fredag 19 januari 2018

ADHD-Dagboken, om mångfald, mikrober och inre ro

Förra vintern mådde jag inget bra alls. Känslan av desperation smög sig på och jag testade en rad olika saker för att lindra förkylningar, mota astman i grind, dämpa inflammationer och få ordning på magen och livet. För att den här typen av åtgärder ska fungera är det ingen bra idé att testa allt på en och samma gång, jag vet. Kortison för både lungor och bihålor i kombination med Voltaren mot inflammation och verk samt ingefära, grönkål och kli för magen, eller den mest desperata åtgärden; att spola bihålorna med vatten och krossad vitlök. Självmedicinering är förenat med risker och mitt experimenterande gav inte upphov till någon varaktig, märkbar förändring. Oron spred sig i kroppen och min redan nedsatta förmåga till koncentration blev sämre; jag kände mig jagad och fastnade i en ond spiral.

Värst var bristen på sömn; sedan ungdomen har jag varit van att klara mig på lite sömn och jag har aldrig haft problem att vakna eller fungera intellektuellt även utan sömn. Det är en av fördelarna med ADHD eller en av mina superförmågor, att alltid kunna mobilisera kraft och energi för saker som känns motiverande. Fast arbetet som lektor kändes inte särskilt stimulerande där och då och jag brottades under våren med motivationen. Tröttheten var bedövande. Jag sökte kunskap på olika håll om vad man kan göra, därav experimenterandet, och fann en artikel som handlade om trötthet och att det kunde vara ett tecken på allergi. Det kändes som ett genombrott och visst blev jag piggare av att äta antihistamin, vilket jag gjorde under hela våren, trots att jag också läst att det kunde påverka tarmfloran; men jag kände mig aldrig riktigt bra. Under sommaren kände jag mig bättre, men det tog ändå till min besvikelse och trots att jag verkligen varit vaksam på arbetsbördan under våren, två veckor att landa i ledigheten. Det var som stressen satt kvar i kroppen även om jag inte var stressad. Jag slog undan oron och njöt av frihet, kravlöshet, semester och resor. Höstens måsten var få, det visste jag och det lugnade mig en del. Fast när hösten kom vad det ändå inte med någon riktig glädje och entusiasm jag återvände till arbetet och i september det började bli kallt kom förkylningarna som ett brev på posten. Det var då det hände, och det är detta jag vill berätta om.

Bihålorna har varit ett återkommande problem; när de blir inflammerade och det spänner över ögonen får jag svårt att tänka och skriva, och det påverkar allmäntillståndet mer än något annat. Jag kan leva med värk, astma, dåligt med sömn; det går att kompensera för med hjälp av energin som bubblar inom mig. Att börja använda mössa (jag är född på 1960-talet och fick det inympat i mig att mössa var töntigt, men jag bet i det sura äpplet) var en åtgärd jag tog till, och det hjälpte. Magen krånglade dock fortfarande och inflammationerna i kroppen flyttade runt och avlöste varandra. Inser att jag vant mig vid att må dåligt, vilket är förfärande lätt att göra. Jag växlade mellan Voltaren och Treo för att hålla inflammationerna i schack, och mellan nässprej och förebyggande astmamedicin (båda med kortison) och försökte kompensera magproblemen med Activia. Jag läste att sötpotatis var nyttigt och åt en del av det, liksom grönkål och broccoli. Fast jag märkte ingen skillnad. Jag var glad över att ha fått relativ koll på bihålorna och tänkte att det andra kan jag leva med. Jag sov som en fågel och minsta ljud väckte mig, jag drömde inget och det var som jag bara vilat lite när klockan ringde. Och även om jag hade få åtaganden och måsten på jobbet infann sig ingen riktig skrivglädje och läsandet hamnade oundvikligen på sparlåga. Jag hankade mig fram en dag i taget; jagade inflammationer och förkylningar och oroades över att jag skulle bli sjuk på riktigt. Nedstämdheten och pessimismen som jag hela tiden brottades med tog all kraft. Jag kände mig inte sjuk, men inser idag att jag var långt i från frisk.

Plötsligt hände något, och det var verkligen plötsligt det hände. Jag läste under hela året allt jag kom över av hälsotips, men inget jag testade gav någon märkbar effekt. Fast så läste jag om resistent stärkelse och dess hälsobringande verkan. Det finns i rå potatis läste jag också, och eftersom jag var desperat testade jag det. Jag hackade en rå potatis och åt på kvällen. Inte särskilt gott, men med lite majonnäs och kryddor fick anrättningen en intressant krispighet. Och faktum är att jag redan nästa dag kände en viss förändring; min kropp har under åren upparbetat en enorm känslighet för alla typer av skiftningar, vilket gör att jag alltid måste tänka flera varv innan jag gör en bedömning om ifall jag är sjuk eller om det är inbillning (och det gäller även andra frågor; med en hjärna som går på högvarv gäller det att vara lika kritisk mot sina egna tankar som mot andras). Bara för att man är hypokondrisk betyder inte att man INTE är sjuk. Mycket meta-, metatänkande har det blivit genom åren. Samtidigt vänjer man sig, det är skrämmande hur mycket småskit man kan gå och dras med utan att känna sig sjuk, om försämringen går långsamt. Över tid blir det, det nya normala. Efter några dagar med rå potatis märkte jag hur jag sov bättre och tarmarna fungerade mer normalt. En inre ro spred sig och det var då jag upptäckte hur dåligt jag mått innan. Och när jag efter någon vecka läste om korgrynens undergörande vecka var det som om någon tryckt på en knapp. Känslan av stabil trygghet inombords spred sig, från magen och ut i kroppen. Plötsligt sov jag bättre och jag blev gladare och kunde tänka mer positivt på tillvaron.

Skillnaden mellan i början av hösten och nu är markant: Jag är mindre förkyld, sover mycket bättre och när jag sover drömmer jag (det ser jag som ett tecken på god sömn och det har länge varit något jag bara gjort på semestern), dessutom behöver jag oftast inte gå upp och kissa (vilket varit regel i många år). Bihålorna är inte alls lika inflammerade och blir de det går det över snabbt; även astman är bättre och det var länge deras jag behövde förebyggande kortisonspray för att kunna vara säker på att kunna andas normalt. En bidragande faktor är att jag strax innan jul, peppad av förbättringarna helt började äta sådan mat som främjar tillväxt av en rik och mångfaldig bakterieflora i tarmarna. Mycket olivolja och valnötter blir det och varje dag försöker jag få i mig så många olika grönsaker och frukter som möjligt (grönkål, spenat, selleri, paprika, morot, vitkål, lök, blomkål och så vidare), och jag dricker grönt te och kaffe som jag ibland lägger nejlikor, kardemumma, svartpeppar och kanel i. Jag har läst att kryddornas antioxidanter är långt mer verksamma än de så kallade superbären, dessutom är det mycket billigare. Råa potatisar slutade jag med när jag läste att man kan blanda potatismjöl i kallt vatten och dricka det istället, vilket jag gör med äppelcidervinäger. Jag har upptäckt, hirs, durra, teff och amarant, quinoa, matvete, råggryn och så vidare. Eftersom detta inte är en diet utan ett kostråd som bygger på mesta möjliga mångfald vet jag inte vad som ger mest verkan, men jag vet att det fungerar på mig. Jag är mer stresstålig, mindre sjuk, mer tillfreds med livet och tillvaron och jag känner en inre ro och är mer närvarande.

Jag ser ingen som helst anledning att återgå till köttätande, men jag blir nog inte vegetarian eller vegan; jag tror på mångfald i ordets alla bemärkelser och i alla sammanhang. Fast jag vill verkligen minimera mitt stöd till industriell uppfödning av djur. Det finns en hel del problem och inga vinster med att äta kött, och när jag nu känt på vad en omställning till en växtbaserad kosthållning kan göra med kroppen och känslan av välbefinnande känner jag ingen saknad efter kött. Jag känner mig mättare och mindre sugen på mat överhuvudtaget, och det ger mig tid och fokus över att fokusera på andra saker i livet, som all läsa, tänka och skriva.

Jag visste redan tidigare att socker och snabba kolhydrater inte var bra för mig. Lågkalori har jag haft som princip länge och det har tagit udden av topparna och dalarna och hållit humöret till dels i schack. Efter att jag la om kosten och satsade på grönsaker, frukt, fibrer och antioxidanter samt framförallt mångfald har den känslan förstärkts och jag lever mina dagar här och nu i ett lugn och en ro jag inte riktigt lärt mig hantera än. Jag njuter av att kunna sova, av att rastlösheten minskat och att jag nu har lättare att stå ut med ledan som trista möten brukar väcka inom mig. När jag fokuserar gör jag det idag med mer uthållighet än förut.

Det är som tiden går långsammare, jag hinner mer och är mer närvarande; det är ovant, men obeskrivligt skönt. Just den känslan går nog inte att tillskriva dieten, det är nog snarare ett tecken på hur dåligt jag faktiskt mådde innan. Ber därför om ursäkt för den nyfrälsta tonen i detta inlägg. Lovar att inte tjata om detta, men när det nu hjälpt mig så mycket bara att äta mindre kött och framförallt mer grönsaker och fibrer vill jag så klart dela den erfarenheten, för att inspirera andra att prova; i alla fall för mig var det värt det.

Erasmus av Rotterdam, Tage Danielsson och en humanism i upplösning

Att placera människan i fokus för politiken är lätt att säga men svårt att göra; lika svårt som att placera kunskapen i fokus i samhället. Till människans storhet och samtidigt mänsklighetens och livets på jorden tragik hör förmågan att föreställa sig det som inte finns och det som skulle kunna bli. Människan har förmågan att ta kloka beslut, men den förmågan används ofta till att skapa argument för att framställa andra beslut än de kloka som bäst. För att samhället ska bli hållbart måste människan och kunskapen därmed balanseras mot varandra.

Jag har bestämt mig för att detta år ska bli ett år av läsande. Genom åren har jag köpt på mig en rad böcker som av olika anledningar inte blivit lästa; jag ska beta av så många som möjligt av de där böckerna. Allt kommer inte att kunna bli lika noga läst, men jag ska i alla fall bilda mig en god uppfattning om innehållet i böckerna. Tricket är att inte fastna, att läsa vidare och att inte tvinga sig kvar. Jag läser för att lyssna på andra och få bränsle till tankar. Ökad bildning är målet, inte mer kunskap. Jag vill vara i kunskapen och vidga mina vyer. Jag vill få perspektiv och utmanas.

En av julklapptböckerna var Gutenberggalaxens nova som handlar om Erasmus av Rotterdam. Det är inte en faktabok, det är en essä; en berättelse om en människa, ett människoöde, av en människa som riktar sig till mig som människa. Kunskapen står i centrum, liksom humanismen. Erasmus verkade i slutet at 1400- och i början av 1500-talet, i boktryckarkonstens första gyllene år och han var enormt produktiv. Han ville lyssna och samtala samt sprida kunskap. Han verkade mellan; antiken och samtiden, mellan protestantismen och katolicismen, mellan norra och södra Europa. Han medlade mellan och trodde på samtalet som undervisningsmetod och livshållning. Han var en humanist i ordets vackraste och verkligaste mening. Han levde som han lärde. Han placerade människan i centrum och förenade människan med kunskapen. Han kämpade mot makten.

En annat ambition är att titta på fler dokumentärer. Och här i veckan såg jag en om Tage Danielsson. Han var också humanist och kämpade mot makten och alla totalitära ismer: kapitalism, kommunism, reduktionism, neoliberalism och så vidare. Han satte människan och kunskapen i centrum och förstod hur viktigt det är att samtala. Han var mot kärnkraft och för fred; för människans, livets på jorden och en hållbar framtids skull. Han var snäll och delade med sig av sina texter, tankar och vishet. Han är sörjd och saknad, men han lever vidare i minnet. Han visade liksom Erasmus vägen.

Humanismen är ingen lösning, det är ett perspektiv på kunskap och på människan. Om humanismen blir en totalitär ism och lierar sig med makten är risken överhängande att den leder till arrogans. Människan är del av livet på jorden och klarar sig inte på egen hand. Därför finns inte en enda väg fram; mänskligheten och resten av livet på jorden klarar sig bara genom att lyssna in och vara ödmjuk inför komplexiteten som alla dynamiska relationer ger upphov till.

Liksom humanismen är bildning heller inte en enda rak väg fram. Bildning är mångfald och lika viktigt som att samla på och kritiskt värdera fakta är det att möta sina medmänniskor i kunskapen och att lyssna, lära och utvecklas som människa genom att bli bättre på att omvärdera gammal kunskap i ljuset av ny. Vår tid är en tid av förvirring; det finns varken tid att lyssna eller tänka. Hur ska vi då kunna utveckla ny kunskap? En målstyrd skola och en strikt kontrollerad forskning leder liksom den enda vägen alltid fel. Drömmen om effektivitet är en omöjlig dröm, men för att inse det och förstå vad som är rimligt krävs att vi människor möts och utbyter tankar och erfarenheter, att vi jämkar samman alla våra individuella drömmar med det vi vet om livet och verkligheten. Vi måste röra oss framåt tillsammans, men inte mot på förhand definierade mål.

Det är vägen som är målet, livet på jorden som är meningen och människan och kunskapen som är medlet. Balans och jämvikt, jämlikhet och jämställdhet; eller mångfald. Det är detta det handlar om, det är humanismens mål att lära sig hantera mångfalden som är garanten för livet, hälsan, hållbarheten och kunskapsutvecklingen. Erasmus och Danielsson visade vägen; de pekade inte på målet. Vi behöver liksom de lyssna mer. Vi behöver höja blicken, vidga våra vyer och samla ihop den humanism som nu befinner sig i upplösning. Vi behöver samtala mer och fokusera mer på bildning i skolan och på universitetet; för din, min, vår och livets mångfalds och långsiktiga överlevnads skull.

torsdag 18 januari 2018

Big little lies och kvinnorna visar vägen

Igår kollade jag klart på TV-serien Big little lies. Så bra och så himla intressant på så många olika sätt. Ska försöka att inte spoila, men den som är känslig får jag nog ändå varna för att tankarna på slutet trots allt kanske avslöjar saker som behöver varnas för. Det finns många bra serier och filmer där ute, men den här är intrigen inte bara skickligt berättad, karaktärerna kompetent gestaltade och som tittare fångas man inte bara inledningsvis, genom hela serien och ända fram till slutet; den här serien öppnar dessutom upp ett helt nytt territorium i berättelsernas värld. Det är i alla fall så jag ser på den och det är detta jag vill skriva om.

Sedan tidigt 1990-tal har jag tittat på film med feministiska glasögon. Kursen i kvinnohistoria och feministisk teori (där jag fann mitt avhandlingsämne) öppnade mina ögon. Det finns ett före och efter i mitt liv; före och efter jag kom i kontakt med teorin om den manliga blicken. Innan dess såg jag på film utan att reflektera över något annat än min egen upplevelse av handlingen; efter att jag läst Laura Mulvey såg jag inte bara handlingen och karaktärerna, jag såg även hur karaktärerna gestaltades och handlingen beskrevs. Jag fick upp ögonen för kameran, karaktärernas kön och relationer samt vilken typ av berättelser som berättas. Jag fick en kritisk blick som påverkat mig sedan dess.

När man väl en gång fått ett perspektiv utpekat för en går det inte att backa tillbaka in i okunskap. Utbildning som handlar om kunskap och lärande som är för livet (inte för att klara tentan eller ta examen) förändrar en i grunden. När jag väl insett att det som gestaltas på film till FÖRKROSSANDE stor del handlar om män såg jag det och reflekterade över det. Manliga regissörer och producenter, manliga skådespelare och berättelser om män. På det temat finns hur många filmer som helst. Inte så att jag suttit och varit upprörd i biomörkret, men jag slogs och har genom åren fortsatt slås av hur stor skillnad det är mellan hur män och kvinnor beskrivs på film och hur stor plats män och manlighet har och får ta, snart sagt överallt. När jag hörde talas om Bechdeltestet förstod jag precis vad det handlade om. Sedan kulturvetarprogrammet som jag undervisade på lades ner har jag inte fått möjlighet att föreläsa om film och analyser av populärkultur, och jag saknar det väldigt mycket. Det var så tacksamt och kändes så viktigt att få förmedla den typen av kunskap och analytiska verktyg. Första steget på vägen till jämställdhet är insikt om att det görs skillnad på män och kvinnor, men för att se det krävs att man får verktygen som behövs. En sak jag sa under de där föreläsningarna var till exempel: Hur många generationer av kvinnliga huvudrollsinnehavare har Tom Cruise avverkat under sin karriär som skådespelare? Eller hur många filmer har ni sett där det helt saknas kvinnliga (huvud)roller, och hur många filmer finns det som bara handlar om kvinnor?

Populärkultur bör inte bara konsumeras och det är inte bara underhållning. Bilderna vi omger oss med påverkar oss. Inte som man trodde på 1970-talet; man går inte ut och slåss eller blir våldsam för att man tittat på film där våld skildras. Det finns ingen sådan kausalitet; påverkan sker på ett annat plan  och är mycket mer subtil. Vi människor är inte så autonoma som vi tror och när vardagens måsten pockar på uppmärksamhet sätts den kritiska medvetenhet ur spel och vi går på autopilot, då är det lätt att omedvetet anpassa sig till normerna. Och normer både påverkar och påverkas av film och andra medier. Det som händer där är del av samma verklighet som den vi människor lever i. Det virtuella samverkar med det reella. Kritisk analys av populärkultur får inte förväxlas med eller misstas för kritik, det är viktigt. Det handlar om att få upp ögonen och skapa möjlighet till reflektion, om att bli mer medveten om vad man konsumerar och om att skapa förståelse för det faktum att film påverkar (även om man inte vet exakt hur).

Filmen Thelma och Louise från 1991 lyftes fram av vissa som en feministisk film, men det har jag aldrig köpt. Visst gör kvinnorna uppror mot männen och deras makt, men på slutet återställs ändå ordningen när kvinnorna dör. Den manliga ordningen och patriarkatet utmanas inte i den filmen. Genom åren har det gjorts många försök att berätta om kvinnor, men eftersom film aldrig görs i ett vakuum har det visat sig svårt att nå ut. Det krävs pengar för att spela in film, och det är publiken som ytterst bestämmer. Den patriarkala ordningen gör inte bara män till makthavare, den gör också den manliga blicken (bakom kameran, på bioduken och bland publiken) till norm i samhället. Både män och kvinnor tittar på berättelser om män, men "bara" kvinnor tittar på (och läser) om kvinnor. Könskontraktet (som bygger på åtskillnad mellan könen och på manlig överordning) har varit enormt dominerande; fram till nu vill säga. En film som jag, till skillnad från Thelma och Louise, faktiskt bryter ny mark och visar vägen är Fucking Åmål, som är ett lysande undantag från könskontraktet och som klarar Bechdeltestet galant. Det är en angelägen film på väldigt många olika sätt, och den uppfattningen förstärks varje gång jag tittar på den. Det faktum att den marknadsfördes som en film om livet och att växa upp i glesbygden talar sitt tydliga språk; när jag tittar på den ser jag en film om relationen mellan två kvinnor och en film om samkönad kärlek, fast det budskapet förmedlas mellan raderna, trots att det vid närmare granskning är det ENDA filmen handlar om.

När jag tittade på serien Orange is the new black slogs jag av att något hänt; den klarar också Bechdeltestet galant. Männen spelar biroller och det är kvinnorna och deras relationer med varandra som driver handlingen framåt. Jag blev dock besviken på mig själv och min egen upplevelse när jag tittade. Visst var det bra, men berättelsen fångade mig inte. Jag insåg gång på gång att jag riktade mer uppmärksamhet mot min mobil och det som hände på sociala nätverk än mot handlingen. Livet i fängelset och relationerna mellan kvinnorna engagerade mig inte och det gjorde mig ledsen. Vad berodde det på, tvingade jag mig att reflektera över. Svaret jag kom fram till var att jag liksom alla andra fostrats in i den kultur vi lever i och att det är svårt att med viljekraft ändra grundläggande värderingar och smakpreferenser. Det är svårt att förändra sin uppfattning om vad man finner intressant. Därför blev jag så glad av Big little lies, för den fångade mig verkligen. Och med lite distans håller den känslan i sig. Det är verkligen en väldigt bra serie på alla sätt och vis.

Jag ser Big little lies som ett tecken på att något varaktigt på allvar håller på att hända. Fucking Åmål är en film som sticker ut, ett ljust i ett för övrigt kompakt mörker. Big little lies är en film/serie i raden av filmer och serier som inte bara lever upp till Bechdelteset utan som dessutom fångar en bred publik. Det är inte en feministisk serie med ett feministiskt budskap; det är en riktigt bra serie, helt enkelt och i kraft av sin handling och sina skådespelarinsatser. Det som gör mig glad är att handlingen kretsar kring kvinnorna och deras relationer. Kameran stannar kvar vid kvinnorna och här är det männen som kommer in i och försvinner ur bild, och när det någon gång handlar om två män talar de om kvinnor. Fast detta är inget man tänker på och där där jag menar att storheten ligger. Redan inledningsvis vet tittaren att någon dött, men man vet inte hur. Det framgår dock att man starkt misstänker att det är ett mord, men man får inte veta vem som mördats eller vem som mördat. Sedan handlar det om ett antal kvinnor och deras relationer med varandra, sina barn och män; i den ordningen. Det är kvinnorna som driver handlingen framåt och männens roll är underordnad. Redan det faktum att serien handlar om kvinnorna är värt att uppmärksamma, men lika viktigt tycker jag det är att lyfta och reflektera över slutet som helt bryter mot alla populärkulturella konventioner. Här går kvinnorna samman och hjälper varandra. De hämnas inte på patriarkatet och ger inte igen med samma mynt.  Här agerar kvinnorna helt annorlunda, vilket inger hopp.

Det intryck som starkast etsat sig fast är detta att kvinnorna visar visar vägen och presenterar ett helt nytt sätt att hantera manlig makt; de tar hand om varandra och bygger en gemenskap på kärlek istället för på den destruktiva blodshämnd som fram till nu varit standard. Jag har alltid gillat Tarantion, men när jag såg The hateful eight, kände jag samma rastlöshet som jag kände inför Orange is the new black. I all sin oförutsägbarhet var det ändå väldigt förutsägbart och just därför ointressant. Det var som det nåtts ett slags mättnad, det var i alla fall så jag kände. Sedan kom #MeToo, men det ser jag inte som ett uppror, utan som en bekräftelse på att det redan hänt något. Jag hoppas och tror att kvinnorna visar vägen och det finns gott om tecken på det. Och Big little lies har som jag ser det slagit upp dörren som tidigare gläntats på, på vid gavel och skapat ett sug efter mera. Det gamla och mossiga rensas nu ut och det är inte bara svinpälsar till män som försvinner utan även förlegade teman och ointressanta upprepningar av gamla teman som redan tröskats igenom 100 gånger. En annan sak att uppmärksamma är att vi nu kanske äntligen kan få se även kvinnor åldras på film. Av de fem hvudrollsinnehavarna i Big little lies är tre medelålders (typ). Förhoppningsvis är detta inte det sista vi ser av Nicole Kidman, Rees Witherspoon och Laura Dern, fast det vet ingen något om, det är upp till oss alla som publik och mediekonsumenter att bestämma. Jag håller dock tummarna för att det håller i sig och tror på att det vi nu ser hända på många olika områden är tecken på något nytt och omvälvande, i all sin enkelhet. Verkligheten förändras inte genom revolution, utan genom perspektivskiften, genom att det invanda ses med nya ögon.

onsdag 17 januari 2018

Högskolans primära uppdrag är kunskap

New Public Management ser jag i mina mörkaste studier som ett slags virus som sprider sig i akademin och skolvärlden, ett virus som förändrar synen på kunskap och riktar fokus mot annat än det som tidigare fokuserades på i Utbildningssverige; fast likt alla virus är det inte en isolerad företeelse, liknande tendenser finns överallt. Kravet på mätbarhet leder till att det växer fram ett produktionstänkande i skolan, den högre utbildningen och forskningen.

Tidigare, när obligatorisk skola infördes och under rekordåren, men även när man byggde ut högskolan på 1990-talet, sågs utbildning som en investering i framtiden; en långsiktig investering som betalar sig på lång sikt, vilket utvecklingen också visat vara fallet. Skola, utbildning och forskning är LÅNGSIKTIGA investeringar och alla krav på snabb avkastning är förkastliga eftersom det leder till stress hos människorna som arbetar med lärande och kunskapsutveckling.

Högskolan byggdes ut för att ge fler chansen att utbilda sig på universitetsnivå, men reformen innebar att statens kostnader ökade. Politiker lever på att lova (vi får de politiker vi förtjänar för det är vi som väljer dem) och perspektivet är kort, det sträcker sig bara fram till nästa val. Kanske var det därför man redan kort efter eller kanske i samband med utbyggnaden började tala om vikten av kvalitet, att skattebetalarna skulle få valuta för pengarna. Så länge högskolesektorn var liten kunde den verka i skuggan av skolan och kostnaden stack inte i ögonen på politiker som lovar sänkta skatter; friheten var större när högskolesektorn var mindre. Akademikernas makt var stor och politikerna talade om annat. Sedan växte alltså högskolesektorn, och när skolan kommunaliserades och delar av det som tidigare förvaltades av staten privatiserades ökade dess andel av helheten, liksom politikernas makt och intresse. Först var det kvaliteten man ville kontrollera, sedan kostnaderna: skattemedel måste användas effektivt, sa man och anklagade indirekt akademiker för att vara lata och improduktiva.

Idag avakademiseras högskolan allt mer och kunskapen hamnar allt mer i skymundan. Kontroll och produktion står i fokus för verksamheten, och politikernas makt över verksamheten kanaliseras genom linjeorganisationens krav på kollegiet av forskare och högutbildade lärare. Administrationen ökar med allt mer detaljerade krav på kontroll av verksamheten, och stressen och pressen ökar när högskolan förväntas producera, inte bara mätbara resultat utan även pengar. Det viktiga är inte längre att lektorerna undervisar och forskar med fokus på KUNSKAP; idag handlar det om att uppnå kvalitet och effektivitet i verksamheten.

Kunskap handlar om det vi inte vet; det är för att lära sig nya saker man studerar på högskolan eller forskar. En förutsättning för det är att man kan och får misslyckas. Ny kunskap är kunskap som ligger bortom det kända och utveckling handlar om att orientera i okänd terräng. Ingen kan på förhand veta vad som krävs av just mig för att utvecklas och lära mig nya saker, och om den som forskar vet på förhand vad hen ska komma fram till är det inte forskning man sysslar med. Den synen på kunskap håller på att förändras och när gamla generationer lärare och forskare lämnar högskolan och nya fostras in i rådande kultur går förändringen snabbare och snabbare. Idag talas det inte längre så mycket om kvalitet; på senare tid är det produktion av resultat som står i fokus. Forskare och högskolor mäts allt mer och allt tydligare efter vad man producerar: poäng, examina, publikationer, citeringar och PENGAR.

När jag var doktorand talade vi sällan om pengar; visst arbetade vi med ansökningar, men konkurrensen var inte lika mördande som den är idag och framförallt var over-headkostnaderna inte lika höga. Vi sökte pengar för att forska, för egen del. När jag och tre andra fick ett stort forskningsanslag 2000 bjöd vi inte på tårta och gratulationerna handlade inte om något annat än att vi nu hade chansen att skapa ny och viktig kunskap. Jag hade fest när jag disputerade tre år senare, när kunskapen som projektet var bearbetad och klar. Idag när over-headkostnaderna i många fall utgör över 50 procent förändras synen på ansökningarna och varför man ska söka pengar, vilket i kombination med ökande makt för ledningen och linjen som inför politikerna får stå till svars för hur väl man förvaltar skattemedlen gör att forskarnas ansökningar blir lika viktiga eller viktigare för ledningen. Den som bara producerar kunskap tillför, utifrån högskoleledningens, politikernas och skattebetalarnas perspektiv, ingenting. Den som bara producerar kunskap och utveckling betraktas som en kostnad trots att det var (och borde vara) högskolans uppdrag. Förr var det den som producerade mest kunskap som gjorde karriär och fick anseende i högskolan, idag är det den som drar in mest pengar, och det behöver man inte ens vara forskare för att göra.

En högskola vars uppdrag är att effektivt förvalta skattemedel och som helst ska gå med vinst kan inte samtidigt vara en högskola som utvecklar kunskap. Vad är skillnaden mellan en forskare och en konsult? Förr var skillnaden tydlig; då reste konsultera runt och sålde sina tjänster som byggde på kunskap som producerats på högskolan. Rollfördelningen av tydlig. Forskarna forskade och konsulterna krängde mer eller mindre väl fungerande kunskap till mer eller mindre betalningsvilliga kunder. Idag när kunskapen är kontrollerad och forskning handlar lika mycket om penar som om kunskap är skillnaden inte lika tydlig. Idag när allt är kvalitetssäkrat och styrt mot mål är det priset som är skillnaden, som man säger i reklamen. Forskare uppfattas allt mer som konsulter och båda konkurrerar på samma marknad om kundnöjdhet och ekonomisk vinst.

För att lära och utveckla ny kunskap måste man få misslyckas, och ju mer man misslyckas desto närmare är man ett genombrott. Det har inte förändrats även om högskolan har det. Kunskapen är fortfarande densamma även som forskarnas fokus riktats mot annat. Genomströmning som ett mått på kvalitet och förmågan att dra in forskningsmedel som ett tecken på vetenskaplig framgång är effekter av NPM, inte ett resultat av den strävan efter bildning som tidigare var målet med högre utbildning. Kunskapen, vad hände med den?

tisdag 16 januari 2018

Tillit, trygghet, tid

Ett samhälle som inte är hållbart överlever inte på lite längre sikt. Det behövs inte forskning för att förstå det; den typen av insikter är självklara. Bara genom att arbeta med just den typen av insikter kan vi bygga ett samhälle som först fungerar och som politikerna sedan kan förvalta på olika sätt. Det måste finnas en stabil grund att stå på innan man kan välja mellan olika vägar fram. Jag har alltid dragits till de där grundläggande frågorna. Vad är det som verkligen betyder något? Avgörande frågor som utgör själva förutsättningen för allt det andra. Frågor som det är lätt att bagatellisera och bortse från eftersom det handlar om till synes obetydliga saker och aspekter av helheten.

När jag betraktar samhället så som det kommer mig till mötes, via reportage på TV, artiklar i tidningar och tankar som ges uttryck för i sociala medier -- det vill säga inte med utgångspunkt i egen insamlad och vederbörligen analyserad empiri -- framträder en bild av samhället som jag menar är värd att ta på allvar, även om den bilden är svår att bekräfta med hjälp av erkända vetenskapliga metoder. Kraven på underlag för det som hävdas i namn av vetenskap är och ska vara högt ställda, men det är inte självklart rätt väg att gå i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Bilden som framträder i medier och i vardagens möten med kollegor och vänner bär också på kunskap om tillvaron; och vad har vi att förlora? Tänk om vi byggde ett bättre, mer människovärdigt och långsiktigt hållbart samhälle helt i onödan ...

Det verkar med ledning av vad människor ger uttryck för i vardagliga samtal och andra sammanhang råda brist på framförallt tre saker i dagens samhälle: Tillit, Trygghet och Tid. När dessa saker undersöks vetenskapligt, kvantitativt framträder en delvis annan bild. Jag utgår får att sanningen är mer komplex än en undersökning kan fånga och beskriva och jag tror inte att det finns ett enda definitivt svar på dessa frågor. Tilliten må vara hög, men vad är det för typ av tillit som undersökts och som människor svarar på frågor om? Det brukar handla om tilliten till olika yrkesgrupper och den typen av aspekter av begreppet; men hur är det med känslan av att vara litad på, det vill säga den upplevda tilliten mellan människor på arbetet och i vardagen? Det är svårare att undersöka. Jimmie Åkesson hävdar att svenskar är att lita på medan invandrade är opålitliga, han vill vidare att känslan ska räknas, inte vad olika undersökningar kommer fram till. Det håller jag absolut inte med om. Jag är forskare och litar på vetenskapen, men allt går inte att undersöka vetenskapligt.

Trygghet är en annan komplex fråga som också kan betyda oerhört många olika saker. Jag känner mig trygg i Sverige, till vardags och för egen del. Men som pendlare kan jag aldrig känna mig trygg med att tågen kommer i tid och tar mig dit jag ska. Jag kan aldrig helt lita på att datorn och uppkopplingen ska fungera. Och som lärare kan jag aldrig känna mig trygg med att studenterna faktiskt lyssnar på det jag säger och vill förstå vad jag förmedlar, jag kan inte lita på att de ställer sina kritiska frågor till mig, så att jag kan hjälpa dem. Det händer inte så ofta, men det är lika obehagligt varje gång jag tvingas försvara mitt sätt att agera efter att någon student har klagat på mina skäl för att underkänna tentan eller synpunkterna jag lämnat som examinator på uppsatsen. Att läsa kursvärderingar är sällan roligt, dels eftersom de sällan innehåller konstruktiv kritik till kursen, dels eftersom de ibland innehåller nedsättande utlåtanden riktade till mig och andra lärare som människor. Känslan av otrygghet i vardagen är komplex och växlande. Som lärare känner jag mig i dagens utbildningssystem dessutom hela tiden kontrollerad: av studenterna som kräver att få, av linjeorganisationen som kräver resultat och av politikerna som med all önskvärd tydlighet visar att de inte litar på mig och mina kollegor. Jag tvingas ta ansvar, men känner mig inte litad på och därför blir det svårt att göra ett bra jobb, vilket gör påverkar tryggheten.

Både tillit och trygghet hänger samman med tid; finns inte tiden att lyssna och reflektera blir det svårt att förstå, vilket leder till att känslor av osäkerhet. Och när allt mer av den tid som inte finns upptas av diffus oro över saker som man inte borde behöva oroa sig över krymper tiden som finns avsatt för att göra det som ska göras. Tid har kommit att knytas ihop med ekonomi allt mer; tid är allt tydligare pengar. På börsen görs tusentals aktieaffärer varje sekund. Det sparas på tid för att effektivisera överallt, för att tjäna pengar. Fast människor blir inte friskare fortare och tankeförmågan är den samma idag liksom för 1000 år sedan. Det går att spara tid men gör man det i verksamheter där det leder till stress påverkar det kvaliteten, och om man försöker säkra kvaliteten genom att kontrollera lärare, läkare, tjänstemän och andra minskar känslan av tillit och ökar oron.

Ibland går det att lösa delproblem var för sig, men det går inte att öka tilliten eller tryggheten utan att ta hänsyn till tid och ekonomi; det går inte att få det ena utan att det påverkar det andra. Och finns inte tiden som krävs för att tänka efter blir det ännu svårare att förstå den här typen av komplexa samband. När allt färre förstår minskar efterfrågan på kunskap och kompetens att hantera komplexitet och effektivitet kan drivas något lite längre och det går att tjäna lite mer pengar, lite snabbare. Fast det går aldrig att bygga ett hållbart samhälle utan verklig förståelse för allt det som faktiskt spelar roll. Det kan vid en hastig blick tyckas vara och uppfattas som ovidkommande detaljer, och under ett möta där man ska besluta om nedskärningar eller klubba igenom effektiviseringsåtgärder kan den som inte förstår eller bryr sig hur enkelt som helst vifta bort invändningarna genom att hänvisa till avsaknaden av evidens, eller med orden: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Och så kan allt rulla på, pengarna rulla in och effektiviseringen drivas ännu lite längre. Fast till vilken nytta då, och för vem, varför? Är det långsiktigt hållbart? Är det inte det spelar det ju ingen roll för då är det bara en tidsfråga innan allt kollapsar.

Tillit, trygghet och tid må uppfattas som detaljer, men man brukar säga att det är där djävulen finns: i detaljerna. Därför är det dit den kritiskt granskande, analytiska blicken måste riktas; utan tid att tänka efter och i brist på tålamod att vänta tills de långsiktiga effekterna av olika beslut visar sig, går det inte att hävda att det finns vetenskapligt stöd och evidens för det som hävdas är nödvändigt att göra. Bara indikationen och misstanken på att tilliten mellan människor i samhället håller på att rubbas eller att känslan av otrygghet växer är skäl nog att agera; fast hotet kommer inte utifrån, det är inte invandrarna som är problemet. Vi är alla människor och kulturen skapar vi tillsammans. Tid är det enda vi har. Livet är dagarna som går och allt kommer an på vad tiden fylls med för innehåll. Om livet och tillvaron består av en ständig strävan efter att "spara" tid leder det till stress, vilket leder till sjukdom, vilket leder till förtida död. Ökad tillit och mer trygghet går att bädda för genom att alla är mer generösa med tid; och finns det tid minskar stressen, ökar tålamodet och möjligheterna till reflektion blir bättre. Finns det tid kan man lyssna på varandra och hjälpa varandra förstå hur allt hänger ihop.

Den onda cirkeln behöver brytas, men utan förståelse för den här typen av komplexa samband och grundläggande mänskliga egenskaper, blir det svårt.

måndag 15 januari 2018

Integritet är frihet

Många tror att frihet går att köpa för pengar eller att pengar är en förutsättning för att vara fri. Den tanken bygger på att den som är satt i skuld inte är fri, fast det stämmer bara delvis eftersom ingen människa är helt autonom. Frihet vill jag se som en inställning till sig själv och livet. Vill man vara verkligt fri måste man vara vaksam på att man inte säljer sig eller schakrar med sina principer, att man inte förhandlar om sina grundläggande värderingar och det man tror på. Den enda friheten är den man skapar själv genom att aldrig göra något man inte kan försvara med egna argument. Verkligt fri är man när man kan se sig själv i spegeln med en känsla av stolthet och med insikt i att man gjorde så gott man kunde. Vad andra tycker eller säger om en spelar mindre roll; söker man bekräftelse och låter andra definiera en försätter man sig i en beroendeställning eller blir slav under sina känslor, oavsett hur mycket bekräftelse man får. Man blir människa tillsammans med andra, delvis via ömsesidigt utbyte av bekräftelse, men utan integritet går det inte att mötas och bygga något varaktigt tillsammans. Valfrihet förväxlas också ofta med frihet, men det krävs integritet för att kunna göra kloka val, det vill säga val som håller över tid och som inte strider mot ens grundläggande värderingar.

Skolans uppgift är att skapa förutsättningar för eleverna att utveckla integritet, vilket behövs för att kunna förstå vad av allt det man lär sig som är viktigt och hur ny kunskap passar in i det man redan vet, samt hur världen och vetandet hänger ihop. Samhällets grad av hållbarhet står i direkt relation till politikernas, företagsledarnas och cheferna i förvaltningen samt medborgarnas integritet.

Integritet är nyckeln till frihet, men det är svårt. Integritet innebär att man måste vara en inkännande medmänniska, det vill säga; man måste både förstå sig själv och andra, samtidigt som man sätter gränser och håller på sina principer. Det är inget soloprojekt, det är något man hjälper varandra att bli och fortsätta vara. Det som händer på sociala nätverk ska man inte dra allt för stora växlar på, men kränkningarna och det många gånger desperata sökandet efter bekräftelse som får en del att tänja betänkligt på sina gränser för att få så många likes och följare som möjligt är ett hot mot friheten och öppenheten, demokratin och hållbarheten. Youtubers och framgångsrika bloggare som gör reklam för produkter och tjänster hyllas för sina framgångar, men hur mycket integritet visar de prov på egentligen och vad är de för föredöme egentligen? Om allt är till salu kommer alla förr eller senare att tvingas sälja sig för att överleva.

Integritet förväxlas tyvärr lätt med arrogans, men det är ett feltänkt. Den som är arrogant lyssnar inte, hen har sin bild klar och går sin egen väg oavsett konsekvenserna. Integritet är följsamhet; men det man följer är sina egna grundläggande principer OCH kunskaperna man inhämtar från olika håll SAMT medmänniskorna man lever med. Det krävs kritisk medvetenhet och en vilja och förmåga att ändra åsikt om man inser att man har fel för att uppnå en hög grad av integritet. Integriteten är liksom bildning en livshållning byggd på både kunskap, kritisk analys och handling. Det är inte en uppsättning regler man följer blint och utan hänsyn. För att kunna sägas ha integritet krävs både en väl utvecklad logisk förmåga och kontakt med sina känslor och det är viktigt att det råder balans mellan förnuft och intuition. Integriteten växer fram mellan.

Belöningen för den som håller på sin integritet är inre ro och trygghet. Stresståligheten ökar när man vet vem man är och har en fast grund att stå på. I mötet med andra kan man både dela med sig och lyssna, både påverka och påverkas; om man har integritet. Den som håller med den man lyssnat på senast har ingen integritet. Integritet är den grund som jaget vilar på och kan man bottna i sig själv står man stark när det blåser och man behöver aldrig fundera över hur man ska bemöta åsikter man stöter på under sin resa genom livet. Kanske är det människors bristande integritet som gör att främlingsfientligheten växer? Männen i vita skjortor och svarta slipsar som marscherar på gatorna idag har varken integritet eller trygghet och därför är hot om våld deras metod. De kompenserar bristen på integritet och grundtrygghet med ett destruktivt och självförbrännande hat. Och om samhällets företrädare samt ansvariga politiker saknar integritet blir det svårt att integrera invandrare. Ängslighet är lika förödande för hållbarheten som rädsla och ryggradslöshet, snålhet, arrogans och narcissism. Integritet är en förutsättning för hållbarhet.

Utan fördjupad förståelse för vad pengar är utgör ekonomin ett allvarligt hot mot samhället. Om pengar blir allt för eftertraktade och anses allt för viktiga kommer önskan att bli rik i konflikt med behovet av integritet. Och om allt fler bryr sig allt mindre om sin egen integritet kommer samhällets gemensamma förmåga att stå emot mäktiga ekonomiska intressen att utarmas. Hotet kommer aldrig utifrån, utan inifrån oss själva.

söndag 14 januari 2018

Om människans ovilja att erkänna sina svagheter

Imorgon börjar vårterminen. Därmed går jag in i årets mest intensiva arbetsperiod. Har inte undervisat så mycket under hösten då jag kunnat skriva bra och mycket och fått läst en hel del. Trivs med växlingarna och ser fram emot veckan som kommer, med kursintroduktioner och föreläsningar. Under våren ska jag ansvara för en distanskurs som ges helt och hållet via nätet, med inspelade föreläsningar och övningar som görs på chattforum. Det är en utmaning, och jag ser fram emot den. Tekniken erbjuder verkligen många möjligheter. Samtidigt finns det risker, vilka måste balanseras mot fördelarna. Ingenting är gott eller ont per se, allt beror på. Läser Lisa Magnussons krönika i DN, apropå mobilförbudet i frankas skolor, och låter tankarna komma. Det finns så mycket att reflektera över och några givna svar går inte att få.
Nu inför Frankrike ett totalförbud mot mobiltelefoner i skolan, även på rasterna. Det meddelade landets utbildningsminister Jean-Michel Blanquer förra söndagen. Debatten har varit intensiv. Många menar att tilltaget är bakåtsträvande och meningslöst. Att ny teknik måste ha en självklar plats i lärandet. Detta är även den allmänt förhärskande synen bland Sveriges många it-experter. 
”98 procent av alla sexåringar är redan aktiva internetanvändare, och det har de ju valt själva. Så uppenbarligen finns redan tekniken i deras liv. Om de då kommer till skolan och har problem med det här måste skolan ta sitt ansvar och hjälpa dem att hantera det”, sade internetrådgivaren Joakim Jardenberg i Aktuellt häromdagen.

Vi kan bortse från den märkliga tron på att sexåringar är förmögna att ta informerade beslut kring sitt teknikanvändande. Låt oss i stället gå direkt på kärnan: Självklart kan datorer, paddor och mobiler vara värdefulla hjälpmedel i undervisningen.
Bara för att något potentiellt är användbart och bra betyder inte att det är så detta något används. Teknikkonsulterna går i samma fälla som politiker och debattörer som bygger sin politik och sina förslag på utgångspunkten att människan är helt igenom rationell. Det är ett dikotomiskt tänkande, en verklighetsfrämmande föreställning, som går ut på att allt är antingen bra eller dåligt, ont eller gott. Världen, verkligheten och människorna som befolkar och har att hantera samhället är långt mer komplexa än så. Bra teknik kan användas på fel sätt även av kloka människor, och det är varsom FAKTISKT görs som betyder något, inte vad som är möjligt eller önskvärt att göra. Mobiltelefonen är inte någon frälsare som kommit till mänsklighetens räddning, det är en teknisk innovation.
Men i sig stör de koncentrationen och hämmar inlärningen, det har ett otal studier visat. De barn som håller på för mycket med mobilen hjälps därför bäst till nya vanor av att en stor del av tillvaron blir mobilfri skoltid. Problemet löst, skulle man kunna föreställa sig. 
It-ivrarna framhärdar ändå. För att vara proffs gör de en förbluffande ytlig och godtrogen analys. De beskriver mobiler som en enastående positiv realitet, lika självklar som luften vi andas, lika livsnödvändig. Men den nya tekniken är inte bara vår vän. Det är på tiden att vi inser det. Tvärtom är den utformad för att äta upp så mycket av våra liv som det bara går.
Tekniken är ett verktyg och dess värde ligger i hur den används och vilka effekter som användandet går att kopplas till. Mobiler stör koncentrationen och pockar ständigt på uppmärksamhet, vilket de allra flesta har svårt att värja sig mot. Omedelbar behovstillfredsställelse är lika lockande som socker och mirakelkurer av olika slag, vilket vi vet är förknippat med risker; samma gäller mobilerna och annan teknik. Bara för att man har snart sagt all kunskap tillgänglig i fickan betyder inte att man kan tillgodogöra sig den eller att man förstår den. Kunskap tar tid, kräver koncentration, uthållighet och kritiskt, analytiskt tänkande. Det kan ingen mobil i världen hjälpa oss med, det kan vi bara göra själva, vilket blir svårt när mobilen ständigt pockar på uppmärksamhet och erbjuder förströelse och ständigt uppdaterade nyheter om allt och inget. Mobilen är gränslös i sitt beteende och vi människor måste värja oss för att inte ätas upp och bli slavar under den. Att använda sexåringars mobilanvändande som argument är huvudlöst, för som sagt, de är värnlösa barn utan möjlighet att förstå det större sammanhanget och allt man går miste om när man ägnar mobilen så pass mycket uppmärksamhet som många gör idag.
När vi väl går in på Facebook, Twitter eller Youtube kommer algoritmerna göra allt för att hålla oss kvar så länge som möjligt. De har räknat ut vad vi gillar och ger oss det. Och när vi väl lagt mobilen ifrån oss försöker den genast få oss att plocka upp den igen. Den piper och vädjar med notiser och meddelanden för att vi ska återvända. 
Det finns ingen medveten konspiration, ingen utstuderad ondska bakom detta. Techstjärnorna som utvecklar de här apparna tänker nog tvärtom att de Gör Något Bra. De för ju människor samman. Formar framtiden. De åker elcykel till jobbet! Men nog har de skapat ett monster alltid, även om de inte gjort det med flit.

Och som The Guardian påpekade är det rätt anmärkningsvärt att Silicon Valley-eliten själv har gjort sig känd för att vara mycket restriktiv med ny teknik privat, och för att skicka sina barn till skolor utan digital teknik.

Många tongivande namn är öppet oroliga inför framtiden. Till dem hör Justin Rosenstein, som var delaktig i att ta fram Facebooks likeknapp, och Loren Brichter, som skapade Twitters ”dra nedåt och släpp för att uppdatera”-funktion.
Frankensteins monster skapades av en människa ... För att bygga ett hållbart samhälle måste det finns tid att tänka efter FÖRE. För att kunna värna naturen och djuren måste man ha egna erfarenheter av vinden som blåser i ens hår, av skogens alla ljud och lukter. Och för att kunna uppleva naturens flora och fana på dess egna villkor måste orka ta sig ut och ha tålamod att vänta, vilket är kompetenser och egenskaper som mobilanvändandet motverkar. Det pågår en ständig kamp mellan natur och kultur och slagfältet är vi. Det krävs mod, karaktär och kritiskt tänkande för att våga bjuda tekniken motstånd och utveckla alternativa kompetenser och skaffa sig erfarenheter av annat än den strikt kontrollerade digitala världen.
Googles före detta husfilosof (!) Tristan Harris jämför mekanismerna med enarmad bandit: Man upprepar en rörelse och vet aldrig vad man får upp. Ibland är det ett vackert foto. Ibland bara en annons.
Mobilen är en marknadsplats där det är svårt att veta vad säljs och vem som tjänar vad. För att se, förstå och lära sig hantera mobilen krävs distans och perspektiv, och tid att tänka efter. Det franska förbudet gäller bara i skolan, och det är skolans uppgift att ge perspektiv och förmedla verktyg för kritisk analys samt sätta in mobilen i ett sammanhang. Skolan bör inte ägna sig åt okritisk marknadsföring av tekniken; skolans uppgift är att skapa förutsättningar för lärande och främja kunskapsutveckling på så många områden sm möjligt. Därför är jag för ett mobilförbud. När man träder in i skolan är man elev eller student, inte publik eller konsument. Utbildning är inte en vara och lärare producerar inte resultat.
It-gurun Nir Eyal håller med om själva problembeskrivningen, men inte om slutsatsen. Han jämför i stället situationen med att sitta intill ett bord dukat med maffiga bakelser. ”Precis som vi inte kan skylla på bagaren som gör så utsökta sötsaker så kan vi inte skylla på techindustrin för att produkterna är så bra att vi vill använda dem”, säger han. 
Och visst. Bara det att produkterna inte är gjorda för att skänka oss någon verklig njutning. I stället inger de en känsla av meningslöshet och av att ha slösat bort tiden. Och om vuxna ändå inte klarar av att bemästra monstret, kan vi inte förvänta oss att våra barn ska lyckas tämja det.
För att tekniken ska bli bra och kunna användas på kloka och hållbara sätt måste man först lära sig hantera dem. I USA finns det mäktiga intressen som sprider villfarelsen om att det inte är vapen som dödar, utan människor. National Rifle Association kämpar för alla människors rätt att bära vapen och litar blint på människors omdömesförmåga: överallt, alltid och under alla förhållanden. För att den tanken ska kunna ros i land krävs att man blundar för droger, okunskap, inkompetens och alla olika typer av känslor som människor har och som påverkar deras förmåga att ta kloka beslut. Att sträcka ut handen och greppa pistolen för att få vad man vill eller fly till mobilens kontrollerade värld är att fly undan verklighetens komplexitet och smutsigt; fast det är där vi lever och detta vi måste lära oss hantera.