torsdag 26 april 2018

Texter och tolkningar 1


Jag bad om en utmaning i form av texter eller utdrag ur texter som jag skulle kunna tänka om och med. Här är en av texterna, och jag har som vanligt ingen aning om vad det ska bli av detta. I slutet av citatet eller textutdraget finns en referens. Jag går igenom texten mening för mening.
I utvecklade samhällen finns en rutinmässig förväntan att man ska lära sig flera språk, medan man – i monoteitiska miljöer – bara kan bekänna sig till en religion åt gången.
Demokratiska, utvecklade kunskapssamhällen bygger på förväntan om nyfikenhet och intresse för andra människor och andra sätt att leva och se på saker och ting, det är så jag förstår den första bisatsen. Och så finns det andra länder där man fokuserar på enhet och medborgarna förenas av att man tänker lika och ansluter sig till samma ideologi. Här finns ingen värdering, det är som jag förstår det konstateranden. Den ena typen av samhälle bygger på öppenhet och präglas av mångfald, och det samhället är utvecklat. I det andra samhället finns bara plats för en gud.  
Denna skillnad gör religionen till en potentiellt kraftfullare identitetsskapare än språket.
Många har konstaterat detta, att religion är identitetsskapande och att det är en mäktig kraft som har förmågan att hålla ihop gemenskaper. Fast det gäller väl inte enbart för religionen, tänker jag. I dagens samhälle har ekonomi närmast kommit att uppfattas som en religion, och ser man till hur dess tankar sprider sig är ekonomin en monoteistisk religion som bygger på tanken om att tillväxt är sanningen, vinst är målet och konkurrens är vägen. Den monoteistiska utgångspunkten visar sig i det faktum att tankefigurens försvarare ser statligt, gemensamt ägande som problematiskt. Privat ägande och entreprenörskap uppfattas vara den enda vägen.
Dagens liberala stater tenderar att inta en ”assimilationsinriktad” hållning till språk, men en ”pluralistisk” till religion.
Nu handlar det i texten inte längre om utvecklade samhällen, utan om dagens liberala samhällen. Här intar man en hållning till språk som bygger på att alla som lever i ett samhälle ska tala samma språk, och att det är så vi tänker i Sverige visar ju inte minst utspelet här i veckan om språktest för nyanlända. I Sverige talar alla samma språk: Svenska (utom på universitetet där allt fler kurser ska ges på engelska, och på företag med utländska ägare där man har ett annat koncernspråk). Sverige har religionsfrihet inskrivet i sin grundlag och den pluralistiska hållningen till religion accentuerades när statsreligionen avskaffades (för alla utom för kungen som måste bekänna sig till protestantismen) och den svenska staten blev sekulär. Sammanfattningsvis kan man säga (om dagens liberala stater): Ett folk, ett språk; men många religioner.
Stater förväntar sig alltså att invandrare ska anamma värdsamhällets språk, helt enkelt av praktisk nödvändighet eftersom ingen stat kan fungera utan ett specifikt språk som kommunikationsmedium. Men inga sådana förväntningar kan ställas på att invandrare ska anamma en annan religion. (Christian Joppke Den sekulära staten under belägring s. 62)
Jag har inte läst boken och vet inte vad författaren menar att ovanstående konstateranden kan sägas visa eller leda till, men jag tycker den första meningen är intressant eftersom den dels talar om utvecklade samhällen, dels om monoteistiska miljöer. Jag tolkar det som att utvecklade samhällen är bra och monoteistiska miljöer dåliga, särskilt med tanke på bokens titel. Sedan tycker jag mig se att resten av citatet ger utryck för en skepsis, dels till religion, dels till hur liberala stater förhåller sig till religion. Konstaterandet att religionen har en mer kraftfull identitetsskapande effekt än språk, uppfattar jag som en varning. Jag förstår det som att författaren ser en fara i hur liberala stater ser på dessa saker och att inte inser faran i religionens funktion som identitetsskapare. Han verkar förorda enhet ifråga om religion och verkar ha en pluralistisk hållning till språk. Oklart dock om han tänker sig att alla ska bekänna sig till samma gud.

Jag håller mig fast vid den inledande tanken om att utvecklade samhällen har en pluralistisk hållning till språk. Utvecklade samhällen låter som något positivt. Och jag vänder mig mot alla tendenser till strävan efter enhet, jag ser mångfald som en garanti för hållbarhet. Därför oroas jag över att demokratin är under attack från olika håll och verkar ha svårt att hävda sig. Undersökningar verkar visa att fler idag kan tänka sig att rösta på en diktator än tidigare och sådana tendenser ser vi i andra länder också, vilket oroar mig. Alla former av fundamentalism oroar. Pluralism i alla dess former är hållbarhetsfrämjande.

Liberala samhällen där ekonomin står i fokus är kanske problemet då, eftersom det är där man sträva efter språklig enhet och frihet på alla andra områden, samtidigt som man har en närmast fundamentalistisk inställning till ekonomi. Liberala debattörer kan säga saker som att man hatar skatt och statlig inblandning. Avreglering är den enda vägen för dessa opinionsbildare, vilket (om man ska tro författaren till texten) inte verkar leda till ett utvecklat samhälle, snarare tvärtom.

Paradoxalt nog bygger ekonomin på två oförenliga tankar: den anses å ena sidan vara den enda vägen (kollektivism), och den är å andra sidan starkt individcentrerad (individualism). För att ekonomin ska fungera och perfekta marknader ska uppstå krävs att kunderna tänker på sig själva och konkurrerar med andra, samtidigt som försvaret för äganderätten oundvikligen leder till att framgångsrika företag över tid utvecklas till multinationella, monopolsträvande, fundamentalistiska kolosser med mer makt och inflytande över människorna än politiker och religiösa ledare. Inom koncernerna finns krav på språklig enhet och lojalitet med företagets värdegrund. Anställda som inte följer reglerna avskedas och tvingas ut ur en monoteistiska och allt annat än demokratiska gemenskaper som idag växer fram parallellt med det omgivande samhället. Medan politiker och många opinionsbildare talar om behovet av språklig enhet och religiös pluralism flyttar ekomins företrädare fram sina positioner och annekterar allt fler områden av våra liv, ofta med vår egen goda vilja.

