jag måste, även om det känns totalt meningslöst och är dödstråkigt. Jag följer reglerna, men det betyder inte att jag älskar dem. Jag avskyr dem, för jag tror inte på dem, just för att verkligheten och mänskligt beteende, kultur och kunskap INTE går att kontrollera, mätas och målsäkra. Kunskapskvalitet är ett vagt begrepp. Ändå förväntas jag okritiskt följa reglerna, när jag egentligen bara vill göra som jag alltid gjort: Ägna mig åt det jag tror på, är intresserad av och vet fungerar. Det spelar inget roll att jag är docent och genom att ta mina högskolepedagogiska poäng (mer än vad som krävs) har bevisat att jag har kunskaperna, kompetensen och erfarenheten. Innan jag kan och får ägna mig åt lärande och kunskapsutveckling måste jag först följa manualen och uppfylla utbildningens alla administrativa krav, sedan, om det finns tid och ork kvar kan jag läsa, skriva, tänka och fokusera på kunskapen. Formen tar allt mer över och innehållet betraktas allt mer som ett slags formalitet. Det viktiga är inte vad man faktiskt kan, utan att man har betygen, poängen och examina som intygar att så är fallet. Det är det viktiga, inte kunskapen, för den behandlas som en formalitet.
Varför ser det ut som det gör? En som intresserat sig för att besvara den frågan är Lars Fonseca, forskare på Linnéuniversitetet. Han har studerat de bakomliggande villkoren som skulle kunna förklara fusket i skolan. Hans forskningsintresse riktar sig generellt mot att förstå elevers och lärares upplevda normer och normkonflikter i pedagogiska praktiker. I en doktorsavhandling från 2014 studerade han normer kring skolfusk i gymnasieskolan.

– Min grundtanke är att lärarna gör rätt, samtidigt som de gör fel. När jag har pratat med lärare och elever om det här säger de att man möter så motstridiga förväntningar att de måste välja. Den förväntan som alla möter, som syns väldigt tydligt i mina studier och i bakgrunden till ”Uppdrag granskning”, det är att man har förväntningar på sig att prestera goda resultat. Det har man som elev och som lärare, som rektor och som nation också, säger han till Skolvärden.

Ska man prestera goda resultat i skolan måste lärarna på något sätt agera utifrån det, menar han.
– Möter man då förväntan att du ska leverera goda resultat så möter man samtidigt förväntningarna att du ska följa ett regelverk till punkt och pricka. De här två förväntningarna krockar tyvärr. Lärare och elever säger de att det är helt omöjligt att leverera de förväntade resultaten om man samtidigt ska följa regelverket.
Exakt min erfarenhet, vilket jag försökt beskriva ovan. Regelverket bygger på att kunskap och kompetens flyttas från individen till systemet, och eftersom det enda som betyder något är det som syns i systemet, det som går att mäta, jämföra och utvärdera, kommer betygen att bli viktigare än kunskapen. På högskolan har vi genomströmningen att tänka på, och studenterna tar studielån. Friskolorna konkurrerar om elevpengar och har ägarnas vinst för ögonen. Arbetsgivarna kräver att man kan visa upp examina och politikerna vill spara pengar. Alla stressas att prestera MÄTBARA resultat. Kunskap går dock inte att mäta, utbildning går inte att målsäkra, och kunskapskvalitet är ett allt för vagt begrepp för att kunna användas som mall för utvärdering av utbildningsverksamhet. Därför tvingas lärare välja, på samma sätt som jag gjorde mitt val som elev på högstadiet. Dagens elever kan inte välja, de är intvingade i ett snudd på totalitärt system där LÄRARNA ansvarar för att målen nås. I ett sådant system kan man aldrig få både och, bara antingen eller. Och idag kräver ansvariga att RESULTATEN prioriteras fram för kunskapsutvecklingen. Klart det fuskas och plagieras då. Det är en mänsklig och fullt förståelig reaktion.
Det som händer då är att elever och lärare börjar ”förhandla”. Man vet att man kommer att bryta en förväntan och uppfylla en annan.

– Då blir det ofta så att man väljer att tillfredsställa de här resultatkraven och då kanske fuska, blunda för fusk eller någonstans lätta på reglerna med exempelvis förlängd skrivtid.
Alla blir ju dessutom nöjda om man fuskar. Eleverna får en lättare väg genom skolan och kan ägna sig åt sina fritidsverksamheter och det som verkligen intresserar dem. Föräldrarna blir nöjda, för de vet att bra betyg är en förutsättning för att lyckas i dagens samhälle. För att komma in på den utbildning man valt och för att få drömanställningen krävs BETYG. Skolans rektor och i förekommande fall aktieägarna blir nöjda, för det betyder att verksamheten håller hög kvalitet och att det finns utrymme för effektiviseringar och ökad vinst. Politikerna blir glada, för det betyder att det finns bevis på att allt är frid och fröjd i kunskapsnationen Sverige. Och Svenskt Näringsliv ser heller inga problem med nuvarande upplägg eftersom de i mångt och mycket står bakom modellen. Så länge formen och mätbarheten prioriteras framför kunskapen och innehållet tvingas lärarna välja, och det kan inte komma som någon överraskning för någon att lärarna väljer att tillfredsställa systemets krav. Här tror jag svaret på läraryrkets sjuknade attraktivitet ligger. Den som väljer att bli lärare för kunskapens och lärandets skull mår så klart dåligt av att verka i ett system som inte sätter KUNSKAPEN i främsta rummet. Jag vet i alla fall att jag mår dåligt. Jag vill lära och utveckla kunskaper TILLSAMMANS med mina studenter, inte administrera betyg eller tillfredsställa systemets behov. Jag vill fokusera på innehållet och gå på spännande, samtalsinriktade seminarier, inte sitta i ändlösa möten eller arbeta med administrativa system och manualer. Jag vill vara i kunskapen, inte kontrollera resultat. Jag vill samtala om lärande, inte förhandla om betyg.

Just nu skulle jag vilja fortsätta tänka och skriva kring detta viktiga och aktuella ämne, men jag har inte riktigt tiden eller ron. Jag sätter punkt här och återkommer i eftermiddag. Idag måste jag bedöma uppsatser, rapportera in betyg och har även ett möte att gå på. Hela dagen är i princip inrutad och känslan av att vara instängd kryper sig på. Jag skulle helst vilja göra som jag gjorde på högstadiet, men min pliktkänsla tvingar mig att följa reglerna trots att jag plågas inombords och slits isär av alla motstridiga krav vilket hotar leda till till att kunskapen utarmas i samhället. Min kunskapsutveckling blir inte på långt när lika lidande, för jag har fortfarande en viss frihet och kan alltid gå upp lite tidigare för att få vara fri att ägna mig åt det jag sökte mig till högskolan för: Kunskapsutveckling.

måndag 27 februari 2017

Studier av kultur är studier av förändring, i rörelse


Idag är planen att jag ska bli klar med bok nummer två i serien om tre böcker med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Har därför svårt att fokusera på något annat än den texten. Det kommer krävas hårt arbete hela dagen för att nå dagens beting, men gårdagens insats har gett inspiration. Försökte med inser att jag inte får ur mig något vettigt, så jag delar med mig ett litet smakprov på boken som jag senare i veckan ska börja korrekturläsa och senare under våren kommer publicera på nätet, open access, liksom förra boken om samtal.

Det viktigaste jag lärt av Deleuze och Guattari är följande: Vikten av att vara i vetandet, totalengagerad i kunskapandet, utsättandes sig för risker, mitt i osäkerheten. Betydelsen av att våga bli till, tillsammans. Förkastandes allt som har med försvar och förvaltande av kunskap att göra. Insikten om att man måste upplösa problem, inte lösa dem. Problem som är lösta finns i någon mening kvar och pockar på uppmärksamhet och underblåser därigenom det fiktiva behovet av experter. Vetenskap handlar om att helhjärtat engagera sig i världens tillblivelseprocess, om att ömsesidigt skapa vetandet som behövs för att förstå och utveckla den helhet forskaren delar med allt och alla andra som lever och verkar på jorden, tillsammans.

Insikterna har jag fått betala för med blod, svett och tårar, genom att slita med texterna. Jag har inte informerats, inte lyssnat andäktigt och antecknat flitigt. Jag har engagerats. Orden har trängt sig på och arbetet med att försöka förstå har tvingat fram tankar och associationer. Deleuze och Guattari hjälper mig att se min verklighet, min samtid med nya ögon. Texterna talar inte om för mig, pressar inte fakta på mig, de öppnar mina ögon genom att uttrycka sig kryptiskt ibland. Deleuze och Guattari tvingar mig ta ansvar för det jag säger, skriver, tänker. De driver mig framför sig likt personliga tränare som hjälper mig att utveckla användbara kompetenser som behövs i sökandet efter kunskap om kultur. Det är så jag läser och använder deras texter, och det är så jag vill bli läst.

Något av detta har jag velat visa här. Sista ordet är dock aldrig sagt, varken om Deleuze och Guattari eller kultur och hållbarhet. Fler verktyg, mer sökande, mindre prestige och minskade möjligheter till maktutövning, är vad som behövs för att göra akademin till en dynamisk plats och samhället till ett kunskapssamhälle. Fler inte färre behöver nås av och jobba med vetenskapliga resultat och filosofiska texter. Öppna upp, stäng inte in. Riv pyramider, elfenbenstorn och murar. Ut i världen, forskare. Låt oss utmanas, tillsammans.
Hos nomaderna har vi trott oss se en sådan maskin uppfinnas. Här vill vi bara peka på denna upptäckt som historiskt faktum, även om den från början uppvisar hela denna tvetydighet som får den att bilda sammansättningar med den andra polen och röra sig mot den. Men i grund och botten är det inte nomaderna som besitter hemligheten: en konstnärlig, vetenskaplig eller ”ideologisk” rörelse kan också vara en potentiell krigsmaskin just i den mån den skapar ett konsistensplan, en kreativ flyktlinje, ett slätt rum för förflyttning, en relation till ett fylum.
Verktyg var det, inte en historielektion. Krigsmaskiner är sammansättningar, med förmåga till agens. Nomaderna må vara ett utdöende släkte, men deras uppfinningar lever vidare. Hemligheten är att det finns ingen hemlighet, bara konsekvenser och upprepad skillnad. Allt skapat lever sitt eget liv. Ingen äger något och allt är samtidigt både gott och ont. Likt Schrödingers katt och Wittgensteins ankhare är Krigsmaskinen vid varje givet tillfälle, samtidigt både konstruktiv och destruktiv. Ingen styr, det är sammanhanget som ger upphov till konsekvenser. Och konsekvenser måste tolkas för att få mening. Ont och gott är liksom sanning mänskliga uppfinningar, värderingar. Konsekvenser bara är. Krigsmaskinen är kastad ut i världen. Den finns där och den kan användas. Men den kan också vändas mot sin skapare. Nu är det upp till oss att göra det vi anser klokast och bäst. Bryt gärna upp, men gör det med måtta och aldrig uteslutande eller fullständigt. Det finns inte en väg fram, bara olika vägar vidare. Alla med sina unika möjligheter, problem och konsekvenser.
Det är inte nomaden som definierar alla dessa karaktärer, det är denna helhet som definierar nomaden och på samma gång krigsmaskinens essens.
Det är i förhållande till den fattige som den rike känner sig rik. Och det är för att direktörerna fjärmat sig från samhället och bara jämför sig med sina likar som bonusarna skenar. Det är klyftorna och kontrasterna som skapar den relativa känslan. Fast bara i skalans övre skikt, för den som är fattig tvingas kämpa med livets elementa och realitet. För hen är nästa budget eller löneförhandling på liv och död. För den rike och privilegierade är det en fråga om prestige. Allt är relativt och får sin mening beroende på vilket perspektiv saken studeras från, och hur den förhåller sig till helheten som den är en del av. Vi måste lära oss se det, om en mer hållbar värld skall kunna byggas.
Om gerillan, minoriteternas krig, det folkliga och revolutionära kriget, står i samklang med denna essens, är det för att de antar kriget som ett syfte desto mer nödvändigt då det bara är ”supplementärt”: de kan bara starta krig om de samtidigt skapar något annat, om det så bara rör sig om nya icke-organiska sociala relationer.
Nöden har ingen annan lag än nödvändigheten … är det detta de säger? Blir inte riktigt klok på denna passage. Men för den underordnade är det alltid på riktigt, på allvar. För den rike är allt bara en lek. För den som fjärmat sig från resten av samhället är allt sekundärt och förmedlat. Många söker ära, berömmelse och rikedom och det är lockande att liera sig med krigsmaskinen för att få det man önskar sig. Det är dock förenat med risker. Statsapparaten har makt och det distraherar, den påverkas också av sitt sammanhang. I toppen av pyramiden där hastigheten är stor kan det som händer snabbt skalas upp och spridas. Processer långt från jämvikt går lätt över styr. För makt som koncentreras får en mer genomgripande verkan, på gott och på ont.
Det finns stor skillnad mellan de båda polerna, framför allt vad gäller döden: flyktlinjen som skapar, eller blir till ett organisations- och dominansplan. Man ser ständigt att dessa två linjer eller plan kommunicerar med och ger näring åt varandra, lånar från varandra: den allra värsta världsomspännande krigsmaskin återskapar ett slätt rum för att omge och stänga jorden.
Citatet kan läsas som ett uttryck för ekonomins primat. Ekonomin är också en process som kan anta krigsmaskinens form och verkan. En ekonomisering som drivs till sin spets leder till att pengar för pengarnas skull blir ett värde i sig. Jakten på pengar, vinst och effektivitet är liksom tendenser till territorialisering en rörelse som förfärande lätt blir ett självändamål. Vad händer med samhället, medmänskligheten, humaniora och hållbarheten när pengar inte längre betraktas som ett medel, utan ett mål i sig? Vi är på väg med full fart i den riktningen. Om tillräckligt många ser faran och agerar för att tillblivelsens riktning ska ta en annan väg är ett annat samhälle möjligt, därför pekar jag på faran. Jakten på ökad vinst och låga priser kommer förr eller senare att leda till krav på sänkta löner. Kan vi inte skapa ett system som fungerar balanserande kommer vi aldrig att kunna bygga ett hållbart samhälle. Det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och.
Men jorden aktiverar sina egna förmågor till deterritorialisering, sina flyktlinjer, sina släta rum som lever och banar väg mot en ny jord.
Finns det liv, finns det hopp. Förändringens rörelse kan alltid ta sig nya vägar, utvecklingen av samhället är inte linjär. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många vill och försöker. Om tillräckligt många agerar tillsammans, mot samma mål finns ingenting som kan hindra rörelsen. Så enkelt är frågan om hållbarhet, och just därför enormt svår. Kulturens karaktär är sådan, och det är kulturvetarens hopplösa dilemma att se och förstå men inte nå ut. Dessutom är det inte bara människor som agerar. Jorden och klimatet har också agens. Fisken i havet kan ta slut och då finns det ingenting som kan hindra fiskeindustrin från att gå i konkurs. Glaciärer smälter och havsvattennivån ökar. Mot sådana krafter står sig människan slätt. Vad vi än gör och även om många agerar idag kommer livet på jorden under överskådlig tid att få leva med och utsättas för konsekvenserna av det som varit. Klimatet och kulturen är rörelser som hämtar kraft i mellanrummen. Förändring och tillblivelse utan riktning som fångats in, krafter som kanaliseras.
Frågan gäller inte kvantitet, utan den inkommensurabla karaktären hos de kvantiteter som står mot varandra i de två typerna av krigsmaskiner, enligt de två polerna. Krigsmaskiner bildas mot de apparater som övertar maskinerna och gör kriget till sitt projekt och sitt syfte: mot de stora konjunktionerna av infångnings- och dominationsapparater ställer de sina konnektioner. 

Makten är alltid produktiv och föder överallt motmakt. Makt mobiliserar, kopplar samman, fångar in och ger upphov till effekter, men den går inte att kontrollera. Kultur händer i sammanhang fyllda av asymmetri, och är resultatet av dynamiska relationer. Kultur är allt och inget, förändring och rörelse. Kulturvetenskapens studieobjekt är fler än men färre än många. Närmare än så kommer man inte kulturen. Kultur kan aldrig förklara något, det är kulturen som ska förklaras. Därför är studier av kultur, studier av förändring, i rörelse.

söndag 26 februari 2017

Kunskap är inte en kumulativ process

Lika viktigt som det är att lära sig saker är det att glömma och göra sig av med kunskap. Forskning är inte en linjär process som går från mindre till mer vetande. Framsteget är en myt. Världen förändras och det som fungerade igår fungerar inte självklart imorgon, på samma sätt som gårdagens galenskap kan uppfattas som morgondagens klokskap.

Kunskap är ingenting i sig själv, den finns mellan, är en relation, är perspektivberoende antaganden. Kunskap är ofta paradoxal och ingen äger den. Minns en gammal bonad: "Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta." Kunskap fungerar på samma sätt. Kärlek till vishet och viljan att veta, i kombination med förmågan att göra sig av med gamla insikter som inte fungerar längre, samt förståelse för oliktänkande; så ser vägen mot vetande ut, så fungerar lärande. Utan ödmjukhet inför komplexiteten kan ingen kunskap utvecklas. Utan förståelse både det man vet, vad som går att veta och vad som ligger bortom det vetbara, kan ingen verklig kunskap utvecklas. Vishet främjar ödmjukhet och arrogans är okunskapens följeslagare.

Jag tror inte att det finns någon Gud, med det betyder inte att jag inte tror. Vill man verkligen veta måste man förstå var gränsen för det vetbara går, och det som ligger bortom den gränsen är trons område. I gränslandet råder osäkerhet och är man hänvisad till aningar. Fast Gud kan stå för så mycket, när man gjort upp med tanken på en allvetande gubbe på ett moln. Ett slags kollektivt samvete eller klokskap i koncentrat, till exempel. Återvänder ofta i tanken till en bön jag lärde mig när jag intervjuade nyktra alkoholister på 1990-talet. Sinnesrobönen, vars ord och innehåll skänker tröst och är till god hjälp i arbetet med att förstå vad kunskap är. Den lyder så här,
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden. 
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst. 
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia. 
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
Det är kloka ord. Jobba med det man kan, och slösa ingen energi på det som står utanför den egna kontrollen. Intellektet är en av människans mest nyckfulla förmågor. Ofta bara händer saker, och sedan används tankeförmågan för att förklara varför, trots att det som hände saknade logik. Det är djupt mänskligt, och det händer hela tiden. När man vet och bara väntar på att det man "vet" ska bevisas är det lätt att sprida saker på nätet, vilket underblåser fördomar och förhindrar intellektet att fungera optimalt som kompass. Människan har en utvecklad rationell förmåga, men det betyder inte att den används jämt eller på bästa sätt. Bara för att man har en Ferrari i garaget betyder inte att man är racerförare. Bara för att man kan betyder inte att man alltid orkar, vill eller bryr sig.

Kunskap är inte en kumulativ process. Kunskap är en värdefull förmåga, en nåd att bedja om, ifall man är troende. En av livets stora gåtor. Ödmjukhet, vill slå ett slag för ödmjukhet i dessa dagar av alternativa fakta, bildningsförakt och kunskapsvidrig New Public Management-ideologi. Vi får inte den skola och högre utbildning vi vill ha, vi får den vetenskap vi förtjänar.

lördag 25 februari 2017

Till den långsamma läsningens lov 3

Idag fokuseras på mål, på detaljerade mål, och på att målen ska nås så snabbt och effektivt som möjligt. Eftersom måluppfyllelse kräver handfast styrning idealiseras ledaren. Ekonomin överordnas medborgarnas hälsa och medarbetares tillfredställelse. Strävan efter sänkt skatt och lägre priser i kombination med krav på ständigt ökande tillväxt skapar spänningar. Ökande klyftor och övertygelsen om att murar löser problem gör att okunskapen och ointresset ökar och allt som är okänt förknippas med osäkerhet. Planen ska följas, till varje pris. En kultur där allt och alla pressas till det yttersta för att nå målen kommer aldrig att bli en kunskapskultur. Kunskap kräver tid att tänka, marginaler, tillit, nyfikenhet och förståelse för långsam eftertänksamhet. 

Fortsätter tänka med Kim Solins (fil dr i filosofi vid Uppsala universitet) Understreckare, om behovet av läsning som får ta tid, och avslutar serien poster på detta tema.
Det långsamma läsandet och tänkandet kan resultera i framstående arbeten som Arendts och Villanis, men den viktigaste aspekten är ändå moralisk. I dialog med filosofer som Luce Irigaray, Emmanuel Levinas och Simone Weil visar Michelle Boulous Walker hur det långsamma läsandet fostrar oss i en öppenhet mot den Andre. Om man genom långsamt läsande tillåts möta och vänta in en stor komplexitet i förundran, utan att på utsatt tid tvingas reducera den till några på förhand givna schematiska kategorier, så är man också bättre beredd att möta varje medmänniska med en öppenhet för hennes unika mysterium.
Populism är dumhet förklädd till politik, är orimlighet ompaketerad till trovärdighet. Yta som bara hjälpligt täcker skiten därunder. SDs ledning är toppen av en dynghög som sprider lögner och omoraliska påståenden, både om andra och om Sverige om de bara gynnar deras sak: Maktövertagande. Att tänkande människor kan lockas av och ansluta sig till populistiska politiker är ett annat tecken på hur det står till med kunskapen i vårt land, sedan får friskoleägarna säga vad de vill. Deras kvalitetsmätningar är designade för att peka på just det friskoleföretagen vill att potentiella kunder ska se, och betygsinflationen är inget alternativt fakta, det finns gott om vetenskapliga studier som indikerar att det är en realitet. Rasism och populism är omoraliskt och orimligt, verklighetsfrämmande och ett resultat av bristande eftertänksamhet. Populism bygger på och talar till känslorna, och tar avstånd från intellektet. Det är enda sättet att hålla den populistiska rörelsen vid liv. Därför är det så viktigt att sakta ner och ta sig tid, tänka efter och samtala. Medmänniskor är mysterier, men just därför behövs öppenhet och eftertänksamhet. Komplexitet kan inte delas upp i mindre delar, för komplexiteten består. Komplexa problem kräver komplexa lösningar, vilket är motsatsen till populism.
Om man lär sig att läsa med en kärlek till vishet i stället för att läsa med ett begär efter kunskap, så kommer man inte lika lätt att börja se på människor som resurser för det ena eller det andra nyttiga ändamålet. I stället kommer man att vara öppen för ett existentiellt möte med den andra, som kan ha en omvandlande verkan på en själv.

Och lika viktig som öppenheten är tålamodet att stå ut med det ofullständiga. En långsam läsning är inte fullständig på det sätt som man förväntar sig att en systematisk läsning ska vara, och inte heller överblickbar som en skumläsning. I stället är en långsam läsning alltid ofärdig, man kan inte veta allt genast, och kan alltid slås av något nytt när man återvänder till texten.
Kärleken till vishet kan aldrig bli ett mål, det är en rörelse, en strävan. Den som söker vishet blir aldrig färdig och ju fler som tänker tillsammans desto större är chansen att man närmar sig visheten, istället för att fjärma sig. Vishet förvandlar medmänniskorna till resurser istället för problem eller kostnader. Människa blir man tillsammans med andra, därför är det korkat att bygga murar och hata det okända. Nyfikenhet och kreativitet är viktiga verktyg i sökandet efter bildning ock vishet. Genom att läsa långsamt finns möjlighet att se paralleller, kopplingar och knyta an till andra kunskaper. Långsamheten fyller formerna med innehåll och livet med mening. Ett eftertänksamt liv som lever i takt med sig själv och som förmår vara närvarande här och nu är ett hållbart liv som ger mer än det tar. Hållbarhet är inget mål, inget man blir färdig med, liksom livet och sökandet efter vishet är det en rörelse, en strävan i okänd terräng. Läser man snabbt är det lätt att bländas av ytan. Kritisk läsning är långsam läsning. Komplexa texter blir man aldrig färdig med. Varje gång man återvänder till dem ser man något nytt, och det är som det ska. Läsning är alltid kontextuell och individuell och varje läsare och läsning är unik, fast det upptäcker man först när man samtalar om och återvänder till texter.
Och återvända ska man. Tänk på flanören: det går väl inte att säga att någon vid en viss tidpunkt flanerat Stockholm fullständigt? Walker beskriver detta sätt att läsa som essäistiskt. ”Ett långsamt och eftertänksamt läsande, som mera handlar om att ställa frågor än om att ge fullständiga svar. Ett sätt att läsa som ignorerar krav på system och struktur till förmån för det rena nöjet i att låta tanken ta sin tid.”
Livet är ett och det samma genom alla år, men ändå är ingen ny dag de andra lik. Åldrandet ger perspektiv på det som varit och ju mer man fokuserar på det som är här och nu desto fler nyanser ser man och lär man sig förstå. Den som jäktar mot nya mål drabbas av tunnelseende och tappar kontakten med verkligheten. Det är skillnad på att fotvandra i naturen och att fördas genom den på motorvägen i en sportbil. Samma omgivning, men två helt olika upplevelser. Samma med livet, kunskapen och kulturen. Man får de upplevelser man förtjänar, och det enda man kan förändra är sin inställning och sitt sätt att tänka och leva.
När man läser och tänker långsamt framträder sakta de avgörande och djupa insikterna. Vad kunde det betyda för våra institutioner (skolor, universitet etcetera) om man tog till sig insikterna om det icke-instrumentella läsandets och tänkandets särskilda egenskaper? De institutioner och de strukturer som vi har idag uppmuntrar till ett begär efter kunskap (det är forensiskt, systematiskt, nyttigt, snabbt användbart), inte efter en kärlek till vishet (essäistiskt, öppet). Institutionerna har uppstått i och fått sitt existensberättigande från den sortens kärlek till vishet, men paradoxalt nog har det långsamma läsandet kommit att bli alltmer väsensfrämmande i just dessa miljöer.
New Public management handlar om mål, ekonomi och effektivitet. I samma stund som den ideologin införs och slår igenom i skolan löses kunskapen upp i sina beståndsdelar, bildningen far all världens väg och visheten kan man glömma. Pengarna rullar in och maskinen spinner som en katt, men resultatet är tomhet och yta. Kunskap är inget mål, och det är inte pengar heller, utan medel för att uppnå något annat: Hållbarhet, mening, vishet. New Public Management är organiseringens motsvarighet till politikens populism. Utbildning betraktas felaktigt som ett komplicerat problem, när det i själva verket är ett komplext problem. NPM delar upp och specialiserar, tvingar ner forskarna i allt smalare och djupare hål, vilket gör att överblicken går förlorad och verksamheten förvandlas till något annat än den en gång var.

Kanske ser man den här paradoxen särskilt klart i universiteten, som har institutionella strukturer som kommit till för att förvalta och förädla avgörande insikter, men där strukturerna ibland har blivit mål i sig själva och det långsamma läsandet inte sällan fått ge vika.
Ska man göra karriär måste man tidigt bestämma sig för vad man ska forska om, och sedan producera mer av samma. Man måste debattera och vinna ansökningar samla på sig citat och pengar, makt och inflytande. Idag forskas det allt mer för att kunna söka pengar, än det söks pengar för att kunna forska. Böcker som för mig representerar långsamhet i såväl produktions- som konsumtionsledet har på kort tid övergivits. Det sägs att kvaliteten inte kan garanteras. Fast när slutade forskare läsa texterna man läser kritiskt? När började man lita blint på den fakta som presenteras framför en? I samma stund som NPM slog igenom och förvandlade akademin. Forskare är inte företagare utan upptäcktsresande. Kunskap kan aldrig garanteras och därför går utbildning inte att kvalitetssäkras. Ändå gör vi det. Oklart varför, men kanske är det för att vi inte anser oss ha tid att läsa långsamt.
Den här spänningen blir på många sätt tydlig också i Villanis bok, till exempel när han beklagar kontrasten mellan upplevelsen av den matematiska insikten och den form som beviset sedan står skrivet på, eller när vikten av att ha tillräckligt med tid för att tänka står i konflikt med institutionella förväntningar.

Det är när man helt glömmer bort vad det icke-instrumentella läsandet och tänkandet kan alstra som man enligt Walker lämnar kärleken till vishet för ett begär efter kunskap, och med det också förmågan att på djupet vara öppen för tillvarons komplexitet. Som motgift till den här glömskan föreslår hon det långsamma läsandet.

Det långsamma läsandet kan se ut som slöhet om de institutionella strukturerna är sådana som uppmuntrar till ett begär efter snabbt användbar kunskap. Men det är alltså i själva verket snarast motsatsen. För att kunna läsa långsamt måste man beredas tid för att ”låta dammet lägga sig efter att man har läst”, citeras Virginia Woolf i boken. Att återföra institutionerna till de grundläggande ögonblicken och ge plats, men framför allt tid, för långsamt läsande, samtal och oväntade möten är inget romantiskt tillbakablickande mot en svunnen tid, menar Michelle Boulous Walker, utan något som är viktigt här och nu.
Oj vad jag håller med. Min vurm för samtal är verkligen inte ett uttryck för nostalgi, det är ett rop på hjälp. Stressen som sprider sig i akademin gör både lärare och studenter tunnelseende. Ledningarna förstorar det inneboende skyddet mot arrogans som tiden att tänka och reflektera främjar. Dagens studenter har utvecklat en instrumentell inställning till studierna, med utbildningspolitikernas och Svenskt Näringslivs goda minne. Och vill man bara tjäna pengar är det kanske oproblematiskt, men är det bildning och vishet, hållbarhet och ett rikt och hälsofrämjande, intellektuellt stimulerande liv man vill veta är det helt fel väg att gå, det man man bara uppnå genom att läsa långsamt, genom att samtala och stanna upp för att tänka efter. Det finns inga genvägar av det enkla skälet att det inte existerar några mål i livet.

Ord, ting och diskursiva ordningar 16

Mellan ordning och oordning uppstår liv och får tankar form. För strikt ordning eller för mycket oordning ger upphov till problem. Absolut kontroll eller fullkomlig frihet är liktydigt med död. Någonstans mellan finns varje ordnings optimala läge eller tillstånd. Kultur är inget i sig, utan just ett slags tillstånd. Med ledning av kunskap om delarna går det inte att förstå kulturen, för kulturen är också relationerna mellan delarna, dynamiken och mellanrummen. Diskurs är ett begrepp skapat för att beskriva detta tillstånd, liksom kulturen är diskursen inget i sig själv utan just ett slags föränderligt tillstånd av förändring. För mycket ordning och kontroll försvårar förändring, och avsaknad av ordning gör att förändringen förlorar sin riktning och upplöses i kaos. Diskursen är ordnade ting och tankar, är relationer mellan ord och materia. Foucault har talat om tre yttre ordningar, och förra posten handlade om en inre ordning: Kommentaren. Här ska det handla om Författaren.
Jag tror att det finns en annan princip för att gallra i en diskurs. Den är, fram till en viss punkt, den förstas komplement. Den rör författaren. Naturligtvis inte författaren i bemärkelsen talande individ som uttalat eller skrivit en text, utan författaren som princip för gruppering av diskurser, som deras betydelsers enhetliga ursprung och som fokus för deras koherens.
Författaren som ordnande princip. Författaren ger liv åt texten. Människan vill veta vem som skriver och står bakom orden. Denna princip ägnade Foucault stort intresse åt att undersöka och jag återkommer ofta till hans tanke om att det är svårt att veta om man faktiskt lyssnar på vad som sägs, eller om man i själva verket lyssnar på den som talar. Hur vet man det? Hur avgörs en sådan sak? Där, i dessa frågor, finner jag en viktig nyckel till hållbarhet. Diskurs är för mig ett analytiskt verktyg för att lära sig se och förstå skillnaden mellan den som talar och det som sägs. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, säger Foucault också. Det ett annat sätt att se på och förstå samma aspekt. Och det gör mig bedrövad att diskurs blivit ett belastat begrepp, dels för att många använder det som ett ontologiskt uttalande, dels för att naturvetare och sanningens försvarare försöker hävda att kulturvetenskapliga (diskurs)analyser är ovetenskapliga. Båda uttalandena är felaktiga. Diskursanalyser är analyser av ordningar och ordnande. Författaren är en ordnande princip, inte bara den som skriver. Alla kan skriva men det är få förunnat att upphöjas till författare. Och jakten på vem som står bakom pseudonymen Elena Ferrante visar hur starkt begäret efter kunskap om VEM som talar är. Foucault försöker vid upprepade tillfällen skriva artiklar anonymt, just för att sätta fokus på orden, på innehållet och tankarna som texten förmedlar, men det visade sig väldigt svårt. Diskursens kraft är stor. Människan är kultur och gränsen mellan jag och andra är aldrig absolut. Människa är ett fenomen som uppstår mellan biologi och kultur och diskursen är ett verktyg för att förstå relationen och dynamiken mellan. 
Denna princip är varken konstant eller allestädes verksam. Överallt runt omkring oss cirkulerar en mängd diskurser som inte får vare sig sin mening eller sin effektivitet av att tillskrivas en författare: vardagliga propåer som omedelbart utplånas, dekret eller kontrakt som behöver undertecknare men inte författare, tekniska bruksanvisningar som sprids anonymt. Men även inom de områden -- litteratur, filosofi, vetenskap -- där författarattribuering är regel ser man tydligt att den inte alltid spelar samma roll. Inom den vetenskapliga diskursens ordning under medeltiden var författarattribuering nödvändig, eftersom den var ett tecken på sanning. Ett påstående ansågs till och med få sitt vetenskapliga värde av sin upphovsman. Sedan 1600-talet har denna funktion undan för undan utplånats inom den vetenskapliga diskursen. Numera används den knappast till något annat än att namnge ett teorem, en effekt, ett exempel eller ett syndrom.
Diskursen förändras hela tiden. Spelet mellan kunskap, makt och subjekten som skapar vetande är dynamiskt och relationerna mellan delarna i helheten förändras hela tiden. När kunskapen är i centrum tappar makten och subjektet i betydelse, och vice versa. Referee-granskningssystemet bygger på anonymitet åt båda håll. Det är TEXTEN och INNEHÅLLETS vetenskaplighet som ska granskas, inte VEM som skriver. Systemet är dock inte vattentätt och författaren, subjektet är på stark frammarsch. Om texterna som Paulo Macciarini skrev hade granskats strikt enligt den vetenskapliga principen hade han aldrig kommit så långt som man gjorde. Författaren kom emellan. Hans lyskraft och alla förhoppningarna som knöts till honom som person övertrumfade kunskapen. Macciarini hade makt eftersom pengar ger inflytande inom vetenskapen idag. Det projicerades förväntningar på honom som vetenskapsman, vilket satte den kritiska förmågan ur spel. Författaren är en ordnande princip.
Däremot har författarfunktionen ständigt förstärkts inom den litterära diskursens ordning och från ungefär samma tid. Om alla de berättelser, poem, dramer och komedier som man under medeltiden lät cirkulera i åtminstone relativ anonymitet frågar man numera varifrån de kommer och vem som skrivit dem; man kräver svar. Man kräver att författaren garanterar enheten hos de texter på vilka man sätter hans namn, att han avslöjar eller åtminstone sitter inne med den dolda mening som genomströmmar dem och att han länkar sina texter till sitt privatliv, sina upplevelser och till den historia som sett dem födas. Författaren är den som ger fiktionens oroande språk dess enheter, dess sammanhållande knutar, dess inordning i verkligheten.
Författaren förklarar och ger mening åt texten. Författaren knyter förväntningar till subjektet bakom och redan innan någon har läst nästa bok är den en ekonomisk framgång, om den skrivs av en framgångsrik författare. Elena Ferrante visar att det finns en kraft i texten och berättelsens innehåll också, men när boken väl blivit berömd växer begäret efter kunskap VEM som skrivit den. Att inte veta skapar kulturell oro. Idag vet vi och det var oundvikligt att det förr eller senare skulle avslöjas vem som skrev boken. Texter utan författare, som datorkod till exempel, blir till instruktioner som okritiskt tenderar att följas. Även där spelar dock diskursens ordnande kraft en viktig roll, fast det är svårare att se den. Finns det ingen författare är det som den kritiska garden sänks och subjektets övertygelse om sin egen autonomi förstärks. Det är olyckligt på många sätt, för ingen människa är en ö. Människa blir man tillsammans och inom ramen för ett sammanhang. Helheten avgör, inte delarna. Diskursen är strukturens ordnande kraft. Den är heller inget i sig själv, den skapas också mellan och förändras tillsammans med allt och alla andra delar av helheten.
Jag vet mycket väl vad man kommer säga om detta: "Men ni talar ju om författaren sådan som kritikern återuppfinner honom i efterhand, när döden har kommit och det inte finns något annat kvar än en massa trassliga kråkfötter. Man måste bringa någon reda i allt det där, föreställa sig ett projekt, ett sammanhang eller en tematik -- något som man tror sig kunna kräva av en författares liv eller tänkande och som kanske är en smula fiktivt. Men likväl har den verklige författaren funnits, denne man som bryter in mitt bland de slitna orden och överför sitt geni eller förvirring till dem."
Forskningen om Nietzsche handlar delvis om att försöka bestämma när hans galenskap började visa sig i texterna, som om det spelade någon roll. Vi vet att han slutade skriva och att hans texter vid en viss tidpunkt blev omöjliga att läsa, men varför detta intresse för författarens mentala status? Varför inte bara läsa texterna och analysera dess innehåll. Fungerar det är det bra, annars är det bara att lämna orden och tankarna därhän. Om den som skrev texterna var galen eller frisk saknar betydelse för KUNSKAPEN, men det är svårt att skilja det ena från det andra. Diskursens makt är stark eftersom dess kraft kommer inifrån och eftersom du och jag påverkar förändringens riktning genom att interagera med varandra i vardagen.
Det skulle naturligtvis vara absurt att förneka existensen av individer som skriver och hittar på. Men jag tror att den individ som med ett möjligt verk i sikte börjar skriva en text, åtminstone sedan en viss epok tar till sig författarfunktionen för egen del. Det han skriver och det han inte skriver, det han avser som ett utkast till verket -- även ett första utkast -- liksom det han lämnar åt sidan som alldagligt tal, hela detta spel av skillnader föreskrivs av författarfunktionen sådan som hans epok givit honom den och sådan som han i sin tur omformar den. Ty han kan mycket väl rasera den traditionella bilden av författaren: utifrån en ny författarposition kommer han att ur allt han skulle ha kunnat säga, ur allt han varje dag och i varje ögonblick säger skära ut den ännu skälvande konturen av sitt verk.
Författaren är del av sitt verk liksom verket är del av författaren. Utan läsare och kommentatorer tappar orden sin mening, just för att den inte finns på en bestämd plats och bara, där utan i helheten, mellan.
Kommentaren begränsade diskursens godtycklighet genom spelet hos en identitet som skulle ha formen repetition och samma. Författarprincipen begränsar samma slumpmässighet genom spelet hos en identitet i form av individualitet och själv.
Överallt olika typer av spel mellan. Olika delar som interagerar och skapar föränderliga helheter. Diskursen är inget i sig själv, den uppstår i rörelsen, genom att sättas i verket. Allt och alla är utkastade i flödet som ingen styr men som ändå har en (föränderlig) riktning. Repetitioner av samma, upprepning av skillnad. Jag blir jag genom att spegla mig i andras ögon och den blick som avgör vad som är normalt och vad som är avvikande och sjukt. Det räcker inte att skriva för att bli författare, alla skriver texter som delas och läsas. Att vara människa är att kommunicera tankar med ord och gester. Ord och gester som inte kommer från eller skapats av människor får dock inte samma uppmärksamhet som orden som kan knytas till en berömd författare. Författaren är en ordnande princip som tillsammans med andra ordnande principer skapar kulturen och samhället. Diskursen är ordningen som håller helheterna samman.

fredag 24 februari 2017

Bejakar livets myllrande oöverblickbarhet

Den enda vägen leder fel, är ett slags mantra här på Flyktlinjer. Det finns ALDRIG bara en enda väg! Den tanken leder både individer och samhällen fel. Vid varje givet tillfälle finns alltid fler än en, men färre än många vägar fram. Livet, samhället och kunskapen har inget mål, bara olika vägar fram. Den insikten är nyckeln till hållbarhet, både för individer och samhällen. Enkelt är det på inget sätt, men just därför viktigt att aldrig ge upp försöken att få det att fungera. Ingen människa är en ö, och inget samhälle är isolerat. Allt och alla hänger ihop och är del av livet på jorden. Jag, bäst och målet är ord som borde ransoneras. Andra ord borde användas oftare: Tillsammans, gemensamt, solidariskt och mångfald, till exempel. Allt och alla kan alltid bli bättre. Vi borde därför samtala mer och debattera mindre, för samtalet öppnar upp och för samman, medan debatten stänger in och täpper till. Vinnaren skriver sin historia och bevakar framgången och sitt rykte. Tillsammans skapar vi vår gemensamma framtid.

Kulturer som bara erkänner en eller ett, den eller det bästa, är monokulturer eller ett slags tankens diktaturer. Där hyllas debatten, konkurrensen, ledarskapet och geniet. Allt och alla strävar efter samma mål, det enda möjliga målet. Fokusering, effektivisering och eliminering blir då legitima metoder. För att komma någon vart måste jag klättra i hierarkin och slå mig fram på andras bekostnad. Belöningen finns vid vägens slut, i toppen, vid målet. Fast bara en kan vinna, bara en kan vara bäst. Det blir därför en fattig kultur, fylld av odiskutabla men ändå alternativa fakta. Vad ska man mötas kring, reflektera över och ägna sin tid åt när allt är avgjort på förhand? Antingen har man rätt eller fel. Arrogans blir en dygd och cynism en framgångsfaktor. Känslokyla har en tendens att växa och sprida sig. Egoism ger mig vad jag vill ha, men inte nödvändigtvis vad jag behöver. Samvete blir en belastning och det sparkas neråt och slickas uppåt. Och fram växer det en kall, tom, hård och innehållslös kultur.

Kulturer som förstår värdet av mångfald och som gör vad som krävs för att få det att fungera blir rika eftersom alla kan hitta sin plats i helheten som växer fram och förändras mellan. I en sådan kultur samtalas det, perspektiven växlar och bryts mot varandra vilket gör att förståelsen ständigt ökar och alla kan alltid bli bättre. Vägen är målet och ju fler alternativ som öppnas upp desto bättre. Livet är här och nu och framtiden är öppen. Kunskap är det som fungerar och eftersom ingen vet vart man är på väg kan ingen veta vad som kan komma att behövas längre fram. Kunskap har därför ett egenvärde. Bildning är inget man blir färdig med: Ju mer desto bättre och ju längre man håller på desto klokare blir man. Jag är du, och tillsammans speglar vi oss i alla andra. Nyanser och varianter, öppenhet och omfamnad olikhet som leder till ökad hållbarhet. Nyfikenhet, prestigelöshet och ödmjukhet. Många ord på het, som betyder värme. Genom att lyfta andra hjälper man sig själv. Mångfald är förutsättningen för en myllrande, mjuk, överseende, inbjudande och innehållsrik kultur.

Tittar på bilder av så kallade Sverigevänner. Ser rader av strama, gravallvarliga, män som talar om sin egen förträfflighet och den enda vägen. Läser om män som inte drar sig för att ljuga eller smutskasta landet de säger sig älska. Om det gynnar deras sak, om det ger dem mer makt. Den enda vägens män är mobbare som söker sig till andra mobbare för att tillsammans ge uttryck för sitt förakt för svaghet. Eller handlar det om patetiska försök att dölja sin egen litenhet och oförmåga? Enfald blir i deras värld till klokhet, svaghet blir styrka och bara fakta som ger stöd åt det man redan vet accepteras. Dumheten växer och okunskapen blir en dygd. Ju mindre man vet desto bättre, för det gör det lättare att hålla illusionen vid liv. Rättning i ledet, marschera i takt, lojalitet mot ledaren. Alla bevakar varandra för vem som helst kan när som helst rensas ut, om det gynnar det högre målet: Maktövertagandet. Broar och böcker bränns bara av bombade bastarder. Blä!

Den enda vägen leder fel. Bygger man murar blir man ensam. Utplånas livets mångfald och reduceras kulturens diversitet vinner enfalden och arrogansen tar över. Dumheten segrar och tomheten triumferar. Målet är en meningslös plats. Från målet leder inga vägar upp, ut eller vidare, där finns inget innehåll, bara meningslös yta. Vägen är målet och mångfald en rikedom som ökar i värde ju mer den delas och ju fler som bjuds in. Fakta är en eller eller ett medan kunskap och bildning är många, och ju fler och mer desto bättre. Bygg broar, läs böcker, bejaka livets myllrande oöverblickbarhet. Livet på jorden är vårt ansvar att tillsammans förvalta.

torsdag 23 februari 2017

Demokratins utmaningar 4

Aningslöshet i kombination med okunskap och ointresse är en livsfarlig dekokt. Det går i vågor, men just nu är det en beskrivning av samhället vi lever i. Populismen sprider sig och auktoritära krafter anar morgonluft. Nästa utmaning på listan över hot mot demokratin handlar om just detta. Idag verkar allt fler, om än på olika grunder, anse att demokratin kanske inte är det enda tänkbara alternativet. 
Demokratins dekonsolidering. (Demokratisk konsolidering: i vilken utsträckning demokrati är ”det enda tänkbara alternativet” (Juan Linz och Alfred Stepan)). Här finns ett klart generationsgap: I generationen födda efter 1985 är det en minoritet som anser att det är bäst att leva i en demokrati, jämfört med ca 3/4 i generationen född i mitten av 1900-talet. Vurmen för auktoritära ledare syns i hela västvärlden. ”Andelen medborgare som godtar att ”ha en stark ledare som inte behöver besväras av parlament eller val”, exempelvis, har ökat markant i de flesta länder där World Value Survey har ställt frågan”. Hur kan vi förutse och ”skydda oss mot” detta?
Vad beror det på? Hur man man förklara fenomenet? Svårt, för det handlar om kultur och det finns så klart inte en förklaring. Delvis tror jag dock att just det är en delförklaring, att så många idag letar efter svaret, det enda svaret. Sverigedemokraterna bygger sin politik på en idé, att allt är (mass)invandringens fel, och det lockar uppenbarligen många. Ett problem, en förklaring, en lösning, ett folk och en ledare. Många tilltalas av den tanken. Den enda vägens politik, som ger mig det jag vill ha utan tjafs. Talet om och misstron mot etablissemanget bottnar i föreställningen om att makten bara bryr sig om sin egen makt och att etablerade politiker tappat kontakten med verklighetens folk.

Det är lättare att vara mot än för. Motkrafter har alltid tydligare fokus och kan lättare samla stöd för sin enda fråga än rörelser för. Även oliktänkande kan samlas kring och enas om ett missnöje. Man brukar säga att den som är frisk önskar sig en hel massa olika saker, men den sjuke bara en, att bli frisk. Trumps kampanjslogan: Make America great again, eller SDs mantra att samhällets alla problem kan skyllas på invandring, är motidéer som samlar människor från olika läger. Trump fick stöd från både rika och fattiga, och många vittnade om att man var inte för Trump utan mot Clinton. Många av SDs väljare vill röra om i grytan, är trötta på politiskt käbbel och drömmer sig tillbaka till det Sverige man en gång växte upp i. Man ser inte Åkesson, Karlsson, Kinnunen, Söder och Ekeroth som föredömliga ledare (jag vägrar i alla fall tro det) utan som upprorsmakare. Man vill förändring, skit samma hur. Allt blir bra bara vi blir av med nuvarande ledare. Det går att se motrörelserna som ett tecken på hur bra vi har det, att det är en (förvridet) tecken på att man faktiskt lever i en demokrati. Samtidigt är det så klart ett oroande tecken i tiden, för det är en indikation på att man tar demokratin för given. Drömmen om en snäll diktator som effektivt leder landet och värnar folkets intresse är en livsfarlig dröm. Varför skulle någon som har all makt bry sig om någon annan än sig själv? Det finns en anledning till att statsvetare ser demokrati som det minst dåliga styrelsesättet, och det handlar om att det är det enda hållbara styrelsesättet. Det handlar inte om att demokrati är enkelt eller något man kan ta för givet, tvärtom. Bristande förståelse för just det och aningslösheten som bara den kan unna sig som aldrig behövt bry sig, som alltid kunnat ta samhället och dess trygghetssystem för givna, är en förklaring till populismen och vurmen för diktatorer.

En annan sak jag tänker på och från tid till annan brottas med i min roll som lärare på högskolan är synen på den som passionerat bryr sig om något. Oftast möter jag inte det jag strax ska skriva om, men det händer och jag blir lika ledsen och bedrövad varje gång. Och det har med demokrati att göra. Idag gör sig många lustiga över den som vill något annat än bli kändis, rik eller fotbollsproffs. Det anses töntigt att värna demokrati, hållbarhet och kunskap och den som öppet gör det får räkna med att bli förlöjligad idag. Eller är det bara min högst personliga känsla? Jag vet inte, men få saker gör mig så besviken som när mina studenter gör narr av mig. Det handlar alltid om några få oftast ointresserade, självsäkra och underpresterande studenter som ser sig själva som kunder och utbildning som något man får. De kommer till högskolan och lektionerna som kungar och ser lärarna som inventarier eller som ett slags servicepersonal. Jag kommer till varje föreläsning väl förberedd och alltid med en tydlig bild av vad studenterna behöver. Det krockar ibland med studenternas önskningar om och förväntningar på mig som lärare och innehållet i föreläsningarna. Jag har dock överblicken och vet vad man måste kunna och förstå för att klara kriterierna för godkänt, dels på den kur man läser nu, dels på utbildningen som helhet. Att bli skrattad åt när man talar om saker man brinner för och vet är viktigt, och att bli förlöjligad av någon som varken vet något om eller bryr sig om vad jag talar om är smärtsamt. Har man en sådan inställning till lärare på högskolan har man det förmodligen även till andra människor som inte är som man själv, till politik, demokrati och kunskap och då blir det lättare att förstå vurmen. Fast jag kommer aldrig att vänja mig vid att bli förlöjligad. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull, för att jag ville förstå och arbetet med kunskap, demokrati och hållbarhet ger mitt liv mening. Känslan är att solidaritet med någon eller något annat än en själv idag hos förfärande många idag möts med förakt, och det gynnar knappast demokratin.

Förståelse för skillnaden mellan komplicerade problem och komplexa ser jag som en annan delförklaring till vurmen för starka ledare sökandet efter enkla svar och synen på utbildning som informationsöverföring eller betygs- och examensadministration. Vill man inte går det inte, för det betyder att man inte försöker. Tänker man att någon annan ska lösa ens problem, om det är utifrån det perspektivet och med den inställningen man betraktar demokratin och kunskapen, är det enkelt att förstå allt vad jag skrivit om ovan. Och jag ser som sagt en växande aningslöshet i samhället. Jag kan inte veta om det handlar om min ålder, men förkunskaperna som många studenter kommer till högskolan med och som visar sig på olika sätt är många gånger förfärande outvecklade. Vet man inte är det så klart svårt att förstå vilka risker man utsätter sig och samhället för när man lockas av starka ledare, och förstår man inte hur svårt demokrati är är det självklart lätt att kräva enkla lösningar på de problem som just jag ser som viktiga.

Högre utbildning handlar inte så mycket om kunskap som om att förmedla förståelse för hur lite man vet och hur svårt det är att överhuvudtaget veta något. Inget blir sant för att det står i en bok och bara för att man skriver ett namn och ett årtal inom parentes betyder inte att man som författare har friskrivit sig från ansvar. Detta förstår de allra flesta studenter förr eller senare. Ju förr desto bättre. Många av dagens studenter förstår dock först efter utbildningen vad verklig kunskap är, och så länge jag får mail från eller på andra sätt möts av uppskattning i efterhand för det jag kan och gör orkar jag utsätta mig för risken att bli förlöjligad, och jag har tålamod med frustration och hårda ord. Kunskap är en kamp, liksom demokrati och hållbarhet. Det handlar om komplexa problem och samband. Tvingas man försvara en uppsats och vill man verkligen skriva ett bra examensarbete får man en demokratifrämjande inställning till kunskap, så att säga på köpet. Dessa saker hänger ihop. Krisen i skolan är en samhällskris och ytterst handlar det om demokrati. Förstår man det är mycket vunnet och när många gör det kan man fokusera på det svåra arbetet att förvalta demokratin, som aldrig kan bli starkare eller bättre än medborgarnas samlade engagemang.

Det går att nå framgångar och vinna val med en populistisk politik, men det går inte att styra ett land och förvalta samhällen utan verklig kunskap och förståelse för vad det är för typ av problem man står inför. Donald Trump kampanjade sig till vinst i valet i USA, men så fort han fick makten stötte han på patrull. Och vad gör han, jo han ger sig på medierna, forskningen och domstolarna. Han skjuter in sig på och utmanar själva fundamentet för demokratin. Han har uppenbarligen inte vad som krävs att förvalta en demokrati, så han gör det enda han kan, det han lärt sig från företagsvärlden: Han trixar och fixar och fokuserar på en enda sak: Makten. Han agerar som en diktator, och liksom alla diktatorer vill han inte bli granskad, och han vill bestämma över både kunskapen och juridiken. Samma sak sker på andra håll i världen. I Storbritannien vann Brexitsidan, vars ledning omgående avgick. Populism är och kan aldrig vara lösningen på demokratins problem. Tror man det förstår man inte eller så vill man inte förstå, att demokrati inte är någon lösning utan en förutsättning för lösningarna som kräver eget engagemang för att verkligen fungera. Demokratin blir aldrig starkare än medborgarna som helhet låter den bli.

Vurmen för diktatur kommer alltid utifrån, liksom hotet mot demokratin alltid kommer inifrån. När insikten om dessa saker utarmas och när kunskaperna (och intresset för kunskap) sjunker är det tydliga indikationer på att demokratin är hotad. Och enda skyddet som fungerar är en skola värd namnet, och den skolan är en skola där kunskapen står i fokus, ingenting annat. Därför skrämmer det mig att politikerna tillåter företagare med vinstintresse att ansvara för driften av skolan. Ett oroande tecken i tiden och en indikation på att något är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige är att VDn för Svenskt Näringsliv också är ordförande i styrelsen för Uppsala universitet.