onsdag 18 januari 2017

Ord, ting och diskursiva ordningar 14

Att läsa Diskursens ordning, och andra böcker av den kalibern, det vill säga böcker där det tänks och söks kunskap (till skillnad från böcker och artiklar som leder tankar i bevis), är att utvecklas som människa. Det är en bok som öppnar upp och utmanar intellektet, som ger perspektiv på tillvaron. Det är en klassiker i ordets verkliga betydelse, det vill säga en bok som står utanför tid och rum och som knyter an till något djupt och evigt mänskligt. Boken handlar om kunskap, makt och människor. Tre aspekter av livet här på jorden. Kunskapen förändras, liksom makten och människorna (både som som individer och tillsammans). Därför är boken evig, eftersom den adresserar eviga frågor och djupt mänskliga dilemman. Diskursens ordning handlar om frågor utan givna svar, frågor som människan aldrig blir färdig med, frågor som faller inom humanioras kompetens- och intressesfär. 

Att läsa och tänka med Foucault gör en framförallt bättre på att tänka. Och det behövs i dessa dagar. Tänkande är en styvmoderligt behandlad och underskattad kompetens som måste vårdas och praktiseras för att hållas vid liv. Det tar tid att tänka ... Tänk om man kunde delegera tänkandet till maskiner, tänk om man kunde utveckla system och metoder för att räkna på framtiden, för att på det sättet slippa anstränga hjärnan. Tänk om! Tänkandet är vad som gör människan till människa. Utmanande texter och tänkande är intellektets motsvarighet till näringsriktig mat och träning. Vill man leva ett långt och rikt liv är man dömd till tänkande och man måste röra på sig och anstränga sig både mentalt och kroppsligt. Det finns inga genvägar. Att säga detta är att slå in öppna dörrar. Ändå måste det sägas.

Vi blir inte klara med Foucault. I alla fall inte än på länge, och i vilket fall som helst blir vi aldrig någonsin färdiga med den här typen av böcker. Kultur är en process, liksom livet och människan, kunskapen och makten. Förändringen är det enda som är konstant. Historien har inte nått vägs ände, den kommer att fortsätta och vi som lever här och nu är utkastade i ett evigt flöde. Eller det är i alla fall min övertygelse att det är så. Det går inte att bevisa att det är så, och det enda vapnet jag har till mitt förfogande i en eventuell duell rörande övertygelsen om att Foucault erbjuder användbara verktyg är argumenten jag här sätter på pränt. Min utgångspunkt är att det gäller även den som reser invändningar mot min (och mångas) övertygelse. Fast så fungerar inte makten, vilket är frustrerande att inse samtidigt som man ifrågasätts och avfärdas med hjälp av "bevis", det vill säga åsikter som backas upp av resultat som bygger på erkända metoder. Foucaults utgångspunkt är att människan inte har tillgång till absolut kunskap om sig själv, makt eller kunskap. Diskursens ordning handlar om att presentera argument för den övertygelsen, inte om att leda teorin i bevis.

När jag återknyter bekantskapen med innehållet i boken (eller föreläsningen) har Foucault just avslutat resonemanget om diskursens externa uteslutningsmekanismer, det vill säga de ordningar som reglerar vem som får tala och vad som i ett givet sammanhang är möjligt att säga. Kunskap är som sagt ingenting i sig själv. Vetande måste förpackas (i brist på bättre ord) för att kännas igen som kunskap. Så är det eftersom människan är en kulturvarelse. Människa blir man tillsammans med och i ljuset av andra människors tankar och uppfattningar om en. Paradoxalt nog vill alla vara solitära genier, men för att bli det krävs kollektivt erkännande. Kunskap är vad kampen står om. Handlade vetenskap bara om att tillfredsställa viljan att veta hade akademin sett annorlunda ut. Viljan att veta tar sig ofta uttryck i en vilja till sanning, vilket är något annat än kunskap. Att skilja de båda viljorna åt är dock svårt, för dess form är identisk. Det är ett dilemma som bara kan lösas genom att ta ett steg tillbaka för att reflektera över problemet. Foucault har gjort just det, och det bör vi dra lärdom av. Det är viktigare att lära sig förstå det än att okritiskt ta till sig det han säger. Diskursens ordning handlar om kunskapens, maktens och människans dilemma och paradoxerna som går att relatera till det.

Viljan att veta kan tillfredsställas på olika sätt. Vägen fram är aldrig rak och det viktiga är att man kommer vidare och hittar svar som fungerar. Därför är vägen målet och samtalet metoden. Så vill jag se på saken. Viljan till sanning kräver stringens, effektivitet och lydnad. Det finns i en sådan kunskapsregim endast utrymme för ett svar och bara en kan ha rätt. Viljan till sanning kräver inte bara ett svar som fungerar, utan även ett slags domstol som fäller ett definitivt avgörande och utser en vinnare. För att tillfredsställa begäret efter kunskap (som inbegriper båda viljeyttringarna) på bästa sätt krävs insikt om skillnaden, och Diskursens ordning handlar om att resonera kring lämpliga verktyg för att lära sig förstå just det. De tre externa uteslutningsmekanismerna som Foucault resonerat kring (se tidigare bloggposter i serien) handlar om maktens önskan att framställa viljan till sanning som kungsvägen till kunskap. Han skriver följande i stycket som föregår citatet som strax ska presenteras:
Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft -- mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är.
Envisas man med att framhärda i övertygelsen om att vetenskap handlar om att BEVISA saker, och att all kunskap och vetenskap är man slav under viljan till sanning. Jag har dock aldrig lockats av det. Det var inte för att få tillgång till någon sanning som jag sökte mig till akademin. Det var kunskapen jag sökte och fortfarande söker, och jag drivs av viljan att veta. Därför oroas jag över utvecklingen i både akademin och i samhället, för jag ser en växande okunnighet och ignorans om det där maskineriet. Exempel på utestängning och kamp om sanningen, på politikens, ekonomins och kulturens områden är många. Skolan har blivit en valfråga, till exempel. Kunskap om och ödmjukhet inför det där maskineriet som döljer viktiga kunskaper för oss behövs om samhället ska kunna utvecklas i en hållbar riktning. Därför behövs Foucault. Inte för att han ger oss några svar, utan för att han ger oss verktyg att tänka med och för att han pekar på problem att reflektera över. Inledningsvis har det alltså handlat om externa kontroll- och utestängningsmekanismer, men det finns andra också. 
Naturligtvis finns det många andra procedurer för att kontrollera och begränsa diskurser. Dem jag talat om verkar så att säga från utsidan. De fungerar som utestängningssystem och berör utan tvivel den del av diskursen som sätter begär och makt i spel.
Människa, kunskapsbegär och makt. Dynamiken som uppstår mellan dessa tre aspekter av livet och samhället är avgörande för vilken riktning som tillblivelsen tar. Kulturen förändras i enlighet med den logik som finns där, mellan människan, makten och kunskapen. Utsidan har beskrivits och reflekterats över. Det finns en insida också, och den handlar fortsättningen om.
Jag tror att man kan särskilja en annan sådan grupp. Här rör det sig om inre procedurer, eftersom det är diskurserna själva som utövar kontroll över sig själva. Procedurerna fungerar i det närmaste som principer för klassifikation, organisation och distribution --som om det denna gång handlade om att behärska en annan av diskursens dimensioner, nämligen dess händelse- och slumpdimension.
Det är lätt att få för sig att människan är i centrum, men utgångspunkten för Foucault och andra poststrukturalistiska tänkare är att något annat befinner i sig i centrum, eller mellan delarna som världen skapas av. Foucault använder begreppet diskurs för att beskriva det han indirekt undersöker. Kunskap om mellanrum går bara att nå genom indirekta studier. Deleuze och Guattari presenterar en rad olika begrepp (kroppen utan organ eller konsistensplanet för att nämna två) för att undersöka "samma" sak. Det är viktigt detta, att det handlar om mellanrum och dess påverkan på tillblivelsen, förändringen som är livet. Jag måste iväg nu, plikten kallar, men vill vara tydlig med det. Återkommer inom kort med fler tankar om de inre procedurerna som fortsättningen av boken handlar om, vilka är följande: Kommentaren, författaren, disciplinerna.

tisdag 17 januari 2017

Lyft och lita på lärarna, bara så kan allt annat höjas.

Läser vad Johanna Jaara Åstrand skriver om dagens skolpolitik och låter hennes tankar bilda utgångspunkt för dagens bloggpost som handlar om vad som verkligen kan lyfta kunskapsutvecklingen i vårt land. Det talas allt mer och allt oftare om olika typer av lyft som ska höja elevernas kunskaper och ta Sverige uppåt på listorna där olika länders skolresultat jämförs med varandra. Det är viktigt med kunskap sägs det, och det håller jag så klart med om. Men varför i herrans namn uppskattas inte lärarna mer? Varför litar man inte på lärarnas intressen och förmågor, och varför ger man inte lärarna rimliga möjligheter att lyfta eleverna? Varför antas lyften alltid behöva vara specifika och komma utifrån? Varför lyfter man inte lärarna, det vill säga hjälper landets undervisande och kunskapsförvaltande personal att göra sitt arbete efter bästa förmåga på bästa, det vills säga situations- och indivdanpassat (tänker här på både lärare och elever), sätt? Det är för mig obegripligt. Hur viktig är kunskapen egentligen, om inte människorna som ansvarar för lärandet värderas mer? Samma i vården; varför satsas inte mer på sjuksköterskorna? Varför litar man inte på personalen som befinner sig närmast dem som behöver hjälp och som utgör organisationens ryggrad? Problemen i skolan är inga skolproblem, det handlar om ett utbrett samhällsproblem. Vad är viktigast, att få så mycket kunskap som möjligt under tiden och för resurserna samhället satsar, eller att upphandla en bestämd mängd kvalitetssäkrat vetande till lägsta pris (och därigenom pressa personalen och systemet till det yttersta)? Retoriska frågor, så klart. Jag får ibland kritik för att mina tankar om skolan kostar en massa pengar, men jag när ingen dröm om ett orimligt önskat läge. Jag är väl medveten om att pengar är en ändlig resurs. Att lita på lärarna och organisera om skolan med kunskapen i centrum behöver dock inte kosta ett öre mer än vad dagens skola kostar. Allt handlar om hur man ser på kunskap, lärande och människan.
Under gårdagens partiledardebatt presenterade regeringen ett åtgärdspaket för de svenska klassrummen. Ett så kallat ”ordningslyft”.
Ständigt denna jakt på PROBLEMET, på den enda och viktigaste åtgärden som med hjälp av en standardiserad best practice ska få alla andra bitar att falla på plats. Skolan och utbildning är emellertid komplexa problem som likt kulturen saknar givna svar. Allt sökande efter sådana svar tar därför fokus från problemet som alla de där lyften förväntas åtgärda. Däri ligger skolans problem, i en allmän, bristande förståelse för vad kunskap är och i en kollektiv oförmåga/ovilja att förstå att lärarna varken har tid, möjlighet eller förtroende nog att i sin yrkesvardag SÖKA och UTVECKLA kunskap tillsammans med eleverna. Så länge lärare betraktas som okvalificerade tjänsteutövare som förväntas följa manualen och lyda order kan ingen verklig kunskapsutveckling komma till stånd. Problemet är att det saknas förståelse i hela samhället för vad kunskap faktiskt är. Förfärande ofta blandas kunskap samman med information, och finns det bara forskning som visar (vad det nu är man redan bestämt sig för) anses man ha på fötterna för att driva igenom snart sagt vilka beslut som helst som liger i linje med den överordnade ekonomiska planen, det vill säga det man redan "visste". Problemet är att man på förhand vet vad man vill ha och vad som är bäst, och sedan handlar det bara om att så snabbt, effektivt och billigt få det. Uppnår skolan målen tar politikerna åt sig äran, och gör man det inte skyller man på lärarna. Lyften som presenteras handlar mer om att sända signaler till och inge förtroende hos väljarna än om att faktiskt värna KUNSKAPEN. Information och fakta handlar om det man vet, men kunskap handlar lika mycket om det man inte vet. Först när den insikten ligger till grund för utbildningspolitiken, när man verkligen ger lärarna ansvar och får dem att känna sig litade på, kan man börja hoppas på att kunskapen i landet som helhet växer.
Ja, vi behöver komma till rätta med den ökande ojämlikheten i den svenska skolan. Nej, det är inte fler dokumentationskrav för ordningsregler som är lösningen.
Kunskap växer och förändras mellan människor, och det handlar inte om en linjär utvecklingsprocess. Myten om framsteget lever olyckligtvis och frodas bland allt för många skolpolitiker. Varken individer eller samhällens lärande är linjärt. Ingen går från mörker till ljus, och ny kunskap adderas inte till det man redan vet. Kunskapsutveckling är en komplex och icke-linjär process, både för individer och kulturer som för mänskligheten i stort. Kunskap är liksom all mänsklig verksamhet styrd av både känsla och intellekt, och i dagens snabba och prestationsinriktade samhälle vinner känslan allt som oftast över intellektet, som kräver tid och förutsättningar för att komma till sin rätt och tjäna mänskligheten. Skolan är byggd av människor, för människor, med allt vad det innebär. Och det gäller även kunskapen och utbildningskulturen. Att placera kunskapen i centrum handlar om att värna mellanrummen och om att skapa tid och möjlighet att reflektera tillsammans. Allt påföra lärarna en administrativ börda som handlar om att man ska kunna kontrollera och styra lärare, elever och resultat, är att tvinga både lärarna och eleverna att fokusera på annat än kunskapen och lärandet, som aldrig kan kontrolleras och som växer evolutionärt snarare än linjärt. Det är i mötet mellan jämlika, intresserade, nyfikna, ödmjuka och samarbetsvilliga människor som verklig kunskap växer. Därför är klyftor och ojämlikhet det verkliga problemet, och det är som bekant inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem.
Vad vi lärare och rektorer behöver är rätt förutsättningar och mandat att skapa en bra studiemiljö utifrån den egna skolans förutsättningar och efter våra professionella bedömningar. Om rektorer och lärare fråntas mandat att själva bedöma och åtgärda både problem och möjligheter i klassrummen, öppnar det upp för ifrågasättanden och misstro mot professionen. Varje ”lyft” riskerar att bli ett sänke för tilliten till professionen.
För att lyfta lärandet och främja en hållbar kunskapsutveckling krävs att man litar på lärarna. Här har ni den summa pengar som samhället anser är skälig. Gör nu det bästa av tiden och resurserna. Vi litar på er! Det är det enda som verkligen skulle lyfta lärarna. Avskaffa alla krav på administration och låt lärarna vara lärare. Att vara lärare handlar om lärande och lärande är omöjligt utan dokumentation. Den som inte är fri och känner sig litad på och som dessutom är ålagd en standardiserad administration och som dessutom ständigt utsätts för revision har inte förutsättningarna som krävs för att arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Varje lärare är unik, liksom alla elever, och det är som sagt i mötet mellan MÄNNISKOR som kunskap växer. När politiker, Svenskt Näringsliv, föräldrar och samhället på olika sätt visar att man inte litar på lärarna, hur kan man då få för sig att eleverna ska lita på lärarna?! Och hur kan man tro att lärarna känner sig lyfta när man höjer lönen för några få av lärarna, det vill säga öka ojämlikheten inom lärarkåren? Lärare blir man för att man vill lära och utveckla kunskap, eller det är i alla fall den typen av människor som skolan behöver (för att kunna vara en SKOLA) och landets kunskapsutveckling är beroende av. Så länge förståelse för det saknas uteblir det där önskade lyftet.
I en intervju med Stefan Löfven och Gustaf Fridolin nämns titeln ”superlärare” som ska sättas in för att sprida sina superkunskaper till andra lärare. Jag hoppas att detta är en tidningsanka. Vi behöver mer tid för kollegialt lärande, men det handlar mer om tid och förutsättningar än några särskilt utsedda lärare som anses ha superkrafter. Vi behöver kontinuerlig professionsutveckling. Den måste matcha både individernas – lärarnas och skolledarnas – behov av utveckling och skolornas och fritidshemmen verksamhetsbehov.
Superlärare finns bara i fantasin. Det en saga om en karismatisk prins som kommer utifrån och räddar den vackra men hjälplösa prinsessan. Det är en variant på den klassiska cowboymyten där hjälten kommer till den lilla staden från vildmarken, löser problemen och sedan drar vidare. Försöker man bygga ett utbildningssystem på den drömmen bygger man inte bara ett luftslott (lyftslott), man dissar också den breda massan av lärare som kämpar på i vardagen, tillsammans med majoriteten av landets elever, med krympande resurser, minskad tid för lärande och ökande administrativ börda. Superläraren är en omöjlig dröm om en utifrån kommande, enkel lösning. Problemet som superpedagogerna förväntas kunna lösa är dock av en HELT annan natur. Visst minns alla lärare som hjälpt dem. Lärare som såg och lyfte just mig. Men det är olyckligt att blanda samman dessa individuella minnen med drömmen om en lärarlagets Zlatan. Undervisning är än mer än fotboll en lagsport, och eleverna är medspelare, inte en boll man kan dribbla i mål. Superpedagogerna är medmänniskor, inte kunskapsmagiker som kan komma in i ett klassrum och vifta med sitt trollspö. Talet om och tron på superläraren passar som hand i handske för den som vill effektivisera skolan och spara pengar, men är det kunskap man vill ha är det en kontraproduktiv tanke som gör mer skada än nytta. Visst ska vi vara tacksamma för alla duktiga lärare som finns och verkar i den svenska skolan, men tanken om att toppa laget sliter den snarare isär. Lärande är en KOLLEKTIV verksamhet.  
Det problem svensk skola har är inte de lärare vi har. Problemet är de lärare vi inte har. Vi har en akut lärarbrist i Sverige. I en opinionsundersökning med lärare i november svarar fler än nio av tio lärare att de anser att det är lärarbrist idag och av dem upplever sju av tio att de påverkas av lärarbristen i hög grad. Tre av fyra säger att de inte får tag på vikarier när de behöver. Närmare hälften berättar att de hade vakanta tjänster i slutet av terminen. Lärarbristen är det viktigaste att åtgärda om vi vill ha ökad studiero i svenska klassrum. Brist på lärare i skolan ökar arbetsbelastningen för de befintliga. Vi behöver utbildade och behöriga lärare i alla klassrum. Vi behöver också fler speciallärare och specialpedagoger och en utökad elevhälsa som ger stöd åt de elever som behöver det mest.
Bristen på lärare är en avspegling av bristen på förståelse för dels vad kunskap är, dels hur lärande faktiskt fungerar. Skolan är en annan typ av organisation än tillverkningsindustrin. Ska kunskapen kunna värnas måste fler intressera sig för och reflektera oftare över vad ett samhälle faktiskt är och hur det verkligen fungerar. Så länge som skolan betraktas som ett företag, istället för ett dynamiskt sammanhang där kunskap utvecklas kan inget verkligt, viktigt och användbart vetande utvecklas i vårt land. Det är ohållbart att endast erkänna en enda modell för organisering av skolan. För vem ordnas utbildning och varför? Måste all verksamhet gå med vinst? Ska människorna anpassa sig efter systemen, eller ska systemen anpassas efter människorna? Det finns enormt många frågor att ställa, och jag talar här om frågor utan givna svar. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa förståelse får detta, för att hjälpa eleverna att utvecklas till demokratiskt sinnade medmänniskor som kan hantera den komplexa utmaning som framtiden och behovet av hållbarhet utgör. Jag vet inte hur man ska tänka eller vad som är bäst, för det kan ingen veta. Det är inte därför jag skriver eller reflekterar över dessa frågor, jag skriver för att lära mig mer. Jag vill bidra med det jag kan i det gemensamma arbetet med att bygga ett kunskapssamhälle som faktiskt handlar om KUNSKAP, där så många som möjligt får plats och kan finna sig tillrätta och leva det där goda livet som är den slogan man valt i den region jag lever och verkar i. Arbetslöshet, sjukskrivningar och växande klyftor är problem som drabbar alla, inte bara dem som hamnar utanför, inte bara de som slås ut i konkurrensen. Kunskap om samhällets och demokratins bräcklighet är viktigare än all fakta i världen. Förståelse för vad som gör människan till människa och hur lärande fungerar samt vad kunskap är, behövs mer än kontrollerbar information som kan testas och jämföras.
Satsa på mer resurser till extra stöd och ge stöd tidigt. Alltför många lärare har elever som nekas stöd trots att lärarna påpekat behovet, och när stöd väl sätts in görs det försent. Ju fler elever som får den hjälp de behöver – desto lugnare i klassrummet.
Jag instämmer i vad Åstrand säger:
Regeringen: Lyssna och lita på professionen, det är det enda lyft i skolpolitiken vi väntar på.
Vi har alla ett gemensamt ansvar för samhället eftersom samhället är alla vi, tillsammans. Och skolan utgör själva grunden för all annan verksamhet. Den är inte en serviceinrättning som man kan behandla lite som man vill. Skolresultat kan aldrig tvingas fram. Man kan tycka vad man vill, men problemen går inte att sopa under mattan. Tvärsäkerheten med vilken skolan debatteras i samhället idag är en uppvisning i okunskap eller ignorans, som är ett lika allvarligt kunskapsproblem som lärarnas miserabla arbetsförhållanden och bristen på tillit. Ett enskilt företag eller en organisation som upprätthåller tydliga gränser mot omvärlden kan möjligen hålla illusionen om fullständig kontroll vid liv och man kan kanske under en tid hålla lönsamheten uppe och eventuellt till och med öka den, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Alla behöver kunskapen som utbildningssystemet förvaltar. Hotet om arbetslöshet och utslagning, som till viss del kan motivera anställda att pressa sig och fokusera, kan också leda till förlamande rädsla. Samhället är en helhet och allt som sker däri händer på insidan. Därför leder det tanken fel att tala om behovet av olika lyft, det enda som behöver lyftas är lärarna, och enda sättet att lyfta lärarna (och kunskapen) är att lita på lärarna och avskaffa kontrollen över lärarnas yrkesvardag.

Idag mer än kanske någonsin behöver demokratin värnas och kunskapen sättas i centrum. Starka och mäktiga krafter befinner sig i rörelse, som med hjälp av desinformation, lögner och känsloargument försöker skapa oro i landet för att på det sättet driva igenom en allt annat än hållbar politik. Kunskapen är det enda verktyget som fungerar för att vända den olyckliga utvecklingen. Hoten vi står inför och måste hantera kräver kunskap, inte bara hos några få experter utan i hela samhället. Därför behöver lärarna känna tillit. Bara genom att placera kunskapen i centrum kan lärarna lyftas, vilket är en förutsättning för lärande. Det finns inga genvägar eller snabba, enkla lösningar, på några av de problem vi idag alla står inför och måste hantera.

måndag 16 januari 2017

Tre trumpfällor att undvika 2 & 3

Fortsätter reflektera över frågan om hållbarhet och riskerna som presenterades i en debattartikel i DN i lördags. Både mina tankar och texten jag reflekterar över väckte respons och lust att samtala, vilket jag är tacksam för. Samtalet är för mig ett av demokratins grundvalar, och mängden reaktioner som dagens första text väckte stärker mig i övertygelsen om att det perfekta tenderar att passivisera och det mindre genomtänkta lättare väcker både tankar och lust att reflektera vidare. Artikeln jag tänker med är författad av: Anne Gammelgaard Ballantyne, (doktorand i miljövetenskap med inriktning mot miljökommunikation, Linköpings universitet samt Aarhus Universitet), Björn-Ola Linnér, (professor vid Tema Miljöförändring med inriktning mot klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet och Stockholm Environment Institute samt programchef för Mistra Geopolitics) samt Victoria Wibeck, (professor vid Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning med inriktning mot kommunikationsvetenskap, Linköpings Universitet), som listar tre risker. Den första har jag skrivit om i förra bloggposten och här kommer de två andra, men först lite reflektioner över reflektionerna.

Debattörernas kunskap om och förståelse för politik ifrågasätts, och det må så vara. Det visar som jag ser det hur viktigt det är att det offentliga samtalat bottnar i kontrollerbara kunskaper och tydliga argument och inte på åsikter, rykten eller önsketänkande. Jag vill vara tydlig med att jag bara kan försvara det jag hävdar, och artikeln (oaktat hållbarheten i argumenten) inspirerade mig att tänka vidare. Invändning mot mitt sätt att resonera kring demokrati och kunskap manar därför till eftertanke. Jag skriver att en förutsättning för demokratin är kunskap, och det vidhåller jag, men jag instämmer samtidigt i tanken på att en av demokratins viktigaste principer är att den varken kan eller bör kräva kunskap för att vara delaktig. Demokratin bygger på allas rätt att yttra tankar och åsikter, och det principen är viktig att aldrig tumma på. Därför vill jag vara tydlig med att när jag talar om kunskap och om behovet av utbildning så handlar det om min rätt att uttrycka min åsikt. Jag värnar kunskapen för jag ser den som en förutsättning för demokratins långsiktiga överlevnad. Det är en knivig fråga och jag inser att det finns en risk att jag låter som en förespråkare av epistokrati, som bygger på att en liten grupp människor styr samhället utifrån sin utbildning och med allas bästa för ögonen, ett slags mer demokratisk variant på upplyst despoti alltså. Det menar jag inte, vill vara tydlig med det. Jag är väl medveten om vad demokrati är och inser att det aldrig går att kräva utbildning, för då är det inte längre demokrati. Stöd för min tanke finner jag dock i Skollagens Första kapitel, fjärde paragraf, (Syftet med utbildningen inom skolväsendet), som säger följande:
4 § Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.
Vi har skolplikt i Sverige, alla måste gå grundskolan och det är skolans ansvar att undervisa eleverna i enlighet med lagen som säger att utbildning ska förmedla "förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på". Kunskap är en förutsättning för en fungerande demokrati, men den kan ock får aldrig vara ett krav. Det är en alla demokratins alla dilemman. Demokratin är det enda system som kan avskaffa sig själv, vilket är lätt hänt om kunskap saknas. Därför värnar jag kunskapen, för att inspirera och betona allvaret, inte för att kräva något av någon. Påminner också om att Skollagen lyder under grundlagen, som i Regeringsformens andra paragraf säger följande:
Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
Demokrati är inte för inte det minst dåliga styrelsesättet. Paradoxerna är många och komplexiteten hög. Just därför är kunskapen så viktig. Det är tillåtet att vara oinformerad och ta beslut som endast bygger på känslor, men om alla gör det ofta finns en uppenbar risk att demokratin snart inte längre är en demokrati. Insikten om detta är, vilket lagtexterna visar stor, men samtidigt kan lagar ändras. På några åt kan det svenska samhället vara ett helt annat, om tillräckligt många vill att det ska vara så. Än så länge har dock skolan ett tydligt uppdrag att med kunskap värna demokratin som styrelseform, och jag anser att alla som bryr sig om demokratin har ett ansvar att göra vad de kan för att värna dess överlevnad. Som statsanställd är jag dessutom ålagd att främja både hållbar utveckling och delaktighet samt motverka diskriminering. Populismen utgör ett hot mot allt detta, och enda sättet att bekämpa den är att värna kunskapen och visa på riskerna med att ta beslut som grundar sig enbart på åsikter. Jag skriver här inte om hur det är, jag reflekterar över tre aktuella risker som utgör ett hot mot demokratin, och jag hoppas samtalet kan fortsätta och är tacksam för att det jag skriver blir kritiskt granskat för fler tänker alltid bättre än en.

Den andra risken som debattörerna pekar på är följande:
2. Trump-inspirerade kommunikationsmodeller utgår från att mottagarna, allmänheten, är passiva och manipuleras genom kommunikation. Ett återkommande argument uppmanar till att ”prata så folk förstår”. Detta uttryck signalerar att budskap måste förenklas för att människor ska kunna ta dem till sig. Vår forskning visar på motsatsen. I våra studier har vi låtit medborgare ur den så kallade ”allmänheten” delta i fokusgruppssamtal – fokuserade gruppintervjuer – kring komplexa, vetenskapsbaserade och ibland etiskt laddade miljöfrågor. Fokusgrupperna har genererat en rad kloka tankar och synpunkter från samtalsdeltagare som vänt och vridit på frågorna och lyft fram olika viktiga och relevanta perspektiv med utgångspunkt från sina vardagserfarenheter. Detta trots att det handlat om frågor av komplicerad, ofta abstrakt, karaktär som de inte varit experter på. Liknande slutsatser kommer fram i internationella studier som använt gruppbaserade metoder som fokusgrupper, konsensuskonferenser, medborgarpaneler och workshops för att studera medborgares förståelse av komplexa frågor kring exempelvis miljö, klimat eller ny teknik. Snarare än att förenkla budskapen gäller det alltså att hitta former för dialog som ger utrymme för människor att pröva, utveckla och ibland även ompröva sina argument.
Jag tänker osökt på hur det varit på kurser jag undervisat på, där studenterna uttryckt önskemål om instruktioner, manualer och förtydliganden. Ofta har det inte alls lett till att kunskapsresultatet blivit bättre, tvärtom har studenterna slagit sig till ro och bara gjort minsta möjliga. Jag har mycket bättre erfarenheter av att göra uppgifterna svårare och ge mindre eller öppnare instruktioner, i kombination med en tydlig betoning på deras eget ansvar. Om studenterna själva får bestämma och motivera vad de ska göra har de inte sällan tyckt även svåra uppgifter, där de fått jobba med texter som ligger långt över det vanliga i abstraktionsgrad, varit roliga, stimulerande och givande. Allt handlar om var man lägger ribban i bedömningen. Jag tror säkert det kan fungera på samma sätt i relation till hållbarhet och demokrati, att man både kan och ska betona vikten av kunskap, men aldrig kräva utbildning. Demokratin anses bra eftersom den fördelar både ansvar och skyldigheter jämnare än andra styrelseskick, därför ligger det i allas intresse att värna demokratin, vilket underlättas om man förstår både dess värde och bräcklighet. Jag tror inte på förenklingar, för det gör att man kan få för sig att det som är svårt ät enkelt och att demokrati och hållbarhet är formaliteter som inte kräver intresse och aktiv omsorg.

Om vi inte gemensamt tror på varandra, väljer att hoppas och litar på människans förmåga blir det svårt att värna demokratin och arbeta för hållbarhet. När politiker söker mandat för ogrundade åsikter har de så klart sin fulla rätt att göra det, men alla som tror på kunskapen har också ett ansvara att peka på riskerna med en sådan populistisk och förenklad demokrati. Jag tror man ska vara öppen med svårigheterna och visa komplexiteten. för att poängtera att befolkningen i den demokrat alltid får de politiker de förtjänar. Både att utnyttja sin rättighet att rösta och att avstå från att rösta innebär att man har ansvar för utfallet, och det handlar inte så mycket om kunskap och utbildning som om information. Växer det fram ett samhälle där man börjar skylla på andra eller litar på att någon annan ska lösa problemen eller komma fram med lösningarna och ta ansvar för att demokratin värnas, hotas demokratin eftersom den aldrig kan bli starkare än befolkningens samlade intresse och engagemang.
3. Debatten om debatten riskerar att få en slagsida mot ett alltför ensidigt betonande av journalisters och politikers roll. Den senaste tiden har vi sett flera exempel på hur medieföreträdare rannsakat sin egen, sina kollegors och våra folkvaldas roll i det hårdnande debattklimatet (se till exempel Aftonbladet 21/11: ”Vi måste skapa ett nytt samtal”).

Denna självreflektion är självfallet viktig. Men utöver detta menar vi att det är viktigt att tänka längre, att involvera fler aktörer i dialogen. I en tid med fundamentala vägval är det angeläget att vi hittar former för att på konstruktiva sätt samtala om framtiden, om vad som kännetecknar ett gott och hållbart samhälle och vilka vägarna är för att nå dit.

En ursprungsbetydelse av ordet kommunikation är just ”ömsesidigt utbyte”. Sådana utbyten av tankar och idéer behöver föras på många arenor och av många aktörer, och får inte bli en angelägenhet enbart för politiker och medier. Det goda och konstruktiva samtalet kring visioner för ett hållbart och inkluderande samhälle och vägar dit behöver föras i skolor, på fritidsgårdar, i föreningar, kaféer, bibliotek och andra mötesplatser. En viktig lärdom från den omfattande litteraturen om miljö- och klimatkommunikation är att ju mer utmanande och komplexa problem samhället ställs inför, desto mer behövs de positiva och hoppfulla berättelserna som inspirerande drivkraft, och desto mer behöver vi kommunicera – i ordets verkliga bemärkelse.
Samtal, inte debatt, det är ett mantra här på Flyktlinjer, och jag avslutar den här serien bloggposter med att citera vad jag skriver i inledningen till min bok om samtal, för det finns en passage där som adresserar just vad debattörerna skriver här i den sista faran som de identifierat.Jag tror på självreflektion, men den kan inte bara gälla några få, någon annan. Nyckeln till hållbarhet och en fungerande demokrati är reflektion, och reflektion är en förmåga man kan öva sig i. Det fina är att man genom att öva sig att kommunicera samtidigt är med om att stärka demokratin.

Humaniora och kulturvetenskap har kommit att fjärma sig från samhället och allmänheten. Det är högst olyckligt. Varför det blivit så är svårt att uttala sig om. Kanske är det en konsekvens av synen på kunskap i samhället och av rådande forskningspolitik som tvingar in vetenskaperna i en kamp om knappa resurser? Det är ett förslag till förklaring av hur det kommit att bli som det blivit. För att nå framgång i kampen om forskningsmedel och för att skapa nödvändig legitimitet för kunskaperna har humanister tvingats till kunskapsteoretiska kompromisser som resulterat i att ämnet kommit att fjärma sig från allmänheten och den vardag kulturvetaren forskar om. Detta missförhållande försöker jag här råda bot på, för det är ute i samhället som kulturvetenskapens resultat hör hemma och kan göra skillnad, av det enkla skälet att det är där kunskaperna omsätts i handling, där som kulturen blir till. Kan texter som handlar om kultur inte läsas av alla bör de inte läsas av någon, det är min övertygelse. Det är så jag ser på kulturvetenskap. Vetenskapen om kultur handlar om människors vardag. Och den förändras genom att människor lever sina liv, fullt upptagna med att få tillvaron att gå ihop. Inte sällan förändras kulturen när människor tar till sig och handlar i enlighet med olika forskares rön. Kulturvetaren befinner sig mitt i och är en integrerad del av sitt studieobjekt, liksom alla andra medborgare. Forskare är också människor, vilket blir särskilt tydligt för kulturforskaren. Det betyder inte att det du håller i din hand är en populärvetenskaplig text som förenklar och förtydligar, men abstraktionsgraden är inte högre än den omgivande kulturen. Innehållet kan nog uppfattas abstrakt och svårt, men texten är inte mer abstrakt eller svårare än livet självt. Kulturen finns mitt framför ögonen på oss och alla har sin syn på och uppfattning om den. Alla vet alltså redan. Inget nytt kommer egentligen att sägas här, inget stort avslöjande kommer att presenteras. Och det är samtidigt ”hemligheten” eller ”avslöjandet”, bokens tema. Samtalet som följer handlar om allas vår vardag, fast här närmar vi oss kulturen från en rad olika håll och på alternativa sätt. Men det handlar hela tiden om vår gemensamma vardag. Så vill jag att läsaren ska tänka om och gripa sig an innehållet. Texten handlar om det vi tar förgivet och det som ser ut att vara men som i själva verket ständigt skapas och förändras genom att vi lever våra liv i vardagen. Kultur, kan man alltså säga, är det som händer mellan oss under tiden som vi är upptagna med oss själva och vardagens alla måsten.

Med dessa ord vänder jag hemåt efter en mycket givande dag, i samtalets, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens tecken. Men till tentarättning och skrivande.

Tre trumpfällor att undvika 1

I lördags publicerades en klok debattartikel i DN, på temat hållbar utveckling. Artikeln är författad av: Anne Gammelgaard Ballantyne, (doktorand i miljövetenskap med inriktning mot miljökommunikation, Linköpings universitet samt Aarhus Universitet), Björn-Ola Linnér, (professor vid Tema Miljöförändring med inriktning mot klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet och Stockholm Environment Institute samt programchef för Mistra Geopolitics) samt Victoria Wibeck, (professor vid Tema Miljöförändring och Centrum för klimatpolitisk forskning med inriktning mot kommunikationsvetenskap, Linköpings Universitet). Deras tankar får bilda underlag för dagens bloggpost(er), vilket passar synnerligen väl. Idag börjar nämligen årets roligaste och kanske viktigaste kurs. Jag och två kollegor ska för tredje året dra igång kursen Hållbar utveckling 3 HP, som är obligatorisk på ingenjörsprogrammet. Populismen som just nu seglar i medvind över hela världen är ett allvarligt hot mot både demokratin och hållbarheten.
I efterdyningarna efter det amerikanska presidentvalet, Brexit och högerpopulistiska partiers framgångar i Europa växer diskussionen i tv:s nyhetssändningar, i tidningarnas krönikor och på ledar- och debattsidor om villkoren och uttrycksformerna för det offentliga samtalet – ett slags debatt om debatten. Här har man ofta fokuserat på problemen kring det aggressiva tonläget på sociala medier.

Men i denna ”debatt om debatten” skönjer vi också framväxten av en annan argumentationslinje, som förespråkar att politiker och debattörer som värnar ett öppet och demokratiskt samhälle bör ta lärdom av kommunikationsstrategier som Trump och andra populister använt sig av.
Allt handlar om vad man vill och varför man gör det man gör. Är det makt och inflytande för maktens och inflytandets egen skull man är ute efter både kan och ska man dra lärdom av Trump och andra populister. Den avgörande frågan är dock om det är bra för demokratin, om det är en lämplig utgångspunkt för miljöarbetet. Jag tror det vore förödande att anpassa politiken efter det som ger kortsiktiga framgångar. Kunskapen hos allmänheten om vad en demokrati är och hur den fungerar lämnar redan idag en del övrigt att önska, vilket är olyckligt. Skolan har här en viktig uppgift att fylla, men det räcker inte att bara undervisa barnen. Vuxna har också ett ansvar, politiker, medier och inte minst företagsledare kan inte ta lätt på dessa frågor, inte om de även i framtiden vill fortsätta göra vad de gör. Demokratin är allas gemensamma garanti för varandras långsiktiga överlevnad. På kort sikt kan andra former av organisering kanske fungera för att uppnå vissa mål. Demokratin är inte perfekt och den har problem, fast just det är inget problem för det finns inget bättre system. En av demokratins största svagheter är att det är den enda styrelseformen som kan avskaffa sig själv. Fast det i sig är i sig egentligen inget problem, problemet om demokratin avskaffas är att allmänheten drabbas, samma allmänhet som så lätt låter sig utnyttjas av skrupelfria, ignoranta eller okunniga ledare som gör sig till språkrör för den tysta majoritet som just eftersom den är tyst kan tillskrivas snart sagt vad som helst, så länge den är tyst, vilket är det verkliga problemet. Demokratin blir aldrig starkare och bättre än vi tillsammans gör den.
Efter det amerikanska presidentvalet har vi bland annat sett rubriker som ”Lär av Trump och SD – så vinner ni röster” (Aftonbladet 13/11) och ”Det kan vi lära av populisterna” (Expressen 9/11). Två argument finns i debatten: Dels att politiker och experter vinner på att appellera till väljarnas rädsla, dels att inspireras av populisternas förmåga att förenkla budskap.

Liknande argumentationslinjer ser vi också internationellt. Åtskilliga debattörer och analytiker understryker att två lärdomar från Trumps kampanj är att förenklade budskap, gärna i svart och vitt, och anspelningar på rädsla är effektiva strategier som bidrog till hans framgång (till exempel The Conversation 10/11, Business2community 7/11, The Coverage 10/11, Huffington Post 28/5, Slate 2/11, Vanguard 21/11).
Demokrati är ett komplext problem och alla försök att förenkla är därför problematiska. Det är som med kultur, förenklar man förklaringen av den för mycket är det inte längre kultur man talar om. Och visst går det att elda massorna och skapa engagemang, men lätt fånget är också lätt förgånget. Affekter är kraftfulla, men flyktiga. Ett långsiktigt hållbart samhälle behöver en mer stabil bas för att överleva. Kunskap är en sådan bas. Ingen äger kunskapen, den är allas. Men för att känna igen kunskap och för att kunna skilja kunskap från åsikter och villfarelser krävs förståelse för vad kunskap är och hur vetande fungerar, liksom förmåga att granska argument och källor kritiskt. Återkommer till skolan som tyvärr utsatts för en rad olyckliga experiment och på senare tid allt mer desperata försök att rädda skolan. Tyvärr har det ofta varit svårt att avgöra om aktionerna handlat om att värna kunskapen eller om det mer handlat om att rädda ansvariga politikers ansikte och eftermäle. Skolan och utbildningssystemet liknar demokratin på det sättet, det handlar om företeelser som aldrig blir starkare, bättre eller mer hållbara än det kollektiva engagemanget som företeelserna växer fram ur. Tid att tänka är en förutsättning för båda systemens långsiktiga överlevnad, liksom kunskap istället för känslor.
Det kan mycket väl vara så att ett förenklat twittrande av negativa budskap är en framgångsrik strategi på kort sikt, om man med framgång menar att ta sig till Vita Huset eller Rosenbad. Men om man med framgång menar att skapa beredskap och stöd i ett öppet demokratiskt samhälle för en långsiktig socialt, ekonomisk och miljömässigt hållbar samhällsförändring, då visar forskningen på andra kommunikationsstrategier:
En ansvarsfull politiker kommunicerar inte sin politik via Twitter. En hållbar politik kan bara växa fram mellan människor som tänker tillsammans, underifrån, inifrån, inte utifrån eller uppifrån. Starka ledare utgör mer ett hot mot demokratin än en räddning, och ledarskapsideologier hämtade från näringslivet ser bra ut på pappret men är problematiskt i praktiken. Ett hållbart samhälle behöver inte ledare som tar obekväma strategiska beslut för att nå högt ställda mål, utan kloka ledare som samverkar med befolkningen och som är väl integrerade i samhället. Demokratin är alla vi tillsammans. Alla är lika inför lagen, som växer fram mellan intresserade medmänniskor som bryr sig om varandra. Bara ledare som dels förstår, dels försvarar och kan agera inom ett sådant system, kan leda ett land mot ökad hållbarhet. Det första misstaget är att man inte ser eller förstår att rädsla inte går att bygga något varaktigt på.
1. Rädsla fungerar sällan som konstruktiv drivkraft i det långa loppet. Budskap som är ämnade att framkalla rädsla kan initialt väcka medvetenhet om allvaret i frågan. Men kommunikation som under längre tid organiseras kring värsta-scenarion och katastrofbudskap riskerar att leda till bakslag. Snarare än att leda till motivation och handlingskraft kan det medföra uppgivenhet, likgiltighet och handlingsförlamning. Kartläggningar av forskningslitteraturen (till exempel Ballantyne, 2016, i Wileys Interdisciplinary Reviews: Climate Change, och Wibeck, 2014, i Environmental Education Research) visar snarare att konstruktiva, handlingsorienterade och lösningsinriktade budskap uppfattas som mera relevanta, användbara och engagemangsskapande.
Kanske borde graden av rädsla i samhället, bland allmänheten, lärare och forskare mätas? Om det är kunskap, demokrati och hållbarhet man vill ha är graden av rädsla ett mått som i högsta grad är relevant. Tillit mäts idag, och den som är rädd känner kanske inte tillit, men jag tror att ett rädsloindex skulle kunna peka på allvaret i situationen. Att pengarna rullar in och tillväxten ökar betyder inte automatiskt att mätresultaten är relevanta utifrån demokratins hänseende, tvärtom finns en uppenbar risk att dagens mått på kvalitet innebär att vi spelar rysk roulett med förutsättningarna för samhället och livet på jorden, på sikt. Rädsla är en mäktig, mänsklig urkraft som liksom egoism, vinner över intellektet alla dagar i veckan. Rädsla påverkar tankeförmågan negativt och sätter den kritiska analysen ur spel. Eftersom rädda forskare inte kan forska och rädda lärare inte kan undervisa är det en aspekt att noga beakta, även för demokratin, för prestationsgraden påverkas inte, bara kvalitet i arbetet. Även rädda människor går till jobbet, och medborgare kan skrämmas att rösta. Kvaliteten i det man gör är dock avhängig engagemanget, kunskapen och känslan av trygghet. Rädda människor tar dåliga beslut. Därför är det ingen grund att bygga något hållbart på.
Detta innebär inte att förminska allvaret i de utmaningar som såväl demokratin som klimatet står inför. Men skall vi nå en långsiktig förändring, långt bortom en eller annan mandatperiod, handlar det om att utveckla de hoppfulla och positiva berättelserna. Därför bör företrädare för det öppna och demokratiska samhället undvika frestelsen att anamma samma retoriska strategier och tonläge som rädslepopulismen. Istället behöver vi mer av debatt kring hur vi i dessa turbulenta tider kan skapa ett mer dialoginriktat kommunikationsklimat som präglas av konstruktiva samtal kring visioner för ett hållbart och inkluderande samhälle och vägar dit.
Insikt om allvaret i situationen vi har att hantera är viktigt, men det är farligt att fastna där. En fungerande demokrati och varaktig hållbarhet kan bara växa ur positiva visioner om framtiden. Det är en balansgång. Utmaningen är komplex och dynamisk. Den som är rädd tar andra hänsyn än den som är trygg, än den som får ta eget ansvar och känner tillit. Forskning som avslöjar obehagliga samband eller som går på tvärs mot rådande syn på vad som är sant och riktigt presenteras bara av den som är trygg, och det gäller även forskning som är nytänkande och därför utmanar företrädarna för rådande paradigm. Det handlar om att bryta mönster. Verkligt viktiga frågor handlar nästan alltid om att utmana rådande paradigm. Relationen mellan kunskap och makt är enormt viktig att uppmärksamma och insikten måste hållas vid liv om klimatkrisen ska kunna hanteras, för det är enormt stora ekonomiska intressen som står på spel. Mäktiga, multinationella företag kan utöva inflytande över pengarna som läggs på forskning, direkt eller indirekt. Vi ser också att Svenskt Näringsliv på olika sätt utmanar forskarnas frihet genom olika lobbyinsatser. Ett lönsamt företag som tjänar pengar på saker som utgör en diffus risk mot eller som eventuellt kan innebära negativa konsekvenser i framtiden kommer att göra allt som står i organisationens makt att motarbeta forskare som vill undersöka saken. Företag prioriterar vinst, det är deras uppdrag och inget konstigt med det. Forskning är dock något annat och dessa logiker måste i möjligaste mål hållas åtskilda. Demokratin är den enda styrelseformen som kan garantera detta, som kan balansera olika motstridiga viljor mot varandra. Demokrati handlar om dialog och kan liksom kultur liknas vid ett slags samtal.

En forskare som hotas av indragna forskningsmedel kan skrämmas att modifiera forskningens inriktning. Forskningsfinansiärerna har på det sättet alltid makt över kunskapen, och rädslan är en faktor att räkna med i forskningen. Forskare ska forska, det vill säga undersöka och kritiskt granska. Forskare ska endast ta kunskapsrelaterade hänsyn. Om det inte vore så att fokus på ekonomi och effektivitet i samhället riskerade att leda till ökad rädsla bland befolkningen vore det oproblematiskt, men nu är det inte så. Det går att skrämma forskare att prestera mätbara resultat, men det går aldrig att tvinga fram högkvalitativ kunskap. Konkurrens driver kanske vissa typer av kvalitet, men den motverkar andra. Demokrati kräver samverkan och gemensamma ansträngningar, kompromisser och dialog. Och det är kompetenser som måste värnas, odlas och uppskattas, det vill säga värderas högre än vad som är fallet idag, i vårt debattfixerade samhälle.

Debatten kräver tvärsäkerhet, vilket går på tvärs mot både hållbarhetsmålet och demokratin, som aldrig går att nå genom tvärsäkerhet. För att klara utmaningen måste man lära sig finna tröst och se det möjligheterna och hoppfullheten som finns i ambivalensen. Kanske känns det inte så, men osäkerhet och ambivalens ökar gränssnittet mot verkligheten och världen samt skärper vaksamheten mot allt oväntat i den komplexa tillvaron. Tvärsäkerhet sliter isär, ambivalens och osäkerhet gör människor öppna och främjar samverkan. Vid varje givet tillfälle i världen är det alltid mer som är oväntat än som är väntat. Det tror man kanske inte, men så är det. Jag vet att det är så, det är ett resultat av min (kultur)forskning. Det kanske viktigaste resultatet av min forskning. Insikten om tillvarons oöverblickbarhet och den ödmjukhet som den kunskapen indirekt rymmer är viktig, både för samhället och för människorna. Därför är rädslan och konkurrensen ett hot, för det krävs tid och ro att tänka för att se och förstå dessa saker.

Kultur är synonymt med förändring, men inte en linjär och kontrollerbar förändring utan, dynamisk icke-linjär sådan. Kultur skapas i handling, interaktion och samspel mellan en lång rad olika typer av aktörer. Materiella och teknologiska, såväl som immateriella och språkliga. Därför blir det så. Därför går det inte att på förhand vara säker på vad som kommer att spela roll eller vad som kommer att hända. Världen skapas i en oöverblickbar process av kollektivt blivande. Därför är det alltid bättre att vara ödmjukt undrande, än att vara tvärsäker.

Människor söm söker yttre bekräftelse och som fokuserar på yta, vilket är vad populismen handlar om, har lättare att bli rädda än människor som lärt sig vara sanna mot sig själva. För mig handlar det om att följa min väg, så gott det går. Ingen människa (eller annan aktör) är en ö, så helt efter egen pipa kan varken jag eller någon annan dansa. Demokratin kräver anpassning av alla. Helt efter eget huvud går det aldrig att organisera sin vardag. Samhället är alla vi tillsammans. Bara genom att så många som möjligt reflekterar över sig själva, och samtidigt intresserar sig för och kritiskt granskar resultatet av den kollektiva tillblivelseprocess som allt och alla skapar tillsammans i och genom handlingarna och interaktionen som utgör vardagen, kan en fungerande demokrati och ett hållbart samhälle växa fram. Dialog och samtal handlar om både och, inte om antingen eller. I en fungerande demokrati kan man vara sann mot sig själv, vilket alltså innebär att både följa och anpassa sig, och att gå sin egen väg. Det handlar om att upptäcka världen och dess ständigt skiftande möjligheter. Att vara sann mot sig själv handlar vidare om att acceptera allt det i tillvaron som inte går att förändra, och om att förändra det som går att förändra. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att säga att det handlar om att engagera sig fullt ut i den demokratiska processen, om att aldrig ta av sig arbetshandskarna. Att leva som människa i samhället handlar om att påverka och om att påverkas. Och det kan man göra mer eller mindre medvetet. Kunskap och trygghet är en absolut förutsättning för demokrat och hållbarhet.

Det gick lite fort detta och jag hinner tyvärr inte granska vad jag skrivit, men jag vågar språnget och tycker publicera. Känner mig tillräckligt trygg för det, här. Nu måste jag förbereda min föreläsning, men jag återkommer senare idag med fler (och förhoppningsvis lite mer genomarbetade) tankar om de två andra fällorna som vi måste lära oss förstå och undvika.

söndag 15 januari 2017

Sanning är ett lustigt ord som täcker ingenting

Richard Swartz har skrivit en tänkvärd text om den kunskapens kris som idag blir allt tydligare i samhället som växer fram efter sanningen. Om man tillåter att känslan räknas, att kunskapen underkänns som kompass och riktningsgivare formas ett helt annat samhälle än det många menar att vi bör lämna efter oss. 
I Lewis Carrolls ”Through the looking glass” hittar vi den kusliga dialogen mellan lilla Alice och Humpty Dumpty som, uppflugen på en mur, förklarar att ord ingen annan mening har än den som för ögonblicket faller honom in. Alice frågar om han verkligen kan få ett ord att betyda så många olika saker, men hennes invändning avfärdas: alltsammans är en fråga om vem som bestämmer. Alltså en ren maktfråga.
Deleuze skrev sin avhandling, The logic of sense, bland annat om Carrolls böcker och dess beskrivningar av en värd där ingenting betyder något bestämt, där allt flyter. Där varmt är kallt, liten stor och mening bestäms av makten. Jag stannar upp lite här och associerar. Kris Kristoffersons ord om frihet, kommer för mig. Tänker på sången "Me and Bobby McGee", som i svensk översättning, av Lalla Hansson, blev: Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting. Det är ingen rak översättning, för Kristoffersons text lyder: Freedom's just another word for nothing left to lose. De där raderna spelar en viss roll i min avhandling. Lastbilschaufförerna jag intervjuade talade om en frihet som jag väl förstod vad den handlade om, med utgångspunkt i egna erfarenheter, men som visade sig väldigt svår att fånga och sätta ord på. Frihet i åkeribranschen är ett lustigt ord som täcker ingenting, och det håller sanningen också på att bli i samhället. Känslan och makten betyder allt mer och kunskapen har svårt att hävda sig när tillräckligt många bortser från den. Och det är ju detta som poststrukturalismen handlar om, inte om att ifrågasätta sanningen. Poststrukturalismen ger oss verktyg att förstå tillvaron i samhället efter sanningen, den är inte orsaken till att det växt fram.
Den berömda dialogen hör till den litterära genren nonsens, särskilt omhuldad i England. Men vad Humpty Dumpty säger är samtidigt just kusligt eftersom då inget gemensamt överenskommet system längre gäller för mänskligt umgänge. Inga begrepp eller fakta har mening. Humpty Dumptys godtycke garanterar att alla kommer att tala förbi varandra. Nihilism är den enda ”ordning” som gäller i hans värld.
Alice Theodorescu jublade på Twitter i veckan när beskedet kom att det inte blir någon lag om kvotering till styrelseposterna i näringslivet. Hon driver på för att känslan ska räknas och ser kunskapen som ett hinder. Så här skrev hon:
Hurra! Ingen kvoteringslag, en seger för oss som tror på meriter, som vägrar bli indelade efter kön, etnicitet eller annat vi ej kan påverka.
Jag tror på meriter och vägrar bedöma människor efter kön, etnicitet eller något annat som ingen kan påverka. Det betyder dock inte att jag landar i slutsatsen att en utebliven lag om kvotering är en seger för någon eller något, utom möjligen för dumheten. För vore det så att ens personliga framgång enbart handlade om meriter och kompetens samt att det enda som betyder något är viljan att lyckas, ihärdigheten i kampen för framgång, hade vi ett HELT annat samhälle. Det Teoduresco och många med henne inte förestår, vägar acceptera eller bara ignorerar är att den åsikten i logikens namn betyder att kvinnor, invandrare, handikappade och homosexuella har sämre förmågor än vita, hetrosexuella, medelklassmän som idag är i förkrossande majoritet i styrelserummen. Teodorescu önskar att det är en seger och att alla kan bli vad de vill, men den tanken bygger på anekdotisk bevisföring. Det är en åsikt upphöjd till sanning. Och den som vågar ifrågasätta anklagas för att försvara den där åsiktskorridoren som bara finns i en föreställningsvärld där kunskapen spelat ut sin roll och där känslan är det enda som betyder något. Postsanningar ser olika ut, men alla utgå från känslan och ignorerar kunskapen och underblåser faktaresistensen. Trump legitimerade, just innan han står i begrepp att inträda i världens mäktigaste ämbete, begreppet fuskmedier och tog därmed tankefiguren till nya höjder, vilket oroar.
Där är vi väl ännu inte i vår, även om fake news skulle ha väckt Humpty Dumptys gillande. Men också hos oss är det faktiska på reträtt, ibland nära nog på flykt. Det är länge sedan som comment is free, but facts are sacred gällde som rättesnöre för politik och det offentliga samtalet. I stället har åsikter och känslor tagit över. Ingen tidsmedveten journalist kan i dag börja en intervju utan att först fråga ”hur känns det nu?” Det tycks till, man säger sin mening, man upprörs. Diskursens böjningsmönster bestäms av ”vill”, ”bör”, ”kräver” eller ”hoppas” långt mer än av ”är”. Det finns till och med de som menar att vi redan lever i en postfaktisk värld där just prefixet ”post” skulle markera att vi inte har att göra med mode utan med en helt ny epok.
Teodoresco vill att det inte ska finnas några hindrande strukturer och hon lever i en filterbubbla där känslan upphöjts till kunskap och där bara de fakta som stöder känslan accepteras som sanning. Sanningen i sig och iakttagbara förhållanden i verkligheten betyder ingenting, eller betyder det den som har makten bestämmer att den betyder. Forskning är bra, om den är nyttig och ger stöd till det man redan vet. Kritisk forskning, och särskilt normkritisk forskning, accepteras inte. Helt följdriktigt lanserade SDs klimatpolitiska talesperson i veckan tanken på att forskarna på SMHI bedriver ideologi och när SD får (eller om de själva får bestämma tar) makten kommer medlen att dras in. Samma sak drabbade Arbetslivsinstitutet när Alliansen vann valet 2010. Forskningen var ideologisk sa man, men i själva verket sysslade forskarna med kritiska studier av arbetsförhållanden på arbetsmarknaden. Sådan forskning ansågs inte nyttig. Exemplen på hur kunskap och makt hänger intimt samman kan mångfaldigas, evidensen för relevansen i tanken på att vi lever i ett samhälle efter sanningen är gedigen. Det spelar dock ingen roll eftersom det är känslan som räknas, drömmen om den där kakan som man kan äta och ändå ha kvar är viktigare än trist och destruktiv fakta (obs, ironi).
Fakta har så hamnat i otakt med tidsandan. Med tilltagande individualism och jagfixering blir det önskvärda viktigare än det – faktiskt – möjliga. För detta har fakta åtminstone delvis sig själva att skylla då de framhärdar med att i en alltmer självupptagen värld vara desamma för alla. Dessutom är de ofta besvärliga, sällan underhållande, många gånger svåra att förstå eller rentav obehagliga. Och alltid stränga. Att de inte underkastar sig diskursens böjningsmönster gör dem högst obekväma i en samtid dominerad av den egna viljan och strävan efter självförverkligande och där varje ”saktvång” uppfattas som ett slags ofrihet.
Det är enklare att skjuta på budbäraren eller anklaga medierna för att fabricera sanningar som inte faller en på läppen eller tvingar en att tänka om. Samhället efter sanningen är möjligheternas rike, där kan alla bli vad de vill och det finns inga problem. Fungerar det inte skyller man på invandrarna, PK-maffian, etablissemanget eller på den förhatliga postkoloniala teoribildningen, åsiktskorridoren eller ljugmedierna. Allt är enkelt. Det går att sänka skatten och höja vinsten. Murar mot omvärlden ger andrum och allt är invandrarnas fel. "Vi måste ta folkets oro på allvar", säger man, men att ta oro på allvar i samhället efter sanningen betyder bara att man hittat ett skäl att göra det man redan ville. De som röstar på Trump eller SD för att de tror att de för deras talan kommer högst troligt att bli besvikna. Historien talar sitt tydliga språk för den som bara bryr sig och förstå hur man hanterar sanningen och vad som är kunskapens mening. Liksom krigets första offer är sanningen, är samhället efter sanningen ett första steg till en hotande katastrof. Känslan räknas när många bestämmer sig för att det ska vara så. Sanningen kan man bortse från, ett tag. Sanningen kommer dock förr eller senare ikapp förnekarna. Den och verkligheten är som den är, inte som människor vill eller tror.
Tider av revolutionära förändringar på informationens område tycks gynna åsikter på faktas bekostnad. Martin Luthers reformation hade knappast ägt rum utan Gutenbergs boktryckarpress; i massupplagor spreds pamfletter och flygblad över den europeiska kontinenten, stridsskrifter där det sakliga innehållet helt var underordnat det ideologiska.

Samma sak med radion 400 år senare. En släkting till järnkanslern Bismarck berättade en gång för mig hur först nazisternas billiga Volksempfänger från 1933 (utan kortvågsband, så att utländska sändare inte kunde höras) vände upp och ned på den politiska ordningen i junkrarnas Ostpreussen. I etern nåddes befolkningen nu av Joseph Goebbels propaganda, långt mer lögner än fakta. Godsherren och kyrkoherden hade fått konkurrens.
Nyordning skapar möjligheter, men möjligheterna kan ingen kontrollera. Den snabba digitaliseringen av samhället oroar därför, för även om den uppenbarligen bär på stora positiva möjligheter finns inga som helst garantier att ENDAST dessa kommer att realiseras. När befolkningen på landet lämnade släkten och traditionerna bakom sig för att prova lyckan i staden var det för möjligheternas skull, inte för fattigdomen och missären som många drabbades av. Samma med migrationen till Amerika, frihetens och möjligheternas land, som lovade runt, men långt ifrån alla lyckades. Nätet är möjligheternas rum, men eftersom ingen kan kontrollera möjligheter, eftersom alla möjligheter kan realiseras är det inte bara de positiva man kan välja, man får problemen och riskerna på köpet. Nätet möjliggör tankeutbyte, men alla tankar kan utbytas. Hat och hot, barnpornografi och droghandel är också ett sätt att utbyta tankar. Man får ta det onda med det goda, och för att minimera problemen behövs kunskap, inte faktareistens. Sanning, inte känslor.
Nätet är vår tids svar på tryckpressen och radion, bara med så mycket större möjligheter till spridningens omfattning och snabbhet. Även här är det fakta som blir lidande: upphovsman eller källa saknas ofta, snabbheten försvårar kritisk hantering av informationen. När det gäller nyhetsförmedling på nätet saknas dessutom ofta en redaktion, alltså det kollektiva mellanled vars viktigaste yrkesuppgift är just kontroll och urval av fakta. Men i tidens amatöristiska do it yourself-anda uppfattas en redaktion snarare som en censurinstans – som fri och obunden ställer man själv samman sin egen bild av världen, fast då med tiden alltmer inskränkt av egna intressen och ignorans.

Besynnerligt egentligen. Visst öppnar vi alla då och då en burk med tomatsoppa i köket som vi sedan slevar i oss stående, men inte är det samma sak som att på en stjärnkrog välja från en meny som ställts samman av professionella kockar. En kunnig redaktion är deras motsvarighet trots att den inte tillhandahåller hummersoppa utan noga utvalda fakta, kryddade med en nypa åsikter.
Skolan behöver satsa på kritisk, analytisk förmåga. Det är en samhällsbyggande kompetens som idag är viktigare än någonsin eftersom även pålitliga fakta finns i överflöd och måste sorteras och selekteras för att bli användbar och kunskapsutvecklande. Debatten som idag dominerar måste ersättas med samtal, kritiskt reflekterande samtal där det finns tid att tänka och där man kan och får ändra åsikt i ljuset av ny och bättre kunskap utan att tappa ansiktet. Demokratin är, liksom öppenhet, tillit och samverkan (som är förutsättningar för demokratin), bräcklig och måste därför värnas för att överleva och fungera. Om kunskapen överges till förmån för känslan och om åsikter tillåts övertrumfa fakta är vi alla ute på ett sluttande plan.  
Mot fadda eller förfalskade nyheter hjälper bara kunskap. Ty fakta trivs bäst i sällskap med förnuft, åsikter tillsammans med känslor. Med fakta utvecklas strategier för en empirisk värld, med känslor för en ideologisk. Fast vi talar här inte om absoluta sanningar, snarare om tendenser. Inte heller bör vi föreställa oss fakta och än mindre deras konsekvenser som eviga dogmer eller arkivmetrar. Vad är tyngst? Ett kilo bomull eller ett kilo bly? I min barndom konfronterades jag med sådana klurigheter. Också Humpty Dumpty hade säkert intresserat sig för den frågan. Som den upplysta gosse jag var höll jag mig till det förnuftiga och faktiska.

”Släpp det på tårna, så får du se!”
Fungerar det är det bra, annars inte. Sanning behöver inte vara svårare än så. Kunskap är inget man debatterar, den kan och bör man samtala om. Kunskap är inte samma som bevis, jag vill snarare se kunskapen som en utgångspunkt för samtal om vad som faktiskt fungerar för att nå de mål som man i demokratisk ordning enats om. Jag tror det går att komma överens om ett framtida önskvärt läge. Kanske är det inte så, möjligen är jag naiv, men jag väljer att tro på människan. Vad skulle jag annars tro på? Så länge jag vet och förhåller mig till svårigheterna och ser farorna som lurar överallt är det, allt annat lika, bättre att välja att tro på det goda än att förlamas av rädsla för det onda. Livet och samhället kommer aldrig att kunna lämna någon garanti för att allt blir bra. Det är upp till oss människor att ensamma och tillsammans göra vad vi kan för att det ska bli bra, men det blir det inte av sig själv. Om jag och många med mig väljer att tro medmänniskorna om gott ökar chansen att fler gör det och det gör det enklare att lita på andra. Tillit är ett förtroende och förtroenden är värdefulla. Tyvärr sitter vi idag fast i en negativ spiral av misstro, känslostormar och det leder inte till något gott. Alla blir förlorare när kunskapen överges som utgångspunkt. Misstro och en politik byggd på känslor fungerar inte ens i teorin, så varför skulle vi ens försöka? Av rädsla, ja kanske? Fast finns det grund för rädslan? Fakta finns att tillgå, om man bara väljer att se och lyssna, reflektera och samtala.
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt hämtat mig från det svaret. För all framtid skulle det komma att svepa in min uppfattning av världen i ett slags mild, lätt oroande clair-obscur. Men trots ömma tår har jag ändå bestämt mig för att framhärda: ett kilo är ett kilo är ett kilo.
Kunskapen är allas eller ingens, den är sig själv nog och den fungerar lika överallt. Ingen äger den och den står emot alla känslor, om den bara placeras i centrum, värnas och tas på alvar. Kunskapens kris är demokratins, öppenhetens, tillitens och solidaritetens kris. Kunskapens kris är grogrunden för en politik byggd på känslor, och känslor kan ingen lita på. Det är på allvar, fast allvaret måste också tas på allvar. När Jimmie Åkesson skrattar i Riksdagen när han får frågan om varför SMHI ska få minskade anslag om SD får makten är det demokratin och kunskapen han förlöjligar. Det är allvarligt, och utgör ett verkligt hot för samhällets långsiktiga hållbarhet.