Nu hinner jag inte tänka och skriva mer om detta (tvingas jag lite besviket konstatera för jag förlorade mig verkligen i tankar här); vardagens måsten pockar på uppmärksamhet och den oreglerade tid för fria tankar och intellektuell utveckling som finns i vardagen är slut.

onsdag 25 april 2018

Integrering är något man gör tillsammans

Idag ska jag tala om integration för personalen på Borås stad. Min vana trogen bloggar jag för att komma i stämning, improviserar jag kring ämnet för att finna inspiration. Integration är en ständigt lika aktuell och laddad fråga, men vad betyder ordet? En definition jag gillar är följande: "Sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplexare helhet." Samhället, kulturen, det levda liv som jag studerar på olika sätt och som berör oss alla, är exempel på komplexa helheter. I den förenklade och polariserade samhällsdebatten försvinner den dimensionen och frågan reduceras till att handla om en kamp mellan onda och goda, vilket försvårar arbetet med att bygga ett hållbart samhälle från grunden.

Jag ska tala om olika saker idag, och jag ska försöka gripa mig an ämnet från alternativa och oväntade håll. Jag ska inte komma dit som en expert som talar om för människorna vad eller hur de ska göra och tänka, trots att det finns en förväntan i samhället idag om att det är så man ska göra som forskare och föreläsare. Jag tänker bland annat tala om vad det för typ av kunskaps och människosyn som behövs för att hantera integrationen. Det är nämligen en mellanmänsklig uppgift, inte deras eller våran och absolut inte någons. Integration är inte ett uppdrag eller en verksamhet med tydliga mål som kan eller ska nås så effektivt som möjligt. Integration är något som händer mellan människor i vardagen, det är vardagen! Genom att se det så blir det en kollektiv angelägenhet och allas ansvar och strävan blir en integrerad del av livet och kulturen som både påverkar och påverkas av människor som gör saker tillsammans. 

Tron på experter leder oss fel. När jag talar om integration för människor ute i verksamheter brukar jag säga att de redan har alla kunskaper de behöver; det är åhörarna som lyssnar på mig som är experterna, inte jag eller någon annan. Googlar och finner följande definition på begreppet systemintegration (och kursiverar orden jag finner viktiga): "Ofta krävs det ingenjörer med bred kunskap istället för djup kunskap inom olika områden för att kunna skapa en bra integration." Viktigt att påpeka de; arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle kräver många människor olika kunskaper, men framförallt krävs SAMVERKAN. Intgerationsfrågan kan inte lösas med rutiner, planer eller som ett uppdrag med tydliga mål. Integration är inte ett projekt, det är resultatet av människors vardagliga umgänge över tid, en effekt av en kollektiv och ömsesidig vilja att lyssna på och lära av varandra. 

Samhället vi lever i nu är inte hållbart, långt ifrån. Det är enkelt att konstatera, men svårare att hantera och förändra. Vi sitter alla fast i ett slags låsning, som leder oss allt längre bort från integration, i ordets vidaste mening. Allt mer av det vi gör på allt fler områden kännetecknas av integrationens motpol; segregation. Uppdelning i autonoma enheter och rumslig åtskillnad, likriktning, monokulturer och en tenens till minskade utbyten mellan samhällets delar och aktörer. Utvecklingen pekar tydligt i en oroväckande riktning som riskerar att leda till att människor blir disjecta membra, snarare än integrerade delar i en gemensam helhet. Ett upplöst samhälle där var och en är sig själv nog är inget samhälle, det är något annat. Även detta knyter an till NPM som bygger på motsatsen till integration och som snarare är en del av problemet än av lösningen. Mänskligheten är ett kollektivt fenomen, ingen människa är en ö. Kulturen skapas mellan människor och samhället är resultatet av gemensamma handlingar. Det är allmänheten som löser frågan och gör samhället hållbart. Politikernas uppdrag är att skapa förutsättningar för detta, inte att erbjuda populistiska som fungerar för att locka väljare.

We are in this together, oavsett hur vi som individer väljer att se på saken. Tillsammans, på gott och ont, bygger och underhåller vi den bas som är nödvändig för vår gemensamma överlevnad. Den tanken, den insikten, får aldrig överges, för då är vi alla dömda till undergång. Utan integration finns ingen mänsklighet. Bara genom att stärka banden mellan varandra och vara väl integrerade kan vi överleva, och förutsättningen för det är att vi gör det tillsammans. Så länge vi lockas av enkla lösningar, skyller på andra eller sticker huvudet i sanden kommer samhället aldrig att bli hållbart. Låt oss stanna upp och reflektera över vad vi sysslar med egentligen: Svenska företag och offentliga verksamheter lägger ned mångmiljardbelopp på att göra sig av med anställda eftersom ekonomin förvandlats från att vara ett medel till ett mål. Det smakar ofta mer än det kostar, även för organisationen som slimmas, vilket är effektivitetskonsulternas cyniska benämning på nedmonteringen av grunden för samhället. Särskilt inom vården tvingas man sedan hyra in personal till kraftiga överpriser av företag som specialiserat sig på att sälja kompetens just-in-time för att klara samhällsuppdraget, vilket ofta visat sig blir dyrare. Integration och sammanhållning bygger välstånd, för alla. Trygga människor är friskare, allt annat lika. Upplösning leder till en hel massa olika typer av kostnader, både för företagen och för samhället. Strategin att konsekvent låta någon annan ta hand om problemen riskerar att komma tillbaka och bita en själv i svansen. Balans mellan sammanhållning och upplösning är den enda hållbara vägen fram. Och balans når man genom ökad integrering, på alla plan.

Vad som behövs är fler kopplingar mellan människor, fler förbindelser. Och, inte att förglömma, fördjupade kunskaper i hur man hanterar komplexitet. Fler yrkesverksamma med breda kunskaper, istället för färre experter med djupa kunskaper. Samhället ägs inte av de multinationella företagen som skatteplanerar och spelar ut länder mot varandra för att sänka sina kostnader. Samhället och kulturen som växer fram mellan människor är en angelägenhet för hela samhället, för alla som lever och verkar här. Fler behöver göra mer, tillsammans, oftare. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, från grunden.

tisdag 24 april 2018

NPM och en växande känsla av bristande tillit

Jag hade ingen verklig relation till musiken som artisten Avicii skapade eller människan Tim Bergling, men jag har svårt att skaka av mig känslan av obehag som jag känner inför det faktum att han är död. Ingen verkar veta hur eller varför, men han var bara 28 år och hade verkligen allt det som idag anses känneteckna ett gott liv. Han var rik, berömd och omnämnd av statsministern som en exportframgång och del av det svenska musikundret. Kanske var det just det som var eller är problemet, för om inte ens den som till synes har allt och befinner sig på toppen är lycklig, vad är det då för samhälle vi skapat för oss och vad är det vi strävar efter egentligen?

Det sägs, särskilt i dessa valtider, att skolan är viktig och att man måste vara utbildad och kompetent för att komma någon vart. Och visst är skolan och kunskapen viktig, men jag ser trots politikernas vackra tal om utbildningens betydelse allt fler tecken på att det inte räcker, eller jag ser i alla fall att tjänsterna och positionerna som kräver kunskap och kompetens är så pass få att utbildning, kunskap och personlig kompetens och drivkraft inte är någon garanti för framgång. I takt med att kostnaderna pressas och kraven på effektivitet ökar, förvandlas företagens lönekostnader till växande budgetposter. Allt som kan mekaniseras kommer att mekaniseras, för att sänka kostnaderna. Samtidigt som talet om kunskapssamhället intensifieras och kravet på allt högre utbildning höjs har Donald Trump blivit vald till president i USA, vilket borde vara omöjligt om det stämmer det som politikerna säger: att det krävs kunskap och kompetens för att lyckas. Något är uppenbarligen fel i grunden i det samhälle som växer fram mellan oss människor idag.

Tim Berglings död borde vara en väckarklocka. Samhället som växer fram mellan oss är inte hållbart på något enda sätt. Absolut inte utifrån ett ekologiskt perspektiv, definitivt inte utifrån ett ekonomiskt perspektiv och socialt är tillståndet katastrofalt. Lägg därtill omedvetenheten om att felet är inbyggt i samhällsstrukturen och det utbredda ointresset för hur andra människor faktiskt har det. När inte ens målen som alla strävar efter leder till lycka och tillfredsställelse borde vi stanna upp och tänka efter. Målen som jagas leder bara till nya mål; mål som dessutom ska nås snabbare och till lägre kostnad för att ekonomin kräver det. Tim Bergling var en ensam artist, men bara på pappret; i verkligheten befann han sig bara i toppen av en pyramid och han dignade tydligt under kraven på prestation inifrån organisationen som var beroende av honom för sin överlevnad. I samma stund som musikundret uppmärksammas som en exportframgång förvandlas artister som behöver frihet och förståelse för komplexiteten i den skapande processen till något de inte kan leva upp till, till något ingen människa kan leva upp till. Ett samhälle och en kultur där ekonomin är målet och människorna medlet är inhumant, ohållbart och destruktivt.

Även jag har allt man kan drömma om, och som lektor på högskolan lever jag egentligen min dröm. Jag får arbeta med det som jag sent i livet insåg var det jag finner alla mest meningsfullt: Kunskap och utveckling. Jag har fått möjlighet att studera och jag har uppnått både doktors- och docentgraden. Idag har jag skaffat mig både kunskaperna och erfarenheterna som krävs för att kasta mig ut i det okända för att där söka ny kunskap på oväntade ställen; kunskap som behövs för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Ändå är det inte glädje jag känner inombords, istället brottas jag allt oftare med känslan av tappad lust och bristande intresse, och orsaken till det är jag i mitt arbete allt mer sällan får utlopp för den där livsbejakande känslan som infinner sig när jag får ansvaret att göra det jag utbildats för, på mina egna premisser och med KUNSKAPEN i fokus. Jag känner mig lurad när det jag utbildats till och vill göra inte räknas. Drar jag inte in pengar betraktas forskningen jag utför som, i bästa fall, hobbyverksamhet. Och känslan av att inte vara litad på tär på mig. Friheten som krävs för att skapa ny kunskap kringskärs av tvingande administrativa system, rigida regler och krav på produktion av bibliometriska data och mätbara resultat.

New Public Management är en bluff; jag inser det allt mer. Det är en uppsättning principer, som liksom politikerna i sin desperata jakt på väljare, lovar runt men håller tunt samtidigt som tomheten i centrum och i toppen av systemet växer i takt med att intensiteten i de ekonomiska flödena ökar. NPM är ett tomt löfte om framgång och rikedom, för när målen nås ersätts de omgående av nya mål. Ju mer jag lär mig och ju bättre jag blir på mitt arbete desto mindre användning har jag av kunskaperna, kompetenserna och erfarenheterna, eftersom jag tvingas följa allt fler standardiserade regler, system och rutiner. Ju högre utbildad jag blir desto mer kontrollerad känner jag mig, och desto mindre blir glädjen i arbetet. Det kan ingen lön i världen kompensera för. NPM bygger på att kunskap och handlag flyttas från människor till system, för kvalitetens, effektivitetens och måluppfyllelsens skull. Ekonomin går bättre än någonsin, men allt fler känner allt oftare att man litar allt mindre på dem. Det är tomhetens triumf, vilket bekräftades när Donald Trump valdes till president i USA.

NPM bygger på den huvudlösa och destruktiva tanken att människor inte går att lita på och den fåfänga drömmen om att pengar är en universellt värde som kan växlas in till vad som helst, även lycka och tillfredsställelse. Konkurrens driver inte kvalitet i alla lägen, överallt. Konkurrens driver in kilar mellan människor och sliter isär samhället inifrån; i alla fall så länge den mänskliga faktorn betraktas som ett hinder för (ekonomisk) utveckling.

Utan ömsesidig, mellanmänsklig tillit finns ingen chans att samhället blir hållbart. Tilliten är det kitt som håller helheten samman och som gör man kan ägna sin energi och uppmärksamhet, sina kunskaper och sin kreativitet samt inte minst sin tid, till annat än att avvärja reella och befarande hot. Tillit är mer värdefull än alla pengar i världen, för utan tillit finns inga pengar. Efter att guldmyntfoten övergavs finns ingen annan grund för ekonomin än människors ömsesidiga tillit. Ingen människa är en ö, kulturen skapas av oss alla tillsammans och den växer fram mellan människor. Utan tillit löses kittet upp och helheten försvagas. Därför är den utveckling som går under samlingsnamnet NPM så destruktiv, för den sätter ekonomin i centrum och offrar människor, tillit, regnskogar, rent vatten och etik, på tillväxtens heliga altare. När jag inte litar på dig litar du inte på mig och båda förlorar. Om jag väljer att lita på dig har jag gjort vad jag kan och även om jag blir sviken har jag i alla fall inte gjort fel. Rent statistiskt är risken liten att den jag möter inte går att lita på, och oddsen går att påverka för den som visar att hen litar brukar mötas av tillit tillbaka. Tillit fungerar som kärlek på det sättet, ju mer man ger desto mer får man, trots att det aldrig finns några garantier. Men när ekonomin blir ett mål blir människorna ett medel, och den mellanmänskliga tilliten förvandlas till en risk som till varje pris måste elimineras för att inte hota tillväxten.

Kunskap och tillit hänger ihop, och båda är mellanmänskliga kvaliteter som tar tid att bygga upp, men som kan raseras på ett ögonblick. Nytänkandet som är nödvändigt för att hitta lösningar på framtidens problem och utmaningar hämmas av kraven på mätbara resultat och ekonomisk framgång som leder till att en sårbar monokultur växer fram, vars enda syfte är att få ekonomin att växa. Mångfald är nyckeln till hållbarhet, men det är ingen lösning. Många tror att den som talar om mångfald menar att det löser allt, men mångfald löser ingenting. Mångfald är ett slags indikator på hur väl man lyckats sprida tillit i samhället. Därför är mångfald vägen fram, inte målet. Mångfald kan liksom tillit och kunskap bara växa underifrån och mellan. Mångfald kräver förståelse för komplexitet, humanism och marginaler samt insikt om att i samma stund som pengar blir målet blir människorna och miljön medlet.

Tillit kan bara växa mellan människor som litar på VARANDRA, den kan aldrig tvingas fram uppifrån. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Detta måste vi förstå och acceptera innan arbetet med att skapa hållbarhet och främja tillit kan börja. Bara genom att ge kan man få, och ju mer man ger desto mer får man. Kalla mig gärna drömmare, för det är vad jag är. Utan drömmar finns inget samhälle, bara tomhet och meningslöshet. Kunskap, visioner, tillit och kärlek, liksom hot, hat och misstänksamhet finns bara i människors huvuden. Därför är det så svårt och därför är det så viktigt. Det känns kanske klokt och logiskt att skapa system för trygghet och måluppfyllelse samt att sätta ekonomin i centrum, men det enda kloka och långsiktigt hållbara är att placera kunskapen och medmänskligheten där och att välja att lita på sina medmänniskor.

måndag 23 april 2018

Deleuze, en introduktion 8

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Detta blir den sista bloggposten i serien, men tanken är att jag ska jobba vidare med premisserna och skapa ett sammanhållet dokument jag vill ses som ett slags manifest för den kulturvetenskap jag vill vara med och utveckla. Ambitionen är att bli klar innan sommaren. Inser att jag inte kommer att bli klar med den tredje boken i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, den publiceringen får anstå till hösten. Det är bättre att det blir bra än att texten offentliggörs innan jag känner mig nöjd. Fast jag vill ändå publicera något och ett kulturvetenskapligt manifest på runt 25 sidor känns både överkomligt och viktigt. De här punkterna har jag levt med länge, ända sedan de först fångade min uppmärksamhet när jag läste Deleuze bok för snart tio år sedan. En mindre utvecklad sammanställning av premisserna finns med i inledningen till den första boken i serien, den om samtal, och genom åren har tankarna och den underliggande synen på kunskap och vetenskap allt mer kommit att integreras i mitt skrivande och arbete. Det var länge sedan nu som jag läste punkterna i Difference and Repetition så jag vet inte längre hur väl de ger uttryck för Deleuze ursprungliga idéer, men det är å andra sidan av underordnad betydelse, det enda som betyder något är ifall texten och tankarna fungerar. Jag har helt i linje med Deleuze syn på sina texter och tankar stulit orden och gjort något eget av dem, men när jag jobbar med dokumentet/manifestet ska jag nog gå tillbaka till originaltexten, inte för att vara trogen Deleuze utan för att utvecklas som tänkare. Manifestet och tankarna om kunskap, kultur och vetenskap är mina eftersom innehållet förändrats i takt med och som en konsekvens av att de integrerats i mitt skrivande och successivt modifierats för att passa in i den samtid som jag lever och verkar i, forskar om och vill förstå.

Åttonde premissen: All kunskap har ett mål, visar både att och hur tänkandets cirkel sluts och blir till ett slutet rum eller ett självrefererande system. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen som inte skapas utan upptäcks och som därför redan finns inbyggd verkligheten. Sökandet efter kunskap och kunskapen i sig förenas härmed och blir två sidor av samma sak. Och när forskningsmålet uppnåtts kan geniet, den som fann sanningen, hyllas. Därifrån kan kunskapen sedan spridas och alla kan slå sig till ro. Målet med vetenskapen (som Deleuze ifrågasätter och jag försöker förstå för att bli bättre på att forska om kultur) är ytterst att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt. Vetenskapens övergripande mål är att bevisa det man redan vet, att sanningen är en och odelbar samt att den finns i världen, fixt och färdig för forskarna att upptäcka. Och det är kanske sant och riktigt; varken jag eller Deleuze hävdar att diskursen som utmanas och undersöks kritiskt är fel. Premisserna som Deleuze undersöker och det manifest jag skissar på är inte någon alternativ sanning.

Detta att det är ett slutet system är viktigt. Målet med forskningen idag är att bekräfta det man redan vet och både vem som får forska, hur man ska forska och vad som avgör svarets kunskapvärde är givet på förhand. Kontrollen av processen och över dess resultat är rigorös och förstärks hela tiden. Jag forskar om kultur och vetenskap är kultur liksom alla andra mänskliga verksamheter, på gott och ont. Med hjälp av de analytiska glasögon som Deleuze lämnade efter sig ser jag hur forskning allt mer och allt tydligare kommit att handla om att söka efter bekräftelse. All kunskap antas passa in i ett och samma system vars kod man försöker knäcka i jakten på att bli den som först når målet. Einstein ägnade halva sitt liv åt att finna teorin som skulle förklara allt. Fast det arbetet ledde bara till nya frågor och just det menar jag är lärdomen man bör dra. Jag forskar inte för att komma fram till svar, det är förståelse jag söker, inte bekräftelse. Argumentet jag lutar mig mot är att vetenskapens mål lite väl mycket liknar den medeltida, maktfullkomliga katolska kyrkans mål som vetenskapen utmanade. Forskare ska inte bygga katedraler, strida om pengar, makt och inflytande eller söka personlig bekräftelse på sin egen förträfflighet. Ändå är det exakt detta som forskning allt mer kommit att handla om. Idag är målet med kunskap inte Gud utan pengar och sanningen har kommit att bli mer ett medel i sökandet än ett mål. Om sanningen verkligen var målet skulle det vara oproblematiskt att kritisera och ifrågasätta synen på kunskap, men så är det inte idag. Vetenskap handlar om makt och pengar och forskning antar allt mer formen av en sluten verksamhet som bedrivs av utvalda människor inom ett strikt hierarkiskt och rigoröst kontrollerat system.

Jag som kulturforskare har tränats i att se och förstå kultur och jag ser tecken överallt i akademin och den vetenskapliga vardagen på arbiträra och föränderliga konventioner som inte får ifrågasättas. Vill man vara i och verka som forskare inom akademin måste man vara lojal mot premisserna som Deleuze presenterar, men är det då kunskap man söker? Om inte frågan är fri, hur kan då svaret vara öppet? Och om man redan på förhand vet, vad är då poängen med att söka kunskap? Deleuze drog sig inte för att ställa kritiska frågor och han vände sig mot alla sådana strävanden och riktade kritik mot själva grunden för den syn på kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Jag ifrågasätter inte premisserna för att vara obstinat, för att jag själv vill lansera en egen, alternativ Sanning. Jag forskar för att jag vill förstå och där, när och om jag känner mig instängd går det inte att söka kunskap. Jag behöver frihet och känner mig kvävd i slutna rum och prestigefulla sammanhang.

Hos Deleuze finner jag en annan syn på kunskap och den vill jag vara med och utveckla. Tillsammans med Guattari undersökte han världen på ständigt nya sätt och utan annat mål än kunskap som fungerar. Deras arbete handlade om att skapa verktyg som kan användas av andra för att fortsätta det arbete som påbörjades av dem. Förståelse för kultur och undersökningar av förutsättningar för förändring handlar om att lära sig se rörelsen och förstå dynamiken, vilket är motsatsen till forskning med utgångspunkt i dessa åtta premisser. Kulturvetenskapen som jag skissar på handlar om att skapa en aktuell verktygslåda som innehåller det människan behöver för att hantera verklighetens komplexitet, motsägelsefullhet och inneboende dynamik. Sanning är helt enkelt ett hopplöst begrepp, för det är en del av den helhet som allt och alla finns och verkar i. Sanning är inget i sig och därför behövs det samtal för att lära sig bättre förstå vad som fungerar.

Som kulturforskare har jag egentligen inte något annat att erbjuda än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi människor skapar tillsammans. Det är inte så man förväntas säga som forskare, men det bryr jag mig inte om. Forskare ska inte följa konventioner, forska ska söka kunskap och förståelse. Idag har vi blivit så pass vana vid att matas med tydliga svar från auktoriteter att det sättet att se på kunskap blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas tillsammans, genom att människor lever sina liv i vardagen, upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen är skapad och kan omskapas. För att underlätta det arbetet krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser mina vetenskapliga texter ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från en hel massa olika håll, inte bara från Deleuze, till exempel från socialpsykologen Johan Asplund (2003:23) som presenterar sin syn på forskning på följande sätt i boken Hur låter åskan?
Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer.
Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt.
Liksom Asplund väljer jag att medvetet skriva oförsiktigt, inte för att förvirra utan för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Det är mitt sätt att bryta mot premisserna som Deleuze formulerat. Det är mitt sätt att försöka öppna upp och vädra ut vetenskapens slutna rum.

Jag är forskare och bedriver vetenskap, men det är en annan typ av vetenskap än den konventionella och etablerade. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Jag bryter mot premisserna för att lära mig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Vetenskap handlar som jag ser det om att lära sig se sambanden mellan människor, samhället och miljön och hållbarhet (som är vad jag strävar efter, inte som ett mål utan för att ta ut en riktning och ge projektet styrfart) handlar om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar forskningen om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad.

Dagens ekonomisk/vetenskapliga logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte, vilket understöds av vetenskapen som både integrerats i och ger stöd åt det rådande systemet. Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta?

Håll utkik, alla som är intresserade av kunskap och forskning, snart kommer en mer genomarbetad version av punkterna och min syn på vetenskap.

söndag 22 april 2018

ADHD-dagboken, om matens betydelse

För ett halvår sedan började jag äta annorlunda. Eftersom jag skrev om det här på bloggen och väldigt många reagerade på det inlägget tänkte jag nu reflektera över vad som hände sedan. Beslutet att ändra kosten växte fram och det var inte med någon särskild intension eller mål jag förändrade min kosthållning; jag ville må bra helt enkelt.

Under en lång period innan jag bestämde mig hade jag av olika anledningar minskat på köttätandet men i höstas slutade jag i princip helt. Det var ett trivialt beslut och ingen stor sak, det var inte det som var omställningen. Efter att ha läst om tarmflorans betydelse för hälsa och humör började successivt äta mer mångfaldigt: mer grönsaker, bönor, nötter, frön, frukt och fibrer. Jag insåg hur ensidigt jag ätit tidigare. Omställningen handlade egentligen bara om detta, om att öka mångfalden och minska köttätandet. Idag äter jag betydligt mer än jag gjorde för ett år sedan, och jag är sällan hungrig; ändå går jag sakta ner i vikt. På ett halvår har jag tappat cirka tre kilo.

Det som verkligen fick mig att ta steget fullt ut var att jag testade att äta resistent stärkelse (rå potatis eller potatismjöl utrört i vatten) och efter bara någon dag kände en markant skillnad i magen och tarmarna, som jag under lång tid haft problem med. Innan omställningen kunde minsta nyansskillnad i vardagen eller på arbetet trigga igång oro i magen som snabbt spred sig i systemet. Skillnaden mellan då och nu är markant. Jag sover bättre, är betydligt mer stresstålig och känslornas toppar och dalar har jämnats ut. Stirrigheten och oron har minskat betydligt och jag känner mig idag mer i harmoni. Därför skriver jag om detta, för att dela med mig. Jag vet så klart inte hur representativ jag är, men för mig har omställningen inneburit en markant skillnad till det bättre. Förkylningarna har den här vintern nog varit lika många, men de har varit betydligt lindrigare och bihålorna som jag haft problem med tidigare har jag knappt känt av.

Första tiden efter omställningen vaknade jag förundrad varje morgon eftersom jag vant mig vid att sova som en skrämd liten fågel. Efter ett tag märkte jag att euforin (det var så det kändes) klingade av och humöret svängde åt andra hållet. Jag kände tendenser till depression som bottnade i att jag vant mig vid att må dåligt. Känslan av att vara frisk var ny för mig och jag insåg hur mycket tid och energi jag ägnat åt oro och skärpt uppmärksamhet, både inåt och utåt. Insikten gjorde mig ledsen, även jag så klart var tacksam. Det var en turbulent tid. Nu är det dock som jag landat på andra sidan och livet har antagit en mer harmonisk rytm. Jag har fått tid över och är mer närvarande.

Magen och tarmarna kommunicerar med hjärnan, det är alldeles uppenbart. Och för någon med ADHD-problematik verkar det vara särskilt viktigt. Forskningen om låggradig inflammation är ännu i sin linda, liksom forskningen om tarmbakteriernas interaktion med kroppen och hjärnan, men det händer enormt mycket. Jag behöver dock inte vänta på att forskarna ska komma med svar. Känslan av närvaro, den förbättrade sömnen och hälsan samt den markant förbättrade stresståligheten är bevis nog, för mig. Och att lägga om kosten på det sätt jag gjort är inge förenat med några risker eller negativa biverkningar.

Det är ingen stor sak för mig detta. Det är vardag och jag tänker allt mer sällan på det i termer av en omställning eller nyordning. Jag ville dock skriva om det eftersom minnet av hur det var och hur jag mådde för ett år sedan, förra våren vid den här tiden är levande. Jag mådde verkligen inte bra, och problemet satt i magen. Det förstod jag inte då, men nu gör jag det. Självklart vill jag dela med mig av upplevelsen för att peppa andra som känner igen sig att testa. Man blir vad man äter och en ensidig kost leder till ensidigt upptag av näring, vilket utarmar floran av bakterier i magen. Kroppen är inte en maskin, den är en mångfaldig, komplex process av samverkan mellan en lång rad olika komponenter. Vi människor är inte, för förändras och blir hela tiden till i samverkan.

lördag 21 april 2018

Deleuze, en introduktion 7

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Sjunde premissen: handlar om övertygelsen om att alla problem har en lösning, den bästa. En trivial övertygelse kan man tycka, men när det förgivettagandet relateras till och samverkar med den makt som är knuten till prestigefulla positioner (vilket forskare är) leder det till att det skapas grogrund för strider om vems lösning som är den bästa. Kunskap och sanning är inga enkla begrepp (vore de det behövdes inga forskare) och även om det på senare till allt mer och tydligare vuxit fram vedertagna standards för hur man avgör frågor som rör sanningen finns det altid en osäkerhet inbyggd i systemet. Det råder heller ingen total koncensus om vilken standard som ska gälla, eller ens om det är ett bra sätt att tänka. Även sökandet efter standards och strävan efter att nå konsensus bottnar ju den här premissen, som Deleuze alltså inte ifrågasätter utan undersöker förutsättningarna för och i sin egen filosofiska gärning utmanar och visar på alternativ till. Deleuze söker även han kunskap och utformar verktyg och strategier för att lösa problem, men han gör det inte med övertygelsen om att det finns en eller ett enda bästa sätt. Hans utgångspunkt är att det är destruktivt att strida för sanningen och menar att problem inte ska lösas, det är bättre att försöka undanröja grunden för problemens uppkomst genom att upplösa eller förändra förhållande ger upphov till problemen istället.

Varför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra? En plausibel förklaring skulle kunna vara att forskning bygger på ett omedvetet och grundläggande antagande, dels om att sanningen finns nedlagd i världen och att kunskap upptäcks, dels att sanningen är en och odelbar samt att alla problem har en och en enda bästa lösning. Det är som upplagt för debatt och strid, vilket är ett sätt att avgöra frågor och lösa problem. Fast i krig och kärlek, brukar man säga, är ALLT tillåtet och forskares prestige och anseende i samhället leder till makt och därför är det ofta svårt att avgöra vad striden om sanningen handlar om egentligen. Är det verkligen kunskap man strider för, eller är det makten och inflytandet som följer med kunskapen? Eftersom dessa frågor inte får ställas eftersom det uppfattas som relativism att ifrågasätta vetenskapens grundläggande antaganden tvingas den som vill söka kunskap att först acceptera och ansluta sig till vetenskapens normer för hur man söker kunskap (vilka bygger på de åtta premisserna som Deleuze identifierat) och sedan strikt hålla sig till dessa, annars godkänns inte resultatet som tillförlitlig kunskap. Akademin är ett slutet rum utan kontakt med verklighetens komplexitet och mångtydighet, det blir nästan smärtsamt tydligt när den vetenskapliga praktiken och den akademiska vardagen betraktas genom Deleuze analytiska glasögon.

Deleuze premisser leder mig fram till förståelse för debattens primat inom vetenskapen. Debatten som verktyg för kunskapssökande utgår från och motiveras med rådande syn på kunskap, vilken i sin tur är ett mer eller mindre vattentätt system som måste accepteras i sin helhet. Samtalet, som bygger på helt andra premisser, har jag anammat som alternativ till rådande diskurs och jag har gjort det för att försöka gjuta nytt liv i vetenskapen och för att öppna upp och vädra ut unkenheten i det slutna rummet. Lanseringen av samtalet som verktyg i sökandet efter kunskap ska inte ses som en strid för den enda rätta metoden för att lösa kunskapssökandets problem. Jag anser inte att jag har funnit eller utvecklat det enda bästa sättet, jag undersöker samtalets möjligheter men jag gör det inte i opposition mot någon.

Kunskap bör inte betraktas som något man kan äga, försvara och förvalta. Den inställningen leder obönhörligen till elfenbenstorn, till prästerskap och till destruktiv maktkamp. Den synen på kunskap kanske leder till framgång men utifrån ett samhällsperspektiv finns det ett pris att betala. Vetenskapskrigen som den rådande synen på kunskap bäddar för, eftersom det endast antas finnas en enda väg till den enda sanningen, leder till kapitalförstöring av stora mått då man först måste vinna kampen om vems metoder som är de bästa och sedan måste strida inbördes för att få sina resultat erkända och accepterade som sanningar. Vetenskap och kunskap, skulle man kunna säga, är helt enkelt en olycklig kombination. Kunskap är något människor kan ha. Att veta är en mänsklig egenskap. Att minnas det man lärt sig, och med hjälp av språket förmedla det man minns är en fantastisk förmåga. Men att bygga in den i en struktur som samtidigt ger dem som verkar där makt och inflytande är problematiskt.

Vetenskapens uppgift är som jag ser det, med inspiration från Deleuze, att upplösa problem; inte att strida för den enda vägens kunskapspolitik. Vetenskap handlar som jag ser det om att söka upp problem, vända och vrida på dem för att sedan peka på OLIKA lösningar på problemen för att sedan dra vidare och lämna människorna som behöver lösningen ifred. Minor science, som är Deleuze begrepp, går ut på just det. Att inte äga och förvalta kunskap, utan om att befinna sig i ständig kritisk och utmanande rörelse. Minor science förtjänar sitt uppehälle, liksom nomaderna, på att röra sig och ställa sina kompetenser till allmänhetens förfogande. Nomader bygger inga murar, skaffar sig aldrig mer bagage än de kan bära, följer med och anpassar sig efter rådande sammanhang. Nomader har ingen egen agenda, de löser utifrån kommande problem eller visar på alternativa vägar fram för att undvika att hamna i problem och drar sedan vidare.

Royal science, däremot. Den etablerade, statsbyggande och av statsapparaten understödda samt strikt hierarkiska vetenskapen, bygger murar. Samlar insignier på hög och ståtar med utmärkelser. Här förvaltar man uppnådda resultat, bygger monument över sin egen storhet, utkämpar bittra strider för Sanningen och den enda sant vetenskapliga metoden, vilket är en syn på kunskap och en inställning till vetenskap som främjar strävandet efter makt och inflytande. Problemet är inte enskilda utövare av vetenskap, och inte heller kunskapen som produceras. Problemet är strukturen inom vilken forskare tvingas verka för att deras resultat ska kunna godkännas som vetenskapliga. Det är akademin och dess grundläggande antaganden som ger upphov till problem, inte enskilda aktörer.

Kulturvetenskap ser jag som en nomadologisk, minor science. Jag ser kulturvetenskapen som en inkluderande vetenskap, eftersom det sättet att se på kunskap gynnar både dem som verkar inom strukturen och samhället som bekostar verksamheten. En sådan vetenskap vill jag tillhöra. En vetenskap där frågandet, sökandet efter problem, och viljan att upplösa dessa för att kunna dra vidare, är idealet. En vetenskap som utvecklar metoder istället för att förvalta kunskaper. En vetenskap som rör sig. En gemenskap som liksom nomaderna bor i fält. Som flyttar dit deras kompetens behövs. Som liksom Clint Eastwoods Westernhjältar plötsligt dyker upp, löser problemet och drar vidare utan att göra väsen av sin egen person.

Kulturvetenskap, menar jag, är ett ämne där sökandet (och förmågan att söka) är viktigare än resultatet. Att förvalta kunskaper om kultur är dödsdömt och förödande, både för den som försöker och för det omgivande samhället. Det främjar maktkamp som ytterst hotar att förgöra sig själv. Men med ett annat, lite mer nomadologiskt ideal och syn på vad som är uppdraget skulle kulturvetenskapen kunna blomstra och dessutom bidra till samhällets långsiktiga överlevnad. Alla som ställer upp på premisserna är välkomna på färden. Inom kulturvetenskapen är ingen större än sin senaste lyckade problemlösning. Det som räknas är dels förmågan att hitta problem, dels förmågan att lösa dem. Och, viktigast av allt, förmågan att kunna släppa taget om resultatet och dra vidare. Att inte lockas av ära och berömmelse, det är den absolut viktigaste egenskapen för en vital vetenskap. Makt, som den får som är hyllad och berömd inom ett prestigefyllt system, är det enskilt största hotet för vetenskapens långsiktiga överlevnad!

Kulturvetenskap handlar inte om en metod, ett problem, ett ämne. Det handlar om att bryta upp murar, om att överskrida gränser. Kulturvetenskap handlar vidare om att kombinera kompetenser. Kulturvetenskap befinner sig i ständig rörelse. Ihärdigt sökande efter problem att lösa. Kulturvetenskapliga problem är alla problem som rör människor i samverkan, på ett eller annat sätt. Alla som vill vara med får vara med. Alla som har något att tillföra behövs. Men den som visar minsta tecken på förvaltande av kunskaper, byggande av murar eller upprätthållande av gränser fördöms och har diskvalificerat sig själv.

fredag 20 april 2018

Tänka tillsammans

Avslutar arbetsveckan med några tankar om tänkande, närmare bestämt det sorgligt underskattade tänkande som utspelar sig mellan människor, det tänkande som jag tänker på i termer av samtal, som jag skrivit en bok om och som utgör basen i min syn på kultur. Min självpåtagna akademiska gärning handlar om att värna marginalerna, tystnaden och tiden att tänka efter samt det som händer mellan tänkande människor. Där uppstår eller händer kunskapen, den finns inte någonstans för oss att upptäcka, den är resultatet av tänkande, analys och kritisk reflektion, tillsammans. Kunskap, bildning och vishet är kollektiva, ömtåliga kvaliteter, till skillnad från fakta som är autonoma enheter.

Mellanrum måste värnas av alla inblandade parter för att potentialen ska kunna förädlas till en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande resurs. Även om mellanrummen liksom tomhet och tystnad bär på agens och är en förändrande kraft i namn av sig själva kan vem som helst och hur enkelt som helst utplåna resursen genom att flytta fram sina positioner, placera ut sina saker eller höja rösten. Individers behov av bekräftelse och egoistiska önskan att framhäva sig själva på andras bekostnad är ett hot mot kunskapen, för den uppstår i de där ömtåliga och värdefulla mellanrummen som alla tjänar på att gemensamt värna tillsammans. Bara genom att ge kan man få, och det fina är att mellanrummens resurser har den fina egenskapen att ju fler som ger desto fler kan ta del av potentialen som finns och växer där.

Att tänka tillsammans handlar inte om att nå koncensus, inte om att komma överens eftersom det sällan är ett sant gemensamt beslut. Antingen tycker och tänker man lika redan innan och då är det en tautologi att påstå att man är överens eftersom koncensus är något man når tillsammans genom att mötas i respekt för varandras olikhet; eller också tänker och tycker man olika och då måste man jämka och den med mest makt och inflytande kommer därmed att ha en fördel. Kulturen som utgör kontexten där tänkandet utspelar sig är aldrig neutral och objektiva jämförelser, uteslutande av argumentens kvalitet, är en fåfäng förhoppning, en illusion. Målet är och kan inte vara att komma överens, utan om att lära av varandra och gemensamt utöva inflytande över kulturen som uppstår mellan. Människor är mångfalder, är sammanhållna och föränderliga fenomen, tänker jag. Människa blir man i andras ögon, ömsesidigt och tillsammans. Både du och jag och även alla andra är är flera och det är i mötet mellan varandra vi blir till och förändras. Ensam är inte stark eftersom ingen någonsin är ensam, det är en grandios, narcissistisk dröm om maktfullkomlighet.

Tänka tillsammans handlar både om att lyssna på olika röster och om att dela med sig av egna tankar och lärdomar samt om att värna tystnaden, tiden att tänka efter och mellanrummet som gör dessa saker möjliga. Det handlar om att lära sig förstå att kunskap och kultur är resultatet av samverkan även om ingen av parterna ser det så eller accepterar den definitionen. Tänka tillsammans gör man även om man inte tror det eller hävdar att resultatet av ens tänkande är solitärt och möjligt att ta patent på.

Kultur är resultatet av gemensamma beslut och handlingar, den är både konsekvensen och utfallet av individers tänkande tillsammans. Det är därför kulturen förändras och aldrig går att kontrollera, inte ens i den mest totalitära av diktaturer. Kulturen liksom kunskapen är alltid delad och föränderlig, även i sammanhang där alla är överens om att NN är ett geni som helt på egen hand skapat eller upptäckt kunskapen som accepteras kollektivt och gemensamt bedöms vara genialisk och värd att värnas.

Tänka tillsammans kan man göra medvetet, men oftast sker det obemärkt. Väldigt många lever och verkar i världen med övertygelsen om sin egen förträfflighet och missar därför en massa chanser att utvecklas som tänkare och (med)producenter av kunskap. Det krävs ödmjukhet, respekt, försiktighet och nyfikenhet för att det som händer mellan och i samtal ska kunna utvecklas till kollektiv vishet som kan utnyttja som en gemensam resurs. Man måste som sagt ge för att få och för att inse och kunna dra nytta av värdet av att tänka tillsammans måste man acceptera att effektivitet ifråga om kunskapsproduktion är väsenskilt från effektivitet i andra sammanhang eftersom det handlar om att värna marginaler, om att vara generös med tid att tänka efter och kräver förståelse för tystnadens potential och den gränslösa vishet som anspråkslöst väntar på att förvandlas till en resurs i mellanrummen som liksom allt verkligt värdefullt och viktigt i livet är gratis